Alltför många av de amerikanska collegebanden är tillkämpat knäppa, med samma prepubertala humor inklämt i texter och arrangemang som i amerikanska collegefilmer. Dessa käcka och skojfriska band går ofta att identifiera direkt i skivbutiken, genom sina meningslösa bandnamn och försök till ordlekar i skivtitlarna. Ass Ponys skulle kunna vara typexemplet. Förra skivan döpte de till Some Stupid With a Flare Gun efter en rad i Deep Purples mest uttjatade låt, och missledde möjligen ett par hårdrockare till impulsköp. Själv går jag omvägar runt sådana skivor, och missade på det sättet ett riktigt hyfsat band.
Ass Ponys skiljer sig från sina konkurrenter på flera sätt. Drygt tio år tillsammans har hunnit ge Chuck Cleavers band en stabilitet och en viss mognad. Även om den obligatoriska vitsigheten finns i låtar som Last Night It Snowed eller Donald Sutherland är den aldrig överordnad musiken, som hos Weezer eller Toad the Wet Sprocket. Med en titel som Lohiolockar bandet förmodligen mer nöjda impulsköpare. Lo-fi-tendenserna finns där, men Ass Ponys är inte heller ytterligare ett i raden av sådana band. Deras kompetenta gitarrpop, ibland med countryinfluenser, bär spår av såväl Pere Ubu och Violent Femmes som R.E.M. och Jayhawks. Låtarna är genomgående starka utan att överraska, och snart har Ass Ponys mognat så pass att de kan ha roligt med sin musik utan att hela tiden skämta och visa upp partytricks. Då blir de en angelägenhet för fler än smarta gymnasister.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
Whiskeytown har splittrats, och Ryan Adams andra soloskiva är färdig att ges ut vilken sekund som helst. Då dyker plötsligt Whiskeytowns tredje platta upp, inspelad 1999 och ”försvunnen” och mytomspunnen sedan dess.
För två år sedan drog sig ett sargat Whiskeytown, bara Ryan Adams, Caitlin Cary och Mike Daley, undan i Woodstock tillsammans med vänner som James Iha från Smashing Pumpkins. Resultatet från inspelningarna skulle ha blivit dubbelalbumet Doing That, men skivbolaget Universal gick samman med Polygram, och Doing That var en av flera skivor som försvann i hanteringen.
Ryan Adams jämför inspelningarna av Pneumonia med historierna om Bob Dylan och The Bands Basement Tapes. Förutom att inspelningsplatsen är identisk ska den avslappnade relationen till musiken och mellan musikerna ha haft samma karaktär. Utöver Basement Tapes leder den paradoxalt nog tankarna till en av Ryan Adams tidigaste förebilder.
När Paul Westerbergs The Replacements var på väg att falla sönder spelade de in All Shook Down, ett av de viktigare amerikanska 90-talsalbumen. The Replacements var så stadda i förruttnelse att man inte brydde sig om att separera vilka musiker som var bandmedlemmar och vilka som var gäster, allihop antecknades bara som medverkande. Allt var ju ändå på väg ned i avgrunden.
Crazy About You är just renodlad The Replacementsrock som framkallar alla de känsloyttringar som Paul Westerbergs alltid gjort. Mirror Mirror är med sin pianodrivna pop och sitt försiktiga blås en hybrid mellan The Band och The Replacements. På Jacksonville Skyline återvänder Ryan Adams till sin barndomsort, och med en dominerande slidegitarr är den minst lika bra som de bästa balladerna på soloskivan Heartbreaker.
Här finns ett par udda spår – Paper Moon och What the Devil Wanted – som faktiskt inte alls blir aparta i sammanhanget. De fungerar som mouches, skönhetsfläckar som gör att skivans storslagna skönhet är uppenbar för oss. Ett stort album, om än inte förlorat. När en sträng går av och Ryan Adams gapskrattande avbryter sista låten, ”Alright, fuck this, I’m going to the bar”, lovar vi att stå för varenda runda om vi bara får fortsätta följa med.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
Skivbolaget har en särskild Yvonnefil i Excel på sin dator för att hålla räkningen på vilka bandet jämförs med. Bandet har ”kallats för Eskilstunas Joy Division en miljard gånger”, redovisar skivbolaget, och visst har sådana liknelser varit befogade. Fram till nu har Yvonne excellerat i dödslängtan, svart kajal och mörka melodier.
Även Hit That City ger upphov till associationer i den riktningen. Gästande Karin Dreijers mässande på Lost in the City Nights, texter som förklarar att ”I won’t need a gun to put an end to this” och det neddragna tempot på Enough Is Enough gör att skivbolagets sekreterare får räkna upp antalet jämförelser med anglosaxiska gothband.
Men Yvonne har bestämt sig för att komma vidare. I stället för att anlita de vanliga producenterna har bandet tagit hjälp av Mike Kitigai, som tidigare arbetat med Thomas Rusiak och Ayo, men som helt saknar poperfarenheter. Samarbetet innebar tydligen viss turbulens, men resultatet är i delar väsensskilt från Yvonnes tidigare alster. Tyvärr är det därmed inte ett steg i riktning mot att hitta en egen röst, bara ett byte av tydliga förebilder.
Hit That City gör att skivbolaget får öppna nya jämförelseget får öppna nya jämförelsekolumner i sitt dataprogram. När bandet höjer mitt humör med täta och tunga Falling Down föreslår jag kolumnen ”Primal Scream”. Men flest markeringar hamnar i kolumnen ”Manic Street Preachers”. Burning Cars skulle kunna vara ett av de bättre spåren på walesarnas senaste, och även om Henric de la Cour låter för mycket som James Dean Bradfield för sitt eget bästa är det en effektiv låt. Started Out däremot är en meningslös rippoff av If You Tolerate This….
På andra håll funkar det bättre. Out of the Gash är kaxig, och effektivt övertygande i refräng och körsång. Precis som på Bad Dream hittar Yvonne täta, modernt programmerade rytmer som tillsammans med distinkta gitarrmattor leder tankarna till förra årets samarbete mellan Teddybears STHLM och Thomas Rusiak.
Jag har en känsla av att det är den riktningen Yvonne vill arbeta vidare i, men fortfarande har de alltför ofta en tendens att falla in i sina gamla roller. När Yvonne har gått in sina nya skor och orkar bära dem en hel skiva igenom kan de mycket väl bli det första Eskilstunaband vars handel och vandel är värt att följa i framtiden. Men de har en bit kvar till dess.
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden. Skivan bytte senare titel till Lost in the City Nights, med anledning av 9/11)
På sina senaste skivor upptäckte David Byrne låtskrivandet som hantverk. Eftersom han alltid varit en konceptartist mer än en hantverkare gjorde det att skivorna och de turnéer han gjorde i samma veva blev sövande trista.
Nu har han fått en fräck idé igen, och därmed skaffar han sig snabbt ett berättigande. Hans nya grej är att kombinera varma känsliga ljud med groove och beats för kroppen. ”I want to make people dance and cry at the same time”.
”Who (disco), who (techno), who (hiphop), who (bebop), who’s been playing records in your bedroom”, undrar David Byrne i The Great Intoxication, och kastar sig över skivhögen som blivit liggande där. Men som alltid när David Byrne ger sig på nya upptäckter, vare sig det är centralafrikansk musik, balettmusik, nordafrikanska rytmer eller latinamerikanskt sväng, försvinner de snabbt in i hans akademiska pop. Samma sak händer med både de romantiska stråksektionerna och den triphop han exploaterar på Look Into the Eyeball.
I år verkar David Byrne vara tillfreds med livet, med nytt skivkontrakt och allt. Han sjunger glatt och sorglöst, och Like Humans Do är en god anledning för Tomas Di Leva att återupptäcka sin gamla idol. Några spår är försiktigt instrumenterade med bara stråkar och gitarr. Men den som analyserar skivans beståndsdelar hittar många typer av mer eller mindre moderna rytmer, som den dämpade 70-talsdiscon i Neighborhood, som soy eller som de nordafrikanska rytmerna som lockar David Byrne att försöka rai-waila i The Moment of Conception. Akustiska gitarrer och ståbas skapar närhet och värme, och helheten låter… gullig. Mest låter det Talking Heads. Och det är ju inte så illa.
David Byrne klär sig som vanligt i en alldeles för stor kostym. Men på något sätt lyckas han ofta bära upp den med stil, så att han ser både akademiskt korrekt och poppig ut. Ett lyckat besök hos skräddaren.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
”That Skinny Motherfucker With the High Voice”? Tja, det är väl ett namn som duger lika bra som ”The Artist Formerly Known As Prince” för mannen som ibland får för sig att Prince Rogers Nelson inte är ett tillräckligt spännande namn. Prince (kan vi för enkelhetens skull enas om den beteckningen?) är en crossoverartist som attraherar publik ur många läger och med olika etnisk tillhörighet. I Sverige har han lockat Docenterna, Refused och Fireside att pröva egna tolkningar. I USA däremot har han varit en angelägenhet för artister i samma kretsar som Prince själv. Dit hör knappast enmansprojektet Dump.
James McNew har hörts spela bas med Yo La Tengo innan han gått vidare på egen hand. Hans hemmainspelade kassett med sju Prince-covers väckte en hel del uppmärksamhet, så mycket att Dump ger ut det på CD med ytterligare fem låtar. Resultatet är underhållande och riktigt njutbart. An Honest Man har Neil Young-estetik typ Harvest med ett växande arrangemang, som inleds med akustisk gitarr innan pukor och synthar sätter in. Det är det enda på skivan som ligger nära det Mark Kozelek förvandlade AC/DC till.
Annars är James McNews intentioner inte lika seriösa, och några spår är lite för knäppa för sitt eget bästa. Raspberry Beret däremot är en poplåt som fungerar utmärkt även i lofi-dräkt. Mer överraskande är hur bra 1999 är i långsamt tempo när funken skalats av. Trots att ljud och instrumentering skiljer sig ordentligt från originalen närmar sig Dump Prince katalog på ett respektfullt sätt. Den sentimentala balladen Another Lonely Christmas, hos Prince förpassad till en singelbaksida, behåller den kraftfulla elgitarren som plötsligt tystas och blir diskret plockande, inte helt olikt Pixies/Nirvana. Det skulle kunna vara Prince egen portaversion inspelad hemma i köket. ”So sue me if it goes to slow”, sjunger Dump. Ingen risk, grabben.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden maj 2001)
John Cale är mannen som fick sparken från Velvet Underground eftersom Lou Reed fattade att det var hos Cale den sanna genialiteten fanns. Han är mannen som på 30 försök aldrig gjort en dålig skiva, vare sig han fått punkutbrott på Sabotage och Animal Justice, skapat vackra pianostycken som ljudspår till åldrade Andy Warhol-filmer, American Psycho eller moderna franska filmer, snickrat ihop pop som Mr. Wilson eller stått modell för gothstämningar på Music for a New Society.
Han har samarbetat med Brian Eno och Bob Neuwirth, spelat in tillsammans med Nick Drake, The Replacements, McGarrigle Sisters och William S Burroughs, och han har inspirerat Yo La Tengo, Mary Lou Lord, David Sylvian och Billy Bragg. Dessutom har John Cale producerat hälften av västvärldens kanon av nyskapande skivor. The Stooges, Patti Smiths och Modern Lovers första skivor, Squeeze och Happy Mondays, och förstås ett gäng Nico.
Nu finns möjligheten att ta reda på var allt började för John Cale, och samtidigt ta del av en skapelseberättelse om electronicans födelse. I början av 60-talet flyttade den artige walesaren till New York för att komma närmare sina förebilder. Trots att han studerade klassisk violin och piano var det inte den klassiska musiken som lockade honom. John Cale längtade inte heller efter att spela skitiga Manhattan-skildringar med distad monoton elektrisk folk tillsammans med Lou Reed.
Nä, John Cale ville arbeta med loopar och drones, monotoni och missljud, men inga texter. Hans första framträdande i New York var en 28-timmars konsert med den musikaliske gudfadern John Cage. Publiken fick tillbaka fem cent av biljettpriset för varje 20-minutersperiod de orkade stanna, och den som stod ut ända till slutet gick hem 20 cent rikare än när de kom. Trots att John Cale sågs som en främmande fågel i New Yorks avant garde (”Ingen förstod ett ord jag sa på grund av min walesiska accent. Inte konstigt att jag inte fick nån jävla sex.”) hittade han snabbt likasinnade att skapa elektroniska oljud tillsammans med. Förutom Cale kom kollektivet The Dream Syndicate att bestå av Tony Conrad, Terry Riley, Angus MacLise och legenden La Monte Young. Under 40 år har myterna spridits om genialiteten och nyskapandet i deras experiment, som ingen hört men alla beundrar.
Nu finns chansen att återvända till källan. För ett år sedan släpptes Inside the Dream Syndicate Volume I: Days of Niagara (Table of the Elements/import). När nu Table of the Elements presenterar volymerna två till fyra i serien New York in the 1960s kan ytterligare en musikalisk cirkel slutas. Volym två, Sun Blindness Music, rymmer i huvudsak soloexperiment som improvisationer på kyrkorgel, gitarr och elektronik, där utgångspunkten är La Monte Youngs teorier om att det långsamma ger kraft och styrka. John Cale bevisar att hypotesen håller. På en unik inspelning visar Sterling Morrison att han var mycket mer än andregitarrist i Velvet Underground. Dream Interpretention och Stainless Gamelan, volym tre och fyra i serien, är samma typ av experiment, men med flera medlemmar ur The Dream Syndicate närvarande.
Tro inte att vi talar om arkeologi här. The Dream Syndicates musikaliska experiment med utgångspunkt i naturvetenskaplig teori och numerologi är aldrig lättlyssnad eller bekväm, men musiken är nödvändig för var och en som någonsin fascinerats av oljud. Sonic Youth, Glenn Branca och Spacemen 3 hade inte existerat utan de här experimenten. Inte heller moderna electronica-band som Mogwai och Autechre eller cutup-konstnärer som The Avalanches. De arbetar med precis samma estetik, teknik och ljud som det John Cale och hans kompanjoner gjorde med en rullbandsspelare för fyrtio år sedan på en vind på Manhattan.
När The Prodigy ger ut skivor i samma takt som Stone Roses är det klart att någon kreativ förmåga blir otålig och hoppar av. Nä, inte Liam Howlett, det är ju han som är The Prodigy. Nä, inte Keith Flint heller, och inte ens MC Maxim Reality, som prövat sina vingar tidigare. De stannar och kämpar på.
Först att lämna The Prodigy för att satsa allt på en solokarriär Leeroy Thornhill, den långe välbyggde mannen som dansade vilt på scen, men som aldrig bidrog till bandets musik. The Prodigys egen Bez. När Frankie Goes To Hollywood splittrades var det förstås ledaren och sångaren Holly Johnson som hade den mest framgångsrika solokarriären (om man nu kan använda termer som ”framgångsrik” i sammanhang som rör det bandets medlemmar). Men han var inte först med en egen skiva. Det var istället Paul Rutherford, som hade stått längst fram på scenen med Freddie Mercury-mustach och officershatt, dansat lite tafatt och utstött ett och annat ”Hu-hah” i mikrofonen. Känns det igen? Naturligtvis blev hans solokarriär ett enda skämt.
Som Flightcrank får Leeroy Thornhill ibland skrattet att fastna i halsen. När han lämnade The Prodigy för ett år sedan tog han upp DJ:ing, och började leka med beats och melodier hemma i datorn. Han har redan hunnit anlitats av Kool Keith/Dr Dooom, Moby och David Gray för remixer. Om Leeroy Thornhill hade haft lite mera tålamod och ett annat umgänge hade hans debut kunnat överraska oss ordentligt.
Beyond All Reasonable Doubt är knappast en konsekvent och sammanhållen skiva, men den har stunder som är inspirerade och underhållande. Ofta lyser reggaeinfluenser igenom, beatsen är försiktiga och fräscha, och när han får till en hitrefräng som på Amazing är det riktigt spännande. På What U Need hörs scratch och Daft Punk-synthar, och Charli Tucker skämmer inte ut sig när hon klämmer i över junglebeats på Break the Chains.
Riktigt kul blir det när Flightcrank blir akustisk. Get Real kan knappast beskrivas som känslig. Den är snarare ett försök att överrösta sig själv, inte helt olikt de första punkpoeterna. Flipside adderar ett beat och ett riktigt klantigt munspel till gitarren, och när Leeroy Thornhill sedan gör en cover på Patrick Fitzgeralds When I Get Famous faller bitarna på plats. Det är punkpoet han vill vara, inte en trendkänslig dans-producent.
Tyvärr innehåller skivan också mycket som aldrig borde ha sett dagens ljus. Cheeper Than Stolen Goods är just återanvänd Frankie Goes to Hollywood med loja beats, och Inside Out visar hur uselt big beat kan vara när det är dåligt. Gäster som Lee Scratch Perry och Finley Quaye behöver mycket strama tyglar för att kunna koncentrera sig, och det får de inte här.
Flightcrank överraskar genom att vara ganska kul här och där, men Leeroy Thornhills timing är inget vidare. Damon Albarn och Dan the Automator som Gorillaz har redan gjort samma sak i år, bara så mycket bättre.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
”Ey, Yoo, I don’t care about your gun collection, you haven’t even got the balls to get yourself a job – go fock yoself.” Vissa har redan svår abstinens efter The Sopranos. För några har det gått så långt att de tagit kontakt med stora män med läderkavajer för att övertyga SVT om att inte vänta ett helt år med nästa omgång. Hamell on Trial är ett bättre alternativ, och Choochtown mildrar abstinensen hela året. Några vakna människor snappade upp den här skivan redan för ett år sedan, när Hamell on Trial gav ut den på sin egen etikett Such-A-Punch i New York. Vi andra har fått vänta tills den hamnat på större bolag och fick europeisk distribution för att upptäcka mästerverket.
Ed Hamell är en smart argsint man som hänger på Brooklyns bakgator där han samlar händelser och karaktärer för sina sånger. Han är skallig och skitig under naglarna, och har inga problem att smälta in i miljön han skildrar. Folk vill alltid berätta sina historier för honom, menar han, och låser in sig med Stooges på högsta volym för att slippa höra. Det som ändå tvingas på honom går in genom ena örat och ut genom andra, men hans novellika texter visar att han hinner fästa en del av det på papper på väg mellan öronen.
Choochtown är en av få skivor i världen som förtjänar att nämnas i samma andetag som Modern Lovers första skiva. Men Ed Hamell står inför rätta för betydligt allvarligare saker än Jonathan Richman. Choochtown befolkas nämligen av idel ljusskygga individer. Här finns Nancy, som dumpar varje pojkvän så fort hans droger tar slut. Billy vill man inte vara nära när han tänder av, och när han så småningom dör blandar hustrun Cynthia ut hans aska med stryknin och förgiftar alla makens langare på begravningen. McClusky är en sleasig Hollywoodadvokat som är beredd att anlita vem som helst för att få tillbaka vissa fotografier där hans kände klient figurerar tillsammans med barn i mycket opassande situationer. Valet faller på torpeden Chooch, som skaffar tillbaka fotografierna med så mycket våld som nöden kräver och lite till. Sen pressar Chooch själv klienten på 90 tusen, och gömmer sig i Texas tills allt lugnar ner sig. Det svänger mer än i en ny deckare av Andrew Vachss eller James Ellroy.
Om inte dessa referenser är tillräckligt lockande för att du ska kasta dig över din lokala dealer och tvinga honom att beställa in ett exemplar åt dig associerar vi vidare. Hamell on Trial har förmodligen aldrig hört Velvet Undergrounds I Can’t Stand It, för sådan skitigt enkel kraftfull rock går inte att återskapa hur mycket man än anstränger sig. Chansen är stor att Hamell snubblar över just det ljudet därför att han inte förstår bättre. Lou Reed med humor och hårdkokta noveller. Joey Ramone, unga arga Billy Bragg, Badly Drawn Boy på tidsresa till det tidiga 70-talet, Patti Smiths Horses med Ed McBain som förebild snarare än Rimbaud. Räcker det för att övertyga? Och om du någon gång undrat hur det låter när Gud svarar i telefon får du svaret här. ”Say what?” Det är djävulen som ringer och försöker skaffa biljetter till satirikern Bill Hicks utsålda show på Gabriel Arena i Himmelen. När Gud undrar hur en sådan tjänst skulle kunna återgäldas är Satan inte svaret skyldig; ”Well, without me, there’d be no you.” Ed Hamell lyssnar på båda, men den enda han tillber är Bill Hicks.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
I dessa hårda tider där såväl PSE som mul- och klövsjukan breder ut sig och tvingar alla Sveriges skolbarn att bli vegetarianer är det många kreatur som får sätta livet till. Det är förstås tragiskt, men det kan ha sina goda sidor. Även en och annan helig ko får finna sig i att rannsakas och i de allra värst angripna fallen ledas till slakt. Nöjesguiden inleder här en serie betraktelser över några heliga kor som kan komma i fråga för den typen av behandling.
Mick Jones Clash var ett band som verkligen gjorde sig förtjänta av den megastatus som förebilder de fått efter sin splittring. Där fanns Joe Strummer, en gammal pubrockare som kunde gasta en slogan bättre och mer övertygande än någon annan. Där fanns Paul Simenon, som från början inte kunde spela alls utan fick nöja sig med att vara en av rockhistoriens snyggaste basister, men som så småningom kom att introducera reggae i bandets musik och i punkgenerationens medvetande. Där fanns Tory Crimes och Topper Headon som självförbrännande trummisar med coola punknamn.
Och där fanns en liten sketen mammas pojke vars största synd var att ha skjutit en duva med luftgevär. En grabb som ville vara Mick Ronson och hänga med de stora grabbarna, och som därför utan urskiljning iklädde sig vad som helst som någon hävdade var ”rebelliskt”, vare sig det handlade om åsikter eller Levisjeans. Visst kunde väl Mick Jones nynna Lost In the Supermarket och några fler hyfsade sånger, men som sidekick till Joe Strummer var han betydligt närmare Batmans Robin än Alias Smith and Jones.
Precis som ett antal hyfsade gitarrister efter honom fick han för sig att bandet var för litet för honom, och ”hoppade av” – något som Joe Strummer fortfarande i denna dag låter honom tro. Till sitt nästa projekt Big Audio Dynamite, eller BAD som de kallades i folkmun, letade han raskt upp en ny jämställd partner.
Don Letts hade ingen musikalisk bakgrund, utan hade tillhört Clash efterhängsna följe och lyckats lura dem att han var filmregissör till dess att de satte en kamera i hans skakiga händer med filmen [I]Rude Boy[/I] som följd. När det blev uppenbart för alla inblandade, till slut till och med för Mick Jones själv tro det eller ej, att Don Letts var den i bandet med den största talangen fick regissören snabbt sparken.
Big Audio Dynamite stal scratchteknik från förebilder och innovatörer som MC Hammer och Mel Brooks, och lyckades prångla ut skiva efter skiva med återanvänt Billy Idol-blask och Jesus Jones-ripoffs. Den enda som över huvud taget gick att lyssna på var No. 10 Upping Street där Joe Strummer i sin godhet åter förbarmade sig över grabben som en gång hängt honom i kjolarna.
Till slut sprack bubblan. Medlemmarna hoppade av i strömhopp, och inga fler skivkontrakt dök upp inom en mils omkrets. Tror ni Mick Jones gav upp? Nädå. ”Det var det här jag hade velat hela tiden”, hävdade han, och började resa runt på stadshotell för att spela hiphopskivor istället.
När den svenska polisen härom året fick nys om att han var på väg till landet för att fira att Stockholm var kulturhuvudstad gjorde dessa hedervärda män i uniformer med mässingsknappar allt som stod i deras makt för att skydda oss arma stackare. De försökte till och med stänga Mick Jones spelplats, den tyska kulturbåten m/s Stubnitz. Men tror ni att Mick Jones förstod piken den här gången? Nä, han spelade glatt sina repiga skivor ändå.
Nu är stackarn desperat. Trots att han bytt land för sitt ”musicerande”, med förhoppningen att ingen här ska känna igen honom, får han inte göra några skivinspelningar, och ingen vill anlita honom som diskjockey utom IOGT’s lokalavdelning på Södermalm. Men han ger inte upp.
Senast trängde han sig in på en skivinspelning med stackars Magnus Carlson och skrålade med i låtar på ett språk han inte förstod. Sedan mutade han Hammarbys fotbollslag, och Gud vet att de är tvungna att ta emot varenda slant som kommer i deras väg, att ta med en Big Audio Dynamite-låt på Bajen Forever-skivan. Det enda förmildrande i det är väl att han inte deltog i arbetet med den låten själv utan överlät musikskapandet på sina senast inhyrda underhuggare Bad Rock Joe och The Disco Kid (gissa vem som har hittat på de coola namnen.).
Eftersom Mick Jones ser ut som ett får borde väl exportreglerna för kreatur kunna tillämpas även på honom i dessa mul- och klövsjuketider, så att han sattes i karantän på någon bondgård i Londons förorter. Andra förslag på hur vi ska slippa mannen mottages tacksamt till styckmastaren@nojesguiden.se.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
(Dubbelrecension med Loosegoats)
Svensk landsortsmusik mår förträffligt för tillfället. Svensk country var under många år ett stort skämt, anpassad för Svensktoppen eller en svältfödd squaredansarskara i Stockholms södra förorter. Men nu börjar det hända saker.
Charlie’s Magazine spelar hederlig countryrock, som om de vore ett mycket rutinerat band, på sin debut Sweet Alibi. Förebilder som Eagles och Jayhawks kombinerat med EMI:s muskler ger ett helhetsintryck som oftare lutar åt radiovänlig rock än åt country, men så länge det låter så här gör det inte så mycket.
Mattias Blomdahl spelar gitarr och skriver bandets material, men det är Charlotte Bergs röst som gör att Charlie’s Magazine höjer sig över mängden och får lyssnaren att sitta med ett fånigt leende även under en dussinballad som Remedy. Hon sjunger med en säkerhet som går att likna vid den Kasey Chambers överraskade med förra året. Då förvånades världen av att sådan musik inte kom från Tennessee utan från Australien, och nu är det Grötlingbo på södra Gotland som gäller.
Två starka singlar har redan antytt att storverk var på väg. Men Where the Roses Grow och Sweet Alibi är inte fullängdsdebutens enda höjdpunkter. Här finns gott om godbitar som Hey Hey och hyllningen till Charlottes ö Mind Turns Blue, båda välproducerade Neil Young-blinkningar med snabbare tempo och stor budget.
Helhetsintrycket får sig ett par törnar, till exempel när ganska ordinära That Hill dras ut på i över nio minuter. Inte ens herr Young klarar det mer än då och då. Men sällan har en tätare samling minnesvärda countryrocklåtar funnits på en och samma svenska skiva.
Det skulle i så fall vara på Loosegoats tredje fullängdsskiva Her, the City et al. Med samma musikaliska grund som Charlie’s Magazine, men med andra inspiratörer och betydligt mindre budget har Loosegoats lyckats spela in en alldeles lysande alt.countryskiva.
Loosegoats har återvänt till svenska inspelningsstudios efter en lärorik utflykt till den här musikens ursprungsland, och redan på förra årets Songs of Soil-projekt visade de att de lärt sig hitta i sin genre som i sitt eget steelguitarfodral. På Her, the City et al har Loosegoats utvecklat ett rent och klart ljud och en egen röst, om än med tydliga förebilder.
Utöver allfader Young är Will Oldham den mest uppenbara referensen. På flera ställen skapar Loosegoats sin egen variant av den mannens lågmälda tonfall och självklara melodikänsla. Willard Grant Conspiracy har snurrat i deras CD-spelare och inledande Traveller tangerar en känslosam akustisk Mark Kozelek.
Vare sig Loosegoats spelar långsamma sorgsna nummer som Marrow eller fylliga låtar som Form and the Feeling skriver de refränger som står stadiga i ökendammet eller den skånska myllan och blickar ut över de stora vidderna. Den som klarar att lyssna på Yucca Mountain fyra gånger utan att upptäcka att man sjunger med för full hals kommer att få ett storslaget no-prize av undertecknad.
Loosegoats och Charlie’s Magazine verkar ha nött ner olika spår på sina Neil Young-plattor. Charlotte Bergs gäng kan varenda ton i Southern Man och andra kraftfulla stort arrangerade verk, medan Loosegoats har hållit sig till skörare Down By the River. Båda banden borde engageras som förband på sommarens Neil Young-konsert. Och Her, the City et al kommer att finnas representerad när Uncut om ett par år sätter ihop en samlingsskiva för att summera alternativcountryvågens största ögonblick, sanna mina ord.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden