John Hiatt har återförenats med Sonny Landreth och The Goners för första gången sedan mästerverket Slow Turning. Vi har hört allt förut, och några av oss – inte många – köper som vanligt och vet att vi får kvalitet. Här finns som alltid hederliga rocklåtar med intelligenta texter, ett par upptempostänkare med All the Lilacs in Ohio i spetsen blandat med några mer countrykryddade låtar och ett par vemodiga bluesvarianter. Detaljerna är välskräddade och gästande Julie Miller är ett säkert kort. Men överraskningarna är få, bara flummiga Farther Stars bryter mot våra förväntningar. Den lär dock inte få plats på någon chillout-samling, och lika bra det. Brist på nyheter kan vara goda nyheter.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

När de första spåren har passerats och det verkar som om 30-årsjubilerande Eldkvarn har blivit mer än lovligt Ulf Lundell- och Bob Dylan-gubbiga bränner det plötsligt till.

Efter den pratigt lunkande inledningen får Plura en steelguitar, en fuzzbox, en CD-box med gammal blues, ett munspel och minst en New York-resa i 50-årspresent. Det räcker för att inspirera till ystra triumferande jubelrop som Jag står upp än, sorgsna lågmälda åminnelser som Jag har inte tänkt på dig och munspelsstinn Wilmer X-blues i Allting jag aldrig fick av dig.

Tempot är med något undantag sävligt, men En farlig väg och flera andra låtar har klassikerkvalitet. Dessutom är den hantverksskicklighet Eldkvarn genom sin rutin utvecklat ibland rent förstummande. Detaljer som torra ska-trummor här och där, en distad gitarr, någon bottleneckeffekt och lite countrystomp är snickarglädje som förfinar.

Det anseende Plura har byggt upp under åren är oöverträffat i svenskt musikliv, trots att dalarna ibland har varit djupa. Här visar han att han inte alls är en Död stjärna även om han ”går på tung nikotin”.

Eldkvarn år 2001 är lika vitala som när de spelade Musik för miljonärer för tjugo år sedan. Det var kanske det man som ung punkare menade med det gamla slagordet; Lita aldrig på någon över 30 – de kan överraska när du minst anar det.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

Duett med Lotta Hedlund i en svenskspråkig phillyarrangerad Ain’t No Mountain High Enough, elpianostinna soulcovers av Lee Dorsey och Joe Babcock med ett tryck i rösten som får Daniel Lemma och Kaah att gråta av avund och Orup och Eric Gadd att rodna av skam över att någonsin ha kallats för soulhopp. Stax-ös med Lasse Samuelssons Dynamite Brass. Svenska tolkningar av Randy Newman blandat med George Harrison-covers och swamptolkningar av obskyra B.J. Thomas-låtar som tar sig ända upp till förstaplatsen på USA-listan. Samarbete med Merit Hemmingson. Går det att bli hippare i Sverige år 2001?

Problemet är att Björn Skifs inte gör något av det här i år, han åstadkom det mellan 1972 och 1974. Sedan bestämde han sig för att sjunga i schlagerfestivalen och spela in med Adolf Fredriks gosskör istället, och det ena ledde till det andra, som det kan bli när förfallet väl har kommit igång. Soulsångaren blev en tidig käck Lasse Kronér-förebild som lekledare i TV, sjöng mera schlagerfestival, gjorde barntillåten krogshow och reducerades slutligen till bondkomiker och semesterunderhållare för hela familjen.

Nu vill Björn Skifs hitta tillbaka – därav albumtiteln – och prövar samma strategi som han misslyckades med i slutet av 70-talet med Watch Out. Skivbolaget storsatsar och anlitar Douglas Carr, med Meja och The Corrs på meritlistan, som producent och låtskrivare. Det låter ungefär som varje gång Rod Stewart bestämmer sig för att återvända till soulen; en smula stelt, en smula desperat, och med kraftigt daterade 1984-arrangemang, något som ytterligare förstärks av en illa vald Tina Turner-trogen cover av I Can’t Stand the Rain, långt från Ann Peebles. Det blir inte soul. Det blir inte amerikansk västkust-MOR. Det blir schlagerfestival. Igen.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

Gissa om folk blir till sig i trasorna. Tillsammans med turnébandet och Augie Meyers har Bob Dylan lagom till 60-årsdagen gett varenda musiktidning anledning att frossa i specialnummer och spelat in sin första studioskiva sedan Time Out of Mind.

Enligt Bob Dylan har Love and Theft inget genomtänkt tema. ”I think of it more like a greatest hits album, Volume I or Volume 2. Without the hits; not yet anyway.” Men när Bob Dylan blickar tillbaka på den nordamerikanska musiken under förra seklet blir det tematiska tydligare än på de flesta av mannens 43 tidigare plattor.

Många spår bottnar i Western Swing för att därifrån dra åt Nashville Sound likt det Willie Nelson i till exempel Hello Walls var mästare på under det tidiga 60-talet, en genre som Bob Dylan hanterar med den äran. Annat är renodlad 12-bar-blues, även den alldeles utmärkt. Men visst finns här också en hel del rock, både det vanliga lunket och tuffare Rolling Stones-ös. Love and Theft är inte avsedd att locka nya fans. Bob Dylan predikar för dem som redan hört allt han gjort och vill ha mer – bland dem han själv, som i ett anfall av generositet utbrister ”Some of these bootleggers, they make pretty good stuff”. Även om rösten tangerar Tom Waits är det nog inte alkoholtillverkare han menar.

Bob Dylan är ett av de främsta exemplen på att rock som musikstil kan åldras i takt med sina utövare på samma sätt som jazz och innan dess blues. Bob Dylans åldrande rock lutar sig på Love and Theft tungt mot just dessa musikgenrer, och paradoxalt nog blir Bob Dylan på det sättet vitalare än på länge.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

Att musiker riskerar att drabbas av skador är vederlagt sedan lång tid. Men alla är inte som Pete Townshend som drabbas av förväntade åkommor som tinnitus och väderkvarnsarm, vissa lämnar in arbetsskadeanmälningar med mer udda krämpor.

Elektrifiering har varit en ganska vanlig orsak till sjukskrivningar eller värre. Under det tunga året 1965 lyckades alla medlemmar i The Rolling Stones utom Charlie Watts få elstötar på scen. Värst drabbades Bill Wyman som låg medvetslös i flera minuter. Det kanske förklarar en del senare karriärbeslut. Mick Jagger har också lyckats vådaskjuta sig i handen under inspelningen av Performance 1969, och Dusty Hill i ZZ Top sköt sig själv i foten 1984 med den pistol han hade nerstoppad i stöveln.

Patti Smith bröt ryggen när hon ramlade ner från scenen i Florida 1977. När Frank Zappa drullade över scenkanten skrattade Lou Reed så gott att Zappa aldrig förlät honom. Nästan lika långt föll Dave Hill i Slade när han under en spelning i Liverpool 1972 ramlade ner från sina platåskor och bröt vristen.

Bob Dylan kraschade med sin motorcykel och drog sig tillbaka under lång tid. Billy Idol förstod inte piken, utan lät sig omedelbart efter sin motorcykelkrasch fotograferas på en ny Harley med ena benet i fullt gips. Inte heller Alice in Chains lät sig stoppas av sångaren Layne Staleys gocart-olycka. De genomförde en halv turné med sångaren i rullstol. Petters skallskada efter en krock med en stolpe på scenen i Umeå framstår som lindrig i jämförelse.

Stephen Stills och Bonnie Bramlett spöade Elvis Costello sönder och samman på en bar i Columbus, Ohio, 1979, efter att ha tröttnat på Elvis rasistiska kommentarer om Ray Charles. Under en Iggy Pop-konsert på 70-talet drabbades Elton John av ett liknande öde när han iklädd en gorillakostym (fråga inte…) rusade upp på scenen för att liksom Per Bjurman omfamna sin idol. Iggy blev livrädd och gav honom en rak höger.

Några åsamkar sig skador mycket målmedvetet. Frankie Goes to Hollywoods trummis Peter Gill ville inte följa med bandet på USA-turné 1984. Så mycket bättre trivdes han med kompisarna på kvarterspuben i Liverpool att han slängde sig nedför en trappa till dess att han bröt foten. Det krävdes tre försök.

Andra är inte lika modiga, utan fejkar sina skador. Tomas di Leva hade plåster i pannan halva 80-talet utan att någonsin ha en gömd blemma där bakom, och Morrissey förklarade samtidigt den hörapparat han bar som en ”kul grej”. Värst av alla drabbades dock Alice Coopers scenpartner som 1977 ådrog sig så allvarliga skador att man tvingades avliva honom efter att han blivit biten av sin frukost. Men Alice skaffade snabbt en ny boa constrictor.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

Efter ett antal Brit Awards och USA-turnéer tillsammans med Oasis är Travis fortfarande Englands trevligaste band. Gruppen är stadigt förankrad i London sedan flera år, och har sett till att slipa bort varje spår av det egensinne som brukar utmärka skotska popband. Travis kör stadigt och försiktigt i den långsamma filen på den breda och raka popvägen.

The Invisible Band är proppfull av trevliga inslag. Melodierna är oantastligt trevliga, och de vardagsnära texterna är lika väluppfostrade som Tommy och Annika. Trummorna har det trevliga lite loja groove vi vant oss vid från snälla engelska band de senaste tio åren, och tillsammans med vänliga gitarrer hörs försiktiga och trevliga stråkar. Fran Healy är en tonsäker sångare med genomtrevlig utstrålning – en sann svärmorsdröm.

Efter ett par lyssningar nynnar till och med Fran Healys flickvän med i Flowers in the Window, och pojkarnas trevliga föräldrar kommer att få fler trevliga tidningsurklipp om sina söners branschpriser att stolt visa upp för grannar och släktingar. En trevlig skiva för den som tycker att det varit för stökigt på den engelska musikscenen efter The Beatles.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

Att Dave Navarro blev arbetslös efter Jane’s Addiction gjorde inte så mycket; han erbjöds det lediga jobbet som gitarrist i Red Hot Chili Peppers. Det var ett tillfälligt men lukrativt arbete med väl tilltaget risktillägg efter företrädarnas dystra drogöden. När John Frusciante kom tillbaka till verkligheten och till Red Hot Chili Peppers återstod bara solokarriär för Dave Navarro. Trust No One domineras av precis de metallriff och beats vi förväntar oss. Därtill har Dave Navarro lyssnat på mer egensinniga musikmakare som Beck och försöker göra något eget av det väl inarbetade konceptet.

Inspirationen räcker två-tre låtar, men sedan går Dave Navarro in i väggen. Resten är dammigt och fantasilöst, och när det egna materialet tar slut tvingas vi genomlida ytterligare en version av Venus in Furs, nu i metalldesign. Dave Navarros texter är under all kritik, men han sjunger inte illa alls. När han har ett jämnare låtmaterial kanske han kan följa Dave Grohl i Foo Fighters från en undanskymd bandmedlemtillvaro till kommersiell framgång i USA. Till dess kommer Perry Farrell att fortsätta överglänsa sin gamle gitarrist.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

David & The Citizens släpper sin andra EP på bara ett par månader, och visar åter gärna upp hur egensinniga de är. De väckte en del uppmärksamhet redan med Now she Sleeps in a Box in the Good Soil of Denmark, och I’ve Been Floating Upstream Since We Parted bekräftar att de har täckning för uppståndelsen. Popkänslan sticker ut på titellåten, liksom på EPns övriga fyra spår. Men arrangemangen skulle må bra av att någon berättade för David Fridlund och hans medborgare att Ben Folds Five inte var riktigt så roliga som de själva trodde.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

Varje gång Iggy Pop har gjort en kommersiell skiva får han ågren och följer upp med en orgie i oväsen. Även om hans förra skiva Avenue B knappast hade rumsrena texter – Nazi Girlfriend, någon? – var musiken övervägande stillsam med ett par renodlat akustiska partier. Beat ’Em Up är därmed på förhand given att vräka på.

Den 54-årige Iggy Pop är hardcore i alla bemärkelser, med ett överflöd av dissonanser, monotoni, ylande gitarrer som skiter i att man måste kunna skalor för att spela gitarrsolon, och Iggys egna inte särskilt uppbyggliga livsbetraktelser om bloddrickande, om avföring och den dråpliga improvisationen om fördelar och nackdelar med att vara V.I.P.

Tyvärr har Iggy en tendens att bli så förtjust i skränet att han glömmer att skriva låtar, och den magnifika mörka förförarröst han anlägger i stillsammare sånger kan vi bara undantagsvis ana bakom skivans ljudvägg.

Skivans närmaste släkting är Ice-T och Body Counts Cop Killer. Precis som den låter Beat ’em Up som en drive-by-attack, fast utdragen och särskilt plågsam. Därför är det en händelse som ser ut som en tanke, ganska morbid visserligen, att den gemensamma nämnaren mellan skivorna, basisten Mooseman, knappt hann avsluta inspelningen med Iggy innan han blev skjuten till döds i just en drive-by-attack. Iggy Pops Beat ’Em Up är den första skivan i historien som riskerar att åtalas för övervåld, och unga lärljungar som Rockmonster sitter storögt vid hans knän och studerar. Här kan de hitta inspiration och oljud som räcker hela deras karriär.

Själv längtar jag fortfarande efter att Iggy ska spela in en hel platta med Frank Sinatra-tolkningar – ingen skulle göra det bättre.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

A Camp är det första livstecknet från Nina Persson på egen hand. Nåja, helt ensam är hon nu inte. Hon har ett bra stöd av Niclas Frisk, av pojkvännen Nathan Larson och av Sparklehorses Mark Linkous som producerat. Försmaken inför hennes fullängdsskiva är lågmäld, mycket vacker och personlig. I Can Buy You lockar knappast Tom Jones, men den som föredrar finstämda och självklara melodier framför hitdängor vänder sig med fördel till Nina. 

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden