(Dubbelrecension med Vincent Gallo When)

1998 kom två udda amerikanska filmer. Billy Bob Thornton både regisserade och spelade huvudrollen i Sling Blade, om en mördare som försöker hitta vägar tillbaka till ett samhälle han inte känner igen efter 25 år på mentalsjukhus. Vincent Gallo regisserade Buffalo 66 och agerade nysläppta fängelsekunden Billy Brown. Sling Blade var lågmäld och ganska konventionell, medan Buffalo 66 var lätt vansinnig och mycket udda. Båda lovade gott inför regissörernas framtid. 

Nu konkurrerar de på en ny arena. Nästan samtidigt släpper de debutskivor där de lutar sig tungt mot den amerikanska musiktraditionen. Men de olika temperament som kännetecknade deras filmer är tydliga också i deras musik. 

Billy Bob Thornton spelar traditionell country, med varm humor om sängrökning blandat med innerliga kärleksförklaringar till sin äkta hälft i texterna. Det finns inget att anmärka på i hantverket, men inte heller något som utmärker sig. Ibland vill han låta som Steve Earle, och på covers som Lost Highway och He Was a Friend of Mine vill han gärna vara Johnny Horton eller den unge Jim McGuinn. Det är han nu inte riktigt, men han är en rekorderlig countrysångare, och det räcker bra. 

Vincent Gallo hotade med att göra en klassisk singer-songwriterskiva. Men ingen som känner Vincent Gallos konst luras förstås att tro att resultatet blir konventionellt. Visst är det sorgset och lågmält med gitarrer och orgel, men Vincent Gallo nöjer inte sig med att köra den breda vägen. Lyssnaren får aldrig chansen att slappna av, hela tiden kör Vincent Gallo av för att testa musikens offroad-kvaliteter. Konstiga ljud, knäppa vändningar, lustiga arrangemang, och ändå lyckas Vincent Gallo oftast undvika att fastna i diket. Det finns hela tiden en underton av allvar i hans musik. 

Hellre regissörer på skiva än musiker på film, så nu väntar vi på återutgivningen av Jim Jarmuschs gamla punkband Del-Byzanteens.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

Sakta håller det på att etableras en alt-countryscen i Sverige. Från Skåne kommer Loosegoats, som etablerat sig som ett fullvärdigt alternativ till sina amerikanska förebilder. En större överraskning kom dock från den andra landsänden i slutet av 1998, när Kristofer Åström chockade Firesidefansen med en solodebut där han spelade lågmäld och mycket sorgsen country. Hidden Truck har nu hunnit bli ett riktigt band och Kristofer Åström trivs så bra tillsammans med Jari Haapalainen och kamraterna från Fireside och Honey Is Cool att det blev två uppföljare. För bara någon månad sedan kom Leaving Songs, menad som en enda lång B-sida. Northern Blues är den ”riktiga” skivan, vilket skivbolaget inte är lite angelägna om att påpeka.

Nu är inte risken särskilt stor att någon väljer bort Northern Blues för att man blev missnöjd med Leaving Songs, som var en utmärkt singer-songwriterskiva i all sin anspråkslöshet. Men det är tydligt vilken av skivorna som är huvudprojektet. Här är arrangemang och melodier genomarbetade, och blås och stråkar fyller ut ljudet. Northern Blues har förstås samma vemodiga grundkänsla som Kristofer Åströms tidigare soloskivor. I låtar som All Lovers Hell, med piano, stråkar och en nervös rytm tvivlar han på sin egen förmåga att hålla kvar kärleken, och för att i nästa stund – Defender – tacka den som orkar lyssna på hans klaganden. Merparten av Northern Blues står sig mycket väl i internationella jämförelser. Fortfarande har Kristofer Åström ganska lång väg kvar innan han når upp till Ryan Adams höjder. Men låtar som Not There och She Loves Me visar att sådana jämförelser inte bara är lokalpatriotiska utan i högsta grad relevanta.

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden)

Förväntningarna på Nina Perssons A Camp-projekt har vuxit under hela sommaren, i samma takt som smakprovet I Can Buy You faktiskt fortsatt att växa trots att den har tjatats i radio hela sommaren. Ändå är A Camps skiva snudd på sensationell. 

Nina Persson sjunger bättre än någonsin. Till sin ständigt närvarande sprödhet har hon adderat självsäkerhet och personlighet, och därmed skaffat sig ett brett register, från ilska och förtvivlan till Such a Bad Comedown där Nina visksjunger som om hon aspirerade på en roll i en Cole Porter-musikal. 

Vare sig Nina Persson ensam är låtskrivare eller samarbetar med Mark Linkous (Sparklehorse), Niklas Frisk eller sin man Nathan Larson känns allt material väldigt mycket Nina Persson. Till och med i covers, som The Replacements Rock’n’Roll Ghost (respekt!), är hon så personlig och ärlig att man nästan glömmer originalet. 

Minst lika personliga är texterna, som Nina Persson beskrivit som ältande och dagboksromantiska. Men hon lyckas med konsten att skapa något allmängiltigt av sina mycket privata änglar och spöken.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

Så var det dags att hylla Hank Williams. Inte en dag för tidigt, kan tyckas, men sedan minns vi hur hyllningsplattor brukar låta. Och just Hank Williams låtskatt är förstås helig, och kräver varsamhet och passion från var och en som tar sig an den. Charlie Rich och George Jones har lyckats, men andra har gått på pumpen rejält. Minns bara The Thes Hanky Panky, och rys. Artistuppbådet på Timeless är imponerande. Men inte alla uppnår den kvalitet som man hade kunnat förvänta sig.

Allra bäst är Bob Dylans I Can’t Get You Off of My Mind, ett logiskt komplement till hans senaste retroskiva. Tom Petty, som snor åt sig Hank Williams största diamant You’re Gonna Change (Or I’m Gonna Leave), skämmer inte ut sig alls. Det gör däremot Keith Richards som fan inte träffar en enda ton rätt men ändå är så perfekt som Hank Williams-trubadur. Annars är kvinnliga uttolkare som Sheryl Crow och Lucinda Williams mest spännade i sitt sätt att ta sig an countrylegendens material. Men Emmylou Harris väljer Mark Knopfler som samarbetspartner, och med honom hängande i kjolarna låter hon som vilken kommunal sångpedagog som helst.

Hank Williams III skulle förstås inte ha fått rum på den här skivan om det inte vore för genbanken. Nu rymmer inte den farfars känsla, men det försöker sonsonen ta igen med entusiasm och jävlar anamma och en överdriven Texasdialekt som nästan når parodiska höjder. Varenda musikälskare med någon av de medverkande som idol och samlarobjekt kommer att köpa Timeless, och ingen behöver bli besviken på låtmaterialet eller artistuppbådet. Men om det är Hank Williams du är ute efter – spara dina pengar ett tag till och köp 10CD-boxen The Complete Hank Williams istället. Den är du värd.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

Få artister är så självutlämnande som Tori Amos. Med Kate Bush-stämningar har hon gjort upp med sina känslor efter att ha blivit våldtagen av en ”beundrare”, behandlat sitt missfall och levt ut sin sexualitet. Men hon har aldrig varit lika personlig som när hon väljer att tolka andra.

Strange Little Girls innehåller tolv sånger skrivna av män, men sedda ur en kvinnas perspektiv. Det går att ha synpunkter på urvalet, här samsas Boomtown Rats och Neil Young med Slayer och 10CC, men trots att en del är ordentligt uttjatat får materialet nytt liv i Tori Amos tolkningar. För det är just tolkningar det är fråga om, inte covers.

Eminems ’97 Bonnie & Clyde är ett av skivans starkaste spår. Pappas bebisspråk till dottern i bilen, medan mamma luktar illa i bakluckan, blir om möjligt ännu grymmare med Tori Amos röst över endast en stråksektion. Även Depeche Modes Enjoy the Silence är nästan acapella, ett ensamt piano snarast markerar melodin. Och om inte Lloyd Coles Rattlesnakes och Tom Waits Time lockar fram en tår i ögonvrån är du gjord av sten.

Omslagets porträtt av henne i olika peruker och kreationer – foton med reklamens estetik och budskapsjargong – antyder att Tori Amos spelar roller i ett skådespel. Men tolkningarna är så intensiva och intima att varje identitet, från bibliotekarien som symboliserar Velvet Undergrounds New Age till ’97 Bonnie & Clyde Latino Worshipper, framstår som facetter i Tori Amos personlighet snarare än maskeradutstyrslar.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

Ni har hört historien om Heather Novas uppväxt på en båt i Bermudas många gånger tidigare. Nu har hon flyttat tillbaka dit, och det hörs. Den här typen av skiva hade möjligen kunnat skapas i Florida, i Hollywood eller på Rivieran. Men det mest logiska är förstås Bermudas. Ingen annanstans hade en skiva kunnat skapas som låter så liberal, lättsam och ointressant.

Heather Nova berättar glatt om hur hennes textuppslag kommer från ett lösryckt citat i en talk show, och med samma glada humör och utan att reflektera över kvalitetsskillnader släpper hon in såväl Bryan Adams som Bernard Butler i studion. Svenska Eskobar finns också med, men Heather Nova lyckas stava deras namn fel i tacklistan. I Heather Novas värld är sånt inte särskilt viktigt, så länge vädret är vackert och seglingsmöjligheterna håller i sig.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

Silence
BETYG: 4/6

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden, oktober 2001.)

Martin Hederos och Mattias Hellberg skapade med bara piano och sång en av förra årets allra bästa skivor. Willy DeVille, Gram Parsons och Bob Dylan fick se sina sånger i spröda och oerhört känsliga versioner, och tillhör du de som fortfarande inte har skaffat albumet är du att gratulera – du har en stor upplevelse framför dig. Men är det en idé som räcker för en skiva till? Håller konceptet för en andra skiva, eller klingar entusiasmen hos musiker och publik ut när nyhetens behag gått över? Nja, vi är flera som är tveksamma.

Hederos & Hellberg själva vill gå vidare istället för att upprepa sig, och har den här gången blandat upp sina tolkningar av andra artisters låtar med fem egna spår. Det är en förändring som är tveeggad. Visserligen gör det att Together in the Darkness inte bara blir en upprepning – Jurassic Park II – men samtidigt visar det obönhörligen varför Tim Hardin, Kris Kristofferson, Jagger/Richards och Neil Young är låtskrivarlegender, men inte Hederos/Hellberg. Klasskillnaden är tydlig.

Bland singer-songwritermaterialet smyger Hederos och Hellberg in två främmande fåglar. Bob Marleys Concrete Jungleblir en samhällskritisk ballad värdig Woody Guthrie i Hederos och Hellbergs tolkning. Det stora utropstecknet, om man nu kan tala om det på en så lågmäld skiva, är livefavoriten No Fun. Den låter minst lika desperat som i Stooges original trots att tempot är halverat och att instrumenteringen bara är ett försiktigt piano.

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden)

Buddy Miller är Noilly Prat. Utmärkt att kombinera med det mesta, Steve Earle och Emmylou Harris särskilt, men helt okej en varm sommardag också i sig själv, med mycket is. Julie Miller är Tanqueray, kraftfull och stark och en upplevelse när den serveras rent. På var sitt håll har paret gjort riktigt bra skivor. Men vi som hörde Buddy och Julie tillsammans som förband till sin huvudsakliga arbetsgivare Steve Earle för några år sedan visste hela tiden att den riktiga gnistan uppstår först i deras syntes. 

Blandade till en mycket torr iskall Dry Martini har de ingen konkurrent bland drycker. Du vet precis vad du får, och det är precis vad du vill ha. Julie är den kaxigare, och över Keith Richards-riff väser hon fram You Make my Heart Beat too Fast och uppnår samma effekt som en snabbt uppdrucken draja. Buddy är försiktigare och mer välkammad, och sjunger briljant lead i den akustiska balladen Forever Has Come to an End. Tillsammans brakar de på i Little Darlin’, som inte alls varit felplacerad på soundtracket till O Brother, Where Art Thou?. Buddy & Julie Miller har gjort en skiva som står på fyra egna ben, och som får längtan efter Steve Earles nästa att bli lättare att bära.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

Eye N’ I har haft en solodebut på gång länge. Efter Sidewalk Headliners och genom sina insatser hos Petter har han byggt upp förväntningarna för vad han kan åstadkomma på egen hand. Därför är den svenska standardhiphop han visar upp med stiffa Höger vänster en besvikelse. Men på andraspåret Upp kan vi ana de raggatendenser som vi hoppades på från Eye N’ I. Vågar vi hoppas på mer sånt på fullängdsplattan, kanske till och med i Bounty Killer-versionen av Höger vänster?

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

Askungesagan i all sin prydnad. Biologipluggande Kristin Johansson flyttar till huvudstaden, sjunger på pub och publiken trollbinds. Inom en månad har hon skivkontrakt och har bytt till ett slagkraftigt artistnamn. Hypad amerikan fattar tycke, och plötsligt spelar hon in en duett med Ryan Adams. Slutar sagan lyckligt? Nja. Det börjar gå inflation i unga svenska countryinfluerade sångerskor, och Ida Kristin är bra men inte sensationell. Titelspåret Stumble och ett par låtar ytterligare är vackra, och skuggan av Gillian Welch och Emmylou Harris hörs tydligt. Men var är Ida Kristin?

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden