Dubbelrecension med They Might Be Giants
Fyndigt intelligent alternativ rock kan ta sig många uttryck. Men den är sällan kul. I Camper Van Beethoven koncentrerade sig David Lowery på att hitta på låttitlar som The Day Lassie Went to the Moon. I Cracker har han inriktat sig på att skriva smarta rocklåtar, så när Mark Linkous rycker in för att hjälpa till skulle Forever kunna vara en behaglig resa.
Likt en Boeing 747 med Eric Carmen vid spakarna och Roy Bittan som purser lyfter den från John Lennon Airport och flyger åtta mil högt över 60-talets amerikanska lättpsykedeliska västkust. Vi serveras en stadig måltid av svulstiga rockepos, och strax innan landning kan man se Oasis om man tittar ut till höger och Soundtrack of Our Lives till vänster. Men maskinen börjar rosta, motorerna hackar och mycket tyder på att David Lowery är på väg att få flygförbud.
Bolaget som tagit sig an honom och hans avdankade New York-musiker har länge fungerat som veteranturnering för avdankade rockhopp. När David Lowery faller tillbaka i renodlat collegeskoj, som när vi tvingas genomlida trummisens frejdiga amatörrappande, uppstår haverier lika allvarliga som They Might Be Giants, en New York-duo som var lustiga en gång i tiden.
They Might Be Giants sjöng om svartsjuka över jultomtens skägg och förklarade att ungdomskulturen hade ihjäl deras hund, alltid med snygga popmelodier och smarta arrangemang. Men liksom Robert Broberg och de flesta andra som skaffar sig ett rykte att strö smarta kommentarer och skämt omkring sig blev de allt mindre underhållande ju mer de var tvungna att anstränga sig för att upprätthålla ryktet.
Fortfarande är They Might Be Giants popkänsla intakt och lika oklanderlig som uppförandet och klädseln hos hovmästaren på en finare krog – men också lika opersonlig. Här leker de R.E.M. igen, och skrattar gott åt hur knäppt det blir om man växlar mellan newyorica och grunge i en och samma låt. Mot slutet av skivan tröttnar de på att skriva poplåtar överhuvudtaget, i trygg förvissning att deras ordrika vitsar står stadigt på egna ben. De har fel. De är lika underhållande som alla krystade liknelser i den här recensionen.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
(Dubbelrecension med Mick Jagger)
Mick Jagger har inget kvar att bevisa musikaliskt. Hans kamp handlar idag om att hantera den kvardröjande myten om evig ungdom. I den kampen är joggingturer och nya barn med kvinnor yngre än hans förstfödda viktigare än rebellisk rock. Precis som hans världsturnéer med affärskompanjonerna i Rolling Stones är hans soloskivor lika förutsägbara, trygga och bekväma som en fyrstjärnig Ving-resort på Kanarieöarna. Men Goddess in the Doorway slår rekord i fåfäng desperat jakt på ungdomselixiret.
Tidigare har Mick Jagger hoppats att yngre hippa vänners cred ska klibba av sig, men nu blir han inte bjuden på deras fester längre. Istället knyter han kontakter på societetspartyn, och Mick Jagger är så senil att han inte fattar att de andra gästerna där är lika väletablerade som han själv. Karl Lagerfeld får fotografera omslagsbilder och Bono bjuds in till trött duett, eftersom Mick Jagger enligt pressmaterialet tycker att han måste ”give young people a go”(!).
Andra gäster är Pete Townsend och det ständiga rock-alibit Lenny Kravitz, medan ungdomarna representeras av Matchbox Twenty. Och när Mick Jagger i sin desperation samarbetar med den ständiga Keith Richards-kopian Joe Perry blir det nästan fånigt. Glimmer Twin plus Toxic Twin är lika med Formalin Twins? Resultatet kan inte bli annat än titelspårets dammiga maskindiscorock, mycket osvängiga Rolling Stones-pastisher som Lucky Day eller till och med kraftlös nu-metal som luktar unket 80-tal.
Om du är på jakt efter Rolling Stones gör du betydligt bättre i att välja amerikanska Vue. Visst kan de beskyllas för att vara retro, och visst hoppar de på den nya tidens trender och bandvagn efter White Stripes, men till skillnad från den 58-åriga Mick Jagger är de hungriga. Vue har precis samma förhållande till blues och rhythm’n’blues som Rolling Stones hade 1964. De brinner för musiken, de har en gaphals till sångare med samma studsiga arrogans som den unge Mick Jagger, de har skrälliga gitarrer och en gammal orgel. Vue letar till och med upp ett halvtaskigt munspel för långsammare Little Red Rooster-inspirerade nummer som Find Your Home.
Lika låg som inspelningsbudgeten var, lika hög är kraften och energin. Child for You skränar våldsamt, och The Hives sitter hemma i Fagersta och muttrar, det här är ju precis det de vill uppnå. Vue är så larmiga och kaxiga att de varje lördag lyckas provocera någon till krogfight där de får så mycket stryk att de måste bäras hem. Det räcker för att Vue från San Francisco ska slå sig in bland årets viktigaste skrändebutanter tillsammans med The Strokes från New York och The Von Bondies från Detroit.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
(Dubbelrecension med Elephant Man.)
Elephant Man var nummer ett inom ragga/dancehall till dess att några unga hiphopare tog över strålkastarljuset. Dags att försöka tränga sig tillbaka. Men där T.O.K. lyckas göra musikstilen attraktiv även för den som annars inte sneglar mot Kingston är läspande Elephant Man fortfarande en angelägenhet för fantasterna, och kommer att så förbli så länge han rör sig inom genrens ramar.
Synd, eftersom Log On är väldigt bra. Singeln Jamaica sticker ut, liksom avskalade Bad Gal, Bad Man i Cecile-duett av klassiskt snitt. I Giving Them Peace sjunger han duett med sig själv, hälften med operasopran, och är precis så galen som man förväntar sig av Elefantmannen. Elephant Man stjäl friskt från Wyclef Jean (som ju inte är främmande för snatteri själv) och från Jay-Z, och gör sina egna varianter på aktuella rytmer som Unstoppable, Rice N Peas och Buzz.
Bland gästerna på Log On märks Spragga Benz, Buju Banton och tyvärr Ky-Mani Marley, som fortsätter leva på sitt namn. Elephant Man samarbetar också med pojkbandet Ward 21 i Anything-A-Anything, och de är perfekt sällskap till halvgalna Elephant Man.
Få pojkband kämpar för att associeras med mentalsjukdomar, men Ward 21 har tagit sitt namn från Kingstons sjukhus låsta avdelning och leker glatt med sin rubbade image inte bara i texter. Också rytmer och melodier och framför allt konstiga små utrop gör att man befarar att den mentala ohälsan inte bara är en image.
På Ward 21s debut Mentally Disturbed kommer Elephant Man-samarbetet i repris, men de klarar sig lika bra på egen hand. Kvartetten har under King Jammys beskyddande vingar släppt ett antal starka singlar, bland annat Judgement Day, på Jamaica, och alla finns här. Ward 21 vill gärna nå utanför de redan frälstas skara, och låter hiphop-accessoarer smycka sin dancehall i spår som Ma Doggs. Men inte så mycket att skivan riskerar att sorteras under fel rubrik i affären.
Om du av någon outgrundlig anledning har bestämt dig för att bara köpa en skiva från Jamaica i år är fortfarande T.O.K. ohotade. Å andra sidan får du skylla dig själv i så fall, sucker, för du missar mycket.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
Ingen medicin kunde rädda Jerome ”Doc Pomus” Felder från cancer 1991. Johnny Adams som gjort en hel platta med hans låtar sörjde. Willy de Ville och Dr John som skrivit tillsammans med doktorn sörjde. Lou Reed sörjde så mycket att han gav ut en skiva om sin saknad.
Lika mycket sörjde varje människa som hört Coasters Young Blood, Dions Teenager in Love, Drifters Save the Last Dance for Me, Elvis Little Sister eller något av hans andra mästerverk. Doc Pomus skrev hundratals sånger, men han började som bandledare och sångare. Andrew Vachss skildrar en konsert i kapitel 74 i Blossom, och vi kan nästan se honom framför King Curtis och resten av bandet, ständigt på kryckor efter barnförlamning.
Totalt spelade han in ett tiotal långtifrån rumsrena rhythm and bluessinglar. Blues Without Booze, My New Chick och My Good Pott kom ut på etiketter som Savoy och Chess, men aldrig mer än en singel per bolag. Här finns alla singlarna samlade på svenskutgiven vinyl, hemmahörande däruppe med Otis Blackwell och Joe Turner. Leta upp och njut.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
(Dubbelrecension med Ward 21 Mentally Disturbed)
Elephant Man var nummer ett inom ragga/dancehall till dess att några unga hiphopare tog över strålkastarljuset. Dags att försöka tränga sig tillbaka. Men där T.O.K. lyckas göra musikstilen attraktiv även för den som annars inte sneglar mot Kingston är läspande Elephant Man fortfarande en angelägenhet för fantasterna, och kommer att så förbli så länge han rör sig inom genrens ramar. Synd, eftersom Log On är väldigt bra.
Singeln Jamaica sticker ut, liksom avskalade Bad Gal, Bad Man i Cecile-duett av klassiskt snitt. I Giving Them Peace sjunger han duett med sig själv, hälften med operasopran, och är precis så galen som man förväntar sig av Elefantmannen. Elephant Man stjäl friskt från Wyclef Jean (som ju inte är främmande för snatteri själv) och från Jay-Z, och gör sina egna varianter på aktuella rytmer som Unstoppable, Rice N Peas och Buzz.
Bland gästerna på Log On märks Spragga Benz, Buju Banton och tyvärr Ky-Mani Marley, som fortsätter leva på sitt namn. Elephant Man samarbetar också med pojkbandet Ward 21 i Anything-A-Anything, och de är perfekt sällskap till halvgalna Elephant Man. Få pojkband kämpar för att associeras med mentalsjukdomar, men Ward 21 har tagit sitt namn från Kingstons sjukhus låsta avdelning och leker glatt med sin rubbade image inte bara i texter. Också rytmer och melodier och framför allt konstiga små utrop gör att man befarar att den mentala ohälsan inte bara är en image.
På Ward 21s debut Mentally Disturbed kommer Elephant Man-samarbetet i repris, men de klarar sig lika bra på egen hand. Kvartetten har under King Jammys beskyddande vingar släppt ett antal starka singlar, bland annat Judgement Day, på Jamaica, och alla finns här. Ward 21 vill gärna nå utanför de redan frälstas skara, och låter hiphop-accessoarer smycka sin dancehall i spår som Ma Doggs. Men inte så mycket att skivan riskerar att sorteras under fel rubrik i affären.
Om du av någon outgrundlig anledning har bestämt dig för att bara köpa en skiva från Jamaica i år är fortfarande T.O.K. ohotade. Å andra sidan får du skylla dig själv i så fall, sucker, för du missar mycket.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
Deborah Wykes och Paul Kelly har varit sambos sedan de möttes på jobbet som sångerska respektive gitarrist bakom St Etienne. Som förgrundsfigurer i trion Birdie släppte de sin andra skiva Triple Echo i England i somras. Hit kommer den ett halvår försent, eftersom den är en utpräglat ljus och luftig sommarplatta som går ton i ton med blå himmel och vitt vin i kristallglas på balkongen.
I England har entusiastiska lyssnare jämfört Birdie med allt från Velvet Undergrounds tredje till Nancy Sinatra, men det är att ta till överord. Visst är Twin I Love You vals med drömska blåsarrangemang, och visst bärs ibland melodierna av en mättad Patsy Cline-bas. Men Birdie har fortfarande långt kvar till Some Velvet Morning eller Pale Blue Eyes. Det är mycket som låter oss ana att 60-talspop av stillsammare karaktär dominerar samboparets skivhylla i Londonlägenheten, men deras egen musik ligger någonstans mellan en munter Beth Orton och välmanikyrerade The Mamas & The Papas på valium.
Extra betygspoäng dock för Sidewalk, en ljus poplåt som med akustisk gitarr, elpiano, flöjt och ett lågmält blåsarrangemang (jag vet, det låter inte så jävla originellt) som gör att tidigare försök av engelska miljonärer att skriva låtar om hemlösa förpassas till minnets sophög.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
Vad kan en gammal superstjärna göra när anseendet ifrågasätts, när inspirationen tryter och när det enda folk bryr sig om är gamla plattor han gjorde för mer än trettio år sedan? Paul McCartney har brottats med den frågan under lång tid, och han har prövat ett antal strategier för att hitta en lösning. Men alla strategierna har varit retrospektiva, på olika sätt har han försökt återskapa det som en gång var istället för att söka sig vidare.
Ibland har han sökt sig till ansedda yngre kollegor, inte så mycket för att rida på deras framgång som för att hitta tillbaka till den kreativitet som en gång uppstod i en dynamisk duo. Ibland har han återvänt till sin ungdoms spelplatser som Cavern för att försöka hitta den gamla glädjen. Ibland har han helt enkelt gett upp försöken att skriva nytt material och börjat spela gammal rock’n’roll och Beatleslåtar.
På Driving Rain prövar han ett nytt sätt. Han minns att George och Ringo utsattes för att omedelbart spela in material de aldrig hört förut, sånt som Paul hade knåpat ihop tillsammans med John under föregående natt. Värt ett försök, tycker Paul McCartney, och sätter ihop ett nytt band att pröva idén på. Rinse the Raindrops är en riktigt bra poplåt, och på flera låtar når Paul McCartney en nivå som han inte varit i närheten av sedan Flowers in the Dirt. Den viktigaste anmärkningen på Paul McCartneys popsnideri är att vi har hört det förut, men det är ju den känsla han vill ge oss. Här finns fler blinkningar till Beatles än man kan räkna, inklusive en Tomorrow Never Knows-flummig Riding Into Jaipur. Det enda nya på Paul McCartneys palett är lite funky drumming och 70-talets elpiano här och där, men då blir resultatet att musiken hamnar precis där Paul Weller började bli ointressant.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
(Dubbelrecension med Billy Bob Thornton Private Radio)
1998 kom två udda amerikanska filmer. Billy Bob Thornton både regisserade och spelade huvudrollen i Sling Blade, om en mördare som försöker hitta vägar tillbaka till ett samhälle han inte känner igen efter 25 år på mentalsjukhus. Vincent Gallo regisserade Buffalo 66 och agerade nysläppta fängelsekunden Billy Brown. Sling Blade var lågmäld och ganska konventionell, medan Buffalo 66 var lätt vansinnig och mycket udda. Båda lovade gott inför regissörernas framtid.
Nu konkurrerar de på en ny arena. Nästan samtidigt släpper de debutskivor där de lutar sig tungt mot den amerikanska musiktraditionen. Men de olika temperament som kännetecknade deras filmer är tydliga också i deras musik.
Billy Bob Thornton spelar traditionell country, med varm humor om sängrökning blandat med innerliga kärleksförklaringar till sin äkta hälft i texterna. Det finns inget att anmärka på i hantverket, men inte heller något som utmärker sig. Ibland vill han låta som Steve Earle, och på covers som Lost Highway och He Was a Friend of Mine vill han gärna vara Johnny Horton eller den unge Jim McGuinn. Det är han nu inte riktigt, men han är en rekorderlig countrysångare, och det räcker bra.
Vincent Gallo hotade med att göra en klassisk singer-songwriterskiva. Men ingen som känner Vincent Gallos konst luras förstås att tro att resultatet blir konventionellt. Visst är det sorgset och lågmält med gitarrer och orgel, men Vincent Gallo nöjer inte sig med att köra den breda vägen. Lyssnaren får aldrig chansen att slappna av, hela tiden kör Vincent Gallo av för att testa musikens offroad-kvaliteter. Konstiga ljud, knäppa vändningar, lustiga arrangemang, och ändå lyckas Vincent Gallo oftast undvika att fastna i diket. Det finns hela tiden en underton av allvar i hans musik.
Hellre regissörer på skiva än musiker på film, så nu väntar vi på återutgivningen av Jim Jarmuschs gamla punkband Del-Byzanteens.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
Första singeln från kommande skivan släpps mitt under Magnus Carlsons soloturné, och den solokarriär som från början var en hobby har gett djupa avtryck i moderskeppet Weeping Willows.
Förutsättningarna för Weeping Willows har förändrats sen sist. En massa bröder Daniel på egna äventyr, varav Magnus Carlson var seriöst involverad med den ena, har rusat ut på Weeping Willows hemmaplan. Idag ropar horder av tonåringar efter vemodig och välspelad pop, där tidigare bara medelålders musikskribenter lät tårar falla på flanellskjortan.
Med det karaktäristiska Tambourine Studios-ljudet låter Weeping Willows nästan mer The Smiths än när de spelar Morrissey/Marr-covers live. Därmed har de slutgiltigt lämnat crooner-stadiet för mer allmängiltig pop, och då känns de lika fräscha som i början av sin karriär.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
Något säger mig att det här är John Mellencamps allra sista chans. Den sumpar han rejält.
Cuttin’ Heads börjar rent katastrofalt. John Mellencamp släpper lös sin rytmsektion, som vill visa att de minsann klarar att svänga, och sätter igång en tungfotad rytm som bevisar motsatsen. Ovanpå det bjuder han in Chuck D att rappa, medan metodistkören sjunger att de inte vill bli kallade rasistiska öknamn. Det luktar precis så ruttet som det brukar när en gubbe får för sig att försöka flörta med en publik som inte är hans, genom att pröva musik han inte har någon relation till.
Efter en sådan inledning kan resten av John Mellencamps nya bara bli bättre. Men den blir aldrig bra. De senaste tio åren har John Mellencamp gjort den ena comebacken efter den andra. Idag är han en medelålders bredbent rockare, och i den genren har han många ännu hoppfulla veteraner före sig i kön.
Förutom rap-försöket och ett minst lika hemskt reggaetafflande vilar John Mellencamp helst på gamla lagrar. Här finns den klassiskt patriotiska men en aning kritiska USA-hyllningen. Här finns kvinnokarlens besvär med att bygga en bestående relation. Här finns en rätt pinsam kärleksduett, en rootsfiol och 80-talets stadiumrock. Varför ändra på ett vinnande recept?
Men råvarorna har blivit sämre, och det har gått slentrian i tillagningen. Dessutom är chansen att publiken nöjt ska svälja samma anrättning som för 15 år sedan ganska liten. Kanske är det mannens öde att vara en medelmåtta med standardrecept utan finesser?
Som den unga James Dean-lookaliken och teenyboppern John Cougar blev han utskrattad när han ville vara med och leka med David Bowie och de andra artisterna i Mainman-sandlådan. Som mainstreamrockaren John Cougar Mellencamp fick han se sig frånsprungen och varvad av samtida jeansjackeartister som John Hiatt och Bruce Springsteen. Som föredettingen John Mellencamp kommer han att mista licensen att spela i veterantouren.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden