För att bli populär i indiekretsar krävs inte mycket. Lite obskyrt, några poetiska kvasitexter och en elgitarr och du är hemma. Desto större blir sensationen när Edson ger oss så mycket mer.

Med ett vemod och lågmälda stämningar hämtade från Belle & Sebastian, och med en popkänsla hämtad från jag vet inte var slår de enkelt sina konkurrenter och inspiratörer på fingrarna. Debuten för ett år sedan lovade mycket, och nu infriar Edson alla löften med råge.

Pelle Carlberg skriver briljanta poplåtar, med gnistrande Swallow the Bitter Pill och självhäftande Nail Varnish Is Good for You i spetsen. Dessutom sjunger han med en känsla som aldrig hörts maken till i genren svensk wimppop, och då får vi inte glömma att det är en genre som har mer än 15 år på nacken.

Det går inte att låta bli att bli löjligt entusiastisk när Edson smyckar sin lysande gitarrpop med detaljer som trumpet, dragspel, melodica och munspel, och med förbluffande enkelhet skapar vemod och när man så vill loungestämning.

Om det krävs att du säljer din kompletta samling Sarah-singlar för att ha råd att skaffa Edson for Strength är det ändå ingen dålig affär. Var kan jag beställa min T-shirt?

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

Med England, Half-English är Billy Braggs texter tillbaka på den här sidan Atlanten för första gången på mer än fem år. Efter att tillsammans med Wilco ha studerat USA genom Woody Guthries glasögon ger han sig till slut ut för att leta efter ett nytt England. Med en titel lånad från Colin MacInnes är Billy Braggs mission att stjäla tillbaka begreppet ”engelsk” från dem som anser sig ha tolkningsföreträde. Han vill ta tillbaka begreppet från rasister och fotbollshuliganer, som renodlar det anglosaxiska och vägrar erkänna alla internationella delar som ryms i det engelska, allt från amerikansk rock’n’roll till västindiska levnadsmönster och asiatiska traditioner. På titelspåret leker Billy Bragg att han är Ian Dury, och proklamerar med bredaste Londondialekt stolt ”Oh my country, what a beautiful country you are”. Men stolta högeranhängare sätter i halsen när de får veta att hela låten är en direktöversättning av en algerisk emigrantsång från 50-talet.

Det är lätt att berömma Billy Braggs politik. Men det är svårare att bli entusiastisk över musiken på England, Half-English. För första gången lyckas han inte rimma på World Bank System utan att det låter tillkämpat. Jane Ellen är reggae som den lät när den framfördes av rödlätta vita medelålders män på pubar i London 1975, och upptempo-popen når aldrig riktigt samma höjder som till exempel gamla Sexuality. Alltför många ballader låter bara uppgivna och trötta. Bara på den spottande och fräsande antinationalistiska Take Down the Union Jack lyckas Billy Bragg frammana den ilska som alltid varit hans främsta egenskap. Komplett med tasksparkar mot drottningen och Gilbert & George (”What could be more British than a picture of my bum”) lyser den klart i sällskapet, men det beror nog mer på sällskapet. Om inte Billy Bragg ser upp kan han mycket väl sluta som radikalt men lika oinspirerat alternativ till Sting. Det vill vi inte se.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

(Dubbelrecension med Cracker)

Fyndigt intelligent alternativ rock kan ta sig många uttryck. Men den är sällan kul. I Camper Van Beethoven koncentrerade sig David Lowery på att hitta på låttitlar som The Day Lassie Went to the Moon. I Cracker har han inriktat sig på att skriva smarta rocklåtar, så när Mark Linkous rycker in för att hjälpa till skulle Forever kunna vara en behaglig resa.

Likt en Boeing 747 med Eric Carmen vid spakarna och Roy Bittan som purser lyfter den från John Lennon Airport och flyger åtta mil högt över 60-talets amerikanska lättpsykedeliska västkust. Vi serveras en stadig måltid av svulstiga rockepos, och strax innan landning kan man se Oasis om man tittar ut till höger och Soundtrack of Our Lives till vänster.

Men maskinen börjar rosta, motorerna hackar och mycket tyder på att David Lowery är på väg att få flygförbud. Bolaget som tagit sig an honom och hans avdankade New York-musiker har länge fungerat som veteranturnering för avdankade rockhopp.

När David Lowery faller tillbaka i renodlat collegeskoj, som när vi tvingas genomlida trummisens frejdiga amatörrappande, uppstår haverier lika allvarliga som They Might Be Giants, en New York-duo som var lustiga en gång i tiden. They Might Be Giants sjöng om svartsjuka över jultomtens skägg och förklarade att ungdomskulturen hade ihjäl deras hund, alltid med snygga popmelodier och smarta arrangemang. Men liksom Robert Broberg och de flesta andra som skaffar sig ett rykte att strö smarta kommentarer och skämt omkring sig blev de allt mindre underhållande ju mer de var tvungna att anstränga sig för att upprätthålla ryktet.

Fortfarande är They Might Be Giants popkänsla intakt och lika oklanderlig som uppförandet och klädseln hos hovmästaren på en finare krog – men också lika opersonlig. Här leker de R.E.M. igen, och skrattar gott åt hur knäppt det blir om man växlar mellan newyorica och grunge i en och samma låt.

Mot slutet av skivan tröttnar de på att skriva poplåtar överhuvudtaget, i trygg förvissning att deras ordrika vitsar står stadigt på egna ben. De har fel. De är lika underhållande som alla krystade liknelser i den här recensionen.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

Jag ska aldrig bli som Mikael Wiehe var ett ratat arbetsnamn på Reportage, men det är precis vad Doktor Kosmos har blivit, både i sin musik och sina texter. Själva nämner de influenser som Nick Drake och Jon Spencer, men de är svåra att urskilja hos Doktor Kosmos som istället fortsätter vackla mellan att vara plastvarianter av Hoola Bandoola Band och Olle Ljungström. Pappaledighet med vällingvärmande uppges som orsaker till att det var svårt att skriva texter, och många spår är ordentligt tillkämpade på det området.

På föredrag om marxism i Tensta, gymnasiala punchklubbar och Emmabodafestivaler trängs pliktskyldigt Poeten Bob, en autonom och en återfallsnarkoman med Jimi Tenor och reklambyråhoror för att diskutera pushup-behåer, fördelningspolitik och Pughs Ja dä ä dä.

När Doktor Kosmos är bra är de både underhållande och njutbara. Halvårsgamla Johnny Marr-flörtande singeln Jag låg med henne i Tjeckoslovakien med uppräkningar av så många vänsterikoner det är möjligt att hinna nämna på två och en halv minut – Majakovski, Che, Ken Loach, Subcomendante Marco – är fortfarande absolut underbar. Lika bra är den förortsromantiska flanörskildringen Bredäng Centrum, som räddar Reportage från att vara en katastrof.

Men när Doktor Kosmos är dåliga – och det är de alldeles för ofta – är de överjävligt usla. Kapitalist! Nu ska du dö vill vara Nationalteaterns Ingelas sång… eller åtminstone Pink Champagne, men blir en parodi på Mörbyligans Ensamma Sussi, som för upplysningsvis är en av världshistoriens absolut sämsta låtar. Här finns fler aspiranter till den titeln.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

Först går det inte att låta bli att jubla. Dynamo Chapel inleder sin debutskiva med ett par rocklåtar av lysande klass. It’s Unforgivable lånar friskt från Steve Earle, och du kommer att grubbla över vem som gjorde originalet till partybrölaren City Bad Boys utan att riktigt kunna placera den. Inte konstigt, det är deras egen låt. När de spelar ”kritvit gubbrock” – som de träffsäkert kallar det – är de klassens ljus. 

Men Dynamo Chapel har två diametralt olika ansikten. De talar också om sin kärlek till ”kolsvart soul”, och när de ger sig på sådan är det sämre ställt. Visst går 60-talets södersoul att spåra, både i Magnus Ericssons röst och i blåsarrangemang. Men på det området blir Dynamo Chapel aldrig mer än ett svenskt Commitments, samspelta och väl inlästa på läxan. Svänget fattas, och det enda som uppstår i Otis Redding-ballader som Take It Back är en längtan efter förebilden. Dynamo Chapel blir överdrivet utstuderade i sina försök att skriva tårdrypande soulballader. Den desperata blå känslan känns tillkämpad och falsk, med Magnus Ericssons stön och inskjutna ”Lord” här och där som grädden på moset. Han har tillräcklig patos för att klara sig utan sånt. 

You’d Only Tear Us Apart är mer E Street Band än Bruce Springsteen lyckats samla ihop på tjugo år, och som partyband en fredagskväll är det svårt att tänka sig ett bättre alternativ än Dynamo Chapel. Men Dynamo Chapel måste välja mellan att hitta sin egen identitet eller att tjäna grova pengar som tight coverband för firmafester. Än står båda dörrarna öppna.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

Betrakta den här EP:n som en bagatell, ber Håkan Hellström, och det är precis vad det är. Ganska raka presentationer av Visa vid vindens ängaroch Trubbel, medan Ted Gärdestads Äntligen på väg skulle kunna vara skriven direkt för Håkan Hellström. När han lyckas återupprätta lite av det anseende Pelle Ossler tog ifrån Fred Åkerströms Jag ger dig min morgon förra året ler lyssnaren. Men det är nästa riktiga skiva vi väntar på. Och Broder Daniels förstås.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

Hur många geniala popkeruber tål marknaden? Ron Sexsmith har varje Nick Hornby-wannabee tagit till sitt hjärta, och Josh Rouse rör sig i samma marker. Redan på sin förra skiva Home fanns antydningar om att han skulle kunna åstadkomma storverk, och när Nebraskas stolthet nu vågar gå längre utanför de alt.countrykretsar han kommit att associeras med infriar han alla löften. Under Cold Blue Stars är tolv låtar menade som kapitel i en sammanhållen berättelse om ett småstadspar i slutet på 50-talet. Kvinnan är religiös och hemvävd, och mannen slits mellan längtan att stadga sig och etablera en familj och drömmen att leva ut sina musikerambitioner. Seriöst anslag? Visst, och musiken är lika seriös. Under Cold Blue Stars är full av melodier som framstår som en aning akademiska och anonyma första gångerna du hör dem. Men efter några fler lyssningar känns de varma och igenkännliga likt riktigt goda vänner.

Sångerna är ofta lågmälda, men experiment med loopar, stråkar och försiktigt blås tillsammans med de akustiska gitarrerna ger en fyllig närhet, och den intimitet Josh Rouse manar fram i Ugly Stories för tankarna till Daniel Lanois Acadia. Paul Westerberg är en referenspunkt när skivan tar ut svängarna lite mer, och Ryan Adams är en annan ofrånkomlig jämförelse. Precis som tidigare visar Josh Rouse att han är känslig och personlig sångare. Liksom Lambchops Kurt Wagner – de gjorde för övrigt en fantastisk EP tillsammans härom året – vill han gärna närma sig Curtis Mayfields själ i sin annars väldigt vita singer-songwritertradition med försiktiga countryanslag. Under Cold Blue Stars är en betydligt jämnare skiva än förra Home. Här är allt i samma klass som guldkornen från då. Om Josh Rouse kan flytta fram sina positioner ytterligare kommer nästa skiva att vara briljant.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

Magnus Zingmark och Oscar Simonsson är inte blyga. Sturskt kliver de in på den renodlade jazzscenen, fullständigt okänsliga för de pretentioner som råder där. Inga invändningar från pipinrökta villaägare med skägg om vad man får och inte får göra för att kalla sig renlärig jazzmusiker biter på dem.

Waltz for Koop är mycket välstrukturerad. Skivan är föredömligt kort och fylld av tillbakalutade och noggrant uppbyggda låtar. Referenser från hard bop och latin är tydliga, men traditionen är långt ifrån helig för Koop. Oblygt adderar de moderna element på ett sätt som får puritaner att bekymrat klia sig i skägget och oss andra att digga. Tvärflöjter och saxofonsolon får finna sig i att samsas med försiktiga samplingar och elektronik.

Men luras för den skull aldrig att tro att resultatet är fusion – tillsammans med improviserade stycken är sånt bannlyst hos Koop. Några ballader låter oss ana varifrån Koop hämtat sin självsäkra attityd och sitt sätt att behandla heliga referenser varsamt men samtidigt ytterst respektlöst.

Tills för tjugo år sedan kunde Sun Ra med ojämna mellanrum lämna sina mest långväga intergalaxresor för att kliva ner i en nerrökt källare och spela bop, och Koop tangerar de ögonblicken på Summer Sun. Den mycket unga sångerskan Yukimi Nagano förstärker den bilden ytterligare.

Men hon är inte ensam vokalist om att imponera. Cecilia Stalin imponerar på titelspåret, som redan toppat danslistor, hyllats i internationella tidningar och av moderna acid jazz-gurus och fått en hel generation att sälja sina exemplar av Us3-debuten på skivbörsen. För att inte tala om In a Heartbeat, där självaste Terry Callier sjunger över ett långsamt groove med drömskt elpiano och flöjt.

Genom sitt intåg på jazzscenen gör Koop att Esbjörn Svensson inte längre är trygg i sin poleposition i modern svensk jazz, något som Esbjörn helt säkert välkomnar. Det här kan vara lika viktigt som Lars Werners tidiga plattor.

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden)

När Andrew W.K. och hans polare E Payne, Gregg R och resten av grabbgänget ska partaja vill de partaja hårt. De brukar träffas hemma i Andrews tvåa i New York, och pluggar in sina gitarrer rakt in i stereons förstärkare – fast storebrorsan flera gånger har sagt åt dem att det bränner ut stärkaren. Vem bryr sig? 

Sen sätter de på Dressed to Kill, spelar med i riffen och headbangar ett tag. Men Obituarys gamla trummis Donald Tardy, som har fått nöja sig med att hamra på soffbordet och sina knän, tycker att Paul Stanley är lite för subtil. ”Vafan, jag hajar inte va de sjunger om. Åsså går det inte att vråla Party Hard hela tiden.” 

Det är nu farsans gamla partajmixade Happy Tape kommer till heders igen. Medan Jimmy Coup riffar loss kan Andrew och kompisarna slamdansa till Sweet, Sham 69, Motörhead och Exploited. Det är till och med okej att Abba och Bay City Rollers slinker med, bara man hinner med Gary Glitters samlade hits innan det är dags att avsluta förfesten. 

Men då har det redan hunnit bli morgon, och den försiktiga polispatrullen som kallats till adressen hittar någon i sällskapet sovande i soffan och någon annan som talar i den stora telefonen. Men Andrew själv, han biter sönder ytterligare en blodampull och hoppar oförtröttligt runt i vardagsrummet. Oi, Oi, Oi!

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

När det nu är dags för Återkomsten till Apornas Planet har mycket hunnit hända. Forskaren Cornelius, som tidigare hånades öppet inför rådet för sin etik kombinerat med fritänkande och oblyg experimentlusta, har mognat och uppnått en viss status. Beståndsdelarna i hans forskningsprojekt finns dock kvar. Cornelius gestaltas som vanligt av den japanska tonårsidolen Keigo Oyamada med rötter i Shibuya-keis bubbelgumscen. Han har också skrivit och regisserat, och man anar att han har en hel del gemensamt med sin rollfigur. Som regissör är Cornelius en utpräglad modernist, men mer intresserad av atmosfärer och hederligt historieberättande än av action och explosioner. Handlingen är lättfattlig och traditionell, uppbyggd med små briljanta poplåtar som staplas på varandra. Det är sättet att kombinera de förväntade elementen på ett nytt sätt som gör filmen så sevärd.

I Drop byggs latinpop på en grund av vattenbubbel och plask. Istället för pyroteknik och ultrarapidvåld har Cornelius letat fram sina gamla ljudeffektsskivor och hittat gott om rena stereotester (”höger, vänster…”), radiobrus och vågor mot strand blandat med fågelkvitter. Bossa, västkustpop, easy listening och mysfunk mixas med electronica, och resultatet blir smart, tillbakalutat och lättillgängligt. Ibland dyker en skev gitarr någonstans mellan Tom Verlaine och Adrian Belew upp och förstärker intrycket av att Cornelius lyssnat mycket på Talking Heads och dess sidoprojekt. Men Cornelius backar inte för ett par renodlade actionsekvenser med larmande oväsen och toner gjorda för att spräcka högtalare och trumhinnor. Hans sätt att närma sig speed metal i I Hate Hate påminner om John Zorns, perfekt i utförande men med en attityd som antyder att Cornelius inte är helt seriös.

Beck, Money Mark och David Holmes nämns nästan alltid i samband med Cornelius. Det är ofrånkomligt, men det är en kvartett vars musik inte är särskilt enhetlig. Det som förenar dem är deras öppenhet, vilja att kombinera oväntade ljud och stilar för att skapa en ganska konventionell helhet. Och Cornelius går i täten.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden