Tomas Andersson Wij har alltid haft ett eget uttryck, åtminstone i sina texter. Hans lyrik är – vågar man hävda det om rocksångare? -poetisk, med symboler och metaforer som är privata och ofta religiösa, men inte så privata att de upphör att vara tankeväckande. 

Vi är värda så mycket mer är en mörk skiva, fylld av förluster av kärlek, vänner, tro och glädje. ”Vissa dagar vågar jag tänka att ett sätt är att bara ge upp”, sjunger Tomas Andersson Wij. Men hur mörkt allt än ter sig ger han aldrig upp, envist fortsätter han att söka frid, äventyr, lycka, en kvinna och Gud. 

Ännu har han dock inte hittat sin en egen röst, och inte heller ett eget musikaliskt uttryck. Även om varje skiva har inneburit framsteg är vi inte där ännu. Han sätt att sjunga gör att han är svår att skilja från Patrik Isaksson, Uno Svenningsson och en drös andra svenska män med forcerat uttryck. Musikaliskt har han tröttnat på singer-songwriters, som han menar är bakåtsträvare. Själv vill han spreta för att bli ”friare och friare”. 

Men Vi är värda så mycket mer har bara två olika inriktningar. Hälften av materialet låter som 80-talets svulstigare engelska arenarock och tidiga U2 verkar fortfarande vara Tomas Andersson Wijs musikaliska ideal. Det blir aldrig spännande, trots att Slå! är en Joy Division-ripoff av rang och att Längst in i juli är en svenskspråkig tolkning av Popsicles That Was Summer. 

Istället är det ironiskt nog Tomas Andersson Wijs utpräglade singer-songwritermelodier som bränner till. De gröna vagnarna, med tunnelbanemetaforer i rakt nedstigande led från Artur Lundkvist, är en sex meningsfulla minuter lång visa för akustisk gitarr, liksom längtande Bli min vän. När han med titelspåret snuddar vid John Holm är Nöjesguidens mungipor nästan på väg uppåt. 

Vi hoppas att Tomas Andersson Wij kan komma över sin aversion mot singer-songwriters. För som sådan kan han bli riktigt spännande.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

Dags att hylla Ray Davies ordentligt. Förra årets indiehyllning gjorde ju ingen människa glad, och nu är festföremålet själv en aning skeptisk. I omslagstexten undrar han om inte hyllningsskivor är till för folk som dött, och försäkrar att han i högsta grad lever. 

Lika förvirrad är han när han ska kommentera artisterna som tolkar hans sånger. Vem är egentligen Wayne, undrar han när Fountains of Wayne gör sin vanliga powerpop, och Lambchop har han inte ätit på flera decennier. ”Where are Cracker from and do they wear red hunting jackets?”, grubblar Ray Davies, som dock lyckas dra sig till minnes att Queens of the Stone Age var ett arbetsnamn på ett ungt ännu odöpt Rolling Stones. 

Hm, han lär få en chock av deras ändå förvånande snälla Who’ll Be the Next In Line. Jonathan Richman, som gör Stop Your Sobbing, är inte helt obekant, eftersom Ray Davies drog sig ur att producera Modern Lovers en gång i tiden. Men han behöver inte oroa sig över om han är förlåten — det verkar så.

 Glädjen över Bebel Gilbertos tolkning av No Return är däremot påtaglig. Ray Davies skrev nämligen låten med hennes mamma Astrud i åtanke. Lika stor är hans och vår förtjusning över hans favoritband Yo La Tengo. De tunga namnen duggar tätt när Josh Rouse gör en alldeles lysande lågmäld A Well Respected Man, och sedan Matthew Sweet, Ron Sexsmith och The Minus Five med Peter Buck och John Wesley Harding tar plats bland gratulanterna. Men riktigt nöjda blir vi inte förrän vi till slut får Ray Davies själv, tillsammans med Damon Albarn i britpop-arketypen Waterloo Sunset.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

Går det att vara vanligare än Josef Zackrisson? Jeansjacka och lång nyckelkedja, en flerårig bakgrund som turnégitarrist (senast åt Lars Winnerbäck) och förebilder som Bruce Springsteen och Thåström — sånt formar en folkets man.

På egen hand åstadkommer han lättrallad pop som lutar sig mot förebilder, utom att det är lite mer lättillgängligt. Ovänner och vänner är en riktigt bra poplåt, som är precis så vanlig att den har alla förutsättningar att bli en radiofavorit som funkar både i NRJ, P3 och Lugna Favoriter. Tuffare leker inga lekar är också en utmärkt blivande singel, som lägger Docenterna och Jacob Hellman till Josef Zackrissons lista av inspiratörer.

Att resten av materialet är mera anonymt är inget för Josef Zackrisson att oroa sig över. Med stöd i sina hederliga texter om längtan och kärlek kan han med trygg förvissning begära ut ett förskott på Ted Gärdestads stipendium.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

Dubbelrecension med Stephin Merritt – Eban & Charley

Craig Armstrong har gjort sig ett namn som stråkarrangör åt Englands storbudgetproduktioner under 90-talet. Bland annat har han hjälpt U2 till deras allra mest svulstiga ögonblick. På senare tid har han framför allt arbetat i Hollywood, och nu har han lyckats övertyga skivbolaget om att hans CD med arbetsprover till filmbolagen är värt en kommersiell release. 

Med större ekonomiskt utrymme passar han på att kräva in återtjänster av gamla uppdragsgivare, och S:t Bono ställer förstås gärna upp. Men David McAlmont, Evan Dando och Photek kan knappt hålla sig vakna medan Craig Armstrong visar upp hela sin portfölj, full av överarbetade orkesterverk tänkta för Schwarzeneggeraction, för romantiska komedier med Meg Ryan och för epos av Titanicproportioner. 

Precis som med Titanic har Craig Armstrong lagt ner betydligt mer arbete på prål och utanpåverk än på grundkonstruktion, och det tar inte lång tid innan projektet sjunker som en sten. Craig Armstrong låg bakom katastrofen till soundtrack i Moulin Rouge, men här har han ingen överdådig scenografi som kan skyla över ljudsjoken, och helheten blir en äkta kalkon. 

Då är Stephin Merritts autentiska soundtrack en betydligt trevligare upplevelse. Eban & Charley kvalificerade sig enligt manifestet för Dogmafilm, utom för en liten detalj – Stephin Merritts soundtrack. Lita på att det är ett soundtrack som var värt att mista en Dogmastämpel för. På sin första utflykt i eget namn – förutom Magnetic Fields har han givit ut skivor som The 6ths, Future Bible Heroes och Gothic Archies – är Stephin Merritt extremt avslappnad. Om det aldrig förr funnits skivor som förärats Dogmastämpel borde det här vara den första. 

Ospecificerbara ljudsnuttar blandas med dokumentärupptagningar av O Tannenbaum och Greensleeves, och så ett knippe med Stephin Merritts geniala popsånger i sedvanligt försiktiga arrangemang. ”I wish I had an orchestra behind me, to show you how I feel” sjunger Stephin Merritt, men det behöver han inte alls. Han åstadkommer en bagatell, jovisst, men den är betydligt mer intresseväckande än Craig Armstrongs överlastade arbetsprover.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

Från att ha varit ett ordinärt engelsk indieband med Punjabitwist blev Cornershop superstjärnor över en natt genom Norman Cooks remix av Brimful of Asha 1998. De senaste åren har Tjinder Singh låtit Cornershop vila för att istället ägna sig åt sitt dödfödda discoprojekt Clinton, och spåren av det är tydliga på Handcream for a Generation. People Power — ”in the disco hour” – är renodlad disco, liksom de flesta basgångar på skivan.

Okoncentrerade och utan självsäkerhet lutar sig Cornershop tungt på curry-nam-nam-komedinummer när de inte vågar lita på sin musik. Den typen av etniskt baserad humor blir rätt pinsam, särskilt med tanke på deras tidigare kraftfulla ställningstaganden mot rasism. Dessutom har det inte så mycket med musik att göra.

När Otis Clay leker MC i inledande Heavy Soup är det ganska kul, men lustigheterna drar ut på tiden med nerrökta reggaetoastare och flygresor, och det tar inte lång tid att tröttna. Här finns några fantastiska låtar, som är värda att ställa bredvid Cornershops tidigare singlar i samlingen när de släpps i det formatet. Lessons Learned From Rocky 1 to Rocky 3 är den första, och det är inte bara titeln som är genial. Noel Gallagher klarar inte att lyfta det 14-minuter långa ragaeposet Spectral Mornings. Ändå är det här versionen helt säkert mer koncentrerad än den 24-timmarsremix som Cornershop sände från sin hemsida med avsikt att uppnå det musikaliska målet att komma i Guinness rekordbok.

Handen på hjärtat, hur ofta har du återvänt till Cornershops tidigare fullängdsplattor? Skojfriska Handcream for a Generation riskerar att följa sina föregångare in i obskyritet och skivbörsarnas reabackar, trots lika smarta singlar som förr.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

Hur kommer det sig att Diamond Dogs inte har slagit igenom i ett land som stoltserar med fler glam-, trash- och boogieband än vad man trodde var statistiskt möjligt med så liten befolkning? De samlade erfarenheterna från Mattias Hellberg, Stefan Björk från Wilmer X, Bobby Lee Fett från Hellacopters och ”Lill-Steffe” Klasson som spelat med Johnny Thunders och Patti Palladin borde ju vara tillräckligt för att skapa kompakt rock’n’roll.

Men hittills har två detaljer fattats — låtar och hyfsad sång. Nu lossnar det på båda punkterna. Black Crowes och Facesfår sig en match av Every Little Crack och Sad to Say I’m Sorry, och ännu roligare blir det med souligt blås i All Strung Out. Sulo har hittat en säkerhet i sin sångstil som inte funnits där tidigare, och fan vet om han inte tagit en brevkurs i amerikanskt uttal dessutom.

Det tog ett par plattor att nå fram till formen, men nu är Diamond Dogs där. Letar du efter grabbrock till förfesten är de ett betydligt trovärdigare — och roligare — alternativ än Dynamo Chapel.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

Skulle Howe Gelb gå i pension efter tjugo år som Giant Sandworms, Giant Sand, OP8, ABBC eller solo? Fan tro’t, trots att skivans undertitel är The Retirement Issue, trots att han golfar på omslagsbilden, och trots den enkla utväg en coverplatta brukar innebära.

En Giant Sand-platta är det klokt att närma sig med stor försiktighet. Det är omöjligt att på förhand veta om den är fylld av koncentrerade låtar, eller om det mest är lek och oväsen. Här är det en blandning, men de lätt igenkännliga låtarna ger förstås en större tillgänglighet. Roligast är Black Sabbath’s Iron Man som lullar fram medan Howe Gelb försiktigt spelar Iommi-riffet på jazzpiano, och mest överraskande är det Goldfrapp-medley som kommit till av misstag (!).

Till stora delar är A Cover Magazine ett soloprojekt. Howe Gelb spelar allt på några spår, och bjuder in en eller två medmusiker på några andra låtar. Joey Burns och John Convertino tar förstås en paus från sitt alltmer dominerande sidoprojekt Calexico för att vara med, och tre spår är inspelade live tillsammans med Grandaddy. Ihop med PJ Harvey prövar Howe Gelb X gamla Johnny Hit & Run Pauline enbart på akustisk gitarr, men sedan ångrar han sig och slänger in en elgitarr som låter som Neil Young som vaknat på fel sida. Lägg till det lite Marty Robbins och några Johnny Cash, och krydda med Nick Cave Red Right Hand och en gnutta Frank Sinatra så har du en av de mest underhållande coverskivor du kan hitta. SPP ger säkert bättre avkastning, men Howe Gelbs sätt att pensionsspara är betydligt roligare.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

Det gick fort för Gomez att gå från att vara ett spännande lofi-alternativ till att bli ett kraftigt lanserat storbudgetprojekt. Debuten fick en överraskad engelsk press och musikindustri att tävla i att slänga Mercury Music Prize, Q Magazine Awards och en massa Brit Award-nomineringar efter dem. När det nu är dags för tredje skivan – borträknat den i sammanhanget obligatoriska B-sidessamlingen – har Gomez blivit det stora brittiska autenticitets-hoppet.

Gomez vill gärna visa upp sin kompetens och sin bredd. Med en trio habila sångare i spetsen – ibland var och en för sig och ibland trestämmigt – börjar de i längst-där-nere-americana, blues och soul. Sedan använder de studions alla kanaler för att lägga på vocoders, sequencers och trummaskiner. Därefter flyttar de allt till en 48-kanalsbandspelare för att kunna gå över alltihop ett varv till, och lägga till bebopsolon på altsax, baklängeseffekter, stereotester och allt annat som dyker upp i deras hjärnor. Gomez är verkligen jätteduktiga – och säkert lite Radiohead-djupa också – och vi applåderar inte bara av artighet, utan minst lika mycket för att vi är djupt imponerade.

Men de berör aldrig. Varje låt försvinner ur medvetandet omedelbart när den tar slut, och ibland redan innan dess. Hur koncentrerat du än försöker lyssna dyker det alltid upp nåt mer spännande att ägna sig åt. Veckans Konsum-erbjudanden ramlar in genom brevinkastet och snart har extrapriser på Zingo och leverpastej gjort att skivan tagit slut utan att du märkt det. Igen.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

Vid ett par tillfällen i musikhistorien har det hänt att vita blues- och rockmusiker liksom av misstag lyckas sno ihop ett svart groove som spöar det mesta, och som i bästa fall håller i sig åtminstone en hel skiva. Kevin Kelly, senare i Byrds, och en mycket ung Ryland Cooder fick till ett obeskrivligt sväng när de satte ihop Rising Sons tillsammans med Taj Mahal 1966. Mike Bloomfield slog sina påsar ihop med Nick Gravenites 1967, och som Electric Flag svängde de bättre än resten av Woodstock tillsammans.

Jeanjacket Shotgun är inga andra än Jon Auer och Joe Skyward från Posies iklädda James Last-hyllande skivomslag. De har lämnat Posies powerpop bakom sig, åtminstone tillfälligt, och medan de vacklar omkring i en studio fylld av olaglig rök snubblar de plötsligt över ett tungt sväng. Utan att de själva fattar hur funkar Lefty som Jimi Hendrix och Buddy Miles på en särskilt groovy Lightnin’ Rod-session. Falsettsången och det loja svänget i Jason’s Finn skulle kunna ha varit Prince om han debuterat 10 år innan han verkligen gjorde det.

Men röken ligger för tät, och lika snabbt som herrarna råkat hitta funken, lika snabbt tappar de bort den igen. För att återfinna den improviserar de vilt på slagverk och slapbas, och tackar avslutningsvis den som orkat lyssna färdigt på eländet. Det är nog inte så många.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

När Sveriges största entertainer Daddy Boastin’ solodebuterar, efter att ha retat våra smaklökar med Teddybears Sthlm och The Latin Kings, lyckas han göra ragga som är så blågul att den är som gjord att dansa runt midsommarstången till. Det vet han, och det vill han; omslagbildernas ljusblåa kostym med gul skjorta är en så vänlig, kärleksfull och inbjudande provokation mot rasister att man jublar redan innan man lyssnar på skivan.

Sedan jublar man ännu högre. Daddy Boastin’ blandar friskt bland allt som är lättillgängligt och kul, med Timbak (sic!) blir det en mix av raggamuffin och hiphop, och tillsammans med Dogge jublar han över mötet mellan Latino och Rasta. Singeln Efterlyst, som du redan hört på radio, är inget annat än schlager i bluebeattappning och är det mest medryckande i den genren sedan My Boy Lollipop. Med den skulle Daddy Boastin’ kunna radera Sven-Erik Magnusson från folkparksscenen för evigt, om han ville.

Daddy Boastin’s sätt att hantera det svenska språket är en ren kärleksförklaring, om än inte särskilt konventionell vare sig till uttal eller användning av personliga pronomen eller bestämningsartiklar. Texterna är fullständigt geniala, med nödrim värdiga melodifestivalen (”Jag vill ha sin kärlek varm som solen, inte kall som Nordpolen”). Han hämtar sina metaforer från TV3-reklamen, ”kör runt i bil och köper Happy Meal” och beskriver sig själv och sitt libido som Karamellkungen.

Daddy Boastin vet att han kommer att bli en barnfavorit, och han tar sitt sociala ansvar. Värsting, en ganska rak översättning av A Message to you, Rudy, är en svavelosande predikan om vådorna av gangsta-livet. På Bra sjunger Boastin’ operaarior som värsta Bounty Killer, medan han varnar för rökningens faror och uppmanar oss att borsta tänderna för att slippa dålig andedräkt. Obalans är en ekologilektion på basnivå, komplett med uppmaningar att gå med i Greenpeace.

Men ibland krävs det målsmans sällskap för att släppas in i Daddy Boastin’s värld. Gamla TLK-livefavoriten Musmannen förevigas äntligen, och även om den bygger på Batman Theme är texten knappast barntillåten. Ännu hårdare blir det när Boastin’s karaktäristiska mullrande stenhårda toasting släpps lös på Iskall karaktär.

Om ett år kommer vi att vara generade över att vi spelade Efterlyst så jävla högt med alla fönster öppna trots att vintern inte riktigt tagit slut. Men gjort är gjort, och just nu finns det inget roligare.