Området akustisk folkvisa kombinerat med elektronisk chillout och prominenta samarbetspartners är noggrant inmutat av Beth Orton. Tidiga samarbeten med William Orbit och Red Snapper och inhopp på Chemical Brothers debut gav en stabil status, och med en Terry Callier-duett ovanpå det blir livet en räkmacka av landgångsproportioner.

Beth Orton riskerar ingenting med sin tredje fullängdsskiva, som innehåller alla framgångsfaktorer från förr. Etablerade (men idag en aning daterade) namn från dansmusiken finns överallt. Ben Watt har mixat det mesta med den äran, särskilt när han får till den typen av försiktigt jazzbeat som vi normalt förknippar med Sade på Anywhere där han också lagt till blåsarrangemang likt de Jerry Dammers (och numera Streets) brukade knåpa ihop.

Också William Orbit och Chemical Brothers dyker upp igen, den förra mixar skivans bästa spår Thinking About Tomorrow, och de senare, som ligger bakom Daybreaker, gråter blod över att inte varit i närheten av sådan substans på sin egen Come With Us. Men Beth Orton låter inte danseffekter ta över – precis som tidigare är alla låtar i grunden försiktiga och mycket vackra visor. De hjärteknipande kvaliteterna är redan så stora i God Song att det nästan blir för starkt när de förstärks ytterligare genom Emmylou Harris inhopp i den på Beth Ortons skivor obligatoriska superstjärnerollen. Som uppföljning till tidigare samarbeten med den dåvarande superstar-whizzkiden Beck bjuds vi på en försiktig duett med mer aktuella Ryan Adams i Concrete Sky, skriven tillsammans med Johnny Marr.

Alla samarbeten och tunga namn är förstås spännande, men egentligen behöver Beth Orton inte alla dessa hjältar. OK kläds enbart i akustisk gitarr och en ensam stråke, och det räcker för att Beth Orton ska bevisa att hon är en av vår tids viktigaste folksångerskor.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

Naturligtvis ska de stora rösterna och de stora låtarna uppmärksammas efter förtjänst. Frågan är om floden av hyllningsskivor (senast Hank Williams och Big Star, snart Kris Kristofferson) verkligen åstadkommer detta. 

Lee Hazlewoods storhet ligger i hans produktioner och hans talangscoutande — Nancy Sinatra, Gram Parsons, Duane Eddy och, ähum, Ann-Margret. Dessutom har han begåvats med en djup och auktoritär röst som ingen här matchar. Vi får nöja oss med betydligt mindre personliga röster. 

Hälften av materialet på Total Lee är misslyckade försök att återskapa de luftiga och ekande arrangemang som den unge Phil Spector en gång använde som språngbräda för sin Wall of Sound. Sämst lyckas Webb Brothers, som ger sig på heliga Some Velvet Morning. Det är betydligt roligare att lyssna på Kid Loco, som med helt andra metoder faktiskt får fram effekter liknande originalet. Även Madrugada och Neil McNasty närmar sig den storvulna lågbudgetproduktion som var Lee Hazlewoods kännetecken för 30 år sedan. 

St Etienne, Johnny Dowd — som en blandning mellan Frank Zappa och Mama Cass — och Evan Dando väljer sina egna vägar, med underhållande resultat, medan Calvin Jones tillsammans med Mudhoneys trummis på ett tragiskt sätt närmast parodierar Sand. Kathryn Williams, Tindersticks och Erlend Øye från Kings of Convenience gör precis det vi förväntar oss av dem — den sistnämnde på det vackraste sättet — medan Lambchop drar förbi så snabbt att du missar det om du blinkar vid fel tillfälle. Gemensamt är att de inte når upp till originalens höjder. 

Steve Shelley från Sonic Youth väljer ett helt annat sätt att hylla Lee Hazlewood. Han återutger mannens skivor på sin lilla independentetikett, och ger oss på det sättet möjlighet att skaffa Cowboy in Sweden istället. Kompletterat med en bra Nancy Sinatra-samling, gör det den här hyllningen helt onödig.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

För att vara så anspråkslös och tystlåten väckte Granadas debut en hel del uppmärksamhet för snart två år sedan. Amazing it Seems har kunnat höras i TV-reklam mot mobbning, och på bland annat dessa sidor hyllades skivan för sin originalitet. Här är originaliteten inte alls lika tydlig. Mycket tillbakalutat och försiktigt sjunger Anna Järvinen sorgsna sånger till akustiska gitarrer, klingande pianon, munspel i moll och en enstaka sordintrumpet. Det är hantverksskickligt och kompetent, och dessutom snyggt producerat av Björn Olsson (Union Carbide Productions, till att börja med) och Mattias Glavå (Håkan Hellström), men det väcker inga känslor.

När Magnus Vikström, som är andra delen av Granadas sångarpar, tar sig lite utrymme blir det mera spännande. Mot singeln Everyplace We Went och Tortoise/Down at Roth’s finns det inget att invända. Utom just det faktum att det är så slickat och oförargligt. Take a Lot of Walking är en långsamt växande skiva, som blir starkare för varje gång du hör den. Men även efter upprepade lyssningar försvinner Granada alldeles för ofta in i anonymitet, så pass att du glömmer bort att lyssna medan skivan snurrar. Sån är förstås avsikten med ambientmusik, men knappast med stämningsfull pop

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

Just när man trodde att Docenterna skulle kränga Solglasögon och Bensin i Blodet på veteranturnéer tillsammans med Boppers på Ålandsbåtar. Om de överhuvudtaget kunde sparka igång bandet som blivit en form av sommarsemester för medlemmarna. Men plötsligt sprakar det igen. Farbröderna Pihlgren och Lövgren, tant Schultz och nykomlingen Klingberg har vaknat ur sin Törnrosaslummer, och yrvaket upptäckt att man fått gladpoppiga efterföljare i form av göteborgska basister.

Kunde snorvalpen Håkan Hellström så kan väl vi, menar Docenterna i ett anfall av pur popinspiration, och snor gitarriff från Johnny Marr i snabba och helt lysande poplåten Underbar värld – kanske en av bandets bästa låtar någonsin. Den gamla orgeln kommer till heders igen i Du är värd mig, med nostalgiska kärleksminnen från 1994.

Texterna sprudlar av inspiration och smarta formuleringar. ”Du säger sånt som fånga dagen till mig, men du vet ju att jag jobbar heltid”, eller det sensationella titelspårets oneliners som ”Du kan bli stor som ett miljonprogram”.

Men Bilen, då? Självklart, det går inte att tänka sig en Joppe Pihlgren-skiva utan bensin. Den tvättar Joppe i inledningen till Lovsång till mig själv, innan det är dags att ”tänka på refrängen”. Men för första gången på många många år känns det som om Docenterna inte längre behöver grubbla över refränger, åter verkar den självklara popen flöda lika naturligt som kroppsvätskor.

Långsammare Champagne och Ser du mig tillsammans med rutinösiga och återanvända singeln från förra året når inte samma standard som resten av albumet. Ett par sådana halvmissar är det enda som stoppar Docenterna från att nå upp till det absoluta toppbetyget. Vem hade kunnat ana en sådan formtopp?

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

National

(Dubbelrecension med Margit Bergman)

I Skellefteå är de superstjärnor sedan länge och behöver inte bevisa något. Inte heller på nationell nivå har Wannadies några problem med sin trovärdighet. Men efter 90-talets internationella satsning med bidrag till storfilmssoundtracks och med en NME-hype i klass med den The Hives just nu genomlever hade The Wannadies kunnat vara Sveriges största internationella band. Sedan försenades storsatsningen med förra plattan New York-producerad av legenden Ric Ocasek. Och när den väl kom ut hade publiken riktat sina blickar åt andra håll. 

Nu verkar The Wannadies skita i vilket. Melodikänslan är intakt för att inte säga utvecklad, och produktionen är luftig och modern. Men pressen verkar ha släppt, och The Wannadies har en avslappnad attityd som utstrålar att de gör det de tycker är kul, inget annat.

De krånglar till allt genom att dela upp skivan i två halvor, så tydligt avdelade att den snabba konsumenten kan hitta Before and After som en dubbel mini-CD istället för det vanliga CD-formatet. Före-skivan är snabb och catchy, och rymmer flera framtida hits. Om radiostationerna fixar att presentera titlar som Piss on You. Efter-skivan å andra sidan har ett långsammare tempo, mer subtila ljudkonstruktioner och mer eftertänksamma. Båda halvorna är nästan löjligt insmickrande melodistarka, och helheten är minst lika stark som föregångaren.

Marit Bergman önskar att hon var lika kaxig, självsäker, koncentrerad och tuff som The Wannadies. Tiden i Candysuck har gett mersmak, och solodebuten 3:00 A.M. Serenades ger hopp om att hon kanske kommer att kunna nå sådana höjder. Men än återstår en lång resa dit. Visserligen är radiospelade singeln Waste More Time inte skivans enda höjdpunkt. Här finns powerpop som spöar varenda Robertsfors-konkurrent med sina omedelbara refränger och med texter fulla av namndroppanden av såväl Dusty Springfield som Sonic Youth. 

Men för att du ska uppskatta Marit Bergman krävs att du tyckte bättre om Lita Fords insatser än Joan Jetts i Runaways. Det krävs att du står ut med en ljus röst som gärna vill vara personlig men som bara når över sorlet när hon tar kraftackord. I de försiktiga balladerna blir den bara anonym. 

The Wannadies är fortfarande ohotade på den svenska powerpopscenen, men med utveckling av rutin och teknik kan Marit Bergman mycket väl vara den som tar över titeln. Det lär dock dröja.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

Efter ett antal ambitiösa och mer eller mindre lyckade samarbetsprojekt är det dags för Elvis Costello att återvända till rötterna igen. Han har gjort det förr, och han har använt samma strategier tidigare, trots att resultaten inte varit helt tillfredsställande någon gång de senaste tio åren. Han samlar ihop några gamla Attractionsmusiker, den här gången Steve Nieve och Pete Thomas, och så bläddrar de lite i Elvis toktjocka pärmar med hel- eller halvfärdiga låtar innan de rockar loss i studion. Några detaljer i form av distorsion och tremelo borde väl vara tillräckligt för att sno ihop en hyfsad rockplatta?

Visst räcker det långt. Här finns tillräckligt med geniala popslingor och krokar för att få varje låtskrivare med akademiska ambitioner att lägga notbladen på hyllan för evigt. Men som vanligt vill Elvis Costello, som skriver fyra briljanta poplåtar medan han väntar på bussen, göra det lite för svårt för sig, och lägger in ett par komplexa ackord och ett smart break för mycket i snart sagt varje låt. Det är kul att snubbla över ett Björn och Benny-sanktionerat Dancing Queen-citat, men annars krävs oftast 60 högskolepoäng på av Elvis utvald institution för att till fullo uppskatta de ”autobiografiskt aritmetiska” dimensionerna i låtar som 45.

Skivrecension
Av Patrik Forshage

Med Vapen & Ammunition har Kent haft den uttalade ambitionen att göra en skiva fylld av enbart hits. Därmed riskerar man förstås helheten och dynamiken, men Kents idéer om vad som utmärker en hitlåt liknar inte mallen hos Max Martin eller andra fabrikörer.

Kärleken väntar, ett tydligt hitförsök helt enligt regelboken, och FF är komplett med lättrallad refrängrepetition, discostomp och franskspråkiga inhopp. Men geniala Dom andra som redan tagit plats intill Britney Spears på reklamradions Heavy rotation-listor är med sina visslingar och mörka stämningar långt ifrån någon lättköpt slagdänga. Det finns förstås plumpar.

Några hitförsök blir pinsamt utstuderade, till exempel Pärlor, som är en bisarr kombination av Ted Gärdestad och Billy Idols White Wedding. Duett låter som att den egentligen var avsedd för Nina Persson, men med Titiyo intill Jocke Berg blir den mest seg och intetsägande. Om U2 leddes av en svårmodig och missförstådd misantrop snarare än av en självgod och självutnämnd globaliseringsdiplomat hade de kunnat låta lika bra som Kent. Liksom hos irländarna fladdrar hjältar förbi i texterna, men går sådana ikoner verkligen att lita på?

När Jocke Berg möter Jesus är Guds son en publicitetstörstande gäst i TV-soffan som är beredd att tala om sitt könsbyte för lite uppmärksamhet. För den som gärna blir martyr är Ziggy den enda som kan ge verklig tröst.

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden)

I början av 90-talet reste Henry Kaiser och David Lindley till Madagaskar. De kom hem med fältinspelningar där de inte kunnat låta bli att lägga sig i. Det gav oss A World Out of Time, en aldrig chauvinistisk blandning av traditionell musik och tolkningar av I Fought the Law och japansk opera. Ry Cooder har prövat samma koncept, liksom Taj Mahal och i någon mån Paul Simon. Men hade någon väntat sig något liknande från Damon Albarn?

Förra året reste han till Mali för att jamma på sin nyinköpta melodica tillsammans med lokala musiker, och av det här vykortet att döma verkar han ha haft en kul semester. Beroende på dina förväntningar finns det flera anledningar att bli besviken på Mali Music. Den som vill höra Damon Albarn sjunga pop får sig inte särskilt mycket till livs här. Bara på enstaka ställen sjunger han överhuvudtaget, och när hans stämma hörs ägnar han sig oftast åt att lalla och humma. Han spelar desto mer melodica, och även om det är en lång resa kvar innan han kan matcha förebilden Augustus Pablo tar han med förtjust entusiasm med råge igen det han saknar i teknik.

Den som hoppas på renodlad afrikansk musik blir inte heller nöjd. Damon tog med sig fältinspelningarna och gick över dem i sin dubprocessor hemma i London innan han återvände till Mali och lät Afel Bocoum, gitarrist hos Ali Farka Touré, lägga på sång. Därmed studsar musikstilarna omkring och får ibland drag av det oförtjänt nedsablade Gorillaz-projektets dublekar.

Damon Albarn lägger sig platt för sina belackare, de som för att slippa nya intryck alltid vill ha sin Oasis Status Quo. Går man från britpop via amerikanskt skrammel och seriös filmmusik till reggae och allt utom seriös dansmusik, och nu ett världsmusikförsök ovanpå det, får man vänja sig vid invektiv som ”kappvändare” och ”trendhoppare”. Det finns dock mer träffande ord för att beskriva Damon Albarn. Ord som ”modig”, ”nyfiken”, ”underhållande” och ”förutsättningslöst party”.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

– Vi vill inte bli ett coolt indieband. Vad är det för kul att spela för tio nördar i en telefonkiosk? Vi vill bli störst och spela på Wembley.

Sunday Train är lite blyga, men när det gäller sin musik är de så självsäkra att de nästan kvalificerar sig till omslaget på NME. Hade Jacob, Jon och Erik kommit från Glasgow hade Alan McGee redan slagit klorna i dem och gett ut en fullängds-CD med psykedeliskt omslag som hade flammat i fem minuter och sedan drunknat i floden. Därför är det tur att Sunday Train är från Partille, och att Alan McGee har fullt upp med något annat svenskt band just nu. För Sunday Train är långtifrån mogna för sådana steg, och behöver inte vara det.

Ännu är Sunday Train unga. Så unga att när Jacob och Erik började för några år sedan var de tvungna att ha en trumpetare i bandet eftersom ingen av dem kunde sjunga – de var i målbrottet. Nu har de hunnit bli sexton år. I höstas hittade de rätt i låtskrivandet, och spelade in demon Shine, som slår undan benen på lyssnaren med sina starka låtar, sitt täta sound och sin kaxiga attityd.

– Då märkte vi att vi kommit någonstans, när till och med min farsa började gilla oss. Vi har haft det jävligt lätt – våra pappor har ställt upp för oss, säger Erik, medan Jacob och Jon skrattar.

– Äh, de är inte så jävla rika. Vi är inte Sveriges The Strokes på det sättet.

Jacob Söderberg är Sunday Trains hjärna och omslagspojke. Han skriver låtarna och spelar gitarr, han sjunger med en arrogans och en säkerhet som redan är på väg att passera Liam Gallaghers, och han kommer att krossa flickhjärtan. Erik Londré spelar bas och sjunger kör som alldeles för få andra, och Jon Sunnerfjell, som inte har gått ut nian ännu, är Sunday Trains egen charmerande Keith Moon, en jämförelse han glatt slickar i sig. 

The Who är en gemensam nämnare för bandet, och tidiga Oasis är en annan. It Must Be The Music leder tankarna till Oasis, innan Noel som Sunday Train familjärt kallar honom blivit mätt och däst av lyxlivets excesser. Annars bidrar medlemmarna med personliga favoriter som Rolling Stones och Kinks, soul och ska, Kent och Broder Daniel.

– Vi ska ta över när Bad Cash Quartet och Broder Daniel blir gamla och trötta. Samtidigt är deras framgång en sporre, kan de så kan vi. Sunday Train ska snart spela in sin första singel.

Till dess får vi skaffa deras demo på: https://come.to/sundaytrain

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden