Nu orkar jag fan inte längre. Hur många ”hyllningsplattor” med brokiga ansamlingar av mer eller mindre etablerade artister som försöker härma sina idoler ska vi behöva uthärda? Jag vet, jag har fnissat nöjt åt några tidigare försök. Men efter de genomlyssningar som är nödvändiga för att skriva en recension har jag aldrig frivilligt återvänt till blandade coverplattor med hyllningar till Hank Williams, Gram Parsons, Van Morrison och så vidare och så vidare.
Näste man till hyllningspiedestalen är Johnny Cash. Och Dressed in Black är bara början. Ett större skivbolag följer efter med en egen variant av samma skiva om bara någon månad, med storsäljande headliners som Bruce Springsteen och Bob Dylan. Här är ett kluster av folk i viktklassen en bit under, och om inte Johnny Cash redan hade gjort rubbet så mycket bättre hade jag säkert börjat rabbla om att Rodney Crowell nästan låter som Johnny Cash svärson Nick Lowe och att Dale Watson är osannolikt hård i I Walk the Line. Men imiterande klantar som James Inheld och Billy Burnette, med rätt långt kvar till farbror Johnny Burnettes klass, gör att Dressed in Black kommer att samla mycket damm i skivhyllan.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
(Dubbelrecension med Space Age Baby Jane – The Electric Love Parade)
Some will pay for what others pay to avoid. Jay-Jay Johanson snubblade över ett skivkontrakt, blev ofrivilligt internationell superstar och har just flyttat till lilla Stockholm för att komma ifrån rollen som ständigt uppmärksammad stjärna i en storstad.
Space Age Baby Jane, som egentligen heter Anders Ljung och numera är ett enmannaband, har lämnat småstaden för stora Stockholm, och skulle ge vad som helst för att bli just en så stor stjärna. Båda har alla chanser att uppnå sina syften.
Jay-Jay Johanson har tagit hjälp av tyska Funkstörung för att hitta en väg ut ur triphopens öde återvändsgränd, men fortsätter att vara så anonym att han inte blir antastad av fans i Sundbyberg. Triphopen är inte helt bortrensad, men den har fått en snyggare elektronisk kostym. Ambitionen sägs ha varit Aphex Twin, och på Wonderful Combat snuddar man faktiskt vid så spännande elektronik, men oftare är Jay-Jay Johansons musik inget annat än uppdaterad schlager med tydliga publikflörtar.
Versionen av D D Jacksons Münchendisco Automatic Lover, komplett med förvrängd röst och en synth så 80-talig att den har axelvaddar, kommer att göra rent hus på franska topplistor. Någon Morrisseyfrasering, lite chanson och så en rejäl dos franskspråkig lyrik i Déjà Vu räcker för att hålla ställningarna som firad i Frankrike och okänd i Sverige.
Space Age Baby Jane, som nu släpper sin andra skiva, är redan ett hett samtalsämne på 14-åringars chatsidor. Själv talar han gärna om glamrock med kraftig tonvikt på glamour. Precis som Jay-Jay Johanson lutar sig Space Age Baby Jane mot sin prestigeproducent, och Niclas Frisk har ersatt de för glamrocken karaktäristiska gitarrerna med synthar. Charmigt och effektivt klipper Space Age Baby Jane referenser från allt glamoröst i populärkulturens historia. Redan i inledande Grace Under Pressure trängs Madonna och Roxy Music med Coco Chanel, och så fortsätter det – Pink Floyd och Kraftwerk, Gary Numan och Billy Mackenzie, eftermiddags-TV och Betty Davis, och inte så lite Philip Oakey samsas i en euroromantik vi inte hört maken till sedan det tidiga 80-talet. Visserligen vill gärna Anders Ljung vara en del av glamouren, men han är för snäll för utpräglad hedonism.
Som en svårmodig kajalmarkerad svartrockargymnasist blir han i sina texter inte kär utan förälskad. Flickan – en ”breathtaking beauty” golvar inte utan… berör. Klart att han måste bli tonårsidol.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
Med What I Deserve för tre år sedan lämnade Kelly Willis Nashville och den glassiga roll som hade givits henne där. Istället för uppslag i Vogue, roller i Tim Robbins-filmer och hitanpassade låtar valde hon familjeliv i Austin tillsammans med maken Bruce Robison – lika delaktig på hennes skivor som hon är på hans – och deras gemensamma son. Men framför allt bytte hon till sig musikalisk betydelse. Det allvar och den försiktiga skönhet som gjorde What I Deserve till en så vidunderlig skiva är ännu mer fördjupat på Easy. Titellåten, en långsam akustisk countryvals, liksom lågmälda Not What I Had in Mind, i samarbete med Alison Krauss, sätter tonen för en av årets vackraste skivor. Försiktigt, men ändå fyllt av självsäkerhet.
Innerliga visor är basen för Easy, men inte sällan glider musiken mot bluegrass och traditionell country. Tillsammans med ett band där Chuck Prophet får dominera och där Ian McLagan och Dan Tyminski – George Clooneys sångröst i Soggy Bottom Boys – dyker upp, rör sig Kelly Willis lika tryggt och ledigt också i snabbare If I Left You och You Can’t Take It With You av allas älsklingsaustraliensare Paul Kelly. Hon känner sig till och med så pass mogen (och kompetent, äntligen) att hon vågar sig på en sång av idolen Kirsty MacColl. Med sänkt tempo och större allvar blir engelskans Don’t Come the Cowboy With Me Sonny Jim! skivans absoluta höjdpunkt.
Det fattas knappast innerliga countrysångerskor just nu. Bland alla dem tar Kelly Willis plats som en av de allra mest angelägna.
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden)
Manchesters Moss Side i Manchester verkar vara ett funkigt ställe – åtminstone i Barry Adamsons ögon och öron. Sedan tiden som basist i Magazine och i Nick Caves Bad Seeds var förbi för 15 år sedan har Barry Adamson med stort allvar laborerat med formeln för det perfekta soundtracket. Utan film eller regissör gjorde han Moss Side Story, som var så effektiv att det ledde till uppdrag i filmer som inte var imaginära. Sedan dess har han blandat ”äkta” soundtracks med sina egna hjärnfilmers, och med något undantag varit ganska ointresserad av hitlåtar. Tills nu.
”What is the song if you can’t sing along” proklamerar Barry Adamson i programförklaringen Cinematic Soul, som lånat sin groove från Ball of Confusion, och sedan snickrar han ihop den ena blaxploitationpastischen efter den andra. För tre år sedan prövade han sin sångröst för första gången, men fortfarande litar han inte riktigt på den. Istället låtsas han gärna vara någon annan, och även om framgången varierar är det ganska underhållande. Ibland lånar han lite Barry White, som i singeln Black Amour, ibland lite Commodores och någon gång går han utanför ramen som The The.
När Barry Adamson någon enstaka gång återfaller i orgeljazz för film noir ser han till att vara övertydlig och nämna Betty Blue, François Truffaut och Brigitte Bardot vid namn redan i introt. Inte så subtilt, kanske, men sådana detaljer gör The King of Nothing Hill till det mest underhållande och lättillgängliga som läckt ut ur den mannens studio.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
Från ingenstans dyker Brendan Benson upp och rensar. Hans enda tidigare skiva One Mississippi från 1996 fick positiva recensioner av dem som snubblade över skivan, men det var alldeles för få. Den försvann lika snabbt som hans skivkontrakt, och hos Brendan Benson tog skrivkramp den plats som borde ha varit vikt åt kreativitet.
Brendan Benson är en hemmapulare. Han har skrivit och producerat Lapalco själv, och spelar och sjunger rubbet, utom på fyra-fem låtar där hans polare Jason Falkner precis som på debuten deltagit i arbetet. Sämre hjälp kan man hitta – Jason Falkners namn har varit likvärdigt med stämpeln ”kvalitetsprodukt” från Jellyfish och framåt.
Lapalco utspelar sig i Brendan Bensons födelseort Detroit, dit han på 80-talet återvände för att leva sina nödvändiga punkår. Men Brendan Benson har inte mycket gemensamt med den våg av Detroitband med White Stripes och Von Bondies i spetsen som har vällt över oss det senaste året. Istället för att luta sig mot de rådande ikonerna MC5 och – i White Stripes fall – Country Joe & The Fish har Brendan Benson noggrant studerat Todd Rundgren och XTC. Men Jack White är inte den som låter en diamant ligga, även om musikstilen drar åt ett annat håll än hans eget. Han har redan hållit sig framme och spelat in ett gäng akustiska låtar – det blir kanske en EP framöver – tillsammans med Brendan Benson.
Var säker på att Folk Singer med flickvännens dissande av Brendan Bensons musikalitet i refrängen – ”You know, you¹re not John Lennon” – kommer att utnämnas till årets singel av fler än mig vid årets slut. Men resten av de lekfulla och självklara poplåtarna är lika stora och hade funkat lika bra som singlar. Vi som fortfarande gråter efter gamla Jellyfish får hålla i oss när elpianot och sedan refrängens stämmor brakar lös i Good to Me. Det känns futtigt att utnämna Lapalco till årets powerpopskiva. Men om inte Brendan Benson drabbas av skrivkramp igen kommer han att göra fler skivor som konkurrerar om utmärkelsen för decenniet.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
När Bobby Jr blev vuxen stämde han inte sin far för duetten Daddy What If som han tvingats sjunga med pappa Bobby Bare när han bara var fem. Istället revolterar han genom att göra en minst sagt egensinnig popplatta. Aldrig svårtillgänglig, alltid smart, och en av de få gångerna han går i sin fars countryfotspår väljer han att göra det i en cover av The Smiths What Difference Does It Make.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
Visserligen dröjde det flera månader innan importexemplar av Caitlin Carys solodebut tog sig över Atlanten, och visserligen går det inte att få tag på den lilla upplagan med bonus-EP med gamla Whiskeytownkollegan Ryan Adams som duettpartner, men det gör inget. Lyckan över poplåtarna med countryprägel, Chris Stameys produktion, den varma rösten och Caitlin Carys fiol, den bästa popfiolen sedan Helen O’Hara, är ändå total.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
Han längtade alltid så intensivt efter vara med och leka bland de mest talangfulla barnen på musikerbarnens kalas. Det var där Chris Stills började försöka härma Loudon Wainwrights sons flamboyanta utspel, även om han oftare hamnade intill Richard Thompsons stillsamma lillpojke. Sedan dess har hans liv varit fyllt av ambitionen att överträffa sina båda lekkamrater Rufus och Teddy, och allra helst dessutom pappa Stephen.
Trivselfaktorn är hög, på Flying High till och med väldigt hög, och den insmugna bonusen i form av en intill sista cymbaltouch originaltrogen The Weight, sånär som att den sjungs på franska, lockar fram ett leende.
Men alltför ofta hamnar han i den breda Coldplayfåran, och varken hans röst eller sånger kan matcha barndomens lekkamraters. Då räcker inte knep som musikaldetaljer, att arrangera sina sånger i softrockbuketter eller att låta Joan the Police Woman direkt från Rufus Wainwright och Antony & The Johnsons leda stråksektionen.
Så länge hans kompisar inte har aktuella skivor ute är Chris Stills är ett fullt acceptabelt substitut. Minns vad hans pappa brukade säga; ”Om du inte kan vara tillsammans med den du älskar – älska den du är tillsammans med”.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
(Dubbelrecension med Dolly Parton)
Förra årets livskrisdokument Little Sparrow var precis det vi alltid önskat oss från Dolly Parton. Droppad av skivbolaget och tillbaka i barndomens Knoxville sket hon i alla kommersiella förväntningar. Hon gjorde det som föll henne in, så istället för den Nashvillepop förklädd till country hon prånglat ut via TV-shower och nöjesparker sedan 70-talet sjöng hon bluegrass. I sådana sammanhang är Dolly Partons röst oslagbar, men när skivan sålde som Pripps Blå under ett fotbolls-VM och Grammys började trilla in blev förmodligen hon lika paff som hennes gamla skivbolag. Det omöjliga hade inträffat – Dolly Parton var het igen.
Tyvärr reagerar Dolly Parton med reptilhjärnan på yttre stimuli som skivförsäljning – automatiskt tar hon fram varje kommersiellt knep hon någonsin snappat upp, och vi blir sittande med en av de intetsägande nonsensplattor som fick henne sparkad. Slickat och snällpopigt och ett fullständigt slöseri med en fantastisk countryröst. Även om någon ballad snuddar vid bluegrass och mountain music är det bara kosmetika, den innerliga kärlek till sådan musik har här ersatts av patriotiska efter-elfte-september-hymner som Hello God och Raven Dove – båda med inhyrd frikyrkokör från Tranås. Och då har vi inte ens nämnt covern av tidernas näst mest uttjatade låt, Stairway to Heaven eller If Only, skriven till Dolly Partons huvudroll i en kommande film om – håll i dig nu – Mae West.
Då är Tift Merritt från North Carolina ett roligare alternativ. Ryan Adams upptäckte henne och tog med henne till sitt skivbolag, där hans producent Ethan Johns ordnade inspelningen av hennes första skiva. Om Dolly Parton inte var så Nashvilleförgiftad hade hon kunnat lära sig en del om countrypop i låtar som I Know Him Too, om twang i Virginia, No One Can Warn You och om långsam blues i Sunday. Med en röst som visar tecken på att kunna bli lika kraftfull som Patsy Clines och samtidigt lika försiktig som Emmylou Harris sätter vi vårt hopp till Tift Merritt och ger upp hoppet om Dolly Parton. Om hon inte hamnar i fler livskriser, förstås.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
(Dubbelrecension med Tift Merritt)
Förra årets livskrisdokument Little Sparrow var precis det vi alltid önskat oss från Dolly Parton. Droppad av skivbolaget och tillbaka i barndomens Knoxville sket hon i alla kommersiella förväntningar. Hon gjorde det som föll henne in, så istället för den Nashvillepop förklädd till country hon prånglat ut via TV-shower och nöjesparker sedan 70-talet sjöng hon bluegrass. I sådana sammanhang är Dolly Partons röst oslagbar, men när skivan sålde som Pripps Blå under ett fotbolls-VM och grammies började trilla in blev förmodligen hon lika paff som hennes gamla skivbolag. Det omöjliga hade inträffat – Dolly Parton var het igen.
Tyvärr reagerar Dolly Parton med reptilhjärnan på yttre stimuli som skivförsäljning – automatiskt tar hon fram varje kommersiellt knep hon någonsin snappat upp, och vi blir sittande med en av de intetsägande nonsensplattor som fick henne sparkad. Slickat och snällpopigt och ett fullständigt slöseri med en fantastisk countryröst. Även om någon ballad snuddar vid bluegrass och mountain music är det bara kosmetika, den innerliga kärlek till sådan musik har här ersatts av patriotiska efter-elfte-september-hymner som Hello God och Raven Dove – båda med inhyrd frikyrkokör från Tranås. Och då har vi inte ens nämnt covern av tidernas näst mest uttjatade låt, Stairway to Heaven eller If Only, skriven till Dolly Partons huvudroll i en kommande film om – håll i dig nu – Mae West.
Då är Tift Merritt från North Carolina ett roligare alternativ. Ryan Adams upptäckte henne och tog med henne till sitt skivbolag, där hans producent Ethan Johns ordnade inspelningen av hennes första skiva. Om Dolly Parton inte var så Nashvilleförgiftad hade hon kunnat lära sig en del om countrypop i låtar som I Know Him Too, om twang i Virginia, No One Can Warn You och om långsam blues i Sunday. Med en röst som visar tecken på att kunna bli lika kraftfull som Patsy Clines och samtidigt lika försiktig som Emmylou Harris sätter vi vårt hopp till Tift Merritt och ger upp hoppet om Dolly Parton. Om hon inte hamnar i fler livskriser, förstås.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden