Fat Possum/Border
BETYG: 4/6
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden, september 2010.)

Sonny Smith från Kalifornien har inte riktigt bestämt sig ännu.
Å ena sidan vill han hemskt gärna vara Brian Wilson, åtminstone avseende solskens- och vokalharmoniaspekter. Som sådan är han bara ännu en i raden av halvdana efterapare.
Men å andra sidan vill han vara Jonathan Richman, och särskilt i Planet of Womens nonsensdialog blir det avsevärt mer intressant. Med en fot i doowop och en i akustisk Velvet Underground-pop är det virrigt och lo-fi, givetvis, och mycket charmerande.

Villa/Aloaded/Warner

BETYG: 5 av 6

Peter Bjorn & John må ligga i malpåse, men Peter Morén är aktiv som aldrig förr. På både Robert Forsters och James Yorkstons album i år är han central, och med sin spisarbox håller han sig alert på livescenen. Och så SunYears då, det engelskspråkiga soloprojektet som han inledde för ett par år och gav ett bandnamn både för att markera distansen till hans svenskspråkiga skivor i eget namn och för att markera det organiska och om du vill lätt nostalgiska i musikens karaktär.

SunYears andra album kännetecknas av framför allt tre centrala dimensioner. Den första är duetterna och samarbetena, som går igen från första skivan. Last Night on the Mountain är en stor och dramatisk anglosaxisk folkpopballad ihop med med irländska Lisa Hannigan och Tunng-Sam Genders, som också varit med och skrivit låten, och titelspåret är en varm och kärleksfull ballad om det mänskliga i att falla för frestelser tillsammans med med Madison Cunningham. Nicole Atkins är duettpartner i The Bodys luftiga pop med synnerligen effektiv refräng, och den unga svenska sångerskan De Clair är den andra rösten i den nära och vemodiga pianoballaden If You Were to Ask med text av James Yorkston.

Den andra centrala dimensionen är det gedigna hantverket och noggrannheten med detaljer. Ihop med Nino Keller, Andreas Nordell och meriterade Kyle Crane hanterar han ett spektra från folkrock i Dark Eyes via luftig pop i Your Dad Was Sad till instrumental Muscle Shoals-suggestion i Swamp Mob, där en gitarrfigur lik tidig Talking Heads samsas med en sologitarr värdig Link Wray. Detaljerna är utsökta och mycket väl avvägda. som den rytmiska utandningen – ”Ahhh” – och ett elegant The Shadows-gitarrsolo mot slutet av Dark Eyes, och ett effektivt pådrivande dubbelt handklapp inför refränger i Spanner in the Works.

Men det är den tredje dimensionen som är direkt avgörande för SunYears triumf, och det är melodierna. Oblygt har Peter Morén lyft The Beatles Revolver som ett exempel på den variation han strävat efter här, och att frivilligt låta sig jämföras med The Beatles är att ge sig ut på nattgammal is. Men faktum är att Peter Morén är ett popsnille av rang, som till synes utan ansträngning kastar fram poppärlor på klassikernivå. Här är det gott om dem, bland redan nämnda låtar och i (Going to A) Cruel Countrys genomstarka drivande och larmiga upptempopop. Även den överträffas dock av Dark Eyes, ett alldeles strålande snidat pophantverkspjäs som som skulle få vilken konstnär som helst att smacka förnöjsamt och stolt vända och vrida på sitt verk.

Kommersiellt lär SunYears aldrig nå Peter Bjorn & Johns nivåer. Musikaliskt har SunYears redan överträffat dem.

Av Patrik Forshage

Den 21 augusti 2025

Skivrecension

Missa inte Fokus Musiks stora intervju med Peter Morén, och hans egen lista över fem stora popsnillen.

Domino/Playground
Betyg: 5/6

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden mars 2018.)

Superorganism är ett ungt och spretigt kollektiv med åtta personer som lever, spelar in och själva producerar sitt debutalbum i sitt hus i utkanten av London. I deras vilda samplingsäventyr är Devo, MGMT och The Avalanches deras minsta gemensamma nämnare, men här finns också inspel av arroganta Martina Topley Bird-influenser och gullig tuggummipop i rakt nedstigande led från Bananarama, och bakom surrande synthar kan man hitta både ekande Lee Hazlewoodska ökenarrangemang och mörk rytmisk electronik.

I det självbetitlade programförklaringsspåret SPRORGNSM brister fördämningarna helt och låten drunknar i ljudmassorna, men det vägs ledigt upp av den modernt smarta och medryckande glädjen och lekfullheten i It’s All Goodoch Something For Your M.I.N.D.

Skivrecension

Av Patrik Forshage

Interscope/Universal
BETYG: 3/6

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden, oktober 2001)

Luka. Där börjar och slutar berättelsen om Suzanne Vega för de allra flesta. Många mil och år härifrån. Det är Suzanne Vega själv plågsamt medveten om, och Songs in Red and Grey sväller nästan över av låtar uppbyggda enligt samma idé. Allt är melodiskt och välspelat med en gnutta duktig studiojazz i visan, allt är halvviskande välsjunget upp och ned för skalorna, allt är en smula oroande, och inget är intressant. Ingenstans finns en gripande historia som den som gjorde Luka minnesvärd. 

Suzanne Vega har sagt att hon ibland önskar att hon var Manhattan-grannen Lou Reed, för att få tillgång till en sådan hänsynslöshet hon menar att han utstrålar. Lou Reed har gjort mycket självbekräftande skräp genom åren, men han har också vågat klättra ut på en hel del tunna grenar. Suzanne Vega är alltid behaglig, men aldrig sugen på äventyr. 

Inga risker – inga upplevelser.

Skivrecension
Av Patrik Forshage

Metronome/Warner
BETYG: 4/6

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden, november 2011.)

Snart 75 är han, men Svante Thuresson vilar inte på några lagrar. I hälarna på sin fina Stockholmsskiva från i våras kommer nu en samling julsånger, och på flera sätt är det en av få skivor i årets obligatoriska julexploatering som går att stå ut med. En av orsakerna är förstås Svantes röst, som alltid och för evigt får precis vad som helst att svänga. En annan är ett i sammanhanget ovanligt piggt urval sånger, där man precis som på Regionala nyheter: Stockholmsdelen smidigt sidsteppar de värsta klichéerna. Istället hanterar Svante Thuresson elegant sånger av Mauro Scocco, Plura och Niclas Frisk, och när han någon gång går ett par årtionden tillbaka är det till en vokalversion av Gunnar Svenssons ledmotiv till Karl-Bertil Jonssons julafton.

Capitol/EMI
BETYG: 2/6

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden, oktober 2002.)

Svante, min man. Du behöver inte bevisa något, och du behöver inte falla till föga för rynkade pannor och smarta reklamare. Alla vet att Sverige aldrig haft en jazzsångare som kan konkurrera med dig och att du fortfarande är hippast. Ingen ifrågasätter att du är cool som en swimmingpool, ingen dissar att du sitter på en hög pall och sjunger standards på jazzfestivalen. 

Du vet att Bosse Sundström från Bo Kaspers Orkester inte är någon modern Beppe Wolgers och att både Koop och Esbjörn Svensson vore mer spännande katter att samarbeta med när du jagar nya kickar. Du har ju tillräcklig professionell integritet för att protestera när skivbolaget påstår att det vore ett smart drag att sjunga duett med Lisa Miskovsky, eftersom du vet att upphöjandet av henne mer handlar om kvällstidningars behov av att lansera kändisar än hennes faktiska jazzkvaliteter. 

Du vet att den slickade popskiva någon smart marknadsförare ber dig göra eftersom det är en given julklapp från NK:s skivavdelning är under din värdighet. Du vet att det hörs att du ljuger när du myser ”wow, det här skulle jag ha gjort för länge sen” i Frihetens blues. Så, varför?

Sheriff/Metronome/Warner
BETYG: 5/6

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden, april 2011.)

När Svante Thuresson hanterar den nostalgiska Sommar i Stockholm bearbetar han varsamt texten för att placera den i sin egen kontext. Originalets återblick till 1980 med mockaskor, gin & tonic och The Doobie Brothers blir i hans version 1960, mockaskor, gin & tonic och John Coltrane. På samma sätt förvandlar han originalversionens 1985 med randig tröja och Doc Martens på Café Opera till 1965 med randig tröja och chelsea boots på Börsen. Det är inte bara modemässigt elegant, samma utsökta stilistik ryms både i hans varsamma detaljjusteringar och i elegansen i hans lojt svängande jazztolkning. Med andra ord är det fullständigt genialt, och inte bara Mauro Scocco har anledning att andäktigt gå ner på knä i pur hänförelse. Svante Thuressons tolkning av hans Sommar i Stockholm går utan tvekan att räkna in i det absoluta toppskiktet av svenska covers genom tiderna.

Riktigt lika klockrent kan det förstås inte fungera med alla de Stockholmsskildringar Svante Thuresson förvandlar till sina egna på samma sätt som han förr brukade med Beppe Wolgers små underfundigt poetiska mästerverk. Men vår främsta nu levande sångare lyfter tillräckligt många av Ulf Lundells, Erik Gadds och Tomas Andersson Wijs sånger till en skyhög och (givetvis) vältempererad nivå. När dessutom lägstanivån ligger i höjd med hans intressanta Kent-tolkning är det sammanvägda resultatet nära nog sensationellt. Räkna alltså med att höra mycket av Svante Thuressons regionala nyheter, inte bara den här sommaren utan under lång tid framöver. Åtminstone i Stockholm.

Adrian

BETYG: 4 av 6

Tempot och den kompakta attacken hos Svart Katt är fortfarande punk i Ramones anda, och som hos urfäderna finns hos Svart Katt också en ständigt närvarande popnerv som liksom närsomhelst skulle kunna ha brutit ut i stämsång men mycket sällan gör. 

Kanske är det där ständigt närvarande vemodet också ett gemensamt drag, där det hörs i Johan Landin pessimistiska tonfall och inte minst i den underliggande känslan av att vara övergiven och kvarlämnad eller till och med kvarglömd. Litenhet och förgänglighet är påfallande i musikaliska stämningar och i texter som Bara va här en stund, även om det också finns exempel på trygghet i det väldigt lilla och nära i till exempel Låt det få va så här.

Soundet är stort och rymligt som det anstår ett album som till skillnad från senast är studioinspelat och producerat av en extern kraft i form av Martin ”Konie” Ehrencrona. Att Svart Katt i samband med det släppt in både en klarinett och visserligen distad klaviatur är inget som påverkar varken intensitet eller sound. Tack och lov.

Av Patrik Forshage

Den 22 augusti 2025

Skivrecension

La Vida ses Un Mus

BETYG 2 av 6

New York-kamraterna Owen Deutsch och Sean Fentress har prövat många genres, men för den samhällskritik de vill föra fram – ”America – it’s not a country, it’s a business” – har de i sina diskussioner och avväganden landat i att postpunk har rätt aggressionsnivå för deras budskap. 

Men för att kunna hävda postpunk räcker det inte med att gorma anarkopunkiga slagord och -analyser över gitarr, bas och trummor. För även om de skyller på influenser från Wire och postrock gör deras slingriga gitarrmelodier, taktartsbyten och andra komplexiteter att det strax är uppenbart för var och en att Straw Man Army i själ och hjärta är ett progrockband.

Av Patrik Forshage

8 januari 2025

Skivrecension

Cooking Vinyl/Border
BETYG: 1/6

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden, augusti 2009)

Det spelar ingen roll hur korrekt analysen är om de åtgärder den leder till är uppåt väggarna. Kolla Street Sweeper Social Club till exempel.
Tom Morello (ex-Rage Against The Machine och Audioslave) och Boots Riley (ex-The Coup) inser att deras bandnamn är långtifrån världshistoriens bästa, men frågan är om fler hittar dem för att de sätter sina egna rätt anonyma namn ovanför bandnamnet/skivtiteln. På samma sätt har de säkert rätt i att det ekonomiska läget skapar ett behov av musik för folk ”att lyssna i sina iPods på medan de stormar Wall Street”, som de uttrycker det, men deras dammiga ”revolutionära partyjams”, uppvärmda RATM-rester och förlegade rapmetal är definitivt inte den musiken.

Skivrecension
Av Patrik Forshage