(Dubbelrecension med Dirty Vegas)

Precis när danskulturen börjar slå igenom brett i USA, om än i stockkonservativ form med en lat Paul Oakenfold i superhjälterollen, föds Dirty Vegas för att casha in. De har inga behov av sin lilla och trendkänsliga brittiska hemmamarknad, i USA går det att sälja mer utan att behöva vara innovativ. Days Go By var singeln som blev ljudspåret till amerikansk TV-reklam för bilar, och sedan var det klart.

”Vi försöker bara vara ärliga mot oss själva när vi skapar musik. Och de liksom relaterar till det på den här sidan Atlanten”. Tjena. Trion fumlar ihop dansmusik med vartenda förutsägbart knep ur grundkursens första kapitel – längre orkade Dirty Vegas inte läsa. Lite house, gott om enkla uptemporytmer, några bleka gitarrer, en röst som man inte ens orkar reta upp sig på, och ovanpå det texter som i jämförelse får E-Type att framstå som en seriös författare. För säkerhets skull slänger Dirty Vegas in en lam cover av Pink Floyds Another Brick in the Wall – sånt säljer ju i USA.

Englands andra Nevada-fetischister, Richard Fearless och Tim Holmes gemensamma projekt Death in Vegas, har ett helt annat djup. Med dem är det inte särskilt meningsfullt att tala om dansmusik, inte ens för en rockpublik, eftersom Scorpio Rising är en renodlad popskiva, fylld med vad de helt adekvat beskriver som ”psykedeliska kärlekssånger”.

Här trängs minst lika många gästvokalister som sist. Hope Sandoval och Dot Allison samsas med Nicola Kuperus, i vanliga fall i Detroits technoprojekt Adult, när Death in Vegas hakar på neosynthtrenden med Hands Around My Throat, som hade kunnat vara Devo eller Gina X. Att så många prominenta sångare kommer rusande när Death in Vegas kallar beror förstås på att de har en tendens att plocka fram det bästa hos sina gäster. Titellåten är det bästa Liam Gallagher sjungit på fem år, och Paul Weller glänser på Gene Clark-låten So You Say You Lost Your Baby.

Spännande Death in Vegas kommer att sälja blygsamma mängder skivor, eftersom de är mer intresserade av att utveckla sin musik än att kränga produkter. Istället kommer Puddle of Mudd-amerikaner att köpa usla Dirty Vegas skivor i samma takt som de köper patriotiska flaggor. Den enes död, den andres bröd.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

(Dubbelrecension med Death In Vegas)

Precis när danskulturen börjar slå igenom brett i USA, om än i stockkonservativ form med en lat Paul Oakenfold i superhjälterollen, föds Dirty Vegas för att casha in. De har inga behov av sin lilla och trendkänsliga brittiska hemmamarknad, i USA går det att sälja mer utan att behöva vara innovativ. Days Go By var singeln som blev ljudspåret till amerikansk TV-reklam för bilar, och sedan var det klart. ”Vi försöker bara vara ärliga mot oss själva när vi skapar musik. Och de liksom relaterar till det på den här sidan Atlanten”. Tjena. Trion fumlar ihop dansmusik med vartenda förutsägbart knep ur grundkursens första kapitel – längre orkade Dirty Vegas inte läsa. Lite house, gott om enkla uptemporytmer, några bleka gitarrer, en röst som man inte ens orkar reta upp sig på, och ovanpå det texter som i jämförelse får E-type att framstå som en seriös författare. För säkerhets skull slänger Dirty Vegas in en lam cover av Pink Floyds Another Brick in the Wall – sånt säljer ju i USA.

Englands andra Nevada-fetischister, Richard Fearless och Tim Holmes gemensamma projekt Death in Vegas, har ett helt annat djup. Med dem är det inte särskilt meningsfullt att tala om dansmusik, inte ens för en rockpublik, eftersom Scorpio Rising är en renodlad popskiva, fylld med vad de helt adekvat beskriver som ”psykedeliska kärlekssånger”. Här trängs minst lika många gästvokalister som sist. Hope Sandoval och Dot Allison samsas med Nicola Kuperus, i vanliga fall i Detroits technoprojekt Adult, när Death in Vegas hakar på neosynthtrenden med Hands Around My Throat, som hade kunnat vara Devo eller Gina X. Att så många prominenta sångare kommer rusande när Death in Vegas kallar beror förstås på att de har en tendens att plocka fram det bästa hos sina gäster. Titellåten är det bästa Liam Gallagher sjungit på fem år, och Paul Weller glänser på Gene Clark-låten So You Say You Lost Your Baby.

Spännande Death in Vegas kommer att sälja blygsamma mängder skivor, eftersom de är mer intresserade av att utveckla sin musik än att kränga produkter. Istället kommer Puddle of Mudd-amerikaner att köpa usla Dirty Vegas skivor i samma takt som de köper patriotiska flaggor. Den enes död, den andres bröd.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

Att Foo Fighters fortfarande finns är en sensation i sig. Inte för att trummisen Taylor Hawkins drogberoende hotade bandets existens, Foo Fighters är Dave Grohls helt egna projekt, och bandmedlemmar har han hittat billigt på överskottsbolaget förut.

Men Dave Grohl har inte sin uppmärksamhet riktad mot Foo Fighters. Kampen med Courtney Love om Nirvanas dödsbo har tagit hans energi, och istället för Foo Fighters har Dave Grohl använt Queens of the Stone Age som ventil. Han hittade tillbaka till sin gamla roll som trummis på deras fantastiska Songs for the Deaf, och när han dessutom hängde med bandet på turné var det många som trodde att vi hört det sista från Foo Fighters. Det hade inte varit någon förlust.

När det ändå kommer en ny skiva vill Dave Grohl gärna få oss att tro att bandet har utvecklats, och att de spelar ”mer komplicerad romantisk rock”. De sista resterna av Nirvana försvann ut genom fönstret tillsammans med Pat Smear 1997, men Dave Grohl kämpar tappert vidare med hård rock enligt receptet snabbt-långsamt-snabbt, ibland med en viss charm men helt utan den finess som var Nirvanas kännetecken. Det är collegeupproriskt så det förslår, och vidden av Dave Grohls pompösa ambitioner framstår inte fullt ut förrän han släpar in Queens Brian May på powerballaden Tired of You. Har Dave Grohl aldrig hört talas om Spinal Tap? Rock on, dude.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

Idlewild har flyttat hemifrån. De har lämnat mamma och pappa R.E.M., även om de fortsätter komma hem på söndagsmiddag i Century After Century. Deras egen lilla lägenhet i Edinburgh kanske inte är så hipp, så eget inredd, eller ens så välstädad, men det är i alla fall ett eget hem. Självklart har farbror Crowded House bidragit en del, och låtit dem få I Never Wanted och några andra gamla midtempolåtar med en gnutta psykedelisk gitarr, sånt som ändå bara samlade damm.

Det var dags för frigörelse, från debuten på Fierce Panda och via senare skivor på Food Records har de visat en ökande grad av mognad, och med lärare som Lenny Kaye – hör mer av det i skivans Leigh-doftande pärla American English – har de skaffat en gedigen grund för att stå på egna ben. Ändå känner de sig inte helt trygga. Fredagsfesternas högenergiska skrammelpop med tunga gitarrer och stämsång går ibland över styr, och A Modern Way of Letting Gosnubblar farligt nära amerikanska nypunkband.

Sångaren Roddy Woomble har inte heller riktigt grepp om det långsamma och finstämda, men avslutande Scottish Fiction fungerar ändå tack vare den skotska 82-åriga poeten Edwin Morgans fenomenala bidrag. Det är skotsk verklighet.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

Den som fick mersmak av Bonnie ’Prince’ Billys mästerverk Master & Everyone och söker mer lågmäld musik från träverandan bör låna ett öra till enmansprojektet Iron and Wine. Samuel Bean från Florida är helt ointresserad av modern inspelningsteknik, men hans hemmainspelade sånger är desto mer anspråksfulla.

The Creek Drank the Cradle låter som en fältupptagning från 30-talet. Med viskande sång över akustisk gitarr och en gnutta slide och banjo tar Samuel Beans vackra melodier avstamp i Leonard Cohens Hey, That’s No Way to Say Goodbye och snuddar vid bluegrass, blues och country innan de åter landar i vistraditionen.

Enbart skivans dubblerade sångstämmor skvallrar om modernare tider. Trots att texterna är leriga avgrunder av ångest där ond bråd död och spöket av far bara är en prolog, sjunger Samuel Bean de ljuvaste Louvin Brothers-harmonier i Upward Over the Mountain. Southern Anthem får alla glasögonormar från Norge att omedelbart avsvära sig alla Simon & Garfunkel-jämförelser. The Creek Drank the Cradle är inte en skiva avsedd att trösta. Men den som orkar möta Samuel Beans privata demoner blir rikligt belönad.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

Okej, vi har hört det mesta förut. På sin tredje soloskiva – även om man skulle kunna argumentera för att Dinosaur Jr:s sista skivor var soloskivor i allt utom bandnamn – arbetar J Mascis vidare på samma musikaliska idéer han slitit med i snart 20 år. Ibland verkar han faktiskt till och med ha filat på samma låt år efter år. Men det behöver inte vara negativt. Free So Free innehåller många exempel på att J Mascis är stormästare i larmiga rocklåtar mittemellan Neil Young och Blue Öyster Cult.

Tillsammans med Lou Reed och just Neil Young är J Mascis ensam om att göra långa halvklantiga, gnisslande och distade gitarrsolon till stor konst, och här bjuds som vanligt snabbare (Bobbin’) och långsammare (Say the Word) mästarprov. Sånt har J Mascis alltid skämt bort oss med, och utvecklingen av dem är minimal. Förfiningen går att ana i en aningen renare produktion än senast, men framför allt i att J Mascis alltmer släpper fram sin lättsammare, rent av poppiga, sida.

Tillsammans med Mike Watt, själv oväsenlegend från fIREHOSE, släpper J Mascis in Beatlesharmonier i den kraftigt distade 70-talsrocken. Tell the Truth doftar nästan Todd Rundgren, men mycket slamrigare förstås, och i Someone Said kan vi till och med höra en flöjt. Längst går det i inledande Freedom, som vandrar nedför samma poppiga gata som J Mascis gamla Brill Building-travesti Take a Run at the Sun.

Det är i sådana stunder som J Mascis med sin patenterat gnälliga stämma för en stund får oss att glömma hur oändligt mycket vi saknar gnällspikarnas kung Peter Perrett.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

Säljargumentet för The Fine Art of Self Destruction är Ryan Adams delaktighet. Han är gitarrist och producent på skivan, han har bokat in Jesse Malin som förband vid sitt Sverigebesök i november, och envisa rykten har hävdat att de båda herrarna har satt ihop bandet The Virgins tillsammans med Melissa Auf der Maur från The Smashing Pumpkins – hon sjunger bakgrund här – och Evan Dando. 

Ryan Adams kan säkert hjälpa Jesse Malin att sälja några ytterligare exemplar av den här skivan. Men i framtiden kan rollerna mycket väl bli de omvända. Jesse Malin har nämligen något att komma med på egen hand. Han gjorde sig ett namn på New Yorks hardcorescen i början av 80-talet som ledare först för Heart Attack, sen D Generation och senast Bellvue. Solo har han lugnat ner sig betydligt och placerat sin musik i den gitarrstinna klassiska New York-tradition där Paul Simon, Richard Lloyd och Garland Jeffreys är konkurrerande helgon med samma mission men olika temperament. 

New York-rockens anfader och heliga ande Dion vakar över Riding on the Subway. ”The Harlem mamas they’re all laughing, they call me punk rock, think they’re cute”, klagar Jesse Malin över olycksbådande bongotrummor och snor ihop en ljuvlig poplåt om ett kärleksdrama i tunnelbanan. 

Jesse Malin ligger inte särskilt långt från just dagens Ryan Adams, bara precis så mycket tuffare, snabbare och mer cynisk som Ryan Adams hade varit om han kommit från NYC istället för från North Carolina. Här presenterar Jesse Malin dessutom ett låtmaterial som är starkare än Ryan Adams eget, och därmed får utmärkta The Fine Art of Self Destruction månaden efter Ryan Adams ointressanta Demolition oss att undra vem som har mest att vinna på samarbetet.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

Lasse Lindh är ingen klåpare när det kommer till smarta poplåtar. Det visade han förra året på You Wake Up at Sea Tac, och det visar han när han som Tribeca fortsätter samarbetet med Claes Björklund. Men där Lasse Lindhs indiepopmelodier brukade vara rena och avskalade – Lloyd Cole var en jämförelse som ofta användes – har paret här ansträngt sig för att hitta moderna kostymer till sina låtar. 

Någon låt har iklätts indieuniform med skramliga gitarrer och ofiltrerade trummor, men det är undantag. Det verkar nästan utstuderat när skivans bästa spår, klädd just så, döpts till Forever Young, precis som ett av töntsynthpopens viktigaste landmärken. För det är i den genren Kate -97 oftast rör sig. 

Singeln The Sun Always Shines on TV har fått samma synthpopiga kläder som Space Age Baby Jane, men räddas av Lasse Lindhs känsla för bra poplåtar. Värre är det med Teenage, där det bara går att ana poplåten bakom de utstuderade synthpopsjoken. 

Det är inte alls överraskande att skivan inte bara ska släppas i Japan, Taiwan och Spanien utan också i Frankrike. Med Tribeca planerar Lasse Lindh att ta upp kampen med Jay-Jay.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

Andy Votels lekstuga rymmer det mesta. Där finns det egna skivbolaget Twisted Nerve fyllt med lekkamrater som Badly Drawn Boy och Alfie. Där finns lite fingerfärg så att han kan knåpa ihop naivistiska skivomslag till kompisarna. Där finns ett par skivspelare så att han kan göra remixer åt brevvänner som Death in Vegas, Avalanches och Kings of Convenience.

Där finns till och med en uppsättning instrument, både elektroniska och akustiska, så att han kan knåpa ihop en egen skiva om andan faller på. Förra året blev det bara en mini-LP, Styles of the Unexpected, och om den spretade åt en massa olika håll var det ingenting jämfört med All Ten Fingers.

Likt ett helvrickat Röyksopp blandar han pop med beats och loungemusik till en organisk electronica som framkallar det ena leendet efter det andra. Bland gästerna märks både unga Guy Garvey från Elbow och Cans gamla Malcolm Mooney, och när det ibland släpps in röster i musiken är det lika gärna på franska som på engelska, och samplingarna andas Django Reinhardt och Hot Club-swing.

Andy Votel kommer aldrig att bli sitt eget bolags viktigaste artist, men väl den roligaste.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden oktober 2002)

Nu är Christian Kjellvander framme. Han var nästan där redan på Songs of Soil och på Loosegoats senaste skiva, men nu är det dags att räkna in honom bland de allra främsta inom americana. 

Lite paradoxalt kanske, eftersom hans varma och sorgsna musik aldrig prövat genrens gränser eller haft en så svensk prägel som här. Men idag är Christian Kjellvander så trygg att han vågar lämna det han lärde sig i barndomens USA när han skapar modern country. 

Christian Kjellvander må vara mer lågmäld, mörk och sorgsen än någonsin, men samtidigt andas både melodier och texter värme, empati och kanske till och med lite optimism någonstans. Han vågar släppa in element som stråkkvartett och försiktigt blås, och ibland, som i Oh Night, går det nästan att ana en poplåt bakom de mörka slöjorna. Men oftare är det betydligt mer skirt och långsamt. Med piano och steelgitarr är Broken Wheels en blivande klassisker, och dystra Log at 25, där mullrande pukor frammanar bilden av ett annalkande kraftigt åskväder är djupt oroande.

Christian Kjellvanders röst har en djup värme som firar stora triumfer i oändligt vackra Deliverance, och avslutande Rid har episka kvaliteter utan att bli pretentiös. Christian Kjellvanders ena viktiga influens är som vanligt Neil Young, och rockiga Polish Daughter hade lika gärna kunnat vara en av den mannens största klassiker. 

Likt Will Oldham, hans andra förebild, står de varma och sorgsna sångerna i centrum hos Christian Kjellvander, och då spelar det inte så stor roll vilket artistnamn som står på etiketten. Loosegoats, Songs of Soil eller under eget namn – Christian Kjellvander är en stor sångare.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden