Betrakta Nothing’s Going to Happen som ett mellanspel. Betrakta Nothing’s Going to Happen som en säkerhetsventil för ett hyperaktivt band. Betrakta Nothing’s Going to Happen som den obligatoriska coverskiva varje band känner sig tvungna att åstadkomma. Betrakta Nothing’s Going to Happen precis hur du vill, bara du inte missar att betrakta den. Noga. För när Elf Power spelar sina favoriter av Tall Dwarfs, Misfits och Bad Brains är det inte ett sätt att fylla åtaganden i ett skivbolagskontrakt. Det är inte ett sätt att försöka balansera skrivkramp och det är definitivt inte ett sätt att försöka hålla en jämn utgivningstakt – i Sverige hade vi redan förut fått två, säger två, Elf Power-skivor under år 2002.

För Athens mest produktiva band handlar det om helt andra saker – spelglädje och musikfanatism. Med en smittande entusiasm slamrar de sig igenom sjutton egna favoriter, fyra av dem tidigare utgivna på EP, och skiter i om det blir en osannolik blandning så länge det finns pop i botten. Hardcorepunken möter Robyn Hitchcock, T. Rex hamnar mittemellan Jesus & Mary Chain och Sonic Youth, medan creddiga Buzzcocks placeras intill oförtjänt mindre creddiga Tubeway Army. Roky Erickson är en så stor favorit att man drar på med tre av hans låtar i rad, och I Walked with a Zombie blir förstås höjdpunkten på varje skiva där den dyker upp.

Med Nothing’s Going to Happen har Elf Power gjort det du och jag brukar göra – bränt sin egen bland-CDr till festen. Men din skiva brukar stängas av när någon inflytelserik gäst har andra idéer om musikvalet, medan Elf Powers fortsätter spelas resten av kvällen.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

Två saker har präglat Eric Gadds musikaliska utveckling från slutet på 80-talet. Det ena är den ädla soul han haft som inspiration, vare sig vi talar om tidiga skivors Prince-lån eller Isley Brothers på Spirit för tre år sedan. Varje skiva har haft tydliga spår av vilken vinyl som just då varit rätt och som dominerat hans hemmastereo. Det andra som alltid funnits i Eric Gadds musik är en sällsynt förmåga att göra de uppenbara lånen till något eget, något aktuellt, urbant och samtidigt nordiskt.

Men nu verkar hans grammofon ha pajat. Inför Life Support verkar Eric Gadd ha varit hänvisad till att lyssna på Radio NRG, och med sin dokumenterade receptivitet har det satt uppenbara spår. När han samlar ihop ett gäng engelska och amerikanska låtskrivare lyckas han hitta folk med meriter från Michael Jackson och Britney Spears. De har fyllt Life Support med lättviktig europop, pojkbands-r’n’b och en antydan till UK garage på You Gotta Love Someone, som snuddar vid förra årets upplaga av Craig David. Fingertoppskänslan fattas, och när Eric Gadd inte bara en gång snubblar ner i powerballadträsket med den sortens Steve Lukather-riff som Michael Jackson gillade att smycka sina låtar med för 15 år blir det riktigt illa. *Hold on (Life Support)*s slickade r’n’b är en av få stunder som håller andan uppe.

Men den enda gången Eric Gadd når sin forna form är i samarbetet med Leon Ware. Tillsammans når de inte upp till legendens tidigare toppar med Minnie Ripperton, Marvin Gaye eller Maxwell, men Never Before är en riktigt snygg soulballad. Trots alla tillkortakommanden kommer Life Support tveklöst att innebära ännu fler listettor för Eric Gadd. Den är skräddarsydd för det ändamålet.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

Visst blir man lite misstänksam? Uppmärksamheten kring George Harrisons nya skiva hade inte varit särskilt stor om mannen fortfarande levde. Ännu mer tveksam blir man när det står klart att George Harrison aldrig hann slutföra skivinspelningen. Han efterlämnade några påbörjade inspelningar och en bunt demos, och sedan har skivan gjorts färdig av gamla Traveling Wilburys-polaren Jeff Lynne och Georges son Dhami, och sånt brukar lukta illa. Riktigt illa blir det när George Harrison inleder skivan med uppmaningen ”Give me plenty of that guitar!”, och Jeff Lynne i pressmaterialet svarar med att be salig George om ursäkt för att ha smetat till skivan mer än George skulle ha velat.

Men misstänksamheten är obefogad. George Harrison var en alldeles för begåvad låtskrivare och gitarrist för att ens efter sin död släppa ifrån sig dåligt material. Han var inte heller obegåvad som sångare, och det gör att låtarna håller för Jeff Lynnes okänsliga putsande. Gravöppnare och nekrofiler kommer att dissekera Brainwashed på jakt efter George Harrisons dödsångest, och de kommer att hitta religiösa grubblerier med ragas och tablas. De kommer att hitta låttitlar som Looking For My Life och textrader som ”I was almost a statistic inside a doctor’s case”. Men de kommer att missa poängen.

Med popbagateller som Any Road, blinkningar till den egna historien genom Come Together-effekter i Pisces Fish är Brainwashed nämligen en samling lysande poplåtar med all den skörhet lärljungar som Tom Petty kommer att ägna resten av sitt liv, förgäves, åt att försöka återskapa. Ett perfekt popbokslut.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

Med textrader som ”Nä, vem fan vill bli löneslav” hade det kunnat vara en elak parodi på hela den svenska musikrörelsen. Men Richard Schicke och Björns Vänner – vars gemensamma nämnare tydligen är bekantskapen med en Björn Ericksson, därav namnet – är inget skämt.

Med omkväden som ”Vad vet du Jan Stenbeck om min sexualitet?” och en kör värdig MNW-staben på Hoola Bandoola Bands Stoppa matchen lyckas Björns Vänner göra riktigt kul pop. Det är mer avslappnat humoristiskt än Dr Kosmos, mer politiskt korrekt än Dungen, tusenfalt mer spännande än Johan Borgert och mindre studentikost käckt än David & The Citizens – vars sångare är trummis här.

Försiktigt kikar Musikens makt, kpml(r) och Mah Jong-kläder fram ur garderoben, och till och med Robert Aschberg letar efter gamla medlemskort i sina byrålådor. Det enda som fattas för att vi skulle vara helt säkra på att vi befinner oss i Pildammsparken 1976 är Göran Skytte på dragspel.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

Playground

När sommaren slår värmerekord är The Teenage Idols en fara för människors säkerhet. Den desperat stirrande blicken hos personen framför på bussen, svettdropparna som tränger fram hos din flåsande granne, det lilla snubblandet när killen framför inte är beredd att kliva av rulltrappan; allt är tecken på att du bör se upp. Värmebölja var droppen som fick Son of Sams bägare att rinna över, och han är inte ensam om att ha tappat kontrollen när asfalten smälter och järnvägsspåren kröker sig. 

Når The Teenage Idols larm en av dessa människor på gränsen får det samma effekt som en eldkastare i sensommarens barrskog. Tidigare vinylsingel och EP, och framför allt ett otal vilda spelningar, har antytt att den skitiga rishögen i Teenage Idols garage drivs av en trimmad V8, men den fulla kraften blir tydlig först på fullängdsdebutens tio låtar. The Hives framstår som blyga när Gérman spelar gitarr som vore hans Northern City Detroit snarare än Stockholm, och Halvard vrålar och stönar som vore han uppfostrad av Lux Interior och Poison Ivy Rorschach. 

Ibland blir referenserna övertydliga, programförklaringen Teenage Idols from Outer Space är väldigt nära The Cramps och Here She Comes hade kunnat vara hämtad direkt från Funhouse. Men Teenage Idols mullrar också iväg på smalare vägar. Istället för att följa Iggy Pop vidare på Berlinäventyr verkar bandet noggrant ha studerat Ron Ashetons Destroy All Monsters. I direkt strid med doktorns rekommendationer – det leder ofrånkomligt till sociopatrock.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

Hyllningsskivor med ett budskap är vardagsmat. Lite ovanligare är det att musiker väljer att hylla sig själva, men rättrådiga Henry Rollins backar inte för sånt. Äras den som äras bör, tänker han självgott och tar sig an Black Flags katalog en gång till. 

Till hans försvar kan anföras tre förmildrande omständigheter. Den första är stödskivans goda syfte. Avsikten med Rise Above är att uppmärksamma och hjälpa The West Memphis Three, tre killar som på mycket lösa grunder tillbringat sina tonår i fängelse för trippelmord. 

Den andra omständigheten är att Henry Rollins har lyckats samla en riktig rolig blandning sångare, alla kompade av Rollins Band. 

Den tredje är förstås att Black Flags låtar är så geniala att varje initiativ att nå nya lyssnare måste uppmuntras. Ett sätt är att låta dagens emo-, hardcore- och metalhjältar ta sig an katalogen. Här trängs medlemmar från Queens of the Stone Age, Slipknot och At the Drive In med Mike Patton, som med ålderns rätt tar sig an Six Pack. Casey Chaos Depression och Dean Weens Gimmie Gimmie Gimmie har kvar all sin energi, medan ett par Rancidmedlemmar blir jobbigt överentusiastiska i No More. 

Veteraner som Iggy Pop och Slayers Tom Araya gör det vi förväntar oss. Ice T missar inte chansen att häckla polisen en gång till, och Lemmy gör Thirsty Miserable till klassisk Motörhead. Till och med ett par countryrockare med hardcoreintresse får plats, Hank Williams III röjer på i No Values medan Ryan Adams är betydligt försiktigare i sin Nervous Breakdown. 

Men på de flesta spåren är det faktiskt gamla Black Flag-medlemmar som hyllar sig själva. Både förstasångaren Keith Morris och Chuck Dukowski tar hand om varsitt spår, och Henry Rollins brer ut sig, i all sin ödmjukhet, över hela sex låtar. Bäst är som alltid TV Party, roligast är samarbetet med Chuck D på titelspåret, och mest uppseendeväckande är att Greg Ginn, som från början till slut var Black Flags ledare och låtskrivare inte bjöds in.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

(Dubbelrecension med Richard X Heyman –Basic Glee)

När Tom Petty nu har valts in i Rock’n’Roll Hall of Fame och blivit en trött och oinspirerad nostalgiker, som helst talar om hur det var innan artister sålde ut till stadiumspelningar och branschryggdunkanden (…eh, nä, jag får inte heller riktigt ihop det där) är det dags att lämna Rickenbackern vidare. Även om titellåten är en riktigt bra Byrds-variation och den skira popen i You and Me påminner om de fornstora dagar Tom Petty saknar så intensivt börjar Tom Pettys Bob Dylan-knarrande sångstil gå till överdrift. Have Love Will Travel är så nära parodi det går att komma.

När han sedan vräker på med kompletta symfoniorkestrar i Dreamsville, med Jeff Lynnes popkänsla ersatt av svulstig hybris, eller förgäves försöker låta som en tuff rockare i Joe sorterar vi resolut in honom i Hall of Fame-museets samlingar.

Om Tom Petty i sin glasmonter har något kvar av sitt en gång så öppna popsinne skulle Robert X Heymans femte album kunna innebära en sporre som hjälper honom att hitta tillbaka. Men risken finns att Basic Glee med Vantage Point Highsom utmärkt exempel på hur Tom Petty faktiskt lät så sent som på Full Moon Fever bara drar ner Tom Petty ytterligare i trött depression.

Richard X Heyman har nämligen allt, så när som storbolagskontrakt. Med ett utseende som om han aspirerade på en plats i Small Faces och en gitarrsamling där Rickenbackern har hedersplatsen sitter han hemma i lägenheten och filar på klassisk och evig pop. Grunderna till det har han lärt genom konkreta fältstudier direkt på plats hos de allra bästa.

British invasion-popen blev han expert på genom att för några år sedan spela in en hel skiva tillsammans med Peter Noone från Herman’s Hermits. Lysande That Will Be the Moment låter som en brittisk variant av Byrds, och Richard X Heymans basslingor är värdiga Paul McCartney 1969. Lekfullheten kommer från tiden med Jonathan Richman, och soulballader som Wishful Thinking har han lärt sig genom att spela keyboard med Ben E. King. På What in the World och framför allt på skivans absoluta höjdpunkt Pauline sjunger han som en Marshall Crenshaw i storform, kompad av en inspirerad Roger McGuinn medan unga och pigga Brian Wilson och Left Bankes Michael Brown – Richard X Heyman har faktiskt spelat trummor med båda – lägger stämmor på en omtolkning av (What’s so Funny About) Peace, Love and Understanding.

Men trots alla uråldriga referenser blir Richard X Heyman aldrig en trött nostalgiker som Tom Petty. Istället väver han ihop alla guldtrådar till gnistrande tidlös pop, precis sådan som Tom Petty brukade sträva efter innan han fastnade i gnäll om hur popmusiken kidnappats av kapitalet.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

”Oh I don’t mean to show off/but I’m proud to say/this is our band/Trucker we are”. Trucker har all anledning att vara stolta över sin debutskiva. Tätt och tufft spelar Skellefteåbandet emo lika bra som sina amerikanska förebilder.

Som ett av sina främsta vapen har Trucker en sångare värd sin vikt i guld. Nicklas Bohman sjunger med kraft och övertygelse, och han har gott stöd i ett band som vet hur man kan nyansera känslor även om tempot alltid är högt och larmet kompakt. Framför allt har Trucker en uppsättning låtar som nästan samtliga slåss om att vara skivans höjdpunkt. Dance, King Kong och till och med singeln Feel So Sick får till slut se sig slagna av den blivande genreklassikern Ashamed.

Vill du ha inhemska referenser har Clawfinger minus elektronik och rap och faktiskt KSMBs Rika barn leka bäst beröringspunkter med Truckers Flat Out. Men emoscenen är inte särskilt nationellt knuten, och Trucker borde ha goda chanser att nå utanför Sveriges gränser.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

Ibland är varken inflytelserika vänner eller spännande förebilder tillräckligt. Stephen Pastel pratar ofta om V-Twin, Stuart Murdoch regisserade deras video och Neil Michael Hagerty ställer gärna upp med lite feedback när det behövs. Jason MacPhail och det ganska lösa kollektiv Glasgowpolare hans V-Twin utgör har fördjupat sig ordentligt i The Pastels, Beat Happening och i synnerhet Bobby Gillespies kompletta diskografi.

Ändå vill det sig inte alls på bandets riktiga debut. Deras ambition, att blanda elektroniskt och organiskt och att få med så tydliga blinkningar till ”rätt” influenser som möjligt, är det inget fel på. Men V-Twin har ingen som helst substans bakom sina effekter. Om någon i bandet till äventyrs kan knåpa ihop en låt får han inget tillfälle till det här.

Inledningsspåret Call a Meeting är en chockerande usel uppvisning i riffstölder från amerikansk hårdrock, ihoptvingat med ett konstigt trumpetbreak för att bandet ska kunna yra om Pharaoh Sanders i sin pressrelease. Det är så yxigt klichéfyllt och faktiskt klantigt att man häpnar. Helt utan låt är det förmodligen musikhistoriens sämsta förstasingelval. Och så fortsätter det medan V-Twin försöker få oss att associera till New Orleansk swampkänsla, till Neu! och till Grandmaster Flash. Men utan låtar är det enda de lyckas skapa illusionen av ett par feta omusikaliska roddare som testar ljudinställningar och samplingseffekter inför ett pliktskyldigt Primal Scream-gig, medan fanatiska Bobby G-tonårsfans som lyckats smita in skriker sig hesa i sina försök att härma sin idol.

Delinquency är skivans enda höjdpunkt, och då pratar vi snarare Yding Skovhøj än Kilimanjaro. Även om det är skasamplingen som är behållningen har de faktiskt antydan till en låt här, småcharmig med drag av Cornershop. När de dessutom nämner Dexys Midnight Runners i texten räddar de sitt betyg från en dödskalle. Men om V-Twin vill behålla det betyget nästa termin måste de skriva åtminstone några låtar, och så fort som möjligt sparka killen som pryar på trummor.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

Förutsättningarna är helt annorlunda för Daniel Lemma när det är dags för uppföljaren till debuten Morning Train. Då slog han ur underläge genom att han var helt okänd, nu är han killen som sålt 50.000 skivor till alla från Rinkebykidsen till Lars Lejonborg. Då hade han succéfilmen Jalla Jalla, där hans låtar utgjorde soundtrack, som draghjälp, men den här gången står musiken för sig själv.

För Daniel Lemma är det ingen större skillnad. Han och bandet The Cherry Bombs fortsätter där de slutade för 18 månader sedan, och ger oss pop med en kraftig dos retrosoul. Ibland blir det nästan överdrivet, som på Love & Loss där kör, blås och orgel ofelbart leder tankarna till skildringen av ett Otis Redding-tokigt coverband i The Commitments. Men när Daniel Lemma klarar sig undan sådana fallgropar och använder ett mer intimt tilltal når han längre. Första singeln Cordelia liksom This Country är mer organiska där de tassar fram, och stompiga Higher Ground har med dragspel och blåssektion fått en doft av gammal svensk musikrörelse.

Även om Daniel Lemmas Van Morrison-fixering är intakt, med perfekt härmad frasering och ordval som skulle göra den gamle Belfastcowboyen tårögd av stolthet, börjar Daniel Lemma så sakta hitta en egen röst. Men han får akta sig så att den inte visar sig likna Andrew Strongs.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden