Innan Shout Out Louds ens släppt sin första EP gjorde Nöjesguiden en av de första intervjuerna med bandet. Sedan dess har vi stämt av med ojämna mellanrum, och när bandet nu släpper sitt fjärde och bästa album lagom till tioårsjubiléet är det dags att sammanfatta historien hittills. Det blir en åtta timmar lång färd från trång replokal via ölande i vänners lag till kockens bord på en av huvudstadens bästa krogar.

I receptionen till ett av Stockholms enklare hotell står Adam Olenius och dividerar med receptionisten om en nyckel. Shout Out Louds har sin replokal i källarvalven under hotellet, och där är det knappt utrymme att vända sig om för Adam och Carl von Arbin, som är de bandmedlemmar som är på plats när Nöjesguiden anländer just när eftermiddagen börjat mörkna. Bakom en tunn vägg bullrar det från diskmaskinerna i köket till grannportens nöjesetablissemang, som förr brukade låta bandet kånka sin utrustning den vägen.

– Vi tänkte att om vi blir tillräckligt bra kanske vi kunde få fast jobb som det ställets husband, fnissar Carl.

– Det är därför vi fortfarande inleder varje repning med ett potpurri av hits från sjuttiotalet och framåt, spånar Adam vidare.

Golvet är täckt av sladdar och pedaler, medan replokalslyx som nedsuttna soffor och uttjänta kaffebryggare lyser med sin frånvaro i Shout Out Louds lilla lokal. Det är ingen vidare plats att samtala på, och Adam och Carl föreslår att vi tar en öl istället. Efter en kylslagen promenad förbi Nybrokajen och Dramaten når vi Tudor Arms innan fredagsrusningen kommit igång, och så småningom ansluter sig Eric Edman för en hastig öl på väg hem från dagjobbet.

Med Guinness och ale på bordet börjar vi alltså från början. För Shout Out Louds historia är till stora delar äldre än tio år.

– Jag, Adam och Bebban gick i samma klass och kände varandra, minns Carl. Ted Malmros och Adam kände också varandra och snackade om att starta band på någon fest.

– Vi gick på Forsbergs när Ted en dag spelade en låt med Neutral Milk Hotel för mig, ler Adam. Holland, 1945. Det var skitigt och distat, och det var egentligen den låten som fick oss att starta bandet.

– Så vi började repa och spela in demos, fortsätter han. En av dem lämnade vi in på Metropolis. Rätt knäppt egentligen, att lämna en demo på en klubb och sedan stå och hoppas att de skulle spela den, men det var så man upptäckte ny musik på den tiden. Vår första låt var faktiskt The Comeback, inspelad med en trummaskin som bara gick i bossanova-takt, och det kändes som att vi måste hitta vårt sound innan vi kunde hitta fler medlemmar. Men sedan kändes Eric som en självklar medlem.

– Bebban Stenborg var den sista pusselbiten, förklarar Adam. Vi umgicks ju alltid. ”Ska ni iväg och repa nu igen?”, brukade hon säga, och live var hon vår egen Bez. Jag minns en av våra första spelningar, år 2001 på Stampen, när hon hade händerna fulla med konfetti som hon slängde upp direkt i första låten.

Där någonstans bokade Nöjesguiden sin första date med Shout Out Louds.

– Jag hade just kommit hem från Brasilien – min dåvarande flickvän var därifrån – och så fick vi träffa Nöjesguidens Tom Pyl på ett kafé. Haha, jag kommer ihåg att jag fick en fråga om electroclash. Jag visste inte riktigt vad det var för något, men jag insåg att det var något coolt, så jag svamlade lite.

– Och jag kommer ihåg när vi skulle fotas till den intervjun, fyller Carl på. Fotografer har väldigt bestämda idéer, ”går si, gör så, sitt här, stå där”. Den gången skulle vi sitta på bollar, av någon anledning. Jag har ingen aning om varför, men det blev ganska kul bilder.

– Nuförtiden är det många som frågar oss hur vi vill göra med foton, funderar Adam. Det är kanske för att vi har fått ett rykte om att vilja styra också över det estetiska, genom att vi gör våra egna omslag och så. Och med tiden har vi ju lärt oss vad som blir bra och vad som inte blir. Att stå ute, uppställda mot en vägg i 21 minusgrader blir ingen bra bild, när alla står och huttrar med spända axlar.

Jag undrar om det handlar om att man utvecklar sin auktoritet i takt med erfarenhet och framgång, men riktigt så enkelt är det inte.

– Vi var jävligt mycket petigare förr, och skulle bestämma mer i relation till media, menar Carl. Nu känns det ganska kul att bli lite utmanad. Och visst händer det att vi hoppar på riktigt knäppa idéer ibland, även om jag tror att de flesta sådana sorteras bort av skivbolaget innan vi ens hinner höra talas om dem.

– Förr läste jag mycket intervjuer med oss, erkänner Adam. Jag har ett extremt kontrollbehov. Jag brukade gå och deppa i två veckor om vi hade fått en dålig recension, men numera släpper depressionen redan vid midnatt.

Så många dåliga recensioner var det inte fråga om i samband med debut-albumet. Howl Howl Gaff Gaff kom ut i oktober 2003, och ett och ett halvt år senare hade den väckt sådan internationell uppmärksamhet att en ny version av den släpptes i USA, där karusellen var i full gång.

Är det en skillnad mellan hur bemötandet ser ut i Sverige/Europa och USA?

– På alla sätt, slår Adam fast. På spelningar i USA kan många i publiken hela albumet, medan många här enbart känner till hitsingeln. Och journalister i delar av Europa har en tendens att vara väldigt pretentiösa. ”Den här låten får mig att känna mig som om jag ligger på en strand, och försöker hålla kvar sanden som sakta rinner mellan mina fingrar. Hur känner ni för det?”.

– Vi blev rätt paranoida när vi reste runt i USA i sju månader, och liksom bara knuffades i olika riktningar. ”Först ska ni till den radiostationen, sedan ska ni dit, sedan dit, och sedan till konsertlokalen.” Att göra intervjuer mellan klockan 10 och 22 var ju inte vad man funderade på när vi startade bandet. Sådant gjorde oss misstänksamma mot allt, och det gjorde att vi till exempel krävde att de skulle bygga ett speciellt podium åt oss på scenen, så att vi var tvungna att stå tätt tillsammans, som i replokalen. Det var vår lilla sköld mot världen.

Jag skojar lite slarvigt om ”det ultimata kompisgänget”, ”En för alla, alla för en” och ”om någon skulle hoppa av är det över”. Men Adam hummar, kommer på att våra glas är tomma och beger sig till bardisken för påfyllning. Carl skrattar lite generat.

– Det är ju viktigt att alla har tid för sitt. Ted måste få filma, till exempel.

På den kommande turnén blir hela bandet inte med, visar det sig.

– Eric har ju jobb på bank och är småbarnsförälder, så vi behöver ta in trummis för turnéer.

– Relationer förändras ju, menar Adam. Orsaken till att man startar band är för att ha en relation med polarna. Men mellan mig och Carl kan vänskapen ibland bli lidande för att kreativiteten är central, medan vänskapen med Eric egentligen bara har blivit starkare.

Just då ansluter sig Eric efter sitt dagsverke på banken. Han tar inte illa upp över resonemangen om att ersättas.

– Vi har ju haft ersättare tidigare, både för mig och för Ted. Och vänrelationen är viktigare än att spela i samma band. Om jag kommer fram till att jag inte kan prioritera bandet längre skulle inte jag bli sårad om de ändå fortsätter som Shout Out Louds.

Men Carl och Adam försäkrar att Eric hur som helst är en lika viktig medlem som de andra.

– Han är med när han vill. Vi har rest så mycket tillsammans allihop, vi har så mycket gemensamma minnen, så vi hör ihop. Vill någon vara ledig för barn, för jobb för att bo i Paris eller Australien ett halvår är det okej.

Dessutom har Eric en speciell roll i bandet.

– Eric är kanske vår lugnaste medlem, tänker Adam. Vår Charlie Watts, nästan. Han är ju ekonom och sköter en massa praktiskt. Bokar alla flygresor. Ordnar det sig inte ordnar det sig ändå, tycker han. Sådant är skönt att ha med sig.

Vi dricker upp och vinkar farväl till Carl och Eric. Medan jag och Adam trotsar kylan för att promenera ner från Östermalm mot vårt bort på Vassa Eggen pratar vi om hur Adams sångröst har förändrats under åren.

– Från början var min röst väldigt mycket Robert Smith. Du var inte den enda som kommenterade det, när du recenserade vår debut och skrev att det lät som The Cure i en garderob. Men det är inte så konstigt, för jag älskade J Mascis och Neil Young, och den kombinationen låter så. En gång blev jag till och med kär i en tjej från Lidingö bara för att hon gillade Dinosaur Jrs Freak Scene.

– Men efter andra albumet kom förändringen av rösten, och det var helt omedvetet. Jag tror att det handlade om att jag då hade spelat så många gig att rösten hittade något bekvämt. Och idag har jag på det sättet en bredare repertoar, där jag liksom kan välja mellan flera olika röster. Nu är det mer falsett, men också mörkare. När jag skriver låtarna gör jag det väldigt tyst, med örat nära gitarren, och då blir det högre stämmor som jag sedan inte klarar av att ta i replokalen.

På Vassa Eggen erbjuds vi deras Chef’s Table, ett högt och väl upplyst bord halvvägs in i köket. Där har vi utsikt över såväl matlagningsprocesser som hur de färdiga rätterna på väg ut i matsalen ser ut, och när vi lystet har iakttagit utbudet leder vi åter in samtalet på Optica. Adam har skrivit hälften av texterna tillsammans med Bebban Stenborg, och han kan inte nog berömma hennes skriftspråk.

– Hon skriver noveller som är fantastiska. Jag ligger på för att hon ska publicera dem. När vi skriver poptexter tillsammans kompletterar vi varandra perfekt. Jag tänker bara på hur ord låter tillsammans, men hon är litterär och grubblar över ordets innebörd och grammatik. Jag kan skriva en vers och en refräng och sedan lämna den vidare till henne. Då börjar hon fråga ut mig vad jag menar, och så bygger hon vidare. Vi är nära varandra känslomässigt, så även när jag har varit i perioder i livet som jag inte klarar och inte vill berätta om så fattar hon ändå. Men det tog ett tag att hitta fram till det samarbetet, för låtskrivandet kommer inte alltid så lätt för mig.

Adam behöver bara kasta en blick på menyn för att veta hur den måltiden bör inledas.

– Ostron, va?

Vi nickar nöjt båda två och konstaterar att ostron behöver kombineras med champagne. Medan vi skålar landar samtalet åter i Serenades, kompisduon Adam hade med Markus Krunegård. Från början var det ett prestigelöst tidsfördriv i studion, men innan någon hann fatta hur blev det storbolagskontrakt och USA-turné även av det.

– Jag och Markus hade det helt fantastiskt medan vi arbetade i studion, vi triggade varandra hela tiden. Men det var svårt att resa ihop när vi skulle ut och spela i USA. Jag hade nog inte räknat med att det skulle ta sådan tid, det projektet. Mannen som signade Lady Gaga tog oss under sina vingar, men vi började ju känna att det var svårt att fortsätta prioritera Serenades framför vårt eget.

Jag undrar om det är ett känsligt ämne, men Adam skakar på huvudet.

– Nej, inte känsligt, men svårt. Jag och Markus är ju två rejäla egon, och vi krockade förstås. Så när vi kom hem pratade vi inte med varandra på två veckor. Han skulle göra sin skiva, och jag skulle sätta igång med Shout Out Louds igen. Men nu har vi hittat tillbaka – vi åt middag tillsammans bara härom veckan – och vi har börjat prata om att fortsätta och kanske göra en skiva till någon gång. Jag tror att vi kommer att behöva varandra igen. Om han går med på mina idéer. Hehe.

Till varmrätt är det inte ett svårt val att slå på stort med en strålande wagyu rib eye för två, och kanske lite extra tillbehör vid sidan om. Adam sticker inte under stol med att han utvecklat vissa vanor under Shout Out Louds turnéer.

– Livsnjutare? Jo. Det blir ju så. När man reser så mycket vore det ju dumt att inte passa på att uppleva de bästa krogarna, i Tokyo, till exempel. Det är sådant som jag tror att jag kommer att se tillbaka på om 20 år, de där små speciella detaljerna som att det är till Romario man ska gå för en kopp riktigt bra kaffe om man är i Neapel.

Även Vassa Eggen bjuder på en utmärkt espresso, och även om vi förmodligen borde kan vi inte stå emot en Crème Brûlée att dela på. Efter kaffet känns det sedan som en god idé att låta glasen med starkt italienskt avlösa varandra, medan vi försöker överglänsa varandra i associationer till mer eller mindre obskyra åttiotalsband.

Vi reser oss motvilligt och en smula darrigt, ska erkännas, och går ut mot baren. Efter en sådan middag är det nog bara en öl och en bourbon som fattas, enas vi med nattlig grisbuktlogik. Innan vi på allvar drabbas av konsekvenserna av den hinner jag uppmärksamma hur Adam drar åt sig andra gästers blickar, och konstaterar att hans popularitet är påfallande.

– Med Serenades märkte jag att jag hade fler fans än jag trodde.

Men begrepp som sexsymbol värjer han sig skrattande mot, trots faktumet att en av Nöjesguidens skribenter offentliggjort att hon vill bära hans barn.

– Det var modigt av henne. Jag tycker att man ska ge mer komplimanger, det är sådant som gör världen bättre.

Och särskilt många inviter får han inte.

– Inte just nu. Vi får nog mer kärlek av journalister, och det finns en sorts indietänkande hos dem som gillar oss. De är inte ”fans” på det där sättet som man tänker sig ”fans”. Istället för att ge inviter blir det på kulturell nivå – ”Jag arbetar just med en uppsats om Shout Out Louds”, liksom. Och det trivs jag med. Jag vill hellre att den som ser oss startar ett band än blir våra ”fans”.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

Victory/Delicious Goldfish

(Dubbelrecension med The Beatifics)

I USA lever powerpopen. Förutom The Blondes, The Lackloves, Brendan Benson – samtliga hyllade i Nöjesguiden – dök det i slutet på förra året också upp skivor med Myracle Brah och The Bigger Lovers och retrospektiva boxar med både Jellyfish och The Posies. Och då har vi inte ens börjat nämna alla band som debuterade på Not Lame-etiketten (vem kniper den svenska distributionen?), eller alla micro-etiketter vi aldrig hört talas om. Chris Dorn och The Beatifics skaffade sig ett kultrykte redan med debuten för drygt sex år sedan, och den senkomna uppföljaren The Way We Never Were visar att det inte var oförtjänt. Bakom det smakfulla omslaget – ett av etiketten Bus Stops kännetecken – döljer sig fingertoppskänslig pop som Sorry Yesterdays i Big Stars eller Matthew Sweets anda. Här finns den Paul McCartney-bas som är obligatorisk i den perfekta popen, och kombinerat med ljuvliga refränger och stråkar är det näst intill oslagbart.

Men The Reunion Show, som än mer lägger betoningen i sin powerpop på just kraft, är ännu bättre. De bottnar i den klassiska amerikanska tradition där Dwight Twilley är klanäldste, dB’s är gudfäder och Earthquake är den undangömda tröga kusinen. Men de lägger också till nyare kraftrock, och har precis den fräscha attack som Foo Fighters vill inbilla oss att man besitter. Med två leadsångare, ibland med den tillkämpade engelska accent som genrens tradition kräver och med en uppsättning refränger du aldrig kommer att glömma lyckas The Reunion Show till och med ordna en osannolik men lycklig förlovning mellan The Clash och The Sweet i New Rock Revolution.

Men den Star Training The Reunion Show sjunger om har powerpopens utövare bara i undantagsfall haft nytta av. Betydligt oftare får man nöja sig med att leva som obskyr kulthjälte, och bland dem har härmed The Beatifics och i ännu högre grad The Reunion Show VIP-kort och reserverade platser.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

I England har nya arbetsmarknadsundersökningar visat att det idag finns fler singer-songwriters som har nominerats till Mercury Music Prize än vad det finns mjölkbud. Språkliga undersökningar visar samtidigt att det engelska språkets vanligaste jämförelsefraser idag fullständigt domineras av ”som Nick Drake” och andra närliggande uttryck.

Tom McRae får delvis ta på sig ansvaret för den här utvecklingen. Visserligen hade tendensen funnits ett tag när han släppte sin debut för drygt två år sedan, men det var i samband med den som utvecklingen exploderade. Att debuten blev en växande överraskningshit har fördröjt uppföljaren, och när den nu kommer har redan den tystlåtna akustiska vågen passerat.

Tom McRae står inte handfallen inför sådana förändringar, han bygger vidare på förra skivans ensamma gitarr och röst med såväl orkester och percussion som samplingar. Ibland funkar det utmärkt, som i You Only Disappear och i den mycket veka och Mercury Rev-orkestrala Walking2Hawaii. För att inte tala om argsinta Karaoke Soul som med suggestiva stråkar och kyrkokör går till frontalangrepp på popindustrin och dess chief Pop Idol himself, Tony Blair.

Men hur gärna Tom McRae än vill vara ung arg Londonbo kan han inte gömma sin bakgrund i mammas kyrka hur som helst. Stämningarna blir rent sakrala, och hans sångartrick, att sjunga väldigt nära mikrofonen för att ömsom låta rösten spricka och ömsom pricka några falsettoner, slår över i rent Bono-wailande. Sånt kan bara en prästmor älska, och armén av yngre singer-songwriters som väntar på sina nomineringar tränger snabbt undan Tom McRae.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

David Poe är en allvarlig blond man från New York, med skäggstubb, akustisk gitarr och en stabil uppsättning intellektuella popsånger. Childbearing, till exempel, är driven rytmisk pop med snyggt sax-arr och en tvärflöjt som får Dungen att drägla avundsjukt. Men oftast är det allvarligare än så. ”If you can hear this I am alive” sjunger David Poe i dystra The Late Song (Je Ne Suis Pas Mort). Han har en röst som ligger nära Jeff Buckleys skönsång, utan den storslagna dramatik som präglade Grace men med betydligt fler grubblerier kring livet och döden.

Deathwatch for a Living Legend, om branschens försök att suga ur de sista kronorna ur den dödsjuka åldrade countrysångaren genom att tvinga upp honom på en pall i Madison Square Garden, öser på fint. Men det borde den göra, uppbackad som den är av både Jayhawks och legenden Al Perkins pedal steel. När skivan avslutas med en andra version av The Drifter, nu med tilläggsparentesen ”(quietly)” börjar saker falla på plats. Det är den ”nya” akustiska vågen som har nått USA nu, två år för sent, och kan han inte vara Jeff Buckley så vill David Poe åtminstone vara Art Garfunkel. Det brukar betyda skicklig och stämningsfull. Och inte så lite tråkig.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

Dub? Nänä, försök inte med mig. Bandet som kallar sig Dub Sweden har lika mycket med dub att göra som Gyllene Tider var ett skaband. Visst finns här baktakter och ekon, men Dub Sweden är inget annat än käckt postironisk pop som stapplar mellan att vara studentikos och att försöka vara hipp.

Det är modigt av Dub Sweden att göra en skiva som Welcome to Our World precis när svenska rättsystemet accepterar att flera kärande väcker gemensamma åtal. För tillsammans kommer Teddybears Sthlm, Cia Bergs gamla Ubangi och Aqua utan vidare att vinna rättegången om Dub Swedens uppenbara stölder.

Men infantilism och växelspel mellan konstlad machomansröst och docklik kvinnoröst har mist sin fräschör på Sveriges dagis, och electronicasyntharna, Devo och bandnamnets ironi går över huvudet på lågstadiebarnen. Så var hittar Dub Sweden sin publik? Inga problem. Även om vi här slipper studentikosa Säffle och Södertälje är Dub Sweden i sina vita uniformer det perfekta bandet för Sveriges samtliga studentkårer. Där formligen skriker man efter innehållslösa tokroliga tidsfördriv som band som döper sin orgel till ”Moderskeppet” för sina Squtt. Men skivförsäljningen lär bli lidande eftersom till och med överförfriskade overallstudenter förstår att hellre lägga sina studiemedel på ännu ett par subventionerade kårpub-öl än Dub Swedens debutskiva.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

Curt Kirkwood sjöng i Meat Puppets, som är ett av 1990-talets viktigaste och mest förbigångna rockband. Inte ens Nirvanas MTV Unplugged-konsert med hela tre Meat Puppets-covers och båda bröderna Kirkwood i bandet förmådde lyfta dem ur deras oförtjänta kulttillvaro. Inte heller basisten Krist Novoselics förra band Sweet 75, vars skiva vi gjorde oss av med lika fort som vi köpte den, kommer att locka lyssnare till Eyes Adrift. Däremot kan hans roll som grundare av och andreman i Nirvana locka fler.

Den här gången behöver vi inte bli besvikna, förutsatt att vi inte hoppats på grunge. Eyes Adrift har betydligt mer med Meat Puppets att göra, även om delar av den osäkra spretighet som kännetecknade såväl bandet som Curt Kirkwoods sång här har ersatts av stabilitet och skicklighet. Därmed blir Slow Race en vacker R.E.M.-ballad, medan Blind Me låter som om samma band tolkar The Sound of Silence. 

Eyes Adrift är inte utan skönhetsfläckar. Pasted är collegerockens överpretentiösa motsvarighet till symfonirock, och det går utmärkt att leva utan att höra Krist Novoselics tre sånginsatser, framför allt i den skämtsamma countryrockaren Dottie Dawn & Julie Jewel. Men Eyes Adrift är pigga och osar av lust att spela, och med fullträffar som Alaska och skräniga Telescope visar de att de inte är ett post skriptum för grungeveteraner. Curt och Krist tillsammans igen – vem hade trott att det skulle kunna vara något annat än en dödsruna?

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

Under det tidiga 90-talet vimlade det av Nirvana-soundalikes. Ett av de mer talangfulla banden var St. Johnny från Connecticut. I kölvattnet efter The Strokes vimlar det istället av magra svartklädda New York-rockare, och Grand Mal är ett av de få värda att låna ett öra till.

Gemensam nämnare för St. Johnny och Grand Mal är ledaren Bill Whitten. Numera har han studerat det tidiga 70-talets trashigare glamscen och lagt sig till med träffsäkert släpigt New Yorkskt sneer, och med en träffsäker låtskrivarkompetens kombinerar han New York Dolls med Mott The Hoople och Only Ones. Grand Mal kommer till och med undan med en gnutta T Rex-boogie, och bara någon pliktskyldig ballad med själfylld tjejkör avviker negativt.

Men ta inte Grand Mal på för stort allvar. Producenten Dave Friedmann från Mercury Rev och Flaming Lips och blinkningen till Denims storögda 70-talspastischer i Quicksilver är tillräckligt för att börja misstänka en viss distans till rockmyterna. Om inte borde oneliners som ”She says I look like a fascist with my black moustaches” kunna vara en ledtråd till självironin. För Grand Mal har glimten i ögat — hur många andra band citerar utförligt sågningar i sitt pressmaterial?

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

Nu har Jimi Tenor tappat greppet totalt. Att han blandar funkig fusion i Cosmic Dive med easy listening i Good Day och agentfilmtema i Trumpcard är ingen överraskning. Inte heller påtagliga inslag av jazz, progressiv rock eller ens cabaret lyckas förvåna den som har följt Jimi Tenors äventyr från industrimusik i Helsingfors via introspektiv dansmusik på Warp till polska symfoniorkestrar som nygift i Barcelona. Det är inte ens särskilt uppseendeväckande att Jimi Tenor i år bestämt sig för att köra ner 70-talsmetal och en gnutta Frank Zappa i mixen. Det må vara nytt men är inget avsteg från tidigare.

Det är Higher Planes omslagsbild som gör att man börjar ana oråd. Särskilt när Jimi Tenor är noga med att påpeka att bilden, som föreställer en skogsdunge – finsk, påpekar Jimi Tenor – fylld med statyer – finska – av nakna män i yogapositioner, är djupt symbolisk. Jimi Tenor är så fylld av längtan hem till Suomi att han nästan gråter saxofonen full i Expatriot, och sedan låter han skivans samtliga texter vara någon sorts nationalistisk blandning av new age-flum och naturromantik.

Den som tycker att grubblerier om finska shamaner, giftiga svampar, stora skogar och djupa sjöar eller universums början och slut är intressant får sitt lystmäte här. Då spelar det ingen roll hur slick, smart och snygg hans musik är, det har ingen betydelse att han är fräckare än någonsin Beck i funkiga Black Hole, och inte ens det faktum att han lyckats övertyga UMO Jazz Orchestra att bistå honom som komplement till hemmainspelningarna med bara saxofonen och skruttiga gamla synthar minskar graden av hans förvirring.

Det är tydligt att Jimi Tenor har fallit i händerna på någon folkloristisk ur-ugrisk knarksekt, och han är i klart behov av avprogrammering. Men försiktigt – vi vill inte mista hans groove eller musikaliska infall. Kiitos.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

Inför sin fjärde skiva har Joey Burns och John Convertino definitivt låst in alla ökenkulisser från sena 60-talswesternfilmer i förrådet. Fortfarande blåser någon enstaka tumbleweed förbi, men Feast of Wire behöver inte avlagd vilda västern-rekvisita för att nå känslan av gränsland mellan USA och Mexico, den känsla Calexico romantisk försökt framkalla ända sedan de första gången läste Cormac McCarthy och bestämde sig för att flytta till Tucson, Arizona. 

De rör sig lika ledigt och hemtamt mellan grannländerna som en skicklig människosmugglare, och kombinerar det bästa ur den amerikanska söderns och Mexicos musik på ett sätt ingen annan än salig Doug Sahm och hans compadres klarat av. Calexico visar gärna upp exempel på tvåspråkighetens kodväxling både i texter och titlar som Quattro (Worlds Drift In). 

Fortfarande möter vi ibland ödsliga landskap i Black Heart, och här finns som vanligt dragspelsspäckade valser och någon tango. Men på Feast of Wire möter ödslig pedal steel och south-of-the-border-serenader på trumpet också loungejazz, Satie/Debussy-influenser och smygande Mercury Rev-americana.Attack El Robot! Attack! hade kunnat vara Flaming Lips som fascinerats av Mexico istället för av Japan. 

Tidigare har Calexicos musik ibland låtit som underdåniga hyllningar till gräns- och ökenmusiken, men de har skaffat sig rutin bland annat genom att turnera med ett komplett mariachiband, och nu bottnar Calexico som genuina sydstatstolkare utan att behöva ta till billiga knep.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

”Cultures clash, the rules all break and bend.” Jon Langford har alltid satt en ära i att bryta mot reglerna, och sedan han lämnade Leeds, England, tog med sig sitt gamla punkband The Mekons till USA har han samtidigt lagt ner sin själ i projektet att korsa The Clash och Hank Williams. Som The Pine Valley Cosmonauts gav han oss bland annat en countryversion av Adverts gamla punksingel Gary Gilmore’s Eyes i somras, men oftast härjar han tillsammans med bland andra steelgitarristen Sub Commendante Marcus Durante i Waco Brothers. Här smyger dessutom Stacey Earle förbi för att sjunga en stämma

Precis som på tidigare skivor drar det oftare åt hederlig punk än country på New Deal. Blink of an Eye är så mycket The Clash att Joe Strummer antingen måste stämma dem eller komma med i bandet, och på poppiga Just No Way är det Mick Jones tur att grubbla över samma alternativ. Det är svårt att tänka sig att någon redneck, mer än möjligen David Allan Coe, är beredda att ta till sig country med Jon Langfords attityd och socialistiska budskap, så Jon Langford gör nog bäst i att gömma sig i ”the honky tonk shadows”. Den som inte är lika trångsynt kan inte annat än att jubla när Waco Brothers låter oss få veta hur det skulle ha låtit om Ian Dury eller Shane McGowan hade låtit om de vuxit upp i Texas.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden