Capitol/EMI

(Dubbelrecension med The Langhorns)

Trots vårt begränsade vågskvalp har Sverige länge varit en tummelplats för surfmusik, och Norrköpingssurfarna Sonic Surf City har följts av både mer genretrogna Safari Season och friare uttolkare som Robert Johnson & The Punchdrunks. När Michael Sellers från The Sinners satte ihop The Langhorns var avsikten att spela surfcovers på pizzerior och födelsedagsfester, men med tredje skivan Mission Exotica har ambitionerna vuxit rejält. Reverb, Dick Dale-surf och någon gång hotrod må fortfarande vara grunden, men The Langhorns leker respektlöst med instrumental 60-talspop och Theremin-ljud. Dessutom blandar de in filmiska ingredienser som duellerande banjos och agentteman, och dessutom ödsligt ekande maraccas och en hel del andra latinska inslag. Ovanpå det lånar de från Booker T & The MG’s, komplett med Memphis Horns, och de drar sig inte ens för att slänga lite folkvisetoner, både nordiska och orientaliska, In Your Fez.

Men smala och museala musikstilar röner olika öden. Om surfmusiken haft oproportionerligt stor spridning i Sverige har det sett värre ut för rockabilly. Utövarna har varit både få och fegt konservativa, och The Slaptones är inte de missionärer genren behöver. Systrarna Greta, Sunniva och Stella Bondesson från Hässelby må ha gått Adolf Fredriks Musikskola, och de må trivas med att spela rock’n’roll, bluesstandards och egenkomponerad rockabilly tillsammans med pappa Janåke hemma i Hässelby-källaren. Men på skiva saknar de både finess och entusiasm. Att kompet ibland är mer än lovligt stelbent hade gått att ha överseende med om familjen åtminstone verkat ha kul, men här låter de bara osäkra och nervösa där de klampar runt bland Eddie Cochrans Cut Across Shorty och Carter Familys Are You Tired of Me. Bara den som redan har en komplett samling Wanda Jackson och Johnny Burnette har anledning att kolla upp hur arvet förvaltas i Stockholms västra förorter. 

The Langhorns skiter i genrens regler och ordnar Skånes roligaste beachparty, utan dresscode. Under tiden får The Slaptones underhålla på Ålandsbåtar och 60-årsfester på mindre nogräknade motorgårdar.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

Låt dig inte luras av hans tidigare I Asked God, politiska statements och novelties. Dan Bern är varken filosof, debattör eller humorist i första hand, utan sångare och låtskrivare. På sin femte fullängdsskiva har han skalat bort de mest uppenbara Bob Dylan-referenserna.

Istället sjunger han känsliga rocklåtar som Baby Bye Bye och snabb arg pop likt en ung Graham Parker eller en ännu smartare Marshall Crenshaw. På Graceland hinner han citera både Paul Simon och Marc Cohn, innan huvudpersonen Elvis tar över totalt i en överstyrd gospelpastisch med insprängda citat och till och med en snabb imitation. Så kul låtsasgospel har vi inte hört sedan Lyle Lovetts filibustrande predikant i Church.

Att Dan Bern i samma tradition som Warren Zevon och Loudon Wainwright III lägger ner stor ansträngning på sina texter gör bara upplevelsen desto roligare. De litterära ambitionerna finns kvar, och tycker du att den här recensionen är full av namndroppande är det inget mot Dan Berns lyrik. Men Dan Bern har tonat ner sina rakt-i-ansiktet-texter, och den som bara vill ha en trevlig rockstund kommer undan med det.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

Det pigga lilla enmansskivbolaget Happy Happy Birthday to Me Records i Florida må vara obskyrt, men för Tokyobandet Elekibass är det ändå en språngbräda mot en större publik. Deras debut kommer nämligen att charma blöjorna av varje lyssnare med sin osannolika blandning av Elephant 6, amerikansk bubbelgumpop, Beach Boys och klantig leksakspop.

Elekibass kanske inte behärskar engelska särskilt väl, men det hindrar dem inte från att envist sjunga engelskspråkiga sånger. Även om texterna låter som små barns ”godbaj jo blöödy kås aj lav jo”-låtsasengelska, med bara enstaka uttydbara fraser, är det inget fel på det sätt Elekibass sjunger dem. ”We all do a chorus too!”, jublar de på sin hemsida, och för att ingen ska missa Beach Boys-fixeringen döper de käckt en låt till Let’s Brian.

Så sant, herr Wilson hade inte skämts för avancerade stämarrangemang som bonusspåret Mellow Yellow. Geniala covers av Of Montreals Spring Time in the Season(sic!) och Great Lakes A Little Touched, och Obladi-Oblada-popen i briljanta I’m Leaving, där handklapp och shalala-körer avbryts av ett kazoosolo(!) gör att mungiporna på gubben här ovanför börjar rycka och dra för att komma ännu högre.

Men ibland blir noveltyeffekten lite för stor. Takten hakar upp sig i snart sagt varje låt, och barninstrument som leksaksorglar, plastxylofoner, kazooer, visselpipor och elektroniska leksaker skramlar mer än Jan Gradvalls gamla band On-Birds. Hoola Bandoola i Fujisan, vi kan inte hoppas på något roligare i år.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

Den countryanstrukna hemmainspelningskaraktär som kännetecknade EP’s Trailer Parks debut har på L’espirit d’escalier fått stryka på foten. Även om Eric Palmqwist fortfarande har en förkärlek till orgel, munspel och banjo återvänder han här till den pop han sjöng i gamla Monostar. Därmed får han en helt annan stadga.

Det håller fortfarande inte rakt igenom, men här finns en trevlig blandning av bra poplåtar och starka vemodiga sånger. Björn Yttlings orgel lyfter Diablo till samma nivå som den lyfte Caesar’s Palace Love for the Streets, och skivans höjdpunkt är Hit Me With the Sun, där Eric Palmqwist helt släpper taget om Sparklehorse-ambitionerna, skiter i att skriva en text och bara har kul.

Men Eric Palmqwist skulle tjäna på att sjunga på svenska. Hans engelska räcker inte till mer än halvplatta texter och småtaskigt uttal, och EP’s Trailer Park har långt kvar att vandra innan de blir en angelägenhet utanför Sverige.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

Jackie Leven är inte fri från sitt missbruk, han har bara bytt narkotikan mot musik. Sedan han kom tillbaka till musiken 1995, efter mer än ett decenniums heroinberoende, har han släppt drygt två skivor om året, och det rör sig inte om några hafsiga affärer utan genomarbetade och riktigt pretentiösa verk. 

Jackie spelar rak rock och varm soul, berättar bar-anekdoter, citerar Baby Please Don’t Go, spelar tunn vit 70-talsdisco – med fejkade stråkriff – någonstans mellan Roxy Music och Hot Chocolate. Han nämner Stockholm och en drös andra städer han gillar innan en läktarsektion fotbollsfans och några säckpipeblåsare får avsluta alltihop med en hyllning till Dundee. Och allt detta bara under de två första låtarna. 

Sedan blir det vals och jazz, Ron Sexsmith flimrar förbi och Pere Ubus David Thomas hjälper som vanligt till när det som här drar ihop sig till poesiuppläsningar av ee cummings och Rainer Maria Rilke. Det blir aldrig tråkigt, men riktigt bra blir det först när den hyperaktive skotten finner ro i lugn visa med folkton, eller när Jackie Leven i A Little Voice in Space likt en berusad skotsk Aaron Neville på en telefonledning wailar fram varm skotsk blues.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

”I’m still alive”, jublar den åldrade charmören Joe Jackson, och upprepar samma partytricks och flörtar som i sin ungdoms dagar. Patetiskt? Inte så lite, och särskilt när tricksen gått så ur tiden att knappt hans egen generation minns dem.

En gång var Joe Jackson faktiskt en av tre konkurrenter om titeln i den smarta och lätt nervösa popviktsklass som 1979 kallades new wave. Men efter tre skivor splittrade han sitt band och försökte profilera sig gentemot Elvis Costello och Graham Parker genom att satsa på jazz. Efter en bra Louis Jordan-hyllning gick han vidare i Cole Portertraditionen, och när Joe Jackson hamnade i symfonibranschen hade publiken tröttnat för länge sedan. Men till 25-årsjubileet av debuten Look Sharp! återförenar han sitt gamla band och låtsas som om ingenting hänt. Volume IV låter därför exakt 1981. På gott och ont.

Joe Jacksons pop är fortfarande lika självklar. Awkward Age är på samma nivå som Nick Lowe i sina poppigaste dagar och Abba-pianot i Fairy Dust tar oss tillbaka till pubrockens glada dagar. Riktigt tidstypiskt blir det med låtsas-ska i Thugz R Us, även om texten om den vita övre medelklassens vedermödor för att vara äkta hiphop faller utanför ramen. Och hur kan Joe Jackson känna till Petter och Eye’N’I?

Men bland sådana höjdpunkter finns också alltför många exempel på trött och oinspirerad standard-newwave, som Joe Jackson aldrig skulle ha släppt fram på volymerna I till III. Den som vill höra skillnaden skaffar den limiterade upplagan, där Joe Jackson bjuder på liveversioner av bland annat Is She Really Going Out With Him. Men förutom vi enstaka medelålders nostalgiker, vem bryr sig?

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

Låt oss först slå fast att Johnny Marr är Gud. Med The Smiths gav han oss en ny standard för poplåtar och för innovativ popgitarr, och när hans första sololåt presenterades för världen i augusti år 2000, visserligen undanskymd på en musiktidnings omslagsmonterade gratis-CD, gav det ändå eko i musikvärlden. Johnny Marr! Solo! På Internet fanns ytterligare tre färdiga låtar, och när som helst skulle Johnny Marr släppa sin första skiva där han inte hämmades av samarbetspartners ramar och begränsningar. Eftersom han inte vill vara beroende av någon annan hade han rekryterat en hopplös basist från Kula Shaker och legoknekten och Beatles-sonen Zak Starkey, den här gången skulle ingen stoppa honom.

Två och ett halvt år senare har Johnny Marr äntligen hittat ett skivbolag som är beredda att ge ut skivan, där han med sitt kontrollbehov utöver gitarr och låtmaterial också står för sång och produktion. Det är här haveriet börjar. Gitarren är oantastlig på Boomslang, och sången är inte den katastrof man hade kunnat befara. Låtmaterialet däremot är eoner från det Johnny Marr tidigare presterat. Bakom sångare som Bernard Sumner, Matt Johnson och Morrissey har Johnny Marr kunnat lita på att de intrikata sångerna hanteras väl. Nu fegar han ur, och skriver låtar för att de ska funka trots sångarens mycket begränsade register. Det blir bara tråkigt, allvarligt, nervöst och stelt. Need It med drivande gitarr och snyggt munspel är en av mycket få ljuspunkter. Den hade kunnat vara ett avlagt spår från The The’s The Beaten Generation om den hade vågat ta ut svängarna, men annars är det bästa knappt i klass med en oinspirerad Noel Gallagher. Som sämst låter Boomslang som refuserade ljudtester inför Stone Roses Second Coming.

Utan låtar begraver Johnny Marr sin röst så djupt han kan bakom baklängesgitarrer, monotona budgetriff och en riktig muggig produktion. Ibland gör skivbolagen korrekta bedömningar – Boomslang borde aldrig ha sett dagens ljus. Johnny Marr var den första i gänget med en gura i hand, och den första i gänget att dö.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

Inspelningar där ljudet läcker mellan mikrofoner behöver inte klassificeras som lo-fi, inte ens om mikrofonerna också fångar upp ljudet av en fot som håller takten. Ibland har det inget med genre att göra, det betyder bara närvaro och intimitet. Lågmäld moll behöver inte betyda depression, där kan istället finnas värme och helande tröst. 

På samma sätt innebär inte alltid det spartanskt akustiska vare sig altcountry eller Nick Drake-folk. Hos Will Oldham är såna förutfattade meningar och etiketter meningslösa. Mannen som idag lånar både kreativitet och auktoritet åt så olika samarbetspartners som Johnny Cash, Marianne Faithfull och Nicolai Dunger ville inte alls bli musiker. 

Will Oldham närmade sig musik enbart som terapi efter ett nervöst sammanbrott. Som Palace Brothers och allt annat Palace, som Amalgamated Sons of Rest eller The Continental Op, och här för tredje gången som Bonnie ”Prince” Billy fortsätter Will Oldham använda musik som en väg till trygghet och självtillit. 

Den här gången lyckas han fullt ut. Will Oldham har varit nära förut, men först på Master & Everyone tar han tillsammans med sin bror Paul och en tredjedel av Lambchop sin musik till fulländning. Aldrig har Will Oldham sjungit mjukare, varmare eller tydligare, så nära mikrofonen att vi hör ljudet av läppar som öppnas och åter sluts. Hans gitarr får någon gång sällskap av en varm cello eller en tramporgel, och melodierna är ännu vackrare än på förra faktiskt ganska trallvänliga Ease Down the Road. 

Vackrast är duetterna, mer innerliga än någonsin. På förra skivan presenterades vi för Catherine Irwin, som sedan gjorde en av förra årets starkaste skivor, och här sjunger Will Oldham om möjligt ännu mer tätt tillsammans med Marty Slayton, som tidigare rört sig i mer slickat sällskap hos George Strait. Deras avslutande Hard Life kommer att finnas med intill George Jones duetter med Melba Montgomery, Gram Parsons med Emmylou Harris, och Johnny Cash med June Carter när det vid Ragnarök är dags att sätta ihop listan över de fem bästa relationsduetterna. 

Till och med Will Oldhams skägg är kraftigare och mera imponerande än någonsin, och även om hans utseende inte är precis det man väntar sig av en terapeut fungerar Master & Everyone lika helande på lyssnaren som på honom själv. 35 minuters perfektion.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

Burning Brides spelar lika gärna förband till The White Stripes och J Mascis som till hårdare akter som Queens of the Stone Age och Audioslave, och i så varierande sällskap vägrar de låta sig etiketteras som garagerock eller hårdrock. Sympatiskt. Men lika ovilliga som de är att rätta in sig i något led, lika svårt har de att sy ihop sina olika riktningar till en helhet. När Burning Brides satsar på renodlad garagerock, framför allt i Stabbed in the Back of the Heart, når de upp till The Hives genomsnittsstandard, minus charmen, men det är inte särskilt ofta Burning Brides nöjer sig med det. Istället blir det postgrunge av alltihop när de envisas med att byta tempo ett par gånger i varje låt, för att som i Rainy Days hinna med både vildsint Black Flag-röj, seg grunge och avancerade instrumentala hårdrockarrangemang på tre minuter. Dimitri Coats är en hyfsad sångare och låtskrivare, men hans fäbless för halsbrytande tempobyten och rätt illa framförda gitarrsolon tar bort en stor del av charmen. Han må inbilla sig att han är ett mellanting mellan Ron Asheton, Jimmy Page och Poison Ivy Rorschach, men egentligen är han inget annat än en överambitiös Nigel Tufnel, och Fall of the Plastic Empire är därmed postgrungens första symfonirock. Räck upp handen den som längtat efter det.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

Efter Bob Dylans Don’t Look Back (Newvision/Docurama/import) förra månaden dominerar rockumentärerna totalt bland nya musik-DVD. Nu har tre på olika sätt skrattretande filmer fått svensk distribution. 

Efter den misslyckade USA-lanseringen i början på 80-talet var det få som trodde att Spinal Tap någon skulle höras av igen. Men tio år senare gjorde bandet en bejublad comeback med Break Like the Wind och lanseringsgig i England. The Return of Spinal Tap (Second Sighting/Showtime) är till stora delar en rättfram konsertupptagning i stort sett utan katastrofala incidenter, trots att till och med de dansande dvärgarna från Stonehenge får förnyat förtroende. Några missöden i form av vältande kulisser, misslyckade Cher-duetter och så långa gitarrsolon – delvis i form av varpakastning mot gitarrhalsen – att resten av bandet hinder äta middag och få ansiktsbehandling under tiden får man ändå räkna med.

Inskjutet finns här också ljuvliga dokumentära inslag om bandets barndomsår på Squatney Rd och om åren efter bandets första splittring, när Nigel Tufnel satt i sitt skjul och uppfann ännu mer högljudda förstärkare, David St Hubbins drev en New Age-affär och Derek Smalls turnerade med det kristna hårdrockbandet Lambsblood.

Rude Boy (Metrodome) är en blandning av dokumentär och spelfilm. Som spelfilm är den så tomt pretentiös att man storknar, trots välvilliga och goda intentioner. Ung och arbetslös punkare i Brixton i slutet på 70-talet söker sin identitet bland både National Front och antifascister innan han får jobb och en komplett uppsättning politiska argument som roadie åt The Clash. Men om handlingen – i den mån man kan tala om en sådan överhuvudtaget – är sövande, är det dokumentära materialet desto piggare.

Mick Jones, överjordiskt cool i så långt hår, så tajta jeans och så spetsiga rock’n’roll-skor att den dåtida debatten om huruvida han egentligen var en övervintrad Mott the Hoople-glammare definitivt känns avgjord, eller scenerna där Topper Headon, redan heroinist i verkligheten, skildras som godmodig hälsofantast med röd träningsoverall och sandsäck, är fantastiska. Men det är livescenerna, nu fler än i originalversionen, som gör Rude Boy omistlig. Ett av världens bästa band, förstås, när de var som argast och som bäst.

Något sådant kan man inte kalla Turbonegro. Arga, visst, men deras Turbonegro – The Movie (Indigo/Burning Heart) lär inte sälja särskilt många exemplar på sina musikaliska kvaliteter. Här finns högvis med livematerial, men för att uppskatta mer eller mindre medvetslösa intervjuförsök med Hank von Helvete, Pål Pot Pampanus, och Rune Rebellion (det ni Fagersta-bor är vad jag kallar scennamn) och planlöst – och mycket oredigerat – bakomscenenmaterial krävs att du har helt andra hobbys.

Den vars intressen domineras av välexponerade överflödskilon och rövpyroteknik, makeup kombinerat med gällivarehäng, schnapps och droger, grova hädelser och olycksvoyeurism, vapenfetishism och mer än vanligt homoerotisk skinheadromantik har två extatiska timmar i sällskap med de ultrahedonistiska norrmännen. För andra tenderar de att bli lite enahanda efter ett tag. Men ta det inte på för stort allvar, det behöver bara deras psykiatrer och behandlingsassistenter göra.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden