(Dubbelrecension med The Nick Luca Trio)

I Felonius sjunger Howe Gelb att han helst hade stulit av Monk, Ellington och Kerouac, men vare sig tunga eller instrument lyder honom. ”The piano’s stealing Lou Reed licks, licks that he probably stole, (…) The tongue is talking like Lou now, like it had no choice or nothing else to do now”.

Men även om Howe Gelbs pratsång mer än tangerar en skojfrisk Lou Reed, om inte det vore en självmotsägelse, och även om gitarren ibland tillåts rusa i konstiga riktningar, är The Listener inget annat än en jazzskiva.

Medan föregångaren Confluence var extremt spretig, till och med räknat med Gelb-mått, är The Listener desto mer sammanhållen. Större delen av musiken tillkom under Howe Gelbs halvårslånga vistelse i Århus förra året, där han varje vecka jammade på ett café tillsammans med lokala Under Byen. Med försiktiga trummor, kontrabas och någon gång bongos bakom det dominerande pianot – värdigt 70-talets Tom Waits – och med Howe Gelb andandes och viskandes för nära mikrofonen blir det rökig nattklubbjazz i direkt fortsättning på förra årets Giant Sand-tolkning av Black Sabbaths Iron Man.

Även på det som spelats in hemma i Tucson tillsammans med Joey Burns och John Convertino, och med Handsome Family som gäster, är Howe Gelbs värsta skrovlighet bortslipad, och det gör The Listener till den mest lättillgängliga ingången till Arizona-kollektivet. Dessutom är – jag har sagt det förr – varje skiva med sågsolo ett måste.

Ännu stillsammare är The Nick Luca Trio, det senaste tillskottet till den växande Giant Sand-familjen. Nick Luca har visserligen haft sitt finger med i spelet länge, men nu kliver han fram med en mycket stillsam samling sånger som även de drar åt pianojazz, men adderar akustisk groove och en klassisk modernitet som på Past Away påminner om Money Mark. ”I live my life psychedelically”, viskar Nick Luca, och vackra Back Again med Joey Burns cello är en av flera trösterika stunder för alla som väntar på nästa Mercury Rev.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

Vad kan Ian McCulloch få utlopp för på en soloskiva som inte ryms inom Echo & The Bunnymen? Tidigare soloskivor kom medan bandet var splittrat, men nu existerar de i högsta grad. Nyligen tilldelades de en Lifetime achievement av tidningen Q, och Coldplay, vars Chris Martin finns med här, har just släppt en cover av Lips Like Sugar. Ändå vill Ian McCulloch ut på soloäventyr.

Slideling är en personlig skiva, där Ian McCulloch ger sig ut på privata och nostalgiska promenader i Liverpool. Han besöker platser som idag ter sig romantiska, bland dem Playgrounds and City Parks där han brukade spela fotboll ända tills det blev för mörkt för att se bollen. Sedan besöker han stadens popmuseum, som förstås domineras av Beatlesrelaterade artefakter. Härifrån får vi en rad poplåtar som Sliding och She Sings (All My Life), så rättframt enkla att Echo & The Bunnymen aldrig skulle gå i närheten av dem.

Stora delar av skivan ägnar Ian McCulloch slutligen åt att rota i sin ungdoms skivsamling. Där finns en hel del förväntat, och någon liten överraskning. Varje gång Ian McCulloch går in i studio har han med sig Lou Reeds Transformer för inspiration, berättade han i Times före jul. Den poppiga refrängen i Another Train hade kunnat hittas där, och basen i Baby Hold On är direkt lyft från Walk on the Wild Side. I Kansas prövar han Kurt Cobains sångstil, medan Stake Your Claim är indie gone postpunk precis som den lät när Icicle Works ville ta över världen, eller för övrigt precis som New Orders comeback förra året.

Men vart Ian McCulloch än vänder sig, fotbollsplanen, muséet eller skivbacken, finns där alltid Echo & The Bunnymen. Seasons är inte många millimeter från deras storslagna 80-tal, och med undantag av några simpla pophits finns det inget här som hade varit malplacerat på Echo & The Bunnymens kommande. Så hur bra det än är kvarstår frågan; varför en soloskiva?

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

Debuten Inland Traveller härom året var ok, men Isolation Years Västerbottniska rock med alt.country-influenser var lite för anonym och avvaktande medelamerikansk. Förändringarna till It’s Golden är inte omvälvande, men Isolation Years har fått stabilitet och rutin och vågar bli mera egna. Dessutom har de skrivit betydligt snyggare sånger. Open Those Eyes är den första singeln i MNW:s nya hedervärda 10-kronorssatsning. Men folk hade betalat betydligt mer för så en snabb och självsäker poplåt som andas Teenage Fanclub, och både I’m Not Myself och titelspåret har popkrokar som gör att de varit lika starka singelval.

Försöken med stor psykedelisk Ebbot-rock funkar inte lika bra, och bland balladerna finns de riktigt svaga punkterna. Å andra sidan finns bland dem smäktande Preacher/Songwriter — inte riktigt uppe hos Kjellvander och Åström än, men tillsammans med The Perishers bara strax under.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

Från Hisingen kommer Kristoffer Ragnstam, egentligen trumbyggare, som råkade knåpa ihop en sång hemma vid köksbordet. Den fick skivbolagsdirektör Marie Ledin att gå igång, och snabbt och lätt var debutskivan ett faktum. Det var nog en aning förhastat, och man undrar om det var några smärre likheter i frasering med hennes make som fick henne att rusa åstad på det viset.

Visst hade Lloyd Cole-ansatserna på My Turn Now och sprudlande Colombian Eyes, tillsammans med någon av de melodistarkare pianoballaderna, kunnat utgöra grunden till en lysande debutskiva. Men alla snygga arrangemang förmår inte dölja det faktum att Panic Ride borde ha fått dröja till Kristoffer Ragnstam hunnit bli mera hemmastadd i låtskrivarhantverket.

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden)

”Allting låter likadant” klagar Irma Schultz Keller på singeln Stereo, som är så kaxig och skramlig att syster Idde i Docenterna får hicka.

När Irma återvänder till musiken efter åtta år vill hon inte vara lika tillrättalagd och medelsvensk som förr. Med Stereo, och delvis med Björn Yttlings orgel på snabba Druvor och valsen Den här tiden av året lyckas hon utmärkt.

Men i övrigt smetar det till sig rejält. Lagom sorgset, lagom akustiskt, lagom långsamt, lagom vuxet och lagom bittra kärlekstexter i lagom poetiskt korta huvudsatser gör att Irma hamnar i skivhyllan hos ”jag-är-inte-intresserad-av-musik-men-Irma-och-han-som-sjunger-i-Pripps-Blå-reklamen-är-ju-bra”-publiken.

I ambitionen att vara allmängiltig klämmer Irma in alla svenska symbolklichéer utom ”vårt avlånga land”, här finns så många Volvo Amazoner, tallskogar, Norrlandsvägar, småstadshotell, snöfall, döda flugor i fönster, lovikavantar och inlagda krusbär att man nästan tror att Centerpartiet har sponsrat.

”Allting låter likadant”, sa Bull.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

Redan under första lyssningen känns det att Ulf Stureson har viktiga saker att berätta. Utan omedelbara krokar och refränger är Allt jag ville säja en skiva som kryper in under skinnet. Så försök inte föra ett samtal med skivan i bakgrunden, ni kommer båda att tystna och lystra. Ulf Sturesson har nåt att berätta. ”Säg lugna lugna lugna ord till mig, jag är långsam långsam långsam av mig”, sjunger Ulf Stureson över refrängens stora dramatik och suggestion efter tysta och försiktiga verser med stråksektion i Lugn & långsam.

Efter den jublande folkpunken med Traste Lindén har Ulf Sturesons självutlämnande och intima skivor präglats av andra stämningar än eufori. Solodebuten var fylld av sorg, uppföljaren av livslust och sökande, och på Allt jag ville säja visar Ulf Stureson med hjälp av musiker som Micke Herrström och Martin Hederos upp ett brett spektra av sinnesstämningar, men fortfarande påfallande ofta i moll.

Numera ligger Ulf Sturesons smågnälliga röst väldigt nära en ung Pugh Rogefeldt, och den Friheten han möter genom att bli lämnad är så bitter och sorgsen att lite falsksång och spruckna toner inte är hela världen. Med ett malande tvåackordspiano, som om Docenterna spelar Raw Power, fast försiktigt, känns Ulf Sturesons bild av Den bästa av världar som en ganska otrygg plats. Men i hans huvud finns en Stilla plats, en privat oas, och dit släpper han in lyssnaren genom att vara så öppen och nästan privat att hans längtan, sorg och glädjeämnen blir allmängiltiga.

Det var allt Ulf Stureson ville säga. Inga paroller, inga lösningar. Bara erfarenheter och tankar, som sår frön av eftertanke hos den som lyssnar. Allt jag ville säja är en klassisk skiva som kommer att ha ett långt liv.

En måndagskväll på Aidan Moffats och Malcom Middletons kvarterspub i Glasgow kan vara en händelserik afton. Som på alla bra pubar finns bland stamgästerna en riklig variation av karaktärer, och Arab Strap har bestämt sig för att inte låta dem fortsätta vara anonyma. 

Bright Eyes Conor Oberst och Bill Wells är Arab Straps inbjudna gäster, och med deras hjälp att observera och återskapa menageriet garanteras vi att få möta sammansatta personligheter istället för klichéer. Ingen pubgäst är enbart den hon visar upp just nu. 

Det blir ett relationsdrama som svänger vilt mellan akustiskt och elektroniskt, mellan lycka och tragik, mellan hopp och förtvivlan. Här finns cyniska åldringar och förväntansfulla ungdomar. Här finns mannen som flytt en kvävande familjesituation, här finns den ensamme som försöker hantera sina förluster och sin sorg, och här finns förfestande och flörtande tjejgäng. Violin och cello är numera en del av pubens standardsortiment, medan piano, trumpet, trummaskin, steel guitar och samplade säckpipor gör tillfälliga gästspel för att uppfylla stamgästernas personliga önskemål och behov. 

The Shy Retirer, till exempel. Vad han än dragit sig tillbaka ifrån så har han gjort det till tonerna av vek synthdisco med elektronisk bas. Helt akustisk och utan rytminstrument är däremot Meanwhile, at the Bar, a Drunkard Muses. Någon har dåligt ölsinne, och Fucking Little Bastards slamrar irriterat med feedback och mullrande postpunktrummor. Någon mera stillsam och sorgesam grubblar över Who Named the Days? i en vacker och långsam visa där en cello sätter mollstämningen. Visst är det ett ambitiöst projekt Arab Strap gett sig på, men deras självklara poplåtar får både trogna vänner och okända förbipasserande att känna sig välkomna på The Hug & Pint.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden 

Efter förra årets Brute-samarbete med Athens-grannarna Widespread Panic har Vic Chesnutt fått smak på att fläska till det, och nu har han hyrt in ett rutinerat gäng musiker med sammanlagd erfarenhet från allt från Lucinda Williams över Tracy Chapman till Christina Aguilera.

Med en klar idé om en skiva där låtarna är jämnt fördelade mellan noveller, poem och slogans flyttade de in i ett LA-mansion och tog sig an projektet att likt Neil Young och Crazy Horse bli färdig med en låt i taget innan det tog sig an nästa. Men det Crazy Horse-malande lunket med skrällig gitarr klär inte riktigt Vic Chesnutts vackra sånger. Wren’s Nest har det största arrangemanget, tyngt av syntsjok och med kraftfulla trummor, och låter nästan som David Bowie kompad av bröderna Sales.

Betydligt vackrare blir sångerna när deras vekhet tillåts vara naken som In My Way, Yes, eller enkel som poppiga Fa-La-Na. Girls Say kommer att bli en klassiker intill Jim O’Rourkes gamla Women of the World, men ännu större är de stunder när han röstmässigt närmar sig en annan rullstolsburen änglasångare. Vic Chesnutt försöker sjunga ur en eunucks perspektiv, och med en eunucks röst, på Sultan, So Mighty och resultatet är brännande nära Robert Wyatt. Också med en slogan som I’m Through kommer vekheten och intensiteten i Vic Chesnutt’s röst att få fler att återupptäcka Robert Wyatts mästerliga samling 80-talssinglar Nothing Can Stop Us.

Det må kallas pretentiöst, men i min bok är det modigt att med noggrannhet, tålamod och stort allvar våga nysta i en och samma tråd under en hel skiva. Den här gången håller det inte hela vägen, men Vic Chesnutt har fortfarande en av musikvärldens mest innerliga och intensiva röster.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

När alla förväntar sig att bli chockade och äcklade, hur ska man då kunna chocka och äckla? Turbonegro gör det genom att inleda sin comebackskiva med svulstigt stämningsskapande snott direkt från Frankie Goes to Hollywood. Hank von Helvete, Rune Rebellion, Euroboy, Happy-Tom och Pål Pot Pamparius kollektiva ”Ho-Ha”-machostön får det förväntansfulla flinet hos Turbojugend-horder på alla kontinenter att stelna, trots att det bara är ett nytt sätt att etablera Turbonegros vanliga punk/metal/queer-tema. 

Sedan sätter dånet igång. Den här gången är röjpunkexplosionerna i det närmaste utrotade, och Turbonegro kan fullt ut koncentrera sig på trashrock i samma anda som Backyard Babies, bara lite hårdare. Som allra bäst, på Drenched In Blood (D.I.B.) – låtarna heter oftast något i stil med det – spelar de fantastisk punkpowerpop i sin mest högljudda form, helt enligt den tradition Norges enda sanna rockrebell Casino Steel skapade med Hollywood Brats och The Boys. Annars lånar norrmännen gärna svulstiga producentknep, bland annat i Fuck the World (F.T.W.), direkt från Bob Ezrins 70-talsinspelningar med Alice Cooper och Kiss, och det fungerar fortfarande fräscht och underhållande. 

Men tro inte att Turbonegro har tappat sin humor. Den inte särskilt subtila Motorheadplankningen Turbonegro Must Be Destroyed, med textrader som ”I heard they maybe just ate a baby, that makes sense to me”, är en självironisk blinkning, och det går inte att låta bli att fnissa vid tanken på hur alla Beatleskomplettister kommer att reagera på Scandinavian Leather, som de skaffar eftersom omslaget är det första John Lennons gamla basist Klaus Voorman har gjort sedan Beatles Revolver.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

Inte ens det internationella förbud mot trötta återföreningar med nyinspelningar av egna 60-talshits som Nationernas Förbund slog fast när The Who för första gången annonserade återföreningsturné 1919 har hjälpt. Eftersom England har för vana att strunta fullständigt i sådana överenskommelser tvingas vi nu åse hur två åldrade Yardbirdsmedlemmar gör sig till allmänna åtlöjen och för evigt förorenar sin banddiskografi. 

Yardbirds period som högkultur byggde på en serie unga hungriga gitarrister – Eric Clapton, Jeff Beck och Jimmy Page – något som 35 år senare ersätts av ekvilibristsolon från typer som Steve Vai och Joe Satriani på nya versioner av Shapes of Things och Mr You’re a Better Man Than I, så blodfattiga och trötta att till och med Hans Edler hade refuserat dem till sina veterangalor på Tyrol. 

”To me, it doesn’t sound like we’ve been away for 35 years,” säger Chris Dreja. Men för alla andra låter det precis så, och absolut ingen hade saknat dem om de stannat utom hörhåll under ytterligare några sekel. Ge upp!

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden)