När alla andra Depeche Mode-medlemmar släpper soloskivor måste ju Andy Fletcher också hitta ett sätt att fördriva tiden. Eget skivbolag blir hans grej, och det första släppet tyder på att han gärna vill återvända till sina rötters renodlade synthpop. 

Clients två hemliga medlemmar, Client A och Client B, hoppar med sin laptopdebut utan förbehåll på New Order-vagnen i electroclashtåget, och ger oss elva mer eller mindre begåvade varianter på Blue Monday, där texterna med både svordomar, tablettmissbruk och explicit sex är skräddarsydda för att provocera den moraliska engelska pressen. 

Men låt oss inte avfärda dem alltför snabbt och kategoriskt. Flera låtar är nästan smittsamt självhäftande med sin enkla hitkaraktär, bland dem Price of Love och Love All Night. Och räcker inte det har båda sångerskorna med sina nordengelska dialekter ett fantastiskt gulligt sätt att uttala ”luv”.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

Behöver vi verkligen ytterligare en ultrahip fransman? Ytterligare en grafisk formgivare och filmskapare som måste få utlopp också för sitt musikintresse? Och som dessutom inkluderar en DVD för att låta oss förstå hur visuell hans musik är? Behöver vi verkligen ytterligare en dansskiva som tar avstamp i ESG, 23 Skidoo och framför allt Joy Division, och mer än tangerar en utdöende electroclashtrend? Ytterligare en artist som smyger in en dublåt och plankar Jah Wobble bara för att visa hur nere han är med Public Image Ltd? 

Behöver vi verkligen ytterligare en sångare som vill låta som Alan Vega, bara lite mer tillbakalutad? Ytterligare en hemmapulare som bygger collage av ihopsamlade röster, som sen sitter och knappar på sin laptop när han ska uppträda live? Behöver vi verkligen ytterligare en skiva som låter som Trevor ”Playgroup” Jackson, och som dessutom kommer ut på dennes übercoola skivetikett? 

Jo. Det behöver vi. Men bara när fransmannen heter Marc Nguyen, och kallar sig Colder. Bonus-DVD:n behöver vi däremot inte.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

Aware/Columbia/Sony

Trötta och oinspirerade hoppas tre soloartister med sina bästa dagar något år bakom sig att deras skivförsäljning ska tredubblas om de slår ihop sina olika publikfalanger genom att sjunga trestämmigt på en gemensam skiva. Men ingen av dem är beredd att satsa vare sig engagemang eller sina bästa låtar på projektet, dem sparar man till framtida soloskivor när den här satsningen ska ha fått upp dem på banan igen.

Nej, vi talar inte Glenmark-Eriksson-Strömstedts comeback. Den här trion består av den numera avsatta powerpopkronprinsen Matthew Sweet, den numera avsatta Tom Petty-kronprinsen Pete Droge, och one-hit-wondret Shawn Mullins. Tre killar som är vana att stå för det mesta själva, och som borde kunna göra nåt extraordinärt ihop. Det funkade ju för Crosby, Stills & Nash och The Eagles, tänker deras gemensamma management och skivbolag. Men i The Thorns förminskar deltagarna varandra istället för att förstärka.

Sångerna är gemensamt specialskrivna för att passa konceptet, och trots att The Thorns fixar perfekt trestämmiga harmonier utan ansträngning och kan riva av ett Byrds-solo i sömnen blir det varken vackert eller speciellt. Istället har de många countryfierade rockballaderna en unken men omisskännlig lukt av Traveling Wilburys. När den bästa låten på en skiva av tre i olika sammanhang hyllade låtskrivare är en Jayhawks-cover som håller sig nära originalet har både herrarna och skivbolaget långsiktiga problem – räkna med att de som skaffar The Thorns undviker att köpa medlemmarnas framtida soloskivor.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

En gång i tiden var The Waterboys ett spännande band, där Mike Scott följde de musikaliska infall som just då kändes starkast för honom. Från New York-rock till storslagna poparrangemang till irländsk folkmusik – allt med samma glöd och övertygelse om att den nya förälskelsen var den eviga och sanna kärleken. The Waterboys storhet låg i Mike Scotts oberäknelighet. 

Så hur lätt vore det inte att avfärda The Waterboys år 2003? Efter att ha lagt ner och sedan återupplivat bandnamnet, med den ärliga men inte särskilt sympatiska förklaringen att han säljer fler skivor som Waterboys än som Mike Scott, är det slut med nyfikenhet och överraskningar. Förra årets bidrag till skivutbudet var en hoper överblivna inspelningar från de 13 år gamla Fisherman’s Blues-sessionerna, och upptäckarlusten har sedan länge ersatts av kvasireligiöst dravel. 

Den här gången spelar han sturskt på instrument som microsynth, tambron, och jordresonator (nej, jag har ingen aning), och återförenas med Steve Wickham från de mest framgångsrika åren 1985-90, för att under gemensam förbön gräva vidare i samma dynghög som på den tiden. Lägg till det titlar som The Christ In You, en halvtaskig rewrite av Lou Reeds Street Hassle, viskande naturromantik blandat med indiansk chanting i Peace of Iona, och gubbstompigt technoflum med feedbackgitarr i Seek the Light, och det är upplagt för att generat radera Mike Scott ur varje rocklexikon. 

Det finns enstaka stunder som värmer, som inledande This Light Is for the World liksom Silent Fellowship, där Mike Scott är nästan lika kufisk som Kevin Rowland, och det räddar hans plats i minnet. Men om den fråga en yngre passionerad Mike Scott en gång ställde, ”Hur länge kommer jag att älska dig?”, och självsäkert sedan besvarade – ”Så länge stjärnorna lyser över dig” – har relevans är det dags att inse att stjärnorna har slocknat. Det gör ont att inse att alla löften måste brytas. Evig kärlek är en myt.

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden)

Våren har oss i sitt obarmhärtiga grepp. Kvällarna blir längre och ljusare, och dammet syns tydligare i lägenhetens hörn. Uteserveringar, picknick i parken, brännboll? Inte jag, inte med Tindersticks.

Här är vemodet intakt. Här är färgerna alltid mörka. Här är det alltid moll. Här är den ljusa kvällen bara en lång väntan på månens mildrande och tröstande sken. Det klassiska och det jazziga från Tindersticks förra, soundtracket Trouble Every Day, har åter fått sätta sig i baksätet. Här rör det sig åter om den lågmälda melankoliska rock som Tindersticks gjort till sitt varumärke.

Stråkarrangemangen har aldrig varit mer sentimentala, en förvirrad falsett stämmer upp i titelspåret, och den som tyckte att årets upplaga av Nick Lowe var för uppsluppen och utåtagerande behöver inte sörja längre. Med återhållsamhet och självdisciplin lotsar Stuart Staples Tindersticks genom en samling melankoliska sånger, den här gången med fler uppenbara blinkningar till Velvet Underground än till Scott Walker. 4:48 Psychosis är inte en variant på Velvet Undergrounds The Gift. Den är Velvet Undergrounds The Gift, där Stuart Staples läser en pjäs av Sarah Kane medan en malande gitarr droonar bakom honom. Till och med den gnisslande entoniga violinen är på plats.

Skönhetsfläckarna är få. Just a Dog med munspel och banjo är en onödig countrytravesti, och den obligatoriska duetten, den här gången med den fransk-kanadensiska sångerskan Lhasa De Sala, når inte riktigt upp till tidigare skivors duetthöjder. Men sånt är försumbart när mörkret äntligen faller. Och den som väntar på att få se Tindersticks live, men fortfarande fasar över hur malplacé de var en ljus och ljum sommarkväll på en utomhusscen på Lollipopfestivalen för några år sedan, kan andas ut. Tindersticks kommer, men de väntar på sin egen månad. De väntar till september.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

Ända sedan John Hiatt blev vuxen har han haft ambitionen att spela vuxenrock, att skildra sin mognad och sina livsskeden. För femton år sedan ledde det till den jublande hyllningen till nyfödda Georgia Rae, men ungefär i samma veva började John Hiatt bli bekväm, och prioriterade lugna hemmakvällar, avbetalningar, grabbträffar ibland på någon bar både i sin musik och i sina texter. 

Numera är John Hiatt rätt mätt. Han lutar sig tungt på sin hantverksskicklighet, sin mogna röst och Sonny Landreths slidegitarr, och släpper en oinspirerad standardskiva någon gång varje år, mest för att det är det enda han kan. Att han är en yrkesman och en traditionalist går naturligtvis inte att klandra honom för, men man undrar om den bluecollarpublik, som möjligen kan känna igen sig i bluestolvorna, rocklunket, texter om att gå ut med hunden, känslan när äldsta barnet börjar college och att flörta med caféservitriser, verkligen vill fördjupa sig i det när de lyssnar på musik. 

För den som är en aning yngre är John Hiatts beskrivningar av mognadsprocessens tristess och gubbighet tillräckligt för att frivilligt söka sig till ättestupan innan 40-årsdagen infaller.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

Fram med lansarna och sitt upp för att påbörja insändarattackerna alla tappra och lojala Bill Callahan-riddare. Här måste nämligen sanningen förtäljas, även om den är obehaglig; Smog är lat. Så, då var det sagt. Det betyder inte att Supper är en dålig skiva, den som hävdar det sågar Smogs samlade skivutgivning och det vill vi ju inte. Men han anstränger sig inte det minsta, och därför får vi ytterligare en skiva som försöker övertyga oss om att den är egensinnig och spännande när den egentligen bara är en upprepning.

En gång i tiden hyllades Smog som Will Oldhams och Jim O’Rourkes jämlike, men medan dessa två har förfinat eller förnyat sina idéer har Smog slarvat bort sin position genom ointresse, lathet eller, hemska tanke, att han inte kan bättre. Our Anniversary är förstås en kärleksförklaring, och visste vi inte att Bill Callahan alltid snubblar fram ofokuserade vardagsbetraktelser skulle vi kanske tyckt att den var om inte romantisk så åtminstone egensinnig. Hans Truth Serum gör att vi får veta att ”love is an object, kept in an empty box”, men annars slipper vi ordlekar och knäppheter den här gången. Istället adderar Bill Callahan lite rockgitarrer i bakgrunden som enda uppdatering, men faktum kvarstår: såna här skivor kan han få ur sig minst ett par i veckan.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

Gravity/BMG

The Vessels från sydvästra London försöker inte tävla i trendighet med andra unga debutanter. Istället för att lägga sin energi på läderjackor vill de stoltsera med melodier. Deras förstahandsval bland förebilder är The Smiths, och framför allt gitarristen Gerard Gannon vill väldigt gärna vara Johnny Marr. Men hans snygga gitarrspel, som snabbt växlar mellan vackra och effektiva slingor och försiktiga slidetoner, rör sig en aning klumpigt i de markerna och ligger närmare Morrisseys post-Smithsgitarrist Boz Boorer, som faktiskt får ett omnämnande i omslagstexten. Och när sångaren Paul Cooks Lennon-ambitioner istället får dominera – alldeles för ofta – blir det antingen för trista trallballader eller segt Oasis-gungande.

Hos en publik där trygghet och igenkänningsfaktor är viktigare än spänning passar The Vessels bra strax bakom Travis- och Coldplayskivorna i det lilla bläddringsbara CD-stället intill vasen i bokhyllan, allt inköpt på Ikea i Jakobsberg. Resten av världen önskar att The Vessels åtminstone kunna skaffa varsin skinnpaj från KappAhl.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

Nästa band i tidvattenvågen av svensk garagerock är unga och stilmedvetna De Stijl. De är lika noggranna i sitt val av kläder som i varifrån de stjäl bandnamn – en holländsk konstnärsgrupp som även White Stripes lånat både skivtitel och estetik ifrån – och musikaliska influenser. De Stijl namedroppar gärna Buzzcocks, och lånar till och med låttiteln Boredomför ett tonårsanthem med den lysande refrängen ”I’m not growing up, I’m just growing bored”.

I den andan är det förstås rätt att hasta fram ett debutalbum som är extremt kaxigt men lika ofärdigt. I sina bästa stunder står De Stijl för precis den skräniga pop som de tidiga brittiska punkbanden fick fram när de försökte planka Small Faces, men ofta är det istället anonymt, och som sämst, på Date Times, är de farligt nära Spinal Taps modsparodi Gimmie Some Money. Det var väl inte meningen?

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

På sitt femte album arbetar Fireside för första gången med en utomstående producent. Och hade inte Fireside redan genomgått sitt USA-lanseringstrauma hade det varit lätt att misstänka att de tagit hjälp av just Kalle Gustafsson från Soundtrack of Our Lives för att kunna följa göteborgarna till Letterman och Grammy-galor.

Get Shot är en aning hårdare än Soundtracks Behind the Music, och en aning mindre psykedelisk, men med sin intensitet och sitt ostoppbara växande är det ändå två systerskivor. Såväl lugnare stunder som de senaste årens experimenterade har Fireside förlagt till sina många bisyssleprojekt, och istället har man fyllt sitt femte album med tät och hård rock, det rakaste sedan Do Not Tailgate. Men den tidens influenser är enbart tydliga när Fireside försöker lura oss att de är Swinging Sid’s Chain Around, när det så uppenbart är J Mascis yxa som flyger genom luften igen.

Annars utmynnar nämligen Firesides år som utforskare av den mjuka bleka hängmagen inom skrän, hardcore och på senare tid elektronik här i… heavy metal. Förutsättningen för att den beskrivningen ska bli begriplig är dock att vi förmår glömma spandex och NWOBHM, och istället dra oss till minnes den hårda rockmusiken som den lät i sin ursprungliga form. Get Shot är smockfull av klassisk riffrock med lättpsykedeliska tendenser, nedärvda från Blue Cheer och mer än något annat från Blue Öyster Cult. Metodiskt manglar Fireside med tunga riff och handklapp fram suggestivt malande explosioner som All You Had och Follow Follow, och även om det går att ana digitala effekter på några ställen är det tyngd och koncentration som dominerar Get Shot.

Hårdast av allt är All Criminals Are Us, som med stridsropet ”We’re gonna take it down, we’re gonna bring you down, cause you had your time, it’s gonna come back around” stjäl riff från Buck Dharma Roeser och James Williamson. Den som söker försiktigare sånger som lyfter fram Kristoffer Åströms röst hänvisas till hans parallella solokarriär – stackarn hann bara med tre dagars vila mellan soloturné och Firesidedito – här är den påträngande I’m Coming Home med försiktig Robbie Krieger-gitarr och oroande Ray Manzarek-orgel den enda lågmälda stunden.

Enstaka spår, som den nedladdningsbara tänkta aptitretaren Throw it Away når inte riktigt fram, och det uppdrivna tempot och den fladdriga basen i Backwards Over Germany hade mått bra av att slipas på i replokal eller på scen. Men som helhet är Get Shot precis den täta och tunga rockskiva som Fireside förmodligen hade hittat till mycket tidigare om de hade gått till familjerådgivare och hållit fast vid sin relation till Rick Rubin.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden