Blondie vill tro att de drabbats av en förbannelse som alltid försvårar deras skivutgivningar, både fram till splittringen 1982 och efter återföreningen för några år sen. Den här gången ska den ha lett till att inspelningen legat färdig i två år innan The Curse of Blondie kunnat släppas. En annan förklaring till dröjsmålet skulle kunna vara att varje skivbolag med någon själbevarelsedrift ratar en så här trött skiva.

Här finns visserligen gott om bra poplåtar, några av dem, som Undone och första singeln Good Boys, med Jonas Åkerlund-video och singelremix av Giorgio Moroder, fullt i klass med dem som gjorde Blondie legendariska. Men alla försök att samtidigt blinka både till en modern 80-talsretropublik och till sina gamla trotjänarfans, med textreferenser till (I’m Always Touched by Your) Presence, Dear och en uppdatering av sin gamla vita rap från Rapture i inledande Shakedown, drunknar i fläskiga trummor och okänsliga hårdrockiga gitarrmattor.

Golden Rod och End to End är inget annat än sen 80-talsrock av det allra mest stadionfläskiga slaget, och när Blondie vill krama fram tung dubgroove svänger det lika stelt som Ace of Base. Deborah Harry fortsätter att sjunga med sex och charm hela vägen till sin nära förestående folkpension, även om hon numera trivs bäst med jazzballader som Songs of Love. Men tyvärr känns bandets musik mindre inspirerad, vilket bidrar till att The Curse of Blondie inte lever upp till förväntningarna. Det är det som är Blondies förbannelse.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

Precis som på debuten blandar vildarna i The Coral sin nedärvda liverpudlianska popmelodikänsla med infall stulna ur Beefhearts, Morricones och, tyvärr, The Doors kataloger. Men den här gången överraskar de inte, och trots magnifika Don’t Think You’re the First når The Coral inte riktigt upp till sin egen standard. 
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden)

DUBBELRECENSION MED David & The Citizens – Until the Sadness is Gone

Både de mest utstuderat kommersiella artisterna och de mest renläriga subkulturhjältarna har ett gemensamt problem: Hur få med sig publiken i sin musikaliska utveckling? 

Den bokstavstrogna indiepubliken är knappast generös mot favoriter som blir mer allmäntillgängliga, så David & The Citizens och Hell on Wheels, två av landets mest aktade indieband, har haft anledning att grubbla över frågan när det är dags att följa upp sina i begränsade kretsar hyllade debutskivor.

Den som blev oroad över titeln på David & The Citizens EP från i våras kan andas ut, David Fridlund tar inte sina medborgare i någon New Direction utan fortsätter i samma trygga spår som tidigare. Mångordig och smart indiepop, precis som den låtit i mer än 20 år.

Bara lite tafflig ska och ett misslyckat soulförsök att följa Moneybrother till himlen slirar betänkligt, men oftast vågar David & The Citizens slappna av, lägga bort sin tidigare klämkäckhet och lita på sitt låtmaterial. Det klär dem riktigt bra.

Då löper Hell on Wheels större risk att bli sedda som svikare, trots solidaritetsinitiativ som äggkastning mot indiescenens avfällingar. Visst finns här exempel på samma sorts halsbrytande vändningar som på debuten, för att inte tala om den typen av långa tungvrickande låttitlar pandor över hela världen odlat sedan The Smiths dagar, men ändå har det skett stora förändringar hos Hell on Wheels. Och det är förändringar som inte kommer att ses med blida ögon – de har nämligen slutat spela pop.

”Det låter rock, men det är pop”, försöker de övertyga sin publik, men det är inte sant. Hell on Wheels är idag inget annat än rock. Utan att det känns påklistrat har Hell on Wheels hackat sig in på NY-’78-sidan, och laddat ner en hel del nervöst och hårt studsande godbitar. Det är ont om refränger men desto mer skrik, taktbyten och distorsion, och Richard Lindgren befäster sin plats som en av Sveriges mest personliga – för att inte säga en av Sveriges bästa – sångare och gitarrister.

Den spattiga dansrocken i It’s Wrong Being a Boy har vi redan hunnit lära känna på singel, och om det gick att ana tidiga Talking Heads där är det ännu tydligare på Halos Are Holes, Made of Space, som ger oss svaret på hur det låtit om David Byrne och Tina Weymouth slagit sina påsar ihop med Television på CBGB’S 1978. Först i avslutande At the Mill får vi rak refrängpop, mest liksom för att visa att de hade klarat det också om de hade velat.

Medan David & The Citizens kan fortsätta vila tryggt i Emmabodapublikens famn har Hell on Wheels klättrat ut på en tunn gren. Visserligen kan den gå av, inte ens omslagscollagets Fritz Corner-etikett garanterar dem fortsatt status i de renläriga indiekretsarna, men å andra sidan finns det en hel skog av spännande träd på andra sidan indieträdgårdens staket. Det är dit Hell on Wheels är på väg.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

De multilaterala strömningarna på den europeiska electronicascenen har tidigare gett oss norska Röyksopp och tyska Notwist. Nu är det en spansk trios tur att överraska genom att klippa och klistra ihop varma och personliga – och hypermoderna – sånger med akustiska gitarrer, beats och elektroniska experiment.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

Med spår av både Slayer, punk och hårdrockens 70-talsikoner skapar Entombed variation i sitt skitiga mörker. När LG Petrov dessutom räddar återstoden av stämbanden genom att prioritera sång framför vrål blir Inferno en adrenalindrivande angelägenhet också för oss utan pentagram invävda i vardagsrumsmattan. Men ta inte miste – Entombed är lika hårda som vanligt.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

Egentligen är förstås låttitlar som My Son, My Secretary and My Country och The Best of Jill Hives tillräckliga köpargument. Så ska sånger heta. Å andra sidan heter andra låtar överdrivet underfundiga saker som Of Mites and Men, så låttitlar var knappast skälet till att The Strokes begärde att få spela tillsammans med just Guided by Voices på sin nyårskonsert på Apollo i Harlem. Det berodde enbart på att Guided by Voices under snart 20 år och på skiva efter skiva fortsatt att vara nyskapande, spännande och utmanande. Som Guided by Voices har Robert Pollard fortsatt att vända pop, collegerock och lo-fi ut och in, med ett egensinne som är svåröverträffat. Aldrig har hans inspiration och kvaliteter svikit, och Earthquake Glue är inget undantag. Här blandar han storslagna episka verk, om än enkelt inspelade, med enkla akustiska sånger, utan att någonsin tappa kompassriktningen mot pur psykedelisk pop.

Mer eller mindre uppenbart hyllar Robert Pollard brittiska excentriker som Robyn Hitchcock, Syd Barrett naturligtvis, John Entwistle i Beat Your Wings och den självutnämnt pseudoprogressiva Secret Star, och Paul Wellers Jam-katalog i Useless Inventions, men han gör det hela tiden med fantasi, integritet och en svårslagen melodikänsla. Andra artister vågar inte drömma om att i slutet av sin karriär kunna samla ihop en greatest hits-samling som är så här stark, men för Guided by Voices är femton låtar av den här klassen bara ytterligare en dag på jobbet. Så varför ska du skaffa just den här skivan, och inte någon av Guided by Voices alla tidigare? Inga skäl alls – du behöver nog allihop, förr eller senare.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

På sitt femte album lämnar Heather Nova, åtminstone tillfälligt, den överlastade och spretande produktion som kännetecknade föregångaren. Istället siktar hon på ett mer sammanhållet och akustiskt ljud, och hyr in Mercury Rev för att säkerställa den organiska känslan. Men i sina slickade mollballader, som alltid i första hand en kuliss för Heather Nova att utöva vokalakrobatik framför, håller hon Mercury Rev så kort att det hade kunnat vara vilka studiomusiker som helst.

Som vanligt finns enstaka pärlor gömda i leran. Poppiga I Wanna Be Your Light är fin, och den som orkar igenom hela skivan belönas med en vacker smäktande ballad i avslutande Fool for You. Med den här takten kommer Heather Nova att samla ihop till en knäckande Best of-samling om tio år. Vänta på den istället.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

(DUBBELRECENSION MED Hell on Wheels – Oh My God! What Have I Done?)

Både de mest utstuderat kommersiella artisterna och de mest renläriga subkulturhjältarna har ett gemensamt problem: Hur få med sig publiken i sin musikaliska utveckling? 

Den bokstavstrogna indiepubliken är knappast generös mot favoriter som blir mer allmäntillgängliga, så David & The Citizens och Hell on Wheels, två av landets mest aktade indieband, har haft anledning att grubbla över frågan när det är dags att följa upp sina i begränsade kretsar hyllade debutskivor.

Den som blev oroad över titeln på David & The Citizens EP från i våras kan andas ut, David Fridlund tar inte sina medborgare i någon New Direction utan fortsätter i samma trygga spår som tidigare. Mångordig och smart indiepop, precis som den låtit i mer än 20 år.

Bara lite tafflig ska och ett misslyckat soulförsök att följa Moneybrother till himlen slirar betänkligt, men oftast vågar David & The Citizens slappna av, lägga bort sin tidigare klämkäckhet och lita på sitt låtmaterial. Det klär dem riktigt bra.

Då löper Hell on Wheels större risk att bli sedda som svikare, trots solidaritetsinitiativ som äggkastning mot indiescenens avfällingar. Visst finns här exempel på samma sorts halsbrytande vändningar som på debuten, för att inte tala om den typen av långa tungvrickande låttitlar pandor över hela världen odlat sedan The Smiths dagar, men ändå har det skett stora förändringar hos Hell on Wheels. Och det är förändringar som inte kommer att ses med blida ögon – de har nämligen slutat spela pop.

”Det låter rock, men det är pop”, försöker de övertyga sin publik, men det är inte sant. Hell on Wheels är idag inget annat än rock. Utan att det känns påklistrat har Hell on Wheels hackat sig in på NY-’78-sidan, och laddat ner en hel del nervöst och hårt studsande godbitar. Det är ont om refränger men desto mer skrik, taktbyten och distorsion, och Richard Lindgren befäster sin plats som en av Sveriges mest personliga – för att inte säga en av Sveriges bästa – sångare och gitarrister.

Den spattiga dansrocken i It’s Wrong Being a Boy har vi redan hunnit lära känna på singel, och om det gick att ana tidiga Talking Heads där är det ännu tydligare på Halos Are Holes, Made of Space, som ger oss svaret på hur det låtit om David Byrne och Tina Weymouth slagit sina påsar ihop med Television på CBGB’S 1978. Först i avslutande At the Mill får vi rak refrängpop, mest liksom för att visa att de hade klarat det också om de hade velat.

Medan David & The Citizens kan fortsätta vila tryggt i Emmabodapublikens famn har Hell on Wheels klättrat ut på en tunn gren. Visserligen kan den gå av, inte ens omslagscollagets Fritz Corner-etikett garanterar dem fortsatt status i de renläriga indiekretsarna, men å andra sidan finns det en hel skog av spännande träd på andra sidan indieträdgårdens staket. Det är dit Hell on Wheels är på väg.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

Att John Cale är en angelägenhet för ytterst få kommer tyvärr inte att förändras av dessa njutbara sånger, där varma elektroniska experiment med tunga beats – även Wales vackraste baryton har upptäckt Pro-Tools – samsas med tonsatta essäer, gitarroväsen och atonal violin, i samarbete med Lemon Jellys Nick Franglen.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

Black Rebel Motorcycle Club, numera behändigt kortat till B.R.M.C., hade stilen redan från början. Visserligen lånade de det mesta från Jesus & Mary Chain, men ändå. De hade gitarrlarmet och de coola låttitlarna, ofta hämtade från samma källa, men ändå. Framför allt hade de en av de mest omedelbara rocklåtarna den här sidan sekelskiftet i Whatever Happened to My Rock’n’Roll (Punk Song). 

Men debuten var långt ifrån av jämn kvalitet, och ett par oinspirerade och sega liveframträdanden, där röken låg tätare än hos Sisters of Mercy i en ångbastu och där ljudmattorna var lika tjocka och ogenomträngliga, gjorde att man började befara att B.R.M.C. var ett one-hit-wonder. 

Glädjen blir därför desto större när Take Them On, On Your Own inte bara innehåller spår – flera stycken – som väl matchar debutskivans höjdpunkt, den är dessutom både genomstark och varierad. Utan inblandning av externa producenter eller tekniker har B.R.M.C. kunnat strunta i kompromisser, och resultatet är en kraftig urladdning, snabbare och rakare än senast, och med ett ljud så hårt att man gör sig illa. 

Singeln Stop är redan en klassiker, men här finns flera snabba distade låtar som slår den på fingrarna. Six Barrel Shotgun är bara en av dem. Med ett riff som tidiga Manic ”4 Real” Street Preachers skulle ha dödat för gör B.R.M.C upp med sina apatiska jämnåriga i Generation. Annars behandlar texterna, enligt bandet, ”death, guns, drugs, religion, family, politics, music and sex”, och lika ofta som de serverar explicita angrepp på George W. Bush, som i US Government, eller på institutionen kärnfamilj, är de djupt personliga och känsliga, som i Peter Hayes finstämda And I’m Aching. 

Så varför inte ett högre betyg? Därför att några spår – om än betydligt färre än senast – fortfarande hamnar i ett malande och lite anonymt midtempo. Men med den här utvecklingen kommer det att vara avhjälpt till nästa skiva.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden