Hack i häl på Isobel Campbells solodebut efter Belle & Sebastian kommer ett minialbum med utrymme för både det vackra och det skeva. Hon viskar en Ennio Morricone-bossa, på originalspråket, och en aptitlig Sonny Bono i nästan stillastående Bang Bang. Den gamla hjälten Eugene Kelly finns med i en duett full av glockenspiel och stråkar, och när Bill Wells arrangerar The Breeze Whispered Your Name blir det nästan för vackert.

Å andra sidan är Bordello Queen avig trombonjazz som hade platsat hos Tom Waits. Ödmjuka Isobel Campbell upplåter mer än gärna plats åt en skrovlig Mark Lanegan. Belle & Sebastian möter Queens of the Stone Age – en tanke som rimligen enbart skulle kunna ha konstruerats i en fantasifull rockkritikers morbida hjärna.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

Det är förstås ingen slump att Bobby Hecksher valt att uppkalla sitt band efter tidiga inkarnationer av både Velvet Underground och Grateful Dead. Med riff direkt lyfta från Sister Ray och med tamburiner från Venus in Furs, med tidigare hyllningar till Christa Pfäffgen och med mycket drogexplicita texter, som Shake the Dope Out och The Dope Feels Good, rör sig The Warlocks sällan utanför Exploding Plastic Inevitables projektorljus, och med ett mer än lovligt flummigt förhållningssätt till arrangemang vill de gärna hypnotisera en egen skara Deadheads. 

Massmördare, Poe och spacerock är viktiga ingredienser i Heckshers liv, så när en påfallande stenad Sonic Boom från gamla Spacemen 3 – ytterligare en hörnsten under The Warlocks – erbjuder sina feedbacktjänster är inte Bobby Hecksher den som säger nej. Som om inte hans egen laguppställning om åtta distorsionsentusiaster vore nog för att få fram en tillräckligt monotont malande ljudbild. Men någonstans mitt i oväsendet bryter starka melodier och en sångröst som en ung Perry Farrell fram, för den som har sinnesnärvaro nog att uppfatta det.

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden)

”Don’t be yourself, just freak out”. Vue är en liveattraktion värd att resa långt för att få se. Med total utlevelse från de flesta bandmedlemmar, som klättrar på trumpallar, klänger i taket, krockar med varandra och ramlar ner i publiken, klarar Vue samtidigt att hålla ihop sin täta garagerock.

Även på skiva får Vue till ett infernaliskt slammer. Med ett låtmaterial väl sammansatt av genrens nödvändiga klichéer – tidiga Stones, Stooges, Seeds, och i fina Do You Ever? Johnny Thunders – och egensinnighet når de utan problem upp till föregångarens höjdpunkter, och med sångaren Rex John Shelvertons charmerande attityd, röst och en aning tillkämpade ”I’m down for whatever feels wrong”-hedonism spöar Vue enkelt de flesta av sina kollegor.

Men. Ett band som vågar vara så egensinniga att de till och med vågar strunta i genrens obligatoriska bestämda artikel framför bandnamnet borde inte behöva låna så uppenbart från storsäljande uppkomlingar som The Strokes i Look Out for Traffic och The Hives i titelspåret. Och trots sina styrkor har det party som Vue vill leverera på Down for Whatever fått en aning fadd smak i konserverad form. Det är som liveakt Vue regerar.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

I askan av Those Dancing Days uppstod Vulkano. Patrik Forshage har träffat duo för att prata sidoprojekt, vänskap och kommersialism kontra galenskap.

Med sin smart skeva postpunk och sina livfulla framträdanden fyllda av primalskrik, burunditrummor och rovdjursmasker kan Vulkano verka livsfarliga, och inte så lite experimentellt arty heller. Men i skuggan på Lisas bakgård bjuder Cissi Efraimsson och Lisa Pyk Wirström på pinnglass och svalkande koffeinstark club-mate, och är lika vänliga som sprudlande glada. Inget förmår att rubba deras humör. Inte menande frågor om hur en trio barndomsvänner plötsligt blir en duo. Inte snåriga resonemang om att vara experimentell kontra att vara kommersiell. Inte påståenden om flummiga texter.

Att de känt varandra sedan barnsben slår de ifrån sig lite grann.

– Vi kände till varandra, rättar Cissi. Vi hängde på samma kalas, men lärde vi känna varandra först när vi var 14 och började spela i samma band. Det var vi två och Rebecka.

– Det är rätt fantastiskt, myser Lisa. Vi har vuxit ihop med åren. Från att ha varit kompisar har vi verkligen blivit tighta.

– Nu gör vi precis allting tillsammans, instämmer Cissi. Vi följer samma cykler, vi reagerar på samma saker och har samma känslolägen vid samma tidpunkt.

När de startade Vulkano för ett par år sedan var de en tight trio, tillsammans med den tredje barndomsvännen och Those Dancing Days-medlemmen Rebecka Rolfart. Vad hände?

– Hon ville inte längre, suckar Lisa. Hon ville göra konst, och satsa helt på det.

– Det var tråkigt först, menar Cissi. Vi hade hängt ihop så länge och upplevt så mycket tillsammans. Men det var konsten hon ville lägga sin kraft på.

Från början presenterades Vulkano som ett sidoprojekt till Those Dancing Days, ett tidsfördriv först mellan turnéer och så småningom när bandet meddelade att de skulle pausa. Hur högt ligger ambitionsnivån nu när vi kan konstatera att Those Dancing Days inte finns längre?

– Högt, slår Lisa fast. Men det gjorde den nog egentligen redan från början. Vi ska turnera över hela världen. Det är allt eller inget. Vi ska satsa till en annan galax.

Hon fnissar lite över sina egna bombastiska formuleringar, men Cissi instämmer.

– Vi kommer att göra vår grej till fullo. Those Dancing Days bara hände av sig själv – när Hitten började uppmärksammas var det ibland svårt att hänga med. Men den här gången kommer vi att jobba för att nå ut.

Musikaliskt finns det påfallande skillnader mellan Lisa och Cissis förra band och avsevärt mer högljudda Vulkano, inte bara genom att Cissi har lagt beslag på sångmikrofonen utöver sina trummor. Det finns andra skillnader också.

– Det är en otrolig frihet, beskriver Cissi. Inga oliktänkande bandmedlemmar, inga synpunkter från skivbolag…

Var det så med Those Dancing Days?

– Inte i början, backar Cissi. Vi var inte styrda av andra. Men mot slutet började vi ha väldigt olika idéer inom bandet.

– Alla började uttrycka mer åsikter, förtydligar Lisa. Alla i bandet gillade inte att turnera, till exempel…

– … medan vi två ville vara på turné precis hela tiden, fyller Cissi i. Vi skulle kunna leva hela livet på turné.

Är balansen mellan det experimentella och det kommersiella ett problem? Det är ju lättare att ta det omedelbart tillgängliga än det svårbegripliga till en annan galax, åtminstone avseende hur många man når ut till.

– Vi har aldrig tänkt på det som ett problem, bestämmer Cissi. Det behöver väl inte vara en motsättning mellan att vara kommersiell och att vara galen? Bara för att man vill vara konstnärlig behöver man väl inte göra smal musik? Jag är rätt kritisk till musikbranschens mallar.

– Jag gillar hits, förklarar Lisa. Så vi tänkte att vi kanske skulle prova att skriva en hit. Vi lyssnade på MGMT, deras Electric Feel, och verkligen dissekerade den. ”Här ska det visst vara ett syntsolo”, sa Cissi. ”Okej, är det här bra”, sa jag och spelade.

Vulkanos texter är fullproppade med naturmysticism och annat spirituellt.

– Det är väldigt medvetet, förklarar Cissi. Jag ville testa något som vi aldrig gjort tidigare och ta ett steg utanför popmallen. Det finns så många texter som använder alla de där kärleksorden så att det låter banalt hur allvarligt menat det än är, och mitt liv är ju inte bara en kärlekshistoria. Jag och Lisa är naturintresserade, och dessutom inne på den spirituella världen. Namnet Vulkano syftar på hur vi försöker tämja naturen, men den är för stark för det. Eyjafjallajökull 2010 gjorde att hela västvärlden stannade upp, inga flygkommunikationer, avstannad produktion, avstannad ekonomi. Naturen är starkare än vi.

Vulkanos debutalbum Live Wild Die Free (Vulkano Music/Sony) släpps i dagarna.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

Det finns en grupp offentliga gråterskor som alltid samlas så fort en legendarisk död rockmusiker ska hyllas med en tv-dokumentär eller en hyllningsskiva. Hade inte Warren Zevon gång på gång sedan debuten för 33 år sedan samlat namnkunniga a-listvänner hade det varit lätt att missförstå varför Bruce Springsteen, Tom Petty, Jackson Browne, Don Henley, Dwight Yoakam, Emmylou Harris och Ry Cooder trängs på det som blev Warren Zevons sista skiva, efter att lungcancer tog kål på honom i början av september.

Omständigheten att The Wind spelades in i kapplöpning med cancerns oundvikliga förlopp gör självklart att döden är skivans viktigaste gästartist. En cover av Knockin’ on Heaven’s Door och dödscellsnovellen Prison Grove ger sensationslystna analytiker mycket att dra växlar av.

Och visst innehåller The Wind en del avsked. Numb as a Statue vill räta ut missförstånd med vänner och fans, och i avslutande Keep me in Your Heart sjunger Warren Zevon ”There’s a train leavin’ nightly, called when all is said and done/Keep me in your heart for a while.”

Men Warren Zevon drogs alltid åt den morbida humorn, hans tillbaka-i-form-skiva för ett par år sen hette till exempel Life’ll Kill Ya, och i Rub me Raw slår han gamarna ifrån sig. ”I don’t want your pity/or your fifty-dollar words/I don’t share your need to discuss the absurd”. Sen skrattar han så gott i The Rest of the Night att Tom Petty får ta över leadsången.

Gång på gång står det klart – The Wind är ingen likvaka. Det är kanske lite skitigare än vanligt, men fortfarande lika smart litterär östkustrock som Randy Newman brukade leverera, och en epilog som lever gott på kvaliteter istället för sensationer. När Warren Zevon fick sin diagnos och dödsdom meddelade han stilenligt media; ”It’ll be a drag if I don’t make it till the next James Bond movie comes out.”

Han klarade det med tio månader tillgodo, och filmens titel måste ha tilltalat en galghumorist som Warren Zevon – Die Another Day.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

Som inför en Nordpolenexpedition har Whyte Seeds förberett sig exemplariskt. De har ingående studerat orgelns roll i garagerocken, med en bunt tidiga Beatles-EP som förlaga har de övat stämsång intill perfektion, de har skaffat rätt rörförstärkare och noggrant studerat Nuggets tidiga disteffekter. Sedan har de övat skalor och tränat enkla effektiva riff till dess att de kunnat dem i sömnen, och naturligtvis har de analyserat framgångsfaktorerna hos moderna framgångsrika upptäcktsresande som The Strokes. 

Men när det nu är dags att ge sig av är det något som fattas. Bandet verkar ha lusten och viljan, och struntar i att ta ut den nordliga riktningen. Istället för att ge sig iväg på sin stora expedition joggar Whyte Seeds slött på stället. De har inget att berätta, de trivs bra i sin göteborgska replokal. Istället för det stora äventyret blir det ett par trivsamma och försiktiga utflykter med spårvagnen, som Black Key Song och So Alone, men Whyte Seeds framstår ändå som ett garageband med alla kvaliteter färdigutvecklade, utom egensinne och idérikedom.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

Med adrenalinsvällande muskler, huvudet ilsket framskjutet och halsens blodådror svullna till bristningsgränsen, och med svetten – eller blodet, om vi ska tro skivtiteln – stänkande håller Danko Jones på att ta över Sverige, där hans trios hårda rock med simpla riff i fyrtakt à la AC/DC har betydligt fler tillskyndare än hemma i Kanada. Varken Danko Jones tvärsäkra statements – i titellåten och i I Love Living in the City – eller känslosammare ögonblick är eller vill vara subtila och nyanserade. I Want You låter mer som ett hot än en kärleksförklaring, och hans kärlekstörstan i Hot Damn Woman handlar om att rulla runt på köksgolvet.

Men över riffandet sjunger Danko Jones med försonande melodiska drag hämtade från Phil Lynott, och det ger We Sweat Blood en udd som förklarar deras framgångar och gör dem uthärdliga, åtminstone i små doser.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

”There’s blood on your legs, I luv you” sjöng Johnny Bramwell, med bredaste Manchesterdialekt, om menstruationssex på I Am Kloots debut Natural History för drygt två år sedan, och genast blev han den engelska musikpressens akustisk gitarr-älskling den månaden. Men hans rykte som byfåne, suput och lodis hemma i Manchester var starkare, och John Cooper Clarks arvtagare fick inte det genombrott han förtjänade. Den gången.

”Hey, could you stand another drink, I’m better when I don’t think, It seems to get me through”, sjunger Johnny Bramwell på den senkomna uppföljaren, och radar upp brännande dumheter som Cuckoo och Not A Reasonable Man. Debutens akustiska arrangemang finns kvar i suggestiva ballader som Sold as Seen och lättjazziga A Strange Arrangement of Colour, men samsas den här gången med lite ruffigare elektriska poparrangemang på Life in a Day eller 3 Feet Tall, med klara Robyn Hitchcockdrag.

Hos I Am Kloot är de vindpinade dryckeskamraterna renässansmän och de försupna erövringarna är utsökta blommor. Likt en ung Tom Waits har Johnny Bramwell förmågan att förvandla sina halvt medvetslösa partynätter i rännstenen utanför puben till personliga vackra sånger som med sin intensitet kryper in under lyssnarens hud.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

Eftersom Josh Rouse knappast kan ha några minnen från sitt födelseår 1972, som är temat för hans fjärde skiva, kan vi inte beskylla honom för nostalgi. Snarare handlar det, liksom hos en mängd familjer i exil i Sverige, om att försöka måla upp en drömbild av sitt ursprung, baserad på en blandning av minnesföreställningar och skönmålande beskrivningar i tredje eller fjärde hand. 1972 är utformad enligt myten om det tidiga 70-talet, med tidstypiska färger och tidstypiska teckensnitt på omslaget, och betydligt mindre tidstypisk ambitiös bonus-DVD.

Musiken fungerar på samma sätt, Josh Rouse är skicklig i sina ambitioner att härma vintage soulpop, men det är bara en drömbild av hur 70-talet faktiskt såg ut. Med fingertoppskänsla både kring poplåtar och 70-talsmyten hanterar Josh Rouse pastischer som Comeback (Light Therapy) och James, där falsettsång, flummig flöjt och predisco-stråkar dominerar över en slickad soulbotten. Love Vibration låter som sena Jam, när Paul Weller upptäckt Philly och gammal southern soul och försökte återskapa det i London tio år efteråt. Det är oerhört snyggt, men det fattas ett allvar, och bäst blir det när Josh Rouse släpper sitt renodlade nostalgiprojekt i Strokespoppiga Slaveship.

Josh Rouse talang är väldokumenterad, men den här gången gömmer han sig för uppenbart bakom en konceptidé med betydligt kortare livslängd än hans tidigare skivor.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

Med lika stor popkänsla som sena Hoola Bandoola Band, och för övrigt lika välmaskerad bakom foträta arrangemang, med nästan lika mycket falsksång som Philemon Arthur & The Dung, men långtifrån lika anarkistiska, och med ett tilltal lika frejdigt som Tomas Öbergs, men inte i närheten av lika obegripligt, skakar Björns Vänner liv i en klassisk svensk genre.

Debut-EP:ns Kvar på film lät oss ana vad som var på väg, och med Tappat halva hjärnan lyfter Björns Vänner den fina skånska proggtraditionen till en ny renässans, långt ifrån pastisch eller parodi. För lika ledigt som de tar sig an lätt countryfierad pop, jordgolvsstamp och intrikat vävda flummiga gitarrer, lika ledigt rör de sig också i både renodlad indie och i Dexyspop överlägsen Florence Valentin i Alexander Lukas.

Istället för plakattexter arbetar Björns Vänner med personliga och egensinniga texter som relationsdramat Vad ska jag med ett foto på dig? eller den pigga urbaniseringsnovellen Flyttlass på bredaste skånska, och det gör den progg Björns Vänner skapar värd att tas på största allvar. Men reagera snabbt, när sångaren Richard Schicke flyttar till London vid nyår är Björns Vänner saga all.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden