Ingen är så ambivalent som Björn Olsson. Han hoppade av Union Carbide Productions för att slippa vara rockstjärna och istället få spela egen stämningsmusik. Sen fick han ett återfall och övertalade Ebbot att starta Soundtrack of Our Lives, innan han fick nog igen och lämnade bandet åt sitt – ganska framgångsrika – öde. Efter det har han, utöver sina eftertraktade produktionsuppdrag, ägnat sig åt att spela atmosfärisk instrumental gitarrmusik, med varierande resultat.
Den som inte uppskattar brus och bakgrundsljud kommer att ha svårt att ta till sig Björn Olssons tredje skiva, som är inspelad med mycket simpel analog teknik. Istället har han prioriterat att mejsla ut tydliga melodier, och det gör den här dryga halvtimmen till en betydligt mer sammanhållen affär än föregångaren UPA. Men det gör också att Björn Olsson återigen närmar sig den rockmusik han redan övergivit två gånger.
Som sämst åstadkommer han något som låter det som trötta 1967-demos från Robbie Krieger och Brian Jones, men här och där plockar Björn Olsson den här gången också fram fina psykrockslingor, framför allt 10 – att namnge låtarna har inte varit en prioritet den här gången – som Ebbot hade gett mycket för att få skriva lyrik till för nästa Soundtrack of Our Lives-platta.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
Yukon AK ser det som sin plikt att påvisa att det går utmärkt att göra country och americana i lilla Sverige, och för att vederlägga sin tes ägnar de stora delar av sin debut åt att lägga fram det ena beviset efter det andra.
Bevisföremål 1: Per Ekerstams utpräglade och trovärdiga Texasdialekt.
Bevisföremål 2: Floder av banjo, pedal steel och fiol.
Bevisföremål 3: Texter fyllda av övergivenhet, och så lite obligatoriskt Gud och flaskan.
Bevisföremål 4: Såväl oantastliga sentimentala gitarrballader som storslagen Steve Earle-rock.
Så många indicier borde vara nog för att övertyga, men Yukon AK:s användande av samtliga countryklyschor i boken överskuggar också alldeles för ofta bandets personlighet.
Synd, eftersom Sad Storyteller gömmer en hel del godbitar, som Rolling Country och Talking ’bout the Weather, och eftersom Yukon AK dessutom har en naturkraft i Jennie Abrahamson, vars röst vi gärna hade hört mer av. Trots sina högt ställda mål, eller kanske på grund av dem, misslyckas Yukon AK med att bevisa att det går att skapa country i Sverige, bara att det går att reproducera den. Tur att vi har Christian Kjellvander.
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden)
För ett par år sedan var begreppet ”manager” närmast ett skällsord, som antydde att en artist var en produkt i behov av styling och lansering snarare än en skapande konstnär. Få musiklyssnare kunde nämna en svensk manager, mer än Abbas Stikkan Andersson och nån psykopat som styckade sina finska glamrockare i början av 80-talet. Men någonting har hänt. Numera är det omöjligt för konsertarrangörer, fans och musikjournalister att komma i direktkontakt med minsta indiedemoband.
När ”Vänd dig till vår manager” har blivit branschens vanligaste fras är det dags för Nöjesguiden att ta reda på vad som gömmer sig bakom alla myter om rockmanagern. Tre svenska managers på olika nivåer och med olika ambitioner har skyndat till vår hjälp.
Martin Roos växte upp i samma Eskilstunaförort som Jocke Berg, så när Kent bildades var han en självskriven medlem. Men han koncentrerade sig alltmer på det administrativa, och 1995 hoppade han av som bandmedlem för att istället fungera som deras manager på heltid.
Marcus Törncrantz var en popdåre kallad ”Professorn”, vars mission att sprida medvetenhet om ljuva Sarah-singlar fick honom att starta fanzine om sin favoritpop. Hans kontakter med Bob Hund ledde snabbt till att han började hjälpa dem med spelningar, och snart kunde han skriva titeln Manager på sitt visitkort. Nu har han också Revlon9 och Teenage Idols i sitt stall.
Johan Berger la sina egna musikerambitioner på hyllan och startade eget företag inom managementbranschen. Hans affärsidé är att plocka upp potentiella hitmakare ”från ingenstans”, och sedan lotsa dem rätt i branschens vindlingar tidigt i karriären. Hittills har han lyckats bra med Paris, men inte tillräckligt bra med Planet Superfly.
Myten: Managerjobbet är lika glamoröst som rockstjärnejobbet
Alan McGee kombinerade rollen som manager med rollen som skivbolagsdirektör. I början gick det lysande: Creation var den bästa och den coolaste etiketten. Men det gick fort utför och slutade med en riktigt smutsig härva, och hans nuvarande etikett Poptones är mycket marginell. Det kan ha att göra med hans managerfilosofi – ”Ta lika mycket droger som bandet. Var mer rock’n’roll än bandet”. Så hans egenhändigt upplärda protegé Alex Nightingale, som tog över Primal Screams management, festade så hårt på en Mercury Prize-utdelning att han slarvade bort de £20 000 bandet fått i pris.
– Det är ett ganska otacksamt jobb. Skivbolagen nämns alltid, men managern får aldrig stå i fokus. Det är kanske nödvändigt, men det är lite trist. Fanns det en svensk manager som Led Zeppelins Peter Grant, med sitt basebollträ, skulle det ge lite färg åt branschen. Mina förebilder har också kreativa idéer, de är inte bara slavar åt sina band. Brian Epstein hade kul, han mötte spännande människor, och samtidigt var det han som breakade Beatles. Han kanske gjorde dåliga procentdealar, men han var ingen kontorsråtta som svenska managers. För mig handlar en vanlig arbetsdag mest om mail och telefon. Musikbranschens ”spännande möten” är en myt, istället är det mest administration. (JB)
– Jag fungerar som nåt slags filter, en buffert mellan Kent och omvärlden. Det betyder att jag sköter kontakterna med skivbolag, bokare, sponsorer, media – och filtrerar bort sånt som är oväsentligt. Ekonomiskt ansvarar jag bara för kontraktsförhandlingar, inget annat. Min roll är i första hand att koordinera, att ha den yttersta kontrollfunktionen. Jag är den förste som blir utskälld, både av bandet och av utomstående, om något går snett. Jag kan säkert använda erfarenheterna på andra områden när Kent inte finns längre. (MR)
– Att vara manager är ungefär som att vara studierektor (Marcus är utbildad lärare, förf anm). Just nu gör jag ett schema för perioden från idag fram till 2005. Alla bandmedlemmar måste anmäla när de ska ha semester, när de ska gifta sig. Sen gör jag budget, planerar turnéer, beställer rätt antal strängar, och det ingår att lyssna på demos, hänga i replokalen och vara executive producer med en massa idéer. Men eftersom jag inte kan spela är en del idéer rätt usla. Jag hatar att lyssna på åtta timmars trumljudinställning i studion, men jag måste vara där för att fungera som diplomat och göra alla nöjda – du vet hur det är med musikers stora egon. Jag är också turnéledare, dubbelkollar hotell och skriker på konsertarrangörer. Nån hårdrockmanager blev mördad i Kristianstad när han skulle hämta bandets gage, så nu tar jag allt på faktura så att jag slipper den delen. (MT)
– För två år sen fick jag nog av att vara Bob Hunds butler. Det var för lite kreativt, jag hade mest hand om löneutbetalningarna och bandet ringde när som helst och ville ha pengar. Så jag sa upp mig, och var ledig sex månader. Då satt jag bara på en charterbalkong och stirrade, helt slut och utbränd. Men jag älskar dem, så vi hängde fortfarande runt. Efter ett tag sa de att de saknade mig, och jag hoppade på igen, men med en mycket tydligare roll. De fick skaffa nån annan som sköter ekonomin, de fick skaffa en gitarrtekniker, alla straightade upp. Det har funkat sen dess, det viktiga är att vi hänger ihop och spelar bowling varje fredag. (MT)
Myten: Du behöver ingen utbildning för att bli manager. Däremot är det bra att vara släkt med artisten.
The Police arbetade ihop med trummisen Stewart Copelands bror, som hade förberett sig genom en karriär som CIA-agent. Sharon Osbourne fortsätter tappert att lansera sin make, trots hans irrationella beteende och faktiska försök att strypa henne, men Billy Corgan och hans Smashing Pumpkins orkade hon inte med särskilt länge. Celine Dion litar inte på någon annan än sin man. Beyoncé Knowles affärer hanteras av den beskyddande pappan och Ashanti tas om hand av mamma, medan både Tony Bennett och Tom Jones gett uppdraget till sina söner.
– Jag är helt selfmade, och arbetar old school med min inspiration från engelska managers. Jag vill ha lite mer spänning och dramatik. Nu finns det högskolor som utbildar bandmanagers, med fokus på ekonomi, och det leder till att man kan hålla bra likviditet. Men det är grymt ospännande – det är liksom Pagrotsky. Det är bättre att utforska jobbet och möjligheterna själv, etapp för etapp, sånt går inte att teoretisera fram. (JB)
-Jag gick den långa vägen, och började som alltiallo på Sonet. Så småningom var jag A&R-assistent, och sen fick jag jobb som produktchef på Sony. Det var där, medan jag arbetade med Meja, som jag upptäckte fördelarna med att prata med artisten genom en manager, det kan bli väldigt emotionellt om man pratar direkt med artisten. (MR)
– Jag tror inte att det finns någon Bibel för den som vill bli manager. Att gå en eftergymnasial managerutbildning blir lite Bert Karlsson i min värld. (MT)
Myten: Managers håller rent runt sin artist med vilka medel som helst
I brist på en genomarbetad befattningsbeskrivning har många managers tvingats utveckla egna strategier för sin yrkesutövning. Black Sabbaths forne manager Don Arden – tillika pappa till Ozzy Osbournes nuvarande hustru och manager Sharon Osbourne – anklagades för att ha hängt ut skivbolagsdirektören Robert Stigwood uppochned utanför fönstret på fjärde våningen. Han har också anklagats för misshandel av konkurrenter, utpressning, kidnappning och manipulering av topplistor – allt i tjänsten – men han har aldrig blivit fälld i domstol.
Legendariska Peter Grant – han kallades inte ”Slagträt” för intet – hade andra inkomstkällor innan han blev manager åt Led Zeppelin och en drös andra. Han försörjde sig som wrestler under det trygghetsskapande namnet His Highness Count Bruno Alassio of Milan.
– I Sverige har managermyten utvecklats genom såna som Tomas Ertman, Billy Butt-affärerna och fiktiva managers i filmer som G och Festival. Alla såna exempel handlar om management by fear, men de har egentligen inget med verkligheten och vardagen att göra. Sånt kanske finns i utlandet, där managers har större makt. Där pratar skivbolagen aldrig någonsin direkt med artisterna, men här kan fortfarande ett indieband utan manager signas. Här funkar diplomati bättre. Det är viktigt att bygga långsiktiga relationer med bokningsbolag, webdesigners och skivbolag, och då går det inte att skrika eller kalla folk för idioter. Jag uppfattas nog som diplomatisk, och som en sjätte medlem i bandet. Det blir lätt lite ”vi-mot-dem”-stämning. (MR)
– Jag lärde känna Tomas Öberg när han var med i Oven & Stove, och hans nya band Bob Hund blev väldigt hypat när Jan Gradvall skrev en artikel i Nöjesguiden. Jag hängde runt och försökte skydda dem från de elaka killarna. ZTV:s brutal-TV gick bara rätt fram, men den attityden – Svullohumor – fanns överallt i media. Jag försökte hjälpa till och få folk att förstå att Bob Hund inte var några komiker eller politiker, att de inte ville laga mat i tv eller sitta i paneler, att de ville prata om musik i intervjuer. Vi sa nej till en massa, också coolare tidningar som hade dåliga idéer typ ”Popsicle testar sommarens glassar i en riksha”, och det gav oss pondus. Runt 1994-95 fanns ett rykte som sa att Bob Hund inte gjorde några intervjuer, samtidigt som vi faktiskt gjorde alla fanzines, alla skoltidningar och Smålandsposten. Nu har det slagit rot, och det innebär att tidningarna nästan är för seriösa. De skulle kunna kosta på sig att spexa lite, men ingen vågar fråga längre. (MT)
Myten: Managers är – i bästa fall – affärsgenier, men saknar musikintresse
Ivan Shapovalov har snabbt tagit plats i kabinettet legendariska managers. Han gjorde marknadsundersökningar innan han sjösatte projektet t.A.T.u. ”90 procent av alla som använder Internet besöker porrsiter först, och av dem är nio av tio ute efter minderårig underhållning. Det betyder att det finns ett stort intresse, men också en viss otillfredsställelse – deras behov blir inte bemötta”.
Stikkan Andersson hade många roller i sin relation till banden på skivbolaget Polar, där Abba och Ted Gärdestad var flaggskeppen. Han fungerade som manager, skivbolagsdirektör, förläggare och då och då till och med textförfattare, men han var ytterst sällan inblandad i vare sig artisternas musik eller framtoning. Han nöjde sig med något enstaka övergripande råd om att inte komplicera musiken i onödan – ”Folk är inte dumma. De är dummare.”
När Nathan McGough konfronterades med påståendet att hans skyddslingar Happy Mondays inte var musiker utan knarklangare svarade han helt enkelt – ”Correct”.
– En bra manager måste vara hänsynslös och lite osympatisk – man måste vara beredd att gå över några lik. Man måste nog vara lite asslicker, och ha ett insmickrande säljardrag. Man måste vara developer och coach, men det går inte att bara vara säljare. Sån är till exempel myten om Bert Karlsson, men han måste definitivt ha kärlek till musiken han håller på med, annars hade han aldrig ha hållit. Jag tycker att Bert är en färgklick i den svenska managervärlden, vi behöver flera såna. (JB)
– Kontrakten är standardiserade och kräver ingen djupare juridisk utbildning för att fatta. När jag jobbade som A&R-assistent på Sonet läste jag sånt på kul, så när Kent skulle signas 1995 hade jag rätt bra koll. Men managerrollen förändras. Kontrakten blir fetare och mer finstilta, det blir snårigare och fler jurister kopplas in. Nu ploppar det upp utbildningar som art manager och music manager. Det finns säkert en bra marknad för sånt, lika stor som det finns bra band. (MR)
Myten: Managers lurar byxorna av sina artister och dödar kreativiteten
Colonel Tom Parker började sitt yrkesliv genom att uppträda på circus, där hans nummer var att leda en grupp dansande kycklingar, som hoppade eftersom han satte dem på en skållhet bricka. Ryktet säger att han behandlade Elvis Presley med samma ömsinthet, men att hans deal som gav honom 80 procent av alla intäkter gav större avkastning med Elvis än med kycklingarna.
När Fleetwood Mac återförenades 1997 hade alla medlemmar mer eller mindre framgångsrika solokarriärer. Alltså fick bandet faktiskt fler managers än medlemmar.
– Självklart kan jag hamna i konflikt med mina band. Med Paris var jag så oense angående labeldeal att det blev en brytning. Det kan till exempel vara så att vi hamnar på olika sidor bordet i frågor om sponsring. Men man får aldrig köra över bandet. När det gäller promotionstrategi har jag så mycket kunskap, entusiasm och erfarenhet att de lyssnar. Jag vill sköta alla mediakontakter åt mina band. Om de själva vill ta kontakt med media är det förstås fine. Men det kan bli jobbigt om vi går om varandra, ”jaha, har ni redan pratat med dem?”. (JB)
– Det är väldigt sällan jag och bandet har olika åsikter. De är mina chefer, och genom att vi växte upp tillsammans är det enkelt att komma överens. Jag konsulterar dem inför viktiga beslut, men de litar på mig. Det viktiga är att artisten kan koncentrera sig på det kreativa. Det är klart att BMG (Kents skivbolag) kan ha synpunkter och mena att det inte finns ekonomiska resurser för till exempel den videobudget vi skissat på. Då har vi ett gemensamt möte, men sen sköter jag resten av diskussionerna utan bandet. (MR)
Myten: Managerns jobb är att styla artister
Simon Fuller satte ihop Spice Girls utifrån idén att det skulle finnas en tjej för varje smak i gruppen, en plan som har återanvänts tusen gånger både innan och efter. Men det hindrade inte Spice Girls från att sparka honom när de väl slagit igenom.
När Malcolm McLaren tog över ansvaret för New York Dolls och bytte deras trash/transa-image mot en prosovjetisk stil som innefattade röda läderkläder och sovjets flagga som scenbackdrop dog bandet inom tre månader.
– Malcolm McLaren hade väldigt bestämda idéer, och hittade och förstärkte bandet som kunde förverkliga dem. OK, visst kommersialiserade han Sex Pistols, men behöver det vara så fel? Det vore kul att få vara med om att skapa något helt nytt och unikt. The Alpine, som jag ansvarar för, ser fel ut. Men mitt jobb är inte att förändra utan att förfina, att plocka fram dem själva, bara mer on the street. Paris däremot är natural born stars. Där var mitt fokus att jobba med låturval, promotion och bokningsbolag. (JB)
– Om jag ska vara intresserad av att vara manager måste bandet vara en enhet, ett gäng. Så uppfattar många Bob Hund, som en konstig sekt i Solna. Det är en perfekt grupp, med en perfekt blandning människor, personligheter och utseenden. ”Sveriges Village People”, som Patrik Arve sa. Men även om det inte skulle vara så skulle jag inte kunna lägga mig i och säga att ”Ni borde ha mohikanfrisyr”. Jag jobbar med folk som inte manipuleras, och det är skönt. Jag vill ju jobba med mina bästa vänner. Mina manipulationer sträcker sig till att spela in blandband som kanske kan inspirera till en hundradel av en låt. (MT)
Myten: Managers snor sina artister på alla deras pengar
Malcolm McLarens uttalade mål för året 1976 var att tjäna en miljon pund på musikindustrin. Gissa om han nådde målet, och gissa om pengarna försvann lika fort? Andy Warhol hade inga pengar att betala sitt band Velvet Underground, utan lät dem istället finnas i hans entourage och gratisäta på premiärer och kändisfester. Pebbles var manager åt TLC, och när deras avtal gick ut gick hon till domstol för att få de exakt 566 434 dollar som hon menade att var och en i den dåvarande trion var skyldiga henne.
– Det är en myt att managers skörtar upp band, det är minst lika vanligt att banden bara lämnar sin manager. Jag tar mellan 15 och 20 procent av bandets bruttointäkter på allt – skivor, spelningar, t-shirts och så vidare. Det är klart, i början finns det inga pengar att tjäna, och hade jag ett större band kanske de skulle kunna finansiera ett nytt litet band på uppåtgående. Men jag är musikentusiast, inte ekonom, Och när banden börjat bli stora vill de lämna pappa och flyga iväg själva. (JB)
-Det är inte managern som ska bli rik, det ska vara artisten som tjänar på sin musik, sen får andra dela på resten. Skivbolaget är bara en bank, det är artisten som har visionen och produkten. (MR)
– Just nu håller jag på att läsa Please Kill Me. Visst är det sorgliga knarkartyper, men jag dras ändå till det. Managerrollen i såna böcker är demonisk – ta så mycket som möjligt och dra. Sån vill inte jag vara, ingen ska kunna säga att jag har blåst dem. Jag har ett kontrakt med Bob Hund, men det har aldrig blivit av att vi skrivit på det. Jag ser mig mer som en i bandet, och tar en sjundedel av pengarna om bandet har sex musiker. De flesta managers tar 25 procent på allt bandet drar in. Men om gitarristen ordnar en föreläsning och får betalt, då är det hans grej, då tar jag inget. De första två åren med Bob Hund tog jag inte betalt alls, de insisterade på att ge mig 1000 spänn en gång, men det var allt. Jag överlevde genom att jobba på posten, genom att hitta frimärken och sånt. Jag återanvänder fortfarande kuvert, det har jag lärt mig av mamma. (MT)
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
One Little Indian/Sony
The Twilight Singers var från början Greg Dullis sidoprojekt och tidsfördriv. Men efter nedläggningen av Afghan Whigs – storbolagskontrakt kan vara förödande i en värld där snabb avkastning på investerade medel är numero uno – har det blivit betydligt seriösare.
Greg Dulli har inte gett upp det öronbedövande mangel som gav oss som såg bandet live en fin souvenir i form av permanent hörselnedsättning. Men som Twilight Singers har han rensat i arrangemangen, och blandat upp gitarrkaskaderna med finstämda ballader och dansanta beats i tidigare samarbeten med Muggs och Fila Brazilia. Blackberry Belle spretar minst lika mycket.
Ambitionen sägs ha varit att kombinera New Orleans French Quarters med dekadansen under LA’s neonljus för att skapa en modern OK Computer eller Dark Side of the Moon, men förskräcks inte, Greg Dulli skulle aldrig försöka prångla på oss nåt sånt.
Esta Noche låter som ett poppigt Queens of the Stone Age, genomtänkt och luftigt utan att för den skull tappa aggressivitet, medan Teenage Wristband är betydligt hårdare. Om än med obligatoriska dansbeats mitt i drar den åt den protogrunge som Queens-gitarristen Mark Lanegans gamla band Screaming Trees stod för, och som av en händelse dyker just Mark Lanegan faktiskt upp – som en av de minst osannolika medarbetarna här – i den mörka balladen Number Nine som med steelguitar och malande fiol gör Nick Cave avundsjuk.
”You fucker, this here’s where we settle up”, förolämpar Greg Dulli med det särskilda sätt att frasera, med ett inte så lite föraktfullt drag, som kom att bilda grungeskola. Fraseringen och rösten är intakt, även om den numera är klädd i en mer välskräddad dräkt.
Det håller inte hela vägen. Fat City (Slight Return) blir bara trött goth, och St Gregory vill vara Leonard Cohen med moderna beats, men låter bara sömnig. Och bedriften att gräva fram en av det tidiga 80-talets discopinuppor i form av Appolonia, som dansade en sommar tack vare en åktur bakpå Prince båge i Purple Rain och enbart en mycket avslöjande korsett, kanske hjälper Greg Dulli att förverkliga sin pubertetsdrömmar, men erbjuder inte oss andra särskilt mycket.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
I trendkretsar och i renläriga indiekretsar inger knappast namnet Eskobar respekt, trots den veka och gitarrdominerade pop de faktiskt behärskar väl. De anses för töntiga, och dessutom alltför kommersiellt inriktade – utan att det kommersiella genombrottet kommit. Bandet var så övertygat om att Tumbling Down var en potentiell hit att den släpptes som singel två gånger, med ett års mellanrum och i olika versioner, men framgångarna uteblev båda gångerna.
There’s Only Now är Eskobars andra fullängdsförsök, och indiekidsen kommer att fnysa ännu mer högljutt. Men fan vet om det inte är dags för bredare uppmärksamhet den här gången? Daniel Bellqvist sjunger med samma sorgsna vekhet som sina engelska förebilder, och har utvecklat en falsettsång som är mer spännande än den Bono kramar ur sig. Klarar du av sådana manér, och dessutom har överseende med ett engelskt uttal som ibland läspar rätt tillkämpat, kan du närma dig det som faktiskt separerar Eskobar från de flesta vetestjälkarna på Sveriges indiescen – melodierna. Eskobar spottar ur sig självklara poplåtar i moll med självhäftande refränger – i Tell Me I’m Wrong nästintill infantilt – där gitarrer och syntstråkar allt oftare får sällskap av nyare elektronik.
På några ställen håller det inte alls. Into Space är ett märkligt förstasingelval som inte alls lever upp till den standard Eskobar sätter med en aning svulstiga Something Lost och framför allt aktersmycket Someone New i duett med Heather Nova. ”What you’re looking for/ is not outside your door/ Not in another land/ Still see a ticket in your hand/ Why London?” undrar Eskobar, och deras fråga är berättigad. Nu finns ett, visserligen töntigt och hemvävt, men på nästa skiva kanske fullvärdigt, alternativ till Suede. Väljer du Eskobar får du nog räkna med att bli utskrattad ett tag till.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
Den enda som jublar över Finley Quayes tredje album är socialminister Lars Engqvist. Sällan har han haft ett så påfallande exempel på skadeverkningarna av att röka illegala blad att peka på. Medan den stackars nerrökta sångaren i pressreleasen yrar om att han blandat ner hiphop, countryrock och Joe Tex i sin britreggae försöker mer nyktra och pigga personer säga honom ett sanningens ord.
Men ingen tränger igenom dimmorna, och när infantila Beautiful Nature snart blir en barnhit kommer inget att få honom att förstå att debuten Maverick A Strike’s stundtals sympatiska Bob Marley-ripoffs numera ersatts av planlös plastig fuskreggae, till och med sämre än sena UB40. Hur rättframma vi än är fattar han inte, inte ens när vi tvingas bli plumpt ärliga och berätta att det låter precis som Sting.
Ed Hamell verkar ha blivit så förtjust i den mediabild han skapat genom föregångaren Choochtown, genom sina fantastiska live/standup-spelningar och sina tidningskrönikor från New Yorks baksida att han tappar greppet, och går farligt nära att parodiera sig själv. Ibland når han gamla höjder, som med den förmodligen självbiografiska Downs om en gammal narkomans återförening med nedåtjacket efter en bilolycka helt lagligt i en sjukhussäng. Och fortfarande är han en mästare på smarta texter, som när Gud läxar upp människan för att vi bryter mot budet att inte döda i inledande Don’t Kill.
Men Ed Hamell har inte tillräckligt många historier från New Yorks bakgator kvar att berätta, fantasierna om att ta sig över statsgränsen med 13 kilo olagligt i bakluckan är bara påklistrade den här gången. Med Ani DiFranco och ett taffligt rockband i ryggen, där vi nu vant oss vid enbart Hamells röst och gitarr, blir resultatet högst ordinär pratig skojrock.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
När människor över 35 springer omkring med band-t-shirts på stan blir det lätt löjligt, och särskilt om tröjan hyllar små obskyra indiepopband. För folk i min ålder återstår möjligen att klä oss i nån souvenir från senaste Rolling Stones-turnén. Ändå gjorde Edsons andra skiva For Strength att jag glatt gjorde mig till allmänt åtlöje genom att stolt möta våren i en gul och blå t-shirt med deras namn på bröstet. Så jublande och direkt var Edsons poptilltal och übersmarta texter.
Inför tredje skivan har halva bandet hoppat av och tagit av sina band-t-shirts för att prioritera barn och arbete. Men bandets själ finns kvar med sångaren och låtskrivaren Pelle Carlberg, som hunnit bli mognare men förblivit lika mycket indie.
Fortfarande knåpar han ihop några av indiepopens snyggaste texter – observera att det inte står ”den svenska indiepopens” – och även om det inte är lika gott om vinnande oneliners den här gången har lyriken inte mist det minsta smartness. När romantikern Pelle Carlberg till exempel känner sig tvungen att gömma en tår i ögat handlar nästa textrad omedelbart om att nynna på en låt av The Cure. Sånt är påläst, sånt är smart och snyggt, och sånt vinner många indiepoäng.
Musiken är inte lika omedelbar som senast. Pianot och den akustiska gitarren har fått en alltmer framträdande roll i samma takt som Cat Stevens och Elton John ersatt Belle & Sebastian som husgudar hemma på Pelle Carlbergs stereo. Det innebär att det tar ett par lyssningar extra att ta till sig Every Day, Every Second, men det är mödan värt. 148020 och And Then She Flung Me the Truth är helt fantastiska poplåtar, och A Pleasant Dream hade kunnat vara Sparks om de varit ett brittiskt indieband, lika pretentiöst och genomarbetat, lika smart och underhållande.
One Last Song About You Know What tangerar Ted Gärdestad, medan Pelle Carlbergs självsäkert veka sångröst, där falsetten har mer vilja än tonsäkerhet, paradoxalt nog har blivit alltmer lik den gamla hjälten Morrisseys intonation.
Möter du någon gamling utan jacka i vinter, med en gammal fotbollsspelares mellannamn tryckt på t-shirten – bli inte rädd. Det är ingen överårig fotbollshuligan, det är bara jag. Och jag är ofarlig.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
”Problemet med en klassicist är att när han tittar på ett träd är det allt han ser, han målar ett träd. När han tittar på himlen frågar han inte varför, han bara målar en himmel.” John Cale placerade uttalandet i Andy Warhols mun på Songs for Drella, men det är lika sant för den evigt nyfikna och moderna walesaren själv.
Han må ha fyllt 61, men han har inte tid över för vare sig jämnåriga rockveteraners tröttsamma nostalgi eller att gräva sig längre och längre ner i sin lilla privata grop, som gamla kollegan, hatkärleken och downtown-grannen Lou Reed. På sin första fullängdssamling låtar på sju år – även om soundtracks till konstnärliga franska filmer har duggat tätt – har han hämtat inspiration från Beck och Beta Band, och samarbetar tätt med Lemon Jellys Nick Franglen.
Deras samarbete blir på Reading My Mind lika poppigt som senast Brian Eno fanns med i bilden på One Word för 13 år sedan, men oftare blir det betydligt mörkare och hårdare. Med Pro-Tools tätt intill den legendariska violinen får i grunden mjuka poplåtar som Archimedes ett hårt elektroniskt beat, och blir som Zen till mörk digital funk. DJ Shadow kommer att kasta sig över de samplade jazztrummorna i Look Horizon, om han bara står ut med att en nära nog pensionär kör över honom i modernitet. För John Cale är årets modigaste veteran, naturligtvis. Och HoboSapiens är tveklöst en av årets skivor.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
Varenda Van Morrison-skiva de senaste femton åren har hyllats som en återgång till piggare dagar. Av någon enstaka recensent per skiva, den recensent som just den gången drunknat i minnen av hur den rundhyllte surkarten en gång vräkte ur sig den kaxigaste rhythm-’n’blues och den smartaste blåögda soul en irländare någonsin hasplat ur sig. Eller blivit nostalgisk över hans filosofiska och religiösa meditationer. Det stora flertalet recensenter har ändå behållit sin sans, och varje gång suckat, gäspat och himlat med ögonen inför ännu en skiva av trötta bluesparafraser, oavsiktliga rock’n’roll-karikatyrer och sega pratbakgrunder. Sån långsam och planlös blues med saxsolo finns även i ganska stor omfattning på What’s Wrong With This Picture.
Men för första gången på mycket länge finns också annat. Här finns inspirerade soulgitarrer i Evening in June och Get on With the Show, här finns gott om den klassiska jazz-etiketten Blue Notes rare groove-Hammond, här finns exemplarisk rockabilly (!) när Van Morrison gör om Lightnin’ Hopkins You Better Watch Yourself till Stop Drinking, här blir bluesen ibland inspirerad av Jump’n’Jive och ibland Harry Belafontesk västindisk som Once in a Blue Moon. ”I don’t have no hit record/ I don’t have no TV show/ Tell me why should I have to live in this goldfish bowl”, sjunger Van Morrison i självironiska – bara en sån sak – Goldfish Bowl, och den här gången är det min tur att påstå att the Belfast Cowboy är tillbaka. Men det blir nog varken hit eller TV-show den här gången heller.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden