När Granada släppte sin andra skiva för två år sedan var deras två främsta meriter enligt dem själva en sång i tv-reklam mot mobbning och ett par spelningar som förband till Belle & Sebastian. Inför sin tredje skiva lyfter de fram exakt samma två bedrifter, och det gör att vi anar att det inte hänt lika mycket hos Granada som i deras omgivningar sen dess.

Att Quiet inte längre är det nya Loud påverkar till exempel inte Granada, som har köpt hängbiljett mot några av folkpopens 60-talsikoner. Med lite Nico här, lite Simon & Garfunkel där, en aning Melanie Safka och en nypa The Mamas & The Papas blir retrokänslan till en början mer kväljande än överväldigande, och det krävs ganska många lyssningar för att komma innanför den finishen och upptäcka att Granada faktiskt har samlat ihop en vacker liten bukett ängsblommor till sånger, om än en aning dystra i färgskalan.

Anna Järvinens viskande patos snuddar vid Nina Perssons, särskilt i poppiga Drinking Problem eller kvittrande Death on a Thursday, och Granadas andra sångare Magnus Vikström har en röst som passar utmärkt för countrypop som Train Song. Bara en obetitlad mollklingande Neil Youngballad är en lite för djup titt i sentimentalitetens bägare, men med den vilsamma duetten Headlights skaffar sig Granada mer övertygande och mer aktuella meriter att addera till sin cv.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

För den sanna konnässören räcker det med att nämna att Dean Wareham är tillbaka, att han är i sitt esse och att han gör Random Rules av Silver Jews. Men än krävs det mer för att få de flesta att förstå att romantiska L’Avventura är ett av årets viktigaste inköp. 

Alltså: Dean Wareham har under femton år byggt en katalog av idel guld först med Galaxie 500 och sedan med Luna, där egna små slowrockmästerverk blandats upp med udda covers av alla från Yoko Ono via Jonathan Richman till Guns N’ Roses. Britta Phillips gav upp en lovande skådespelarkarriär, med tidiga roller mot Julia Roberts och Liam Neeson, för musiken, och har spelat bas i Luna sedan år 2000. 

Som duo prövar paret Lee Hazlewood/Nancy Sinatras och Serge Gainsbourg/Brigitte Bardots urgamla beauty and the beast-koncept. Britta Phillips röst, omväxlande kristallklar eller förföriskt beslöjad, sitter som gjuten intill Dean Warehams torra nasala New York-stämma. Han har nosat på duettkonsten förr, när Luna gjorde Je T’Aime tillsammans med Angel Corpus Christi, och här återvänder han till Christi genom en tolkning av hennes Threw It Away, som är ett av skivans viktigaste spår och en av årets bästa låtar. 

Med en blandning av covers och eget material, och med mästaren Tony Viscontis produktionshjälp, skapar paret allt från njutbar lightdisco till ljuv pop så överlastad med stråkar att man börjar leta efter Nelson Riddle i hörnen. Men basen är fortfarande samma långsamma vackra rock med uppenbara Velvet Underground-influenser som alltid. Gitarren i Buffy St Maries Moonshot har de hämtat direkt ur testamentet efter salig Sterling Morrison, en av deras tidigare gästgitarrister. Britta Phillips sätt att sjunga Out Walking gör att hon tilldelas den ärofulla titeln ”chaunteuse”, med allt vad det innebär av konnotationer, snarare än sångerska.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

I regelbundna cykler med allt snabbare frekvens återupptäcker England rock’n’roll, alltid lika storögt och yrvaket. Varje gång blir det lika bråttom att hitta nästa stora autentisk-rawk-grej, och varje gång blir det fel. Deras två senaste uppvaknanden har lett till att först Detroits Electric Six och sedan Nya Zeelands The Datsuns hypats i någon vecka, innan de avslöjats som one-hit-wonder-plojband respektive talanglösa garagearkeologer.

Den här månaden går den tvivelaktiga äran till Young Heart Attack från förpliktigande Austin, Texas, en stad som tidigare mixat rock’n’roll-häxblandningar av lika delar galenskap och traditioner i form av galenpannor som Roky Erickson och 13th Floor Elevator, Billy Gibbons ZZ Top och Gibby Haynes med Butthole Surfers. Sånt egensinne intresserar inte engelsk pop(ulist)press, men även om Young Heart Attacks röj rymmer mer entertainment än mentalsjukdom har de betydligt mer att erbjuda än alla andra hypade utmanare de senaste åren. Kanske inte i finess, absolut inte i detaljfinish – utöver bakgrundssångerskan Jennifer Stevens påminnelser om storheten hos B-52’s – och ännu sämre är det ställt med originaliteten. Men sånt har mindre betydelse eftersom det var länge sedan vi hörde så smarta riff och refränger som hos Young Heart Attack.

På El Camino vill de vara Led Zeppelin och hamnar därmed nära vintage Guns N’ Roses, och den rättframma riffstölden från AC/DC:s If You Want Blood lockar fram både leenden och luftgitarrer. Men allra oftast låter Mouthful of Love som en förlorad Slade-klassiker från 1974, fullproppad med trallvänliga tuggummipoplåtar nödtorftigt maskerade till fräsande boogierock. Den ansträngning sångaren Chris ”Frenchie” Smith tvingas till för att överrösta bandet gitarrväggar kommer att göra att hans stämband är slut inom ett år. Till dess lyckas han kraxa fram sånger på ett sätt som gör Noddy Holder röd om kinderna av stolthet, och oss andra rosiga av upphetsning.

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden)

I Norge har det utvecklats en hårdrockscen som vågar fnissa åt sig själv. Intill Turbonegro har Gluecifer etablerat sig rejält, med lika skojfriska namn – för inte menar väl sångaren allvar när han kallar sig Biff Malibu – men med ett mindre ironiskt grin i sin musik och sina texter. Med utgångspunkt i hård skitig amerikansk rock vräker Gluecifer ur sig snabba och effektiva rocklåtar.

Ofta andas Automatic Thrill faktiskt Guns N’Roses, med 80-talsinfluenser i form av rytmiskt gung och fis-synt och metallrusningar högst upp på gitarrhalsen på Here Come the Pigs. Men de blinkar lika glatt åt kollegor som Soundtrack of Our Lives. Första singeln A Call from the Other Side hade inte skämt ut sig i göteborgarnas repertoar, och även Free Ride med (oavsiktliga?) Edgar Winter-referenser hade gjort sig väl i Ebbots trut. Mer hårdföra metal-fans kommer förmodligen att skaka på huvudet åt Automatic Thrill. Men vi andra misstar det för head-banging och hoppar glatt in i leken.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

Om du läser det här för att du alltid är nyfiken på vad Jeff Kelly från Seattle har för sig tillhör du en mycket liten och mycket fanatisk grupp psychpopfans. Trots att han levererat psykedelisk kvalitetspop med övertydlig brittisk inspiration i tjugo år, dels med Green Pajamas och dels som soloartist. Huvuddelen av hans produktion har varit i form av egendistribuerade kassetter, och det innebär att Jeff Kelly är en obskyr kultfigur för människor som inte nöjer sig med en aning mer publika, och musikaliskt näraliggande, obskyra kultfigurer som Robyn Hitchcock.

I sin lättpsykedeliska och mycket smarta pop, kompletterad med en aning utmärkt 70-talsrock och någon enstaka elektronisk bakgrund, smyger Jeff Kelly in den ena snygga finessen efter den andra. Arrangemangen rymmer en hel del skrovlig gitarr, men backar inte för skönheten i luftiga stråkar, ödesmättade kyrkorglar eller den sortens pretentiösa skönsång som Rufus Wainwright gjort njutbar igen.

Efter tidigare ambitiösa temaskivor om till exempel katolsk skuldkänsla är Jeff Kelly betydligt mer vardagsnära den här gången. Det brittiska temat på For the Swan in the Hallway inspirerades av en semestertripp till London, och det innebär att vi får veta hur det känns att hånas av skolflickor under en bilutflykt på den engelska landsbygden, eller att betrakta en äkta hårlock från Emily Brontë på museum i Yorkshire.

Med geniala popsånger som Oxford Street ger Jeff Kelly till och med geografiskt bevandrade mästare som Ray Davies en match. Men när de musikaliska ambitionerna så fullständigt dominerar över de kommersiella är det svårt att väcka uppmärksamhet. Hur mycket man än förtjänar det.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

En del artister formulerar gärna manifest kring sin musik, och Tomas Andersson-Wij är en av dem. Efter år av poppiga visor förklarade han inför förra skivan att han inte längre hade något till övers för singer-songwriters, eller ”bakåtsträvare” som han kallade dem. Den här gången har han gjort ett ”balladplatta”, eftersom han ”alltid gillat… just de lågmälda skivorna”. Ombytlighet och tvärsäkerhet, sånt brukar känneteckna dem som är fullständigt uppslukade av sitt eget skapande, och det behöver inte alls vara negativt, tvärtom.

Ingen är lika personlig i sina texter som Tomas Andersson-Wij. Han sätter en ära i att lämna ut sin vardag, sina barndomsminnen från Aspudden, sina religiösa reflektioner, hela sin identitet. Dessutom är han skicklig på att bygga vemodiga stämningar med vackra luftiga arrangemang. Så varför känns han inte angelägen?

Trots storslagna programförklaringar utvecklas inte Tomas Andersson-Wij särskilt mycket. Hans vispop lunkar på som alltid vare sig han fördömer eller bekänner sig till ballader, den här gången möjligen en aning mer tystlåtet akustiskt än senast. De privata texterna, både de uttalat samhällskritiska som skildringen av den gömda flyktingens öde i Sommaren 77 och de poetiska metaforerna kring relationer – ”…en sorts kärlek/en rondell av obesvarade böner” – blir märkligt platta och ointressanta. Bara den suggestivt berättande moderna talking blues-tristessen i En blues från Sverige från höstens EP bränner till, men den gör det å andra sidan ordentligt.

På Stjärnorna i oss formulerar Tomas Andersson-Wij till och med något han beskriver som sitt livs-måtto, för den som är intresserad. Men förvänta dig inga revolutionerande uppenbarelser där heller.

Det bräckliga vemod som gjorde The Perishers debut för två år sedan till en sån fantastisk popskiva har allt annat än försvunnit på bandets andra skiva. Den här gången lägger de violiner och ödesmättat blås till sina sorgsna sånger, och det gör att vemodet till och med har blivit djupare och mörkare. Länge känns det som att The Perishers har gått för långt – det blir för dovt, för hopplöst. Ola Klüft, som sjöng så moget och lysande på debuten, har nu en sordin över rösten vilket berövar den en del av sin friskhet, och när Sara Isaksson-duetten Pills – där båda låter som de är på väg att börja gråta – följs av ett titelspårets dödslängtan, kanske till och med suicidala planer, är känslan av hopplöshet kompakt.

Men det finns strimmor av ljus. Bland alla texter om övergivenhet, längtan, saknad och självdestruktivitet finns lite kärlek som ännu inte hunnit dö i Nothing Like You and I, och singeln Sway rymmer förutom en fantastisk melodi också stor tillit. Ändå räcker inte The Perishers ända fram den här gången. Det blir lite för statiskt och orörligt, och ibland fattas originalitet och idéer. Man önskar att någon kunde muntra upp dem en aning.

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden)

Genom alias och engelska texter hoppas kanske Bob Hund kunna återskapa sin debutantentusiasm, men trots att de förstås är alltför rutinerade för att lyckas har projektet uppenbara poänger. På engelska blir visserligen referenserna, framför allt Pere Ubu, ännu tydligare, men Tomas Öberg lyckas frigöra sig från den hur-knäpp-ska-han-vara-den-här-gången-fälla han hamnat i under senare år, samtidigt som Bergman Rock behållit den mix av geniala popdängor och renodlat musikaliskt vansinne som gör Bob Hund så unika. 

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

Tyvärr lär inte febriga Demon ersätta Nationalteaterns gamla dänga som Sveriges officiella fredagsfyllelåt. Men Laaksos spretiga pop är klart värd att nå utanför den rättroende indieförsamling som just nu gör anspråk på den. Med en pliktskyldig låt på miänkieli bland det engelskspråkiga materialet och med hjälp av Bear Quartet-Jari Haapalainen närmar Laakso sig den vingliga pop som Violent Femmes kunde frammana, och vore det inte förmätet skulle vi hävda att Nick Drake hade låtit så här om han varit en manisk tornedaling snarare än en depressiv yngling från Cambridge. 

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden)