Secretly Canadian/Border

BETYG 4/6

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden oktober 2012)

Det där med att Victoria Bergsman, en gång Sveriges indiekronprinsessa i Concretes, skulle utvecklas till att bli en subtil musiker med djupt intresse för musik från andra delar av världen än den anglosaxiska var rätt otippat. Men efter Taken by Trees förra Pakistan-inspelade album har hon den här gången låtit en resa till Hawaii ligga till grund för sin musik, och det i sammanhanget lika otippade valet att arbeta med The Tough Alliances Henning Fürst är ett inspirerat beslut. 

Fortfarande sjunger hon i grunden ganska sorgsna popsånger, och de skira melodierna kläs först i tunn och sval synthkädnad. Det verkligt omvälvande är när Fürst utsätter melodierna för en stilsäker och tung dub-behandling. Med den tangerar hon popdub som till exempel Hollie Cooks, och även om Hawaii-inspirationen och vågskvalp någon enstaka gång slår över i charterresa är Other Words ett lyckat sidosteg från en av våra bästa sångerskor.

Art:Ery

BETYG 5/6

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden maj 2018)

Victoria Bergsman har vi saknat alldeles för länge. På hennes första skiva sedan den Hawaii-inspirerade Other Worlds för sex år sedan har hennes röst kvar sin kombination av försiktighet och integritet, och det är än mer effektfullt när omgivningen som här blir mer Los Angeles-slickad och elegant.

Vibrant Colors är varm och tidlös pop med ett luftigt Compass Point-sound som matchar klassisk Tom Tom Club. Så fortsätter det med en delikat avvägning av snygg, modern pop i med rymd och rytm. Wait är fantastiskt snygg Sade-reggae, och skivans klubbigaste låt Man Enough är lika omedelbart attraktiv även för den som inte frekventerar klubbarna.

Lucky Number

BETYG: 4 av 6

”Hey babe, I like your lips”. Så välkomnar Julia Cumming oss till det fjärde albumet från Sunflower Bean, och den som kan sin rocklyrik vet att det är en inbjudan att kliva ombord för en stunds funtime. Mycket riktigt är Champagne Tastes oantastligt effektiva glamrockiga powerpop en mäktig inledning på en knapp timmes storslagna nöjen extra allt.

Jämfört med tidigare har Sunflower Bean både deffat och slipat på detaljerna. Både sound och ambitioner är större (läs: arenor), och nu har de musklerna och den välputsade fasaden för att ro det iland. De har rotat i 80- och 90-talets magasinerade LA-rockklichéer, och bland fynden har de plockat lika mycket artefakter från sena Fleetwood Macs garderober som från såväl Heart som från Poison och Faster Pussycat. Alla dessa guilty pleasures kombinerar de till en egen rockmusik där AOR inte alls är ett fult ord och där både flagiolettsolon och powerballader fortfarande inte bara har existensberättigande utan är riktmärken.

Naturligtvis balanserar det konsekvent på gränsen till att bli fånigt, till exempel i ballader som den ultraslicka I Knew Loves softrock och svulstiga Waiting for the Rain, med gitarristen Nick Kivlen på leadsång och med mäktiga gitarriff, flashiga gitarrsolon och flerstämmiga körer.

Men det kompletteras inte bara med den inledande glamrocken utan också med en mycket snygg avskalad folkballad med tre sångstämmor över stråkkvartett i Please Rewind, och med sin detaljrikedom och bredd känns ändå Mortal Primetime både genuin och personlig.

Av Patrik Forshage

28 april 2025

Skivrecension

Aloaded

BETYG: 4 av 6

Förra årets debutalbum Cinema nominerades till både Grammis och Manifest, och den här sommarens EP beskriver de som albumets efterfest. Stockholmskvintetten gör elegant producerad soft soul, med inklippt och träffsäkert bearbetad filmdialog som förstärker dubkänslan och upplevelsen av dåsig värmebölja i Sunshine. Feel är lika soft, och låter som om en laidback Curtis Mayfield hade tolkat Free Nelson Mandela.

De ökar tempot i Can’t Find Love och ännu mer i Cannot Get Enough med spänstig bas, en afropopinspirerad gitarr och kör och syntheffekter direkt från Munchen 1976, samtidigt som de håller de fast vid sin genrebeskrivning ”spaghettisoul” genom ödsligt Morricone-visslande. Här finns också det Marvin Gaye-klingande samarbetet med Titiyo i The Sound (Make It Come Back) som släpptes på singel härom året, och den tio minuter långa drömska avslutningen Tranan.

Man kan ha synpunkter på de tydliga refenserna om man är petig, men definitivt inte på Sunnans eleganta soul och suggestiva groove. Efterfestmusik är det måhända, eller förfestmusik, eller helt enkelt festmusik. Den här sommaren kan Sunnan funka i samband med det mesta.

Av Patrik Forshage

Den 7 juli 2025

Skivrecension

Fat Possum/Border
BETYG: 4/6
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden, september 2010.)

Sonny Smith från Kalifornien har inte riktigt bestämt sig ännu.
Å ena sidan vill han hemskt gärna vara Brian Wilson, åtminstone avseende solskens- och vokalharmoniaspekter. Som sådan är han bara ännu en i raden av halvdana efterapare.
Men å andra sidan vill han vara Jonathan Richman, och särskilt i Planet of Womens nonsensdialog blir det avsevärt mer intressant. Med en fot i doowop och en i akustisk Velvet Underground-pop är det virrigt och lo-fi, givetvis, och mycket charmerande.

Interscope/Universal
BETYG: 3/6

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden, oktober 2001)

Luka. Där börjar och slutar berättelsen om Suzanne Vega för de allra flesta. Många mil och år härifrån. Det är Suzanne Vega själv plågsamt medveten om, och Songs in Red and Grey sväller nästan över av låtar uppbyggda enligt samma idé. Allt är melodiskt och välspelat med en gnutta duktig studiojazz i visan, allt är halvviskande välsjunget upp och ned för skalorna, allt är en smula oroande, och inget är intressant. Ingenstans finns en gripande historia som den som gjorde Luka minnesvärd. 

Suzanne Vega har sagt att hon ibland önskar att hon var Manhattan-grannen Lou Reed, för att få tillgång till en sådan hänsynslöshet hon menar att han utstrålar. Lou Reed har gjort mycket självbekräftande skräp genom åren, men han har också vågat klättra ut på en hel del tunna grenar. Suzanne Vega är alltid behaglig, men aldrig sugen på äventyr. 

Inga risker – inga upplevelser.

Skivrecension
Av Patrik Forshage

Metronome/Warner
BETYG: 4/6

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden, november 2011.)

Snart 75 är han, men Svante Thuresson vilar inte på några lagrar. I hälarna på sin fina Stockholmsskiva från i våras kommer nu en samling julsånger, och på flera sätt är det en av få skivor i årets obligatoriska julexploatering som går att stå ut med. En av orsakerna är förstås Svantes röst, som alltid och för evigt får precis vad som helst att svänga. En annan är ett i sammanhanget ovanligt piggt urval sånger, där man precis som på Regionala nyheter: Stockholmsdelen smidigt sidsteppar de värsta klichéerna. Istället hanterar Svante Thuresson elegant sånger av Mauro Scocco, Plura och Niclas Frisk, och när han någon gång går ett par årtionden tillbaka är det till en vokalversion av Gunnar Svenssons ledmotiv till Karl-Bertil Jonssons julafton.

Capitol/EMI
BETYG: 2/6

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden, oktober 2002.)

Svante, min man. Du behöver inte bevisa något, och du behöver inte falla till föga för rynkade pannor och smarta reklamare. Alla vet att Sverige aldrig haft en jazzsångare som kan konkurrera med dig och att du fortfarande är hippast. Ingen ifrågasätter att du är cool som en swimmingpool, ingen dissar att du sitter på en hög pall och sjunger standards på jazzfestivalen. 

Du vet att Bosse Sundström från Bo Kaspers Orkester inte är någon modern Beppe Wolgers och att både Koop och Esbjörn Svensson vore mer spännande katter att samarbeta med när du jagar nya kickar. Du har ju tillräcklig professionell integritet för att protestera när skivbolaget påstår att det vore ett smart drag att sjunga duett med Lisa Miskovsky, eftersom du vet att upphöjandet av henne mer handlar om kvällstidningars behov av att lansera kändisar än hennes faktiska jazzkvaliteter. 

Du vet att den slickade popskiva någon smart marknadsförare ber dig göra eftersom det är en given julklapp från NK:s skivavdelning är under din värdighet. Du vet att det hörs att du ljuger när du myser ”wow, det här skulle jag ha gjort för länge sen” i Frihetens blues. Så, varför?

Sheriff/Metronome/Warner
BETYG: 5/6

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden, april 2011.)

När Svante Thuresson hanterar den nostalgiska Sommar i Stockholm bearbetar han varsamt texten för att placera den i sin egen kontext. Originalets återblick till 1980 med mockaskor, gin & tonic och The Doobie Brothers blir i hans version 1960, mockaskor, gin & tonic och John Coltrane. På samma sätt förvandlar han originalversionens 1985 med randig tröja och Doc Martens på Café Opera till 1965 med randig tröja och chelsea boots på Börsen. Det är inte bara modemässigt elegant, samma utsökta stilistik ryms både i hans varsamma detaljjusteringar och i elegansen i hans lojt svängande jazztolkning. Med andra ord är det fullständigt genialt, och inte bara Mauro Scocco har anledning att andäktigt gå ner på knä i pur hänförelse. Svante Thuressons tolkning av hans Sommar i Stockholm går utan tvekan att räkna in i det absoluta toppskiktet av svenska covers genom tiderna.

Riktigt lika klockrent kan det förstås inte fungera med alla de Stockholmsskildringar Svante Thuresson förvandlar till sina egna på samma sätt som han förr brukade med Beppe Wolgers små underfundigt poetiska mästerverk. Men vår främsta nu levande sångare lyfter tillräckligt många av Ulf Lundells, Erik Gadds och Tomas Andersson Wijs sånger till en skyhög och (givetvis) vältempererad nivå. När dessutom lägstanivån ligger i höjd med hans intressanta Kent-tolkning är det sammanvägda resultatet nära nog sensationellt. Räkna alltså med att höra mycket av Svante Thuressons regionala nyheter, inte bara den här sommaren utan under lång tid framöver. Åtminstone i Stockholm.

Adrian

BETYG: 4 av 6

Tempot och den kompakta attacken hos Svart Katt är fortfarande punk i Ramones anda, och som hos urfäderna finns hos Svart Katt också en ständigt närvarande popnerv som liksom närsomhelst skulle kunna ha brutit ut i stämsång men mycket sällan gör. 

Kanske är det där ständigt närvarande vemodet också ett gemensamt drag, där det hörs i Johan Landin pessimistiska tonfall och inte minst i den underliggande känslan av att vara övergiven och kvarlämnad eller till och med kvarglömd. Litenhet och förgänglighet är påfallande i musikaliska stämningar och i texter som Bara va här en stund, även om det också finns exempel på trygghet i det väldigt lilla och nära i till exempel Låt det få va så här.

Soundet är stort och rymligt som det anstår ett album som till skillnad från senast är studioinspelat och producerat av en extern kraft i form av Martin ”Konie” Ehrencrona. Att Svart Katt i samband med det släppt in både en klarinett och visserligen distad klaviatur är inget som påverkar varken intensitet eller sound. Tack och lov.

Av Patrik Forshage

Den 22 augusti 2025

Skivrecension