Det är inte första gången Chris Eckman visar att han är självskriven i toppskiktet av lågmälda dystra countrysångare, tillsammans med Will Oldham och Kurt Wagner. På otaliga skivor tillsammans med Carla Torgerson, som duo och med The Walkabouts – som aldrig fått det Wilco-genombrott de förtjänar – har han utforskat de dunklaste vrår och de ödsligaste vidder. På hans första soloskiva fortsätter expeditionen.

Med en baryton nästan påträngande långt fram i ljudmixen rapporterar han från en plats där ”it ain’t the tourist season, and it rains 24-7”, och det är uppenbart att platsen finns i hans huvud snarare än i Ljubljana, där skivan av någon anledning är inspelad. En cover av Buzzcocks Why Can’t I Touch It? får visserligen motvilligt ett elektriskt Neil Young-solo när den viskande smugit fram i nästan fem minuter, men oftare gungar Chris Eckmans sånger fram som en ung och än mer svartsynt Leonard Cohen, långsamt in i mörkret.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

Love Attacks, följt av tre utropstecken? Inget är lika tabu som tre utropstecken. I samband med den svenska garagerockscenen finns det sällan anledning att använda ens ett enda. Alldeles för få band fattar att det aldrig räcker med garagerock-estetik, och särskilt om man har en förkärlek för rockens mest uttjatade lyrik-klichéer som Honey, Honey, I Need Your Lovin.

Alldeles för få band fattar att sånt MÅSTE kompletteras med utlevelse, identitet och framför allt smarta popdängor. Alldeles för många band inbillar sig, lurade bland annat av oss recensenter, att det räcker med att skramla lite nostalgiskt och att ha Göteborg som postadress.

Empire Dogs kommer från Stockholm, och de fattar. Med en ordentlig dos vit soul adderad envisas de gång på gång släppa lyckligt popmarscherande Oh Lord!, på första och andra EP:n och nu här, tills dess att folk fattar att den med sina svarskörer och tralala-refräng måste – säger måste – bli årets Moneybrother-smash. När de väl rott hem den är det dags för den charmerande svärmorsdrömmen My Sweet Baby med sin billiga Motown-pop att erövra världen. Med I Need A Little Time når de nästan samma höga nivå som Tages, och Sunkan Choi har äkta soul i rösten när Empire Dogs vårstädar i Stax garage på Goodbye Baby och I’ll Be Doggone.

Men tre utropstecken? Glöm det, det är ett rättfärdigt tabu. Särskilt som Empire Dogs kommer att se tillbaka på sin debuts entusiasm och småskavanker med både stolthet och genans. Men vi kanske kan enas om två!!

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

– Det var skitjobbigt att heta [ingenting] i början, men jag börjar vänja mig. Det handlar bara om hur man uttalar det. ”Vi heter… [ingenting]”, med betoning på ”heter”, menar Mattias Bergqvist. 

– Vadå, det är inget konstigt med det, bestämmer Crippa Sanders. Det hade varit soft att inte ha något bandnamn över huvud taget, men [ingenting] är okej, det är ett av de få svenska orden som är schysta i sig. Från början tänkte jag att vi inte skulle ha några låttitlar heller. Men det funkade inte när vi repade, alla började kalla låtarna olika, så vi förstod inte vad vi pratade om.

Efter bara ett halvårs existens har [ingenting] som första svenskspråkiga band signats till etiketten Labrador, som tidigare konsekvent har jobbat mot utlandet med sina artister. 

– Jag tror att vi kan funka skitbra i engelskspråkiga länder, de kanske inte vill höra svenska band sjunga på deras språk utan hellre på nåt spännande trollspråk. Jag skulle gärna sticka till Glasgow på turné, säger Sebbe Ross, som har en sidokarriär som banjospelare åt bland andra Shout Out Louds. 

Och visst kommer [ingenting] att funka, för redan på sin första EP har [ingenting] allt. Svensk gammal punkpop som den lät när Joppe Pihlgren var för ung för att köra bil. Ömsinta kärleksförklaringar och förvirrade semesterminnen. En gnutta blås, och med Förut var jag blind också ansatsen att göra gospel till en del av Stockholms indiekultur. 

– Det är för mycket blås i svensk pop idag. Vi vill använda det på ett annorlunda sätt, vi vill inte ha folk som spelar slingor. Däremot planerade vi att ha med gospelkör på vår nästa spelning, vi ska ha med allt som känns bra. Men det var svårare än jag trodde att ringa ihop en sån på en vecka, säger [ingenting]s ledare Crippa Sanders. 

Det var i hans huvud bandet skapades, och det är han som kopierar upp sina texter till bandet inför repningar. 

– Det är svårare att gömma sig när man sjunger på svenska. Mina texter är väldigt autentiska, jag bedriver hård censur mot mina texter och rensar bort massor. Det skulle vara skönt att vara med i Legends eller Oasis, och knåpa ihop en text och sen kunna lägga den åt sidan. Men sån är inte jag. 

Nej, sannerligen inte. I den sprudlande popdängan Syster dyster anar man först ett manifest, ”Den här stan kan inte ge mig någonting, den här stan får mig att glömma bort allt”, men sen vecklar den ut sig – eller in sig – och blir helt enkelt en ögonblicksbild, där Crippa Sanders sitter full på en bänk i en park utomlands. 

Syster dyster har redan spelats i radio, och kan mycket väl vara vårens poplåt. [ingenting] släpper ep:n Ingenting är lätt på Labrador den 5 maj. De ordnar releasefest för skivan på Annakhan i Stockholm den 3 maj.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden 

Låt mig vara personlig. Låt mig rentav vara privat. Låt mig få vittna. Morrissey har gjort mig till den jag är. Med This Charming Man kom han via tv:s Luciarock in i mitt liv som en blomviftande lucia den 13 december 1983, hemma hos Felix ungefär klockan två på natten. Jag blev tagen. Faktum är att jag i all min utpräglade heterosexualitet nästan blev kär.

Min sista tonårssommar 1984 satt jag på Sveavägen, i min första egna lägenhets fönster, och övningsrökte Blend Menthol, för att klara de snyggare och starkare JPS fem nätter i veckan på Ritz, medan Smiths ett par månader gamla debut-lp formulerade min missförstådda personlighet. Den sensommaren, till tonerna av What Difference Does It Make, mötte jag kvinnan som kom att vara min hustru under 18 år, till dess att gick vi skilda vägar eftersom hon fortfarande inte förstod storheten i Morrisseys röst (nå, det fanns andra orsaker också). Bekräftad av Meat is Murder tapetserade jag lägenheten med affischer från Animal Liberation Front. Shit, jag köpte till och med Smash Hits regelbundet under en period, för att komma över de senaste Morrissey-bilderna. Samma dag som min son Adam föddes rusade jag utmattad från Karolinska för att få tag på November Spawned A Monsterpå releasedagen. Ända tills för ett år sedan fick min mamma klippa min frisyr så lik Moz som möjligt, och inte förrän i den allra sista vinylrensningen fick Tom Pyl ta över mina tolvor med Kevorkian-remixer, tyska omslag och etchade vinylvarianter. Tjugo år av Morrissey. Förvänta dig inga ”objektiva” omdömen om You Are the Quarry från den här anmälaren. För mig är det en väns återkomst, inte bara en ny skiva.

När Morrissey presenterade The First of the Gang to Die live förra året var det som en låt ”from our next album, which will be – at this rate – released in 2008”. Att skivan kommer år 2004 är redan det en anledning till lycka. Och The First of the Gang to Die är inte bara en låt vilken som helst. Den är precis allt man kan önska sig. Med sina ringande gitarrer, en killerrefräng och hela Moz arsenal av falsett, tralala och djup hade den förgyllt Your Arsenal och kommer lätt att få plats som en av Morrisseys tio bästa singlar i Guds egen jukebox. Till och med mellanlåtar som How Could Anybody Possibly Know How I Feel är gjorda i rent guld, när man slipper metal-ansatserna.

För lite gnäll kan jag väl kosta på mig. Både förstasingeln Irish Blood, English Heart, med avvaktande vers och suggestiv refräng, och I Like You, ännu en knäckande refräng och textens kärleksfulla förening i utanförskap – ”You’re not right in your head, nor am I, and this is why I like you”, hade kunnat vara sensationer, lyckopiller och fantastiska singlar. Men arrangemangen är klumpiga och amerikanskt svulstiga. De metalgitarrer som producenten Jerry Finn tyckte var en god idé att plocka med sig från Green Day och Blink-182 är allt annat än snygga, och trötta funky drums direkt från Madchester livar inte direkt upp.

Men det är marginella invändningar när Morrissey sjunger bättre än någonsin. Hör bara hur han går upp på You Know I Couldn’t Last – ”Don’t let the blue/the blue eyes fool you” – som om han vore Ol’ Blue Eyes själv. The World is Full of Crashing Bores med lagoma doser av både självömkan och vilda svingar mot rättsväsende och dagens popstjärnor är precis den sortens Morrissey-sång som fortsätter att forma personligheter generation efter generation. Adam har fyllt 14, och eftersom han föddes i april, inte november, blev han inget monster utan istället ett svårartat Smiths-fan. Själv är jag lycklig och kär, en köttätare i ny frisyr. Men Tom, kan jag få tillbaka tolvorna?

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
 

”Jag har inte stått still sen jag lärde mig att gå, och jag är precis lika rastlös nu som då, jag har en annan frisyr och en ny medicin, men samma sätt att fly när allting gått över styr.” Förra året väckte Alfs tidlösa och uppskruvade pophit Ser bara moln nyfikenhet som få andra, förutom den än vassare Mitt i Malmö City. När de nu funnits på varje välsorterad hårddisk i mer än ett år är förväntningarna högt ställda på hur mycket febrig energi och självklar pop som kan tänkas rymmas på fullängdsdebuten.

Båda låtarna finns där, och det genererar automatiskt ett högt betyg. Bättre svenskspråkig pop har vi inte hört sedan Jakob Hellman och Joppe Pihlgrens storhetsdagar, eller åtminstone sedan Håkan Hellströms debut. Men trots Alfs försäkran om att fortsätta framåt, och trots att Augustibrev rymmer ett antal sympatiska låtar finns inget som matchar suggestionen i Alfs tidigare fullträffar. Den storögda hatkärleken till Stockholm i Gröna linjen, som utmed tunnelbaneresan station för station från Gamla Stan och söderut i bara farten träffsäkert till och med hinner placera Petter i Sofo, når nästan dit, men samtidigt är det tråkigt att upptäcka att Alf på flera spår trott att det varit nödvändigt att rensa bort sin skånska dialekt, sånär som på ett par svårutplånliga r-ljud, för att bli accepterad i huvudstaden.

Alfs schlagerklingande Billy Bragg-pop i Hoppar högt faller hårt liksom titellåten väcker hopp, men när vi har slutat dansa andra hållet, andra hållet me’, till dem och till våra gamla favoriter finns där en orolig känsla i magen att Alf redan har sina bästa stunder bakom sig.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

Sire/Warner

Jack White är en nallebjörn och en lokal mecenat av rang. Ändå ska han upp i rättegång i mars, efter ett barslagsmål där han ska ha slagit Detroitbandet Von Bondies sångare Jason Stollsteimer i huvudet med en tillbringare. Sju gånger. Det rör sig om samma Von Bondies som Jack White släpade in i studion och ut i rampljuset för tre år sedan, och som systematiskt baktalat hans produktionsförmåga sedan dess. Men det är svårt att föreställa sig att sånt vore nog för att provocera fram den typen av våld från Jack White.

Så vad? En frestande tanke är att Jack Whites sinne rann över för att han fick höra den här storbolags-sellouten. Till och med för en pacifist ter det sig lockande att dela ut ett kok stryk till någon som ligger bakom en så blodfattig ”garagerock-med-lite-blues-för-att-rida-på-White-Stripes-hypen”-skiva. Skulle det mot förmodan finnas antydan till liv kvar i Detroitscenen fungerar Von Bondies mycket effektivt som nådastöt.

Sensationerna på Pawn Shoppe Heart börjar med ett knäckande överstyrt distriff i öppningsspåret No Regrets. Tyvärr slutar sensationerna på exakt samma ställe, och Von Bondies mullrar istället på med någon sorts garagegoth. Sedan blir det stegvis värre. Ett par Hives minus charm-låtar, bland dem singeln C’mon C’mon, går att överse med, men de Jim Morrison-fasoner Jason Stollsteimer allt som oftast vältrar sig i är betydligt värre – vad historierevisionisterna än försöker intala dig den här månaden. Särskilt eftersom han knappt når upp till Ian Astburys parodiska imitations-substandard.

Allra värst är skivans ”gömda” cover av Try a Little Tenderness, som borde ha gömts betydligt mer omsorgsfullt och definitivt. Trashig punk på Not That Social räcker inte för att dämpa de aggressioner som väcks av Von Bondies usla förklädda stadiumrock, och någon borde förklara för Jason Stollsteimer att hedonister som med så många ord skryter om sin självdestruktivitet aldrig är trovärdiga. Broken Man? Brutet näsben, snarare.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

Med sina vackra sånger och sin förmåga att uttrycka sitt nedstämda sinnelag kommer Rasmus Kellerman, eller Tiger Lou (vad är det med alla dessa artistnamn nuförtiden) som han numera kallar sig, att bli en kraft att räkna med. Men än han har en lång väg kvar.

Pärlor som den finstämda akustiska popen på singelspåret Oh Horatio och långsamma Like You Said får en oförberedd skribent att nästan sätta recensionsciggen i halsen av häpnad och vällust. Tiger Lou verkar ha lyssnat en hel del på Ed Harcourt, och han vågar vara både simpelt banal i suggestiva The War Between Us och gestikulerande svulstig i Jeff Buckley-klingande Warmth.

Men tyvärr tappar han alltför ofta tråden fullständigt. Not Dead Anymore är skramlig pop, inte oäven men långt utanför de ramar han i övrigt satt upp för sin musik, All in Good Time är fånig låtsasjazz och den känslosamt avsedda avslutningen Low Down väcker bara sömnbehov hos lyssnaren, trots sina högt ställda pretentioner. Synd att inte Sam, as in Samantha från höstens debut-EP fick plats stället, den hade fler mått bra av att höra.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

Singeln Shake Up Your Soul inleder det här albumet och det gör resten av skivan ganska så poänglös. Ju längre bort ifrån den jag kommer, ju mer längtar jag tillbaka till den. För inget annat här kommer i närheten. Av de här stråkarna, av de här körerna, av den här känslan av att vara världens just nu bästa låt. Kände du någonting extra när du hörde McAlmont & Butlers Yes för första gången så vet du vad jag menar. Hade det här varit en singelrecension så hade gubben varit så glad att det nog inte hade gått att vara gladare. Så fantastisk är den.

Men nu handlar det om Vegas andra album Sole Love och intentionen är den samma som på singelsläppet, Björn Yttlings sinnesutvidgande stråkarrangemang, Jari Haapalainens känsliga produktion och Nils-Erik Sandbergs och Ellekari Larssons småkära, småtrötta röster. Ellekaris viskanden kommer höras överallt snart, hon är albumaktuell med sitt andra band The Tiny och sjunger på Ed Harcourts kommande Jari-producerade platta, men det är Shake Up Your Soul hon kommer bli ihågkommen för. Vägen till den relativt mäktiga sista låten I Always Let You Go är annars behaglig, men inte särskilt spännande. Fantastiska låtar har den effekten på medföljande albumspår.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

Det är med viss försiktighet man närmar sig en ny skiva med David Byrne. Musik är nämligen något han hanterar med vänsterhanden nuförtiden. Som den moderne renässansman han gärna ser sig själv, är han mer engagerad i att publicera fotoböcker och att upphöja sina Powerpoint-presentationer till konstverk, för att kunna skriva ”fotograf” och ”konstnär” intill tidigare förvärvade titlar som ”regissör”, ”författare” och ”skivbolagsdirektör” på visitkortet.

Desto trevligare då att upptäcka att Grown Backwards är en riktigt charmig samling små popsånger, med lätt ekivoka framtida bossa-evergreens som She Only Sleeps och med inspiration hämtad från eviga melodi- och textsnickare som Rodgers & Hammerstein.

Tiden som musikalisk innovatör ligger långt bakom honom, och istället påminner Grown Backwards påfallande mycket om Talking Heads svanesång Naked. Precis som då behandlar han kampen mellan naturen och civilisationen i Glass, Concrete & Stone och Civilization. Precis som då klär David Byrne sin simpla pop i en välsydd men brokig klädnad, luftig och sval i många tunna lager av rytmer från olika delar av världen, och sjok av lätta stråkar snarare än obekväma denimgitarrer.

Men den här gången verkar David Byrne ha lärt sig en läxa av Nakeds överlastade arrangemang och klär sin musik i lagom avvägda kreationer – även om han även denna gång blandar in en spretande skara musiker, allt från Carla Bleys band via stråkorkester till duettpartnern Rufus Wainwright.

Som den intellektuella teoretiker han är, kan och vill David Byrne med all säkerhet redogöra för varje rytmfigurs ursprung och betydelse intill dess sydamerikanska ursprungsbys postnummer. Men för de flesta av oss räcker det bra att veta att det faktiskt svänger riktigt hyfsat.

Grown Backwards har några riktigt otäcka skönhetsfläckar. En cover av Lambchops The Man Who Loved Beer är näst intill genant i relation till originalet, och redan en poppig operasonat hade varit mer än nog, men David Byrne öser på med både Verdi och Bizet. Trots sådana stolpskott kan vi glädjas åt att en veteran och ickemusiker som David Byrne ibland ror iland så här inspirerade och underhållande popskivor. Med vänsterhanden.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

I den objektivt fullständigt rättvisa världen är Doug Powell en av de mest respekterade storsäljande artisterna. Du vet precis vilken värld det rör sig om, det är den världen där din kärleksrelation är självklar, ständigt både omtumlande och bekymmerslös, där pengarna alltid räcker och där Connex verkligen är ett serviceföretag.

Det är den världen där Todd Rundgren är på omslaget till vartannat nummer av både Uncut och Mojo, och där Electric Light Orchestras sena 70-talsskivor toppar alla listor över de viktigaste skivorna någonsin. Det är den världen där Mitch Easter är producenten alla artister står på kö för att samarbeta med, där Prairie Prince blivit vald till FN:s kulturambassadör på sina meriter från The Tubes och där Jellyfish räknas som det tidiga 90-talets mest inflytelserika band.

Det är den världen där en komplex powerpoplåt som Now? med tjocka lager av stråkmaskiner är veckans powerhit på Radio NRJ, medan lite fegare P3 redan har hunnit tjata ut trippelharmonierna i Obla-di Obla-da-parafrasen Goodbye Lady Godiva. Det är den världen där DN:s kultursida blir utskrattad – det blir den i alla världar – för sin överintellektuella debatt om baklängesfraserna i spröda orkestrala Too Late Tomorrow.

I den världen är Doug Powell redan en superstjärna, och du behöver du inte alls böna och be för att din skivhandlare ska orka och våga direktimportera ett exemplar av Day for Night.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden