Få artister har varit så svåra att återuppliva som Donovan Leitch. Hemma Värst-Neil spelade in en egen variant på hans Hurdy Gurdy Man, men det märkte ingen alls. En turné tillsammans med de unga beundrarna i Happy Mondays ledde till att Shaun Ryder gifte sig med hans dotter, men inte fan blev det någon ny Donovan-renässans. När en Beastie Boy äktade hans andra dotter ledde det absolut ingenstans musikaliskt. Inte ens en Rick Rubin-producerad skiva – sånt brukar ju kunna skaka liv i vem som helst – i slutet av 90-talet hjälpte.

Så vad kan en lågmäld hemmainspelad temaskiva om beatnikarnas och poeternas favorittillhåll för ett halvt sekel sedan göra för en insomnad karriär? Förmodligen ytterst lite. Tyvärr. För tillsammans med en intim trio har Donovan på sin ålders höst plötsligt gjort en alldeles underbar liten pärla till skiva.

Mycket måste tillskrivas Danny Thomson. Hans double-bas har vi tidigare njutit av hos John Martyn, Nick Drake och Richard Thompson, men tillsammans med Jim Keltner på trummor ger han Donovan inte bara en rytmsektion. Med ett sväng värt att dö för ger Danny Thompson Donovan ett modernt groove coolare än G Loves debut på spår som Love Floats, med ett sångeko som inte hörts sedan Alan Vega, och The Question med snygga detaljer i baklängeseffekter och annat.

Lägg till det en rejäl dos försiktig hippiejazz lik Richie Havens senare katalog, och det blir lätt att överse med ett par exempel på trött klichéjazz och ett Dylan Thomas-poem som redan John Cale tonsatt till perfektion. Donovan angelägen? På 2000-talet? Det är så osannolikt att det måste vara sant.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

Love Antell och hans Florence Valentin var på allas läppar för ett par år sedan, när deras lyckliga Dexys Midnight Runners-lån och If-the-kids-are-united-they-will-never-be-divided-texter förhöjde puls och feststämning på ett oändligt antal klubbar och festivaler. Risken finns att någon nostalgisk festprisse springer och köper Johnny Drama på de meriterna. Men egentligen gav Love Antell oss ett Dexys-tributeband att njuta av live, varken mer eller mindre, och inte ens mitt i all hype förmådde debut-ep:n Allt dom bygger upp ska vi meja ner leda till något annat än en gäspning. Sedan dess har hypen dragit vidare.

Det har Florence Valentin också. Nu är det inte längre hälften så Dexys-blåsigt, utan mer avskalat med lite påhängd Big Bengt-rekvisita i form av fioler och någon banjo. Ska vi nödvändigt tala Dexys får det i så fall bli Too-Rye-Aye, men utan smarta popsånger eller sprittande entusiasm. Och vad vore Kevin Rowland utan feber?

De kamptexter som Östermalmspojken Love Antell förenade Haninge-kidsen med för ett par år sedan har blåst bort med Love Antells alla vindmetaforer. Istället finns här någon enstaka slentriansommaräng, men annars är det rostiga cyklar, höstlöv som faller, tomma perronger och vintertidtabeller mest hela tiden. Svensk rocktradition, helt enkelt, men långt ifrån dess mästare. För vad vore Ulf Stureson utan visdom och tragedier?

Framför allt sällar sig Love Antell till den allt större skaran Håkan Hellström-wannabes med slarvigt sjungen upptempo-pop med olycklig kärlek till namngivna flickor och lite kvarglömt blås i bakgrunden. Men det är något väsentligt som fattas, för vad vore Håkan Hellström utan entusiasm eller eufori? ”Vart tog alla dagsländor vägen sen?”, undrar Florence Valentin. Några av dem tas under Johan Johanssons vingar och får agera knappt hjälpligt substitut i väntan på att Håkan ska finna formen igen.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

Den som söker The Band-skivor på skivaffären Record Hunter lär komma ut tomhänt. De verkar ha becknat hela lagret till Tobias Fröberg, som tackar butiken i omslagshäftet och tar med dem till sitt eget lilla rosa hus hemma på Fårö.

Där kliar han sig bekymrat i den begynnande skäggstubben. Han har inga problem att imitera vare sig Levon Helms trummor eller Richard Manuels piano, och därmed få till ett lojt The Band-groove i låtar som The Time. Men inte ens väldiga körer och brungula höstlövscamouflage lyckas dölja det faktum att Tobias Fröbergs röst ligger närmare Ron Sexsmiths än Robbie Robertsons.

Tobias Fröberg väcker sympati i rollen som den veke poeten, obändigt trogen skivtitelns och texternas Elisabeth. Hon smickras säkert, men för oss utanför Tobias närmaste krets är lyriken inte lika intressant. ”I have a friend, he’s a poet/ I was there when he wrote it/ Another friend is a drummer/ We had a great time last summer/ Another friend.” och så vidare. Och?

Men även om han inte har så mycket klokt att säga, och trots att några av de försiktigaste stunderna vacklar betänkligt, är Tobias Fröbergs sällskap framför brasan både lugnt och trivsamt.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

Fyra akademiker från Umeå har ett soulband. Så långt är det inget konstigt, vad skulle man hitta på i den staden utom att plugga och spela musik?

Men när bröderna Stenberg, Peder och Anders, och bröderna Lidström, Jonas och Mattias, kärade ner sig fullständigt i Nashvillecountry var det grunden till något unikt. De bestämde sig för att låta banjo och steel guitar få en central position i musiken, utan att för den skull sluta med Peders falsettsång som Curtis Mayfield skulle ha låtit om han varit norrlänning.

Med sin blandning av modern soul och country blev därmed Deportees mediafavoriter redan med sin första demo, och franska Phoenix kunde inte tänka sig något annat förband till sin Stockholmsspelning härom månaden.

Nu handlar det inte i första hand om att Deportees har hittat en tilltalande gimmick. Istället beror uppmärksamheten på att bandet sitter på ett låtmaterial som verkar ha vuxit och ansats under lång tid, och just nu nått exakt rätt mognadsgrad.

Det finns mer svårsmälta stunder, när Deportees tar i hårdare med rockigt och en aning stabbigt resultat, men det är undantag. Vare sig det handlar om snygg falsettsoul i Not Tonight och Arrest Me ’til It Hurts, med fantastisk poprefräng och banjokosmetika, eller mer stillsamt gungande Baby Don’t Count Me Out låter Deportees som ett band i besittning av exakt rätt andelar rutin och hunger.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

Labrador/Border

I ett skyddsrum i Midsommarkransen formas den svenska indiepopens framtid, byggd på de viktigaste traditionerna ur svensk indiepops historia. [ingenting]s pop har tydliga rötter i tidiga Docent Döds snabba punkpop, och använder uttryck som vi känner igen från så skilda håll som David & The Citizens och Florence Valentin. Bara mycket mer intensivt, och mycket bättre. 

Ep-spåret Julia, aka Syster dyster, är fortfarande [ingenting]s dyrbaraste smycke, men den får sällskap av en hel drös nya och gamla favoriter. Här kommer solen är en alldeles bedårande poplåt komplett med handklapp och omnämnanden av mamma. 

Men bakom gulligheten döljer sig mörker, prostitution och piller. Crippa Sanders har metodiskt studerat lyriker, alla från Nils Ferlin till Dogge Doggelito, och lika smart och smidigt som han förklarar sin kärlek i stillsamma De svåraste orden fångar han livets baksida. Den lätt hysteriska uptempohiten Mamma, jag har gjort så mycket som du inte vill veta om, med ett kontrollerat kaotiskt blås, är en bekännelse av rang. Då har vi till och med överseende med några meningslösa instrumentala interludes. 

Med textrader som ”Sedan jag var sju har jag försökt sitta still” fångar Crippa Sanders DAMP-stämningen i [ingenting]s hetsigt skramliga pop, där storslagna arrangemang, stötiga blåsutfall och dystra orglar bara är utanpåverk. Det som gör [ingenting] till en av årets två debutanter är deras låtar.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden, november 2004)

Det är svårt att fatta varför skivbolaget slår så hårt på sin största trumma för en alldaglig sångare som Charlie Mars. För att sälja multum av bredbent rock lagom avslipad för amerikansk bilradio brukar det krävas minst en av följande ingredienser:

a) Att de bygger på popmelodier så infantila att både Tomas Ledin och Bryan Adams fattar dem.

b) Att sångaren är så snygg att det inte spelar någon roll vad eller hur han sjunger.

c) Att texterna handlar om bilåkning.

Charlie Mars har varken dagisrefränger, kindben eller gaspedalstexter. Han har bara trötta musikskolegrooviga rocktrummor, såna som borde fått dö tillsammans med Spin Doctors Two Princes, och en generande poetisk ambition som4 tar sig uttryck i Robert Brobergska ordvrängningar och simpla liknelser hämtade från Vilda Västern och Bibeln. Helst från båda, samtidigt, och ordvitsiga. Det var tillräckligt för att få skivbolaget att hyra ”rätt” producent, manager och A&R, och det i sin tur var tillräckligt för att få det svenska dotterbolaget att satsa stenhårt. De borde veta bättre. Behandla oss med lite respekt, okej?

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

Om det funnits några tvivel tidigare fungerar La La Love You Pixies! som otvetydiga bevis på två faktum. Det första är att Pixies var, och kanske åter är, ett av USAs bästa band. Det andra är att Mattias Alkberg är årets svenska artist. 

Efter debut-cd:n Tunaskolan har den rastlöse sångaren från Bear Quartet, som för övrigt just förärats en egen och utmärkt hyllningsskiva, turnerat idogt, och till och med hunnit skänka David & The Citizens lite kvalitet i duetten Big Chill. Nu lyckas han med konststycket att göra en hyllningsskiva med all den ojämnhet sådana skivor alltid har helt oumbärlig. Med sin smygande inspelning av popundret Here Comes Your Man, lika förödande snygg som originalet men betydligt försiktigare i sin framtoning, låter han oss ana hur det hade låtit om en koncentrerad Paul Westerberg varit sångare i Pixies. 

Annars är det som det brukar med hyllningsskivor – den som är fanatiker till någon av de medverkande skaffar den pliktskyldigt, och den som uppskattar den hyllade artisten gör gott i att undvika den och hålla sig till originalen. Shudder to Think-mannen Nathan Larson, eller Nina Perssons make om du hellre vill det, fokuserar på den popdimension som alltid kompletterade Pixies skrän i sin Velouria, och Laaksos Bone Machine är också trevlig. 

Men Hamell On Trial verkar nöjd med att uppfattas som än knäpp lustigkurre i en olyssningsbar Monkey Gone to Heaven, och Doktor Kosmos två bagatellvariationer av Distance Equals Rate Times Time är bara intressanta i teorin.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

Hur gärna vi än hade önskat oss något annat är Willy DeVille ingen pålitlig musikleverantör nuförtiden. Hans livsföring har satt spår både i röst och i ambitionsnivå, och därför får vi vara nöjda när han samlar ihop sig till en så här pass fin skiva, och försöka ha överseende med de värsta skavankerna. 

Bland de minst attraktiva stunderna finns en svårförklarig cover av Bryan Ferrys Slave to Love, där Willy DeVille ramlar in i samma platta anonymitet som på Mark Knopfler-producerade albumet Miracle. Trouble Comin’ Every Day in A World Gone Wrong, å andra sidan, har ambitionen att vara swamp, men stödjer sig på tok för tungt mot en trött metalgitarrs flagioletter för att vara autentisk.

Men just när en Mississippi-lerig hyllning till Muddy Waters voodooar värre än gamla polaren Dr John, och hela projektet verkar sjunka ner i kvicksanden, lägger Willy DeVille ner allt allvar i Come A Little Bit Closer, som närmast liknar manuset till en tecknad South of the Border-film. Över ett komplett Mariachiband beskriver han hur han jagas på flykten, ut genom ett fönster, efter att ha förförts av farliga Josés kvinna. Kärlek som metafor för heroinmissbruk gör den smäktande latinoballaden Chieva lika förförisk som heroinet, men inte lika farlig. I Crow Jane Alley, en hyllning till bortgångne vännen och samarbetspartnern Jack Nitzsche, är Willy DeVille lika ensam som låtens slidegitarr, i en översmörig country där baren har stängt och minibaren stulits. 

My Forever Came Today är ett återbesök i de romantiserade New York-miljöer som Dion, ibland Garland Jeffreys och inte minst Willy DeVille själv tidigare hemsökt. Där piggnar den trådsmale Willy DeVille till, och glider smidigt fram likt en latino-Bruce. Där och då anar vi hans ungdoms grace och stolthet, och där och då finns ingen mer övertygande charmör än Willy DeVille.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

Börjar inte den här mannen bli fööör jobbig? I sin hybris, som tar sig uttryck i en vilja att behärska samtliga existerande musikstilar, har hans skivor blivit alltmer vilsna och spretande, med Ann-Sofie Von Otter-duetterna som absoluta lågvattenmärket. När sedan allt färre, bortsett från Polarprisjuryn, bryr sig om hans nya skivor säkrar Elvis Costello istället sin inkomst genom att gång på gång ge ut sina gamla, i alltmer utbyggda DeLuxe-utgåvor – snart går vi in på fjärde varvet och trippel-CD-utgåvorna.

Den här gången släpper han två skivor samma dag, dels det ”seriösa” orkesterverket Il Sogno, och dels The Delivery Man. Och eftersom den släpps på ett skivbolag där man spelar americana så anpassar sig Elvis och gör just det, med pedal steel och gäster som Emmylou Harris och Lucinda Williams. Fast lite självmedvetet smartare americana än vad alla andra kan, förstås. Steve Nieve små pianocitat från West Side Story är avsedda att visa på mångsidigheten i Elvis Costellos musik, men de har sprängts in den riktigt enerverande americanatravestin Button My Lip, sjungen av ”en desperat man på väg att begå ett allvarligt brott”. Istället för att som avsett imponera lyckas den enbart göra den här recensenten just så desperat, med herr Costello eller åtminstone hans skiva som brottsoffer.

Som bäst är dagens Elvis Costello en smart, kompetent och genomtrist konstnär. Titelspåret är en riktigt snygg ballad, att häpna över och beundra ur både musikaliska och lyriska aspekter, och sedan aldrig mer återvända till. ”In a certain light he looked like Elvis (förmodligen den andra Elvis, men smart ändå. Min anm), in a certain way he seemed like Jesus”. Även snyftarballaden Country Darkness har uppenbara kvaliteter, trots att den låter lika mycket låtsascountry som gamla Almost Blue, och singeln Monkey To Man, ett senkommet svar på Dave Bartholomews 50 år gamla The Monkey, är värd att uppmärksamma inte bara för att den nämner den hedervärda Mr Bartholomew vid namn. För att inte tala om hur hämningslöst Lucinda Williams skrovlar loss i twangiga duetten There’s A Story In Your Voice. Tillräckligt många försonande drag för att hjälpa lyssnaren att behärska sitt dåliga humör, alltså.

Tills det uppdagas att The Delivery Man inte är en skiva, utan en ”sångcykel” om Abel – nej, symboliken är inte subtil – som bär på sitt dåliga samvete efter ett onämnbart brott under barndomsåren. En ”sångcykel” som bygger på en tidningsartikel Elvis Costello läste 1986 och har skrivit låtar om sedan dess. Då jävlar, då får det vara nog. Kan ingen vettig person följa Bonnie Bramletts exempel och ge Englands Tommy Körberg en fet käftsmäll?

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

Sällan har väl en skiva haft en mer passande titel. Inte bara är den inspelad i såväl Århus som i Tucson, musikaliskt gör Giant Sand nedslag så gott som överallt, och Howe Gelb är en mästare på att göra som romarna och passa in.

Under en biltur på den amerikanska landsbygden klär han sig i Neil Youngs avlagda rutiga flanellskjorta, och det är bara humorn som urskiljer honom från Lou Reed när han tar en promenad på Manhattan. Till och med vid Thelonious Monks dammiga piano på The Five Spot smälter han in perfekt. NYC, Neapel, Heidelberg och till och med en flygtur runt solen (med anmärkningsvärd hastighet) hinns med, och Vic Chesnutt är hans ressällskap under en kort tripp. Ibland är stoppen kortare än en cityweekend, som i den förvirrade minutlånga Anarchy In the U.K., eller Anarchistic Bolshevistic Cowboy Bundle som den naturligtvis måste heta i Howe Gelbs udda värld.

Avslutande Ploy med förvrängda citat ur Willie Nelsons Mammas Don’t Let Your Children Grow Up to Be Cowboys hade varit mer än lovligt rubbad om inte Howe Gelb tillsammans med medproducenten John Parish hade sett till att det hela tiden finns en stabil bas av trygga men aldrig ospännande sånger att återvända till.

Hittills har alldeles för få människor fått ändan ur vagnen och helgonförklarat Howe Gelb, trots att vi länge vetat att vi borde. Efter Is All Over the Map kommer det att vara fler.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden