5 Rue Christine/Import

San Diego-trion The Robot Ate Me har delat upp sina semesterminnen i två distinkt olika delar, och för en gångs skull är det fullständigt befogat med en dubbel-CD. 

Den som tycker att Flaming Lips borde ersätta det symfoniska med leksaksinstrument, ukulele, förvirrat laptop-famlande och små försiktiga baklängeseffekter kommer att falla handlöst för On Vacations andra hälft. ”Oh, will you be the one that smiles for me? I’ll bake you muffins and apricot tea”, sjunger Ryland Bouchard, och den valhänta kärleksförklaringen liksom pop med småknäppa taktbyten får hjärtan att smälta, åtminstone hos människor som någon gång sneglat nyfiket mot Elephant 6. 

Men innan man inleder något djupare med poeten och multiinstrumentalisten Ryland Bouchard måste man fundera över hans mentala tillstånd, som får honom att kombinera underbart popsmide med galen ljudkonst och den sortens politisk agitation vars provokationer automatiskt leder till terroriststämpel under Patriot Act. 

På On Vacations första cd sjunger han karaoke över knastriga vinyler från 40-talet, och temat för skivan är likheten mellan den amerikanska kristenheten och nazism. Resultatet är det grövsta angrepp på USA och på kristendomen som hörts på skiva, med titlar som I Slept Through The Holocaust och slogans som ”I kill better when I drink Pepsi”. 

I en glad trudelutt leker Ryland Bouchard president med sin Jesus-actiondocka, och varnar den som inte vill vara med att se upp – ”It’s my world even if I’m insane”. Över raspig japansk koto låter han sedan Jesus och Hitler hångla i baksätet på hans taxi. Eh. Man anar att somliga storknar. Att Our Vacation skulle få världsdistribution efter en första pytteutgåva var osannolikt på gränsen till omöjligt – hur kunde FBI låta den slippa igenom? Att den som vågar sig in i galenskapen kommer att älska The Robot Ate Me är däremot högst sannolikt.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

Det finns band som är skapade för stadium-turnéer. Det finns band som tar i med de största gesterna redan i replokalen, och som ser varje klubbspelning som ett sätt att finjustera sin överdrivna mimik och sina lättköpta riff.

Exempel? Tja, föreställ dig Bono viftande med vit flagg på U2:s spelning på lilla Underground, under Sergels Torg, i februari 1981. Eller Bon Scott som slår huvudet i taket när han sitter på Angus Youngs axlar när AC/DC spelar på Marquee i juli 1976.. Eller The Ark i Växjö 1996, eller Kent på Ritz i Örebro 1995, eller… Vi kan fortsätta för evigt.

Men det finns också band som oförskyllt och ofrivilligt hamnar i stadium-karusellen, och för dem är det värre. I slutet på 80-talet kontrakterade plötsligt de stora amerikanska skivbolagen band som skaffat sig ett rykte via collegeradio, och om Sonic Youth var en långsökt investering så var R.E.M. ett givet storband i skivbolagets ögon. Men för bandets skivsamlande eller kulturälskande medlemmar var ett sånt steg inte lika naturligt, och i tvehågsenheten mellan sin egen kult och skivbolagets breda lansering är det lätt att tappa bort sig.

När flera av R.E.M.:s titlar nu passerat tio miljoner sålda exemplar kan skivbolaget luta sig tillbaka och vara nöjda med sin investering, trots att R.E.M. på vägen har tappat allt som gjorde dem intressanta och bra en gång i tiden. Nu återstår bara att maximera vinstutdelningen, så Warner släpper samtliga bandets titlar på etiketten som luxuösa dubbelutgåvor, där originalalbumen kompletteras med varsin extraskiva med DVD-dokumentärer och SACD-ljud.

För lyssnaren och för R.E.M. är problemet att dyrbara förpackningar inte förmår ändra det faktum att råvaran passerat sitt bäst-före-datum-på mer än ett sätt. Det finns förmildrande omständigheter. På Green var R.E.M. fortfarande ett storögt collegeband som inte hade en aning om hur de skulle använda megabolagets uppbackning, och inte brydde sig. De fortsatte att blanda lekfullhet och vilsenhet, bäst kombinerat i Pop Song ’89 men också utmärkt i [I]Orange Crush[/I] och World Leader Pretend.

Men två år senare hade kontraktets förväntningar redan satt spår i kreativiteten. Visserligen rymde Out of Time en av bandets tre bästa låtar i Losing My Religion, men den innehöll också olyssningsbara dumheter som Shiny Happy People och illaluktande Radio Song med KRS-One. Framför allt var det den första R.E.M.-skivan som där majoriteten av utrymmet togs upp av icke minnesvärda midtempo-meningslösheter.

Automatic for the People brukar räknas som bandets sista stund av Gudomlig Inspiration. Men den lutar sig tungt mot Everybody Hurts, medan hyllningssånger till Andy Kaufman eller fler ordlekar med gamla pophits inte förmår väcka andra reaktioner än gäspningar idag. På den totalt idélösa rockaren Monster 1994 var förfallet ett obestridligt faktum, och R.E.M. etablerade sig som ett arenaband för människor som gillar igenkännelighet framför musikalisk ambition. Sedan fortsatte det nedåt med New Adventures in Hi-FI, Up och förra årets lätt desperata Around the Sun, med en mindre konjuktur-uppgång i All the Way to Reno på Reveal 2001.

Utöver Green räcker hits-samlingen In Time alldeles utmärkt för att sammanfatta ett ofrivilligt stadiumbands senaste 15 år, och förmodligen deras kommande 15 år dessutom.

Återutgåvor som är värda våra ursäkter och fullständig upprättelse

Jobriath – Lonely Planet Boy (Attack/Sanctuary/BMG)

Morrissey fortsätter att återlansera sina idoler. Sandie Shaw och Nancy Sinatra funkade utmärkt, och förra året lyckades han till och med återförena New York Dolls. Med Jobriath var det svårare. När Morrissey ville ha honom som förband på Your Arsenal-turnén var Jobriath både bortglömd och – värre – död i AIDS sedan nio år. Under sin två skivor korta karriär hade glamrockens enda öppet homosexuella sångare hånats, bespottats, och förnedrats och dumpats av skivbolag och de flesta andra, och efter 1974 hänvisades han till en karriär som barsångare och prostituerad. Nu bevisar Morrisseys egenhändigt sammanställda Jobriath-samling (vi kan anta att det var billigt att köpa loss rättigheterna) att Jobriath inte alls bara var den Ziggy-clone som historien har målat upp honom som. Ziggy finns ständigt närvarande, men också en speedad Elton John och en uppklädd Sparks-transa – allt sammantaget en självklar Morrissey-ikon.

Scritti Politti – Early (Rough Trade/Border)

The ”Sweetest Girl” är fortfarande en lika stor uppenbarelse som den var 1981. I drömsk baktakt, med Robert Wyatts orgel och med Green Garthside mitt emellan de första singlarnas DIY-marxism med DIY-estetik och senare hits designer-socialism borde den ha blivit en världshit. Det blev den inte 1981, och inte fem år senare när ett bedagat Madness spelade in den som singel. Men i år kanske?

Tom Robinson Band – Power in the Darkness – Deluxe Edition (EMI) Med en drös smarta proggtexter inbillade Tom Robinson oss att han var både queer, punk och nästintill förortsbo, när han egentligen var en välutbildad och överårig dagslända som råkat göra en fantastisk rockplatta mitt i punkexplosionen. Du kan ju redan 2-4-6-8 Motorway, här som bonusspår eftersom engelsmännen inte fick den på sin version av originalalbumet, och nu är det dags att återupptäcka The Winter of ’79, Long Hot Summer och inte minst hans anthem Glad to Be Gay.

…och några guldkorn bland vinterns DVD-releaser

David Bowie – Love You Till Tuesday (Universal)

I en TV-special från 1969 sitter en mycket ung David Bowie tillsammans med sin dåvarande flickvän Hermoine på vita kuddar och sjunger hippiesånger. En allra första tagning av Space Oddity roar, men det mest intressanta är hur färdiga David Bowies maner var redan då, när han mest sjöng snälla sånger om att snart fylla fem år.

Men det är DVD:ns andra del som är sensationell. I en skotsk TV-special framför David Bowies mimlärare Lindsey Kemp och hans lilla mimtrupp nån sorts kombinerad mimföreställning/musikal/modern dans-uppsättning om en stackars Poirot som inte har framgång i kärlekslivet. Det är hysteriskt kul att se de tafatta balett-hoppen och de amatörmässiga extravaganta sminkningarna. Allra mest skrattar man åt hur David Bowie, vars mimkonst uppenbarligen inte riktigt uppskattades av hans mentor, reducerats till att gestalta ett… moln. Det gör han genom att sitta uppflugen på en stege, där han ibland sjunger en lösryckt stump.

Plötsligt faller hans rolltolkning som haj i Kapten Gulskägg – havets fasa eller som trollkung i Labyrinth på plats.

John Cale – Fragments of A Rainy Season (Revenge/import)

I en intim konsertupptagning från 80-talet sjunger John Cale sina vackraste sånger till ackompanjemang av enbart sin flygel eller sin gitarr, och vi som såg det svenska benet på den turnén känner igen oss i den intima, nästan sakrala stämningen. Till och med vanligtvis röjande nummer som Fear (is A Man’s Best Friend) blir till lågmälda betraktelser. Close Watch presenteras som en kärlekssång, och som sådan kommer den aldrig att överträffas när det gäller återhållen vaksamhet kombinerat med desperat kärlek. Jeff Buckley lyssnade när John Cale sjöng, och det var här och ingen annanstans Buckley snappade upp Leonard Cohens Hallelujah.

Dr. Feelgood – Going Back Home (EMI)

Visst går det att anmärka på att det är snålt med bara är åtta livespår på en DVD, tillsammans med en promovideo. Särskilt när den medföljande ljud-CD:n innehåller samma låtar från samma konsert, men dessutom spelningens ytterligare 11 låtar. Men möjligheten att få se Dr. Feelgood i sin bästa sättning 1975, med en frenetisk Wilko Johnson, gör att det går att bortse från sådana anmärkningar. Den första engelska punkgenerationen må yra om att de lutade sig mot amerikanska 60-talsakter, eller till och med att de hittade på skiten själva. Men vi vet att de snodde allt från Lee, Wilko, Sparko och The Big Figure.

Varje år i augusti återförenas Fairport Convention, till lycka för den grupp skäggiga engelsmän som fortfarande äter vegetariskt i husvagnar utanför Selafield. Döm om de övervintrades förvåning när de plötsligt vaknade upp år 2005 och upptäckte att folkmusik har blivit cool igen. Inte Lindisfarne eller Fairport Convention, visserligen, men John Fahey och inte minst Bert Jansch, som Bernard Butler och Johnny Marr tjatat förgäves om i så många år.

När Devendra Banharts polare Kevin Wai Kwong Barker, normalt i Aden, bedövande vackert plockar gitarr under namnet Currituck Co får sådana namn en ny renässans. Med flöjter och bjällror, med Bill Wells piano, och med enstaka utbrott extrem feedback, så malplacerade i den finstämda omgivningen att det blir fascinerande vackert, är hans visor mer försiktigt avkännande än utstuderat känsloskapande.

Alasdair Roberts hamnade med sitt förra album Farewell Sorrow överst på alla Skottlandsresenärers inköpslista. Den här gången har han likt en noggrann släktforskare samlat anglosaxiska ballader från 1600-talet, och dessutom har han skrivit små essäer om varje sångs ursprung. Därmed får vi till exempel lära oss att Ella Ward från Edinburgh på 50-talet lärde sig mördarballaden On The Banks of Red Roses från folkloristen Hamish Henderson, som lärt den av Blin Jimmy från Elgin, som i sin tur lärt sig av den unga dottern till en kringresande försäljare.

Men var inte orolig, producerande Will Oldham och gästande Isobel Campbell, som lämnat Belle & Sebastian långt bakom sig, garanterar med hjälp av försiktig elektronik att ingen folkmusik slår över i romantiserade Kung Arthur-sagor i år.

Skivrecension

Klassiskt skolade violinister som flippar ur och gör sina konservatorieprofessorer galna har en plats reserverad i mitt hjärta. Till och med om de har en bakgrund i band med fåniga namn som Velvet Underground eller Squirrel Nut Zippers. De ryms visserligen lätt i höger förmak utan att kräva särskilt mycket utrymme, men med The Mysterious Production of Eggs intar Andrew Bird från Chicago stol nummer två.

En del vill sortera in Andrew Bird i facket för ny folkmusik tillsammans med Devendra Banhart. Men röstens värme och texternas smart försiktiga lekar med klichéer gör att han står trygg intill Paul Simon, och närmast kommer Andrew Bird pophantverkare och studiowizzards som 10CC, Ron Sexsmith, men framför allt Rufus Wainwright.

Andrew Bird tillagar kristallklara små popmelodier med rikliga mängder avancerade stråkpartier och körarrangemang, och kryddar med en rejäl portion visslande. Ibland serverar han dem på en botten av försiktiga maskinbeats, och någon gång får vi smaka en Tom Waits-stötighet där gitarren doftar Marc Ribot.

Inte bara de excellenta omslagsillustrationerna ger samma varma känsla av att läsa en riktigt bra bilderbok av Tidholm den äldre. Texterna utspelar sig på de finansiella institutionernas tivolin eller slagfältens lekplatser, och är befolkade av monster, Disneyprinsessor, tandtroll, Jesus och andra sagofigurer. Andrew Birds återhållet pastorala kammarpop slår hårt, men det känns som en kyss. ”When the words we use have lost their bite, now they hit you like an imaginary pillow fight.”

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

Någon drar sig kanske till minnes att Beck Hansen med Loser under bältet och talang att gödsla med, skrev ett unikt storbolagskontrakt 1993. Allt som inte Geffen ville ge ut kunde Beck släppa på vilka indiebolag som helst, och vi förstod att världen skulle översköljas av konstiga skivor som Stereopathic Soulmanure. Men kreativiteten sinade, och Becks knäppa indieutgåvor har vi inte sett röken av på väldigt länge.

Guero, hans nionde skiva totalt, verkar inte heller vara frukten av flödande inspiration, utan snarare av Becks kliande oro över att det gått tre år sedan han hördes av med sorgset allvarliga Sea Change. Idag är han nygift och nybliven pappa, och med koncentrationen långt från musik tar han istället för att utvecklas 15 steg tillbaka, till den lilla postironiska vit-mans-hiphop-täppa han var herre på tillsammans med Dust Brothers på Odelay 1996.

Till och med Wille Craaford och Beastie Boys (nåja) har insett att just den täppan är sankmark idag, och att vi långtifrån är beredda att gräva upp post-ironin, men Beck är till synes obekymrad om detta faktum. Han blandar som förr sin old school hiphop med deltablues och Miami-funk, och serverar uppvärmda rester som Broken Drum och Farewell Ride (vänta nu, hörde vi inte just det här beatet och refrängtjoandet i Where It’s At). Men när MTV redan fått oss att röka crack har vi inte tålamod med sånt här längre. Till och med skivans snyggaste beat på Hell Yes passerar treminutersgränsen för tomgångskörning, och bara Missing ger något positivt avtryck med en nedtonad latinogitarr och allvarligare text.

Förhoppningsvis är mitt förhandsex av Guero ett falsarium, någons elaka Beck-skämt i form av evighetslånga Henrik Schyffert-sketcher utan poäng, och på den riktiga utgåvan kommer man att ha redigerat bort de sju minuter långa försöken att skapa bluesgroove av bastrummelunk. Om inte får vi se Guero som det utdragna soundtracket till hur Beck gräver ner sin kreativitet och sin karriär i samma grav.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

Det är klart att man blir misstänksam. När någon lägger ner så mycket ansträngning på att få alla detaljer perfekta måste något djupare vara fel. På The Alternative to Love är allt korrekt – kirurgiska handklapp, fab-stämmor, ultimata powerpop-gitarrer, Steve Nieve-delikata pianon á la 1978, Rubber Soul-bas, välplacerade ljudeffekter och ovanpå allt annat The Pledge, en Wall of Sound-pastisch orkesterdel för orkesterdel, komplett med smäktande kastanjetter. Så var finns problemet? Har Brendan Benson bränt sitt låtmaterial på sina två tidigare bländverk, framför allt på superba Lapalco 2002, och försöker maskera tunnare sånger med en så genomarbetad makeup? Inte alls.

Spit It Out är fantastisk powerpop, som sådan var menad att låta ända sedan Pete Townshend uppfann ordet. Biggest Fan är ett vekt mästerverk som Left Banke inte skämts för, och Between Us är en av århundradets popsånger. Den som tycker att det är stora ord ska veta att Brendan Bensons låtar lätt lockar fram en sådan vokabulär.

Problemet ligger snarare i betraktarens öra (och plånbok). Den här sortens popsnickare för smarta för sitt eget bästa brukar vara dömda att hyllas av de största recensentnördarna men också att sälja zip. Vi har mött dem förut i folk som Dwight Twilley, Jonny Polonsky och Brendan Bensons gamla partner Jason Falkner, som skrapar de ihop till en fantastisk pressklippsbok att bläddra i när de sitter i sin belamrade tvåa som pensionärer.

Men inte fan blir det turnéer annat än ensam med akustisk gitarr på små hak, inte fan blir det någon karriär, inte fan blir det några hits. Världen är ju orättvis, vet du väl.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

I tider där fackföreningen för sorgsna singer-songwriters snart är lika stor som Kommunal, sällar sig Damien Jurado efter flera års genrehoppande till skaran. Förra årets americana har till stora delar rensats bort, liksom tidigare års folk och kraftfulla rock. Men hans vacklande fascinerande röst finns kvar, och likaså hans vackra sånger och träffsäkra lyrik. A Jealous Heart Is A Heavy Heart och Rosie Thomas-duetten Lottery kombinerar oändlig sorg med lika stor skönhet.

Det är moll, surrande cellos, övergivet klagande pianon och mungiporna neråt rakt igenom. Folk dör till höger och vänster och ihjälskjutningarna är rutinmässiga. Men trots att On My Way to Absence är fylld av såna sånger är det ändå inte musik att deppa ihop till. I Big Decisions Jim O’Rourke-arkitektur anar vi en gnutta optimism, ”Got a lot of problems, think I’ll work it out”, och även i det mest ödesmättade finns små stänk av humor. Lion Tamer har samma sorts muntert skeva popskepnad som Stephen Malkmus fyllde sin solodebut med, men nog fan ser Damien Jurado även i såna ögonblick till att lägga en pistol i textens byrålåda, för säkerhets skull.

Konsumenten måste ställa sig frågan varför man ska välja Damien Jurado framför mästare som Christian Kjellvander eller Richard Buckner. Svaret är att det ska man inte. Har man redan valt dem är nästa självklara val dock Damien Jurado, för egensinnet och detaljerna, och framför allt för hans bottenlösa källa av spröda popmelodier klädda i täta sorgflor.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

”Gräv där du står” verkar vara Josh Rouses motto. Hans första skiva hette Dressed Up Like Nebraska, efter hans födelseplats, och förra året utforskade han framgångsrikt sitt födelseår med skivan 1972. När han nu flyttar från Nashville är det klart att staden blir temat för den här samlingen sånger. Även när han spelade americana på sina första skivor pratade Josh Rouse om brittisk 80-talsindie som sin verkliga passion, och sedan några år behärskar han den genren utmärkt, om än i en slickad amerikansk skepnad. Saturday är en långsammare snygg soulballad, och Middle School Frown säger att Josh Rouse har lyssnat på Style Councils tidiga gitarrjazzpop.

Men Nashville består framför allt av lågmäld soft pop, ibland med anspråkslösa stråkar och spridda smäktande slidegitarrer, träffsäkert inplacerade som en påminnelse om att den mainstreamcountry som produceras i staden Nashville egentligen är radiopop med cowboyhatt. De bästa stunderna, som fina Streetlights, påminner om softrock-mästare som Jackson Browne. Det är förstås en lisa för örat, men själen skulle önska något starkare.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

Dom Dummastes 25 år gamla debutkassett har fortfarande inte mött sin överman i svensk electropunk, och bandets solglasögon-och-läder-period åren därpå är det närmaste Velvet Underground vi nått i landet. Men under 90-talet devalverades de till skojfrisk låtsastechno, medan Martin Rössel försökte bli popidol och Lasse Cleveman hade fullt upp som Sveriges mest prisbelönta operatenor. 

Nu är de tillbaka, utan kiss-och-bajs-humor, för att visa att gammal är äldst i tung elektronisk rock. Covers av Iggy/Bowie och Sammi Nummelins (Kärlekens Jävla Trälar) stenhårda Electric Blue Tattoo fungerar som programförklaring, tillsammans med två remixer som bara Gud vet hur de skaffat rättigheter till. Suicides Rocket U.S.A., tuffare än någonsin, och tunga beat bakom Rebekah del Rio i en spanskspråkig Cryin’ från ett David Lynch-soundtrack förankrar herrarna i allt som är kult och mörkt. 

Allt är inte bra. Haunted blir inte den skräckmusik den vill vara, och billig body-techno luktar unket. Men det gör inget när resten av materialet, med Lasse Clevemans tunga electronica i Dead Man Walking i spetsen, är så här piggt.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

Man tycker ju att även Adam Green till slut borde tröttna på Moldy Peaches irriterande anti-folk-kombination av jobbig knäppighet (jag menar, Robin Hood-kostymer, mäh), gullig kramighet och prepubertal sexfixering. Men inte. Gemstonesär hans tredje soloplatta på lika många år, som om han bubblar över av så mycket fjantighet att det inte ryms i Moldy Peaches. Här snubblar han omkring i snäll skojpop och sjunger texter som mest är ursäkter för att få vräka ur sig könsord. Carolina rimmar ju på kvinnans könsorgan, höh höh, och det teatrala angreppet på celebritetslivet, med festliga namndroppningar av George W Bush och Johnny Depp, kallar Adam Green för Choke On A Cock. Det är synd att Adam Green så konsekvent envisas med att vara klassens clown. Hans melodikänsla och ganska neutrala röst skulle kunna ha använts till vettigare saker.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden