I ett vilset LA lyckades avdankade The Doors-organister sälja in John Doe, Exene Cervenka och deras band X som punkare i slutet på 70-talet. Men det var inte punk då, och det har inte varit punk när John Doe i 15 år fortsatt bygga sitt rykte på egen hand och tillsammans med sina namnkunniga musikervänner. 

Med Grant Lee Phillips delar han den stillsamma gitarrduetten Twin Brother, och i smittande Mama Don’t med stooora ringande gitarrer och en antydan till vemod bidrar Blasters Dave Alvin. Neko Case förmår inte lyfta Hwy 5, ett av de mest X-lika och minst intressanta spåren, medan Kristin Hersh bidrar till att göra röjiga Ready, till minnet av drogdöda vänner som Elliot Smith och Jeffrey Lee Pierce, till en av skivans bästa stunder. 

John Doe har fortfarande inget med punk att göra, och även om han gärna skulle vilja, är hans musik knappast blues heller. Däremot fortsätter han att använda precis samma beståndsdelar som i både punk och blues, ”sex, droger, död, förlust, längtan och alienation” enligt John Does sammanfattning, för att muta in sitt område i den alltmer tätbefolkade americana-dalen.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

Med mutor och fula knep lyckades Alabama 3 sälja in sitt koncept till HBO, och gav oss därmed en orsak att alltid missa inledningen av Sopranos. Sedan dess har de till förbannelse upprepat tricket country kombinerat med förrförra årets och förrförra decenniets stiffa rockdisco (Rolling Stones/INXS/Moby), och texter om tåg, heroin, gangsters och religion.

Men trots att de nu adderar lite rap och skjuter mot öppet mål med titlar som Hello, I’m Johnny Cash (nej grabben, rätt långt ifrån) kommer de aldrig att lyckas lura någon igen. Om inget annat hade avslöjat dem hade medlemmarnas Svullonamn (Larry Love, The Very Reverend Dr D Wayne Love) räckt som komedimarkörer, i ett skämt som luktade unket redan från början. Alabama 3 är bara kul för den som fortfarande fnissar förnöjt åt Om du vill bli min fru.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

Att Billy Corgan har en speciell talang har han visat många gånger, både i Smashing Pumpkins och faktiskt i det Zwan han så bittert förbannar idag. Att han har svårt att förvalta den talangen har han visat ännu fler gånger. Därför är det ingen överraskning att hans första soloskiva är så illaluktande. Men likväl är det en besvikelse.

Över ett kallt syntetiskt och ofta sprucket ljud där programmerade rytmer går på tomgång och ödsliga gitarrer ekar över den kala stäppen sjunger Billy Corgan sina sparsmakade texter med så lite artikulation som möjligt. Han försöker inbilla oss att A100 är house (!), och att singeln Walking Shade, skivans enda antydning till låtidé, är en hit. Men han har fel, det är monotoni och amatörgoth, och inget annat.

På slakten av To Love Somebody bjuder han till och med in übergoth-trollet Robert Smith, och tillsammans snor de ihop ett spår som är symptomatiskt för TheFutureEmbrace. Problemet är nämligen inte att det knappt går att identifiera Bee Gees gamla dänga. Problemet är att det knappt går att identifiera att det är en låt överhuvudtaget. Man anar ironiska baktankar, men de är både missriktade och illa genomförda.

Efter en halvtimme sänks tempot, och Billy Corgan rensar bort de värsta gothöverdrifterna. Det blir en aning smakligare, som en hyfsad avec efter en riktigt misslyckad måltid. Men David Bowie, vars Low Billy Corgan anger som utgångspunkt för all bra musik, lär inte bli smickrad över en ”hyllning” som Pretty, pretty STAR. För Billy Corgan själv är TheFutureEmbrace den första skiva han gjort utan att alls snegla på rådande trender. För alla andra är det den första skiva han gjort utan att alls snegla på låtskrivande.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

Först var de oskiljaktiga kreativa parhästar. Sedan blev deras fiendskap lika intensiv. Nu har Suedes Brett Anderson och Bernard Butler återförenats, mot alla odds, och därmed är det fastslaget att en av årets Hultsfredshöjdpunkter kommer att vara en utsökt kombination av dekadent britpop-nostalgi och politiskt uttalat nytänkande. 

När Suede spelade gamla hits på Hultsfredsfestivalen för tre år sedan var det ett av festivalens mest generande ögonblick någonsin. Med ett scenutspel stulet från Tomas Ledin stolpade Brett Anderson runt som en vilsen programledare i Allsång på Skansen, och inte ens de mest hårdföra fansen kunde låta bli att rodna. När sedan bandets sista skiva slog nytt världsrekord i grenen ”Snabbast från nyhetsfack till rea-på-rean” fanns det inget hopp kvar ens för bandets ledare.

– Mitt driv, min riktning och mitt fokus blev suddigt på slutet av Suede.

Suede var en förbrukad kraft. Slut på historien. Nu får den en epilog, och Brett Anderson får sin hultsfredsrevanch. För ett halvår sedan ringde han upp Bernard Butler, som startade Suede, som var Yang till Bretts Ying, som spelade sitt sista Suede-gig för elva år sedan, och som slagits vilt med Brett Anderson i media sedan dess. Plötsligt var killarna som gjorde britpopen dekadent och farligt med ett par skivor i början av 90-talet ett par igen.

– Det kändes som om det var dags. Jag la inte ner Suede för att kunna ringa upp Bernard. Det måste ske naturligt, och bandet hade nått sin naturliga nedläggning. Jag kände att jag hade skrivit mina bästa låtar med Bernard”, förklarar Brett Anderson den återförening som bara för ett år sedan framstod som omöjlig.

Återföreningar brukar lukta desperation, sista-utvägen-när allt-annat-gått-åthelvete, nostalgi och inte så lite girighet. Men Brett Anderson och Bernard Butler har fullständigt nonchalerat Suedes katalog på vinterns Englandsspelningar, och alla mascaratyngda nostalgiska fans som ropat efter Drowners och Animal Nitrate har gjort det förgäves.

Det betyder nu inte att de lämnat sin historia bakom sig. Tvärtom. Ryktet talar om att Tears består av Suede-lookalikes, och parets nya låtar påminner en hel del om Dog Man Star. De har fortsatt där de slutade, helt enkelt. Med den skillnaden att utan heroindemoner att slåss mot kan Brett Anderson nu kämpa mot mer handfasta fiender. Stråksvingande själfulla förstasingeln Refugees slår mot engelska politiker som inför valet flörtar med högerextrema kretsar genom att prata om att begränsa invandringen.

– Invandring är nödvändigt för att skapa ett friskt, blandat, multikulturellt modernt samhälle. England skulle inte vara i närheten av den kulturella rikedom vi har utan invandring.

Redan pågår vadslagning om hur länge relationen håller den här gången, och oddsen för ett snabbt och dramatiskt slut är låga. Precis som för drygt tio år sedan är varje gig en kamp på liv och död mellan två egon som båda ser sig själva som bandets stora stjärna. ”Det känns som om vi duellerar med varandra”, menar Brett Anderson, som omedelbart efter varje smart textrad får ett flashigt riff tillbaka i ansiktet. Sånt skapar elektriska spänningar, men det är knappast grunden för ett långvarigt och stabilt förhållande.

– Vi går inte och bowlar ihop, förklarar Bernard Butler bistert. För honom spelar det ingen roll om det går åt helvete igen.

– Jag har så många misslyckanden. Jag har sparkats från skivbolag så många gånger, och jag har fått så mycket stryk att jag inte bryr mig längre. Om någon kämpar emot så drar jag.

Det är en varning som Brett Anderson inte kommer att lyssna på, och därför passar vi på att höra Tears innan det är försent.

Here Come The Tears släpps någon vecka före bandets spelning på Hultsfredsfestivalen.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

Nu drar vi ut på rövarstråt, ja vi ska ut och röva, men bara sånt vi kommer åt och sånt vi kan behöva. Nu är det mörkt i stad och land, nu sover folk så gott de kan, nu drar vi i väg med vår säck och vår spann, både Pål Pot, Euroboy och HelvetesHank.

Vi går till Kamomilla stad, till järnhandlarbutiken, och rövar AC/DC och Kiss så ingen blir besviken. Det händer nog att HelvetesHank vill ha röj ibland, men annars så tar vi så lite vi kan, både Pål Pot, Euroboy och HelvetesHank.

Vi vet så väl var vi ska ta’t, och har så goda nerver – hos slaktarn’ tar vi deathpunk och blås och smartrefränger. Mötley Crue är gott minsann, och Spinal Tap går också an, men annars så tar vi så lite vi kan, både Pål Pot, Euroboy och HelvetesHank.

Snart är sommaren åter slut, och det blir ruskig storm, då får vi ta och ge oss ut, och skaffa läderuniform. Vi vet en konfektion som är, och gott om kläder finns det där, men annars så tar vi så lite vi kan, både Pål Pot, Euroboy och HelvetesHank.

Men vi behöver också guld, det tar vi om vi kan det, och när vi sen fått säcken full, så drar vi hem till landet. Då är vi hyllade minsann, och porr vi tränar på varann, men annars så gör vi så lite vi kan, både Pål Pot, Euroboy och Helvetes-Hank.

(Inte helt fritt efter T Egnérs Rövarnas visa.)

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

Dubbelrecension med Currituck Co. Sleepwalks In The Garden Of The Dead Room

Varje år i augusti återförenas Fairport Convention, till lycka för den grupp skäggiga engelsmän som fortfarande äter vegetariskt i husvagnar utanför Selafield. Döm om de övervintrades förvåning när de plötsligt vaknade upp år 2005 och upptäckte att folkmusik har blivit cool igen. Inte Lindisfarne eller Fairport Convention, visserligen, men John Fahey och inte minst Bert Jansch, som Bernard Butler och Johnny Marr tjatat förgäves om i så många år.

När Devendra Banharts polare Kevin Wai Kwong Barker, normalt i Aden, bedövande vackert plockar gitarr under namnet Currituck Co. får sådana namn en ny renässans. Med flöjter och bjällror, med Bill Wells piano, och med enstaka utbrott av extrem feedback, så malplacerade i den finstämda omgivningen att det blir fascinerande vackert, är hans visor mer försiktigt avkännande än utstuderat känsloskapande.

Alasdair Roberts hamnade med sitt förra album Farewell Sorrow överst på alla Skottlandsresenärers inköpslista. Den här gången har han likt en noggrann släktforskare samlat anglosaxiska ballader från 1600-talet, och dessutom har han skrivit små essäer om varje sångs ursprung. Därmed får vi till exempel lära oss att Ella Ward från Edinburgh på 50-talet lärde sig mördarballaden On The Banks of Red Roses från folkloristen Hamish Henderson, som lärt den av Blin Jimmy från Elgin, som i sin tur lärt sig av den unga dottern till en kringresande försäljare.

Men var inte orolig, producerande Will Oldham och gästande Isobel Campbell, som lämnat Belle & Sebastian långt bakom sig, garanterar med hjälp av försiktig elektronik att ingen folkmusik slår över i romantiserade Kung Arthur-sagor i år.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

Kalla mig gubbe, go ahead, men Atlantis är vårens bästa svenska skiva. Den är så bra att vi åter måste dra fram en alltför ofta använd referens i ljuset, hur förutsägbar den än är, The Band. Liknelsen har använts förr både om Eldkvarn och om drösvis med andra veteraner,men till skillnad från andra som jämförts med Kanadas Kungar är det en i högsta grad relevant referens, och den skämmer inte Eldkvarn.

Under överinseende av Jari Haapalainen har Eldkvarn, inne på sitt 34:e år tillsammans, snabbt spelat in Pluras stadiga rocklåtar, framtvingade efter flerårig skrivkramp. Med sin självklara kombination av rootsrutin, elegans och friskhet, uppburet av Carla Jonssons gitarrer och framför allt Claes von Heijnes superba orglar (som får den här skribenten att orera om Garth Hudson) blir Atlantis Eldkvarns organiska källartejper och jublande sista vals i en och samma skiva.

Håkan Hellström agerar berusat euforisk Van Morrison i lillebror Jonssons obligatoriska bidrag Konfettiregn, och ovanpå allt annat rycker Christer Sjögren in som Eldkvarns egen Neil Diamond. Med ett ljuvt Flacodragspel kan Skuggan av en man som svek till och med göra det njutbart att lyssna på Svensktoppen under några veckor, även om Plura inte kan låta bli att dansbandsironiskt dra på sin frasering bara en aning. På Minnenas hotell, beläget mitt emellan de utmärkta etablissemang som drevs av Eagles respektive Blå Tåget, finns countryrock och peruanskt kokain sida vid sida med progg-arv och Arbetets Lov.

Den sortens rocklyrik (jo, faktiskt) och ordrika noveller, ständigt pendlande mellan det bittert övergivna och det triumfatoriskt erövrande, hade varit fullt tillräckligt. Men den här gången är det bandet – Bandet – som får Winnerbäck, Sundström, Hellstrand och alla andra vispoeter att ställa in sina sommarturnéer, dra ner rullgardinen och hoppas att Plura snabbt ska flytta ut i skärgården igen.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

Track & Field/Border
BETYG: 4/6

(Dubbelrecension med Alasdair Roberts No Earthly Man, ursprungligen publicerad i Nöjesguiden, april 2005)

Varje år i augusti återförenas Fairport Convention, till lycka för den grupp skäggiga engelsmän som fortfarande äter vegetariskt i husvagnar utanför Selafield. Döm om de övervintrades förvåning när de plötsligt vaknade upp år 2005 och upptäckte att folkmusik har blivit cool igen. Inte Lindisfarne eller Fairport Convention, visserligen, men John Fahey och inte minst Bert Jansch, som Bernard Butler och Johnny Marr tjatat förgäves om i så många år.

När Devendra Banharts polare Kevin Wai Kwong Barker, normalt i Aden, bedövande vackert plockar gitarr under namnet Currituck Co. får sådana namn en ny renässans. Med flöjter och bjällror, med Bill Wells piano, och med enstaka utbrott av extrem feedback, så malplacerade i den finstämda omgivningen att det blir fascinerande vackert, är hans visor mer försiktigt avkännande än utstuderat känsloskapande.

Alasdair Roberts hamnade med sitt förra album Farewell Sorrow överst på alla Skottlandsresenärers inköpslista. Den här gången har han likt en noggrann släktforskare samlat anglosaxiska ballader från 1600-talet, och dessutom har han skrivit små essäer om varje sångs ursprung. Därmed får vi till exempel lära oss att Ella Ward från Edinburgh på 50-talet lärde sig mördarballaden On The Banks of Red Roses från folkloristen Hamish Henderson, som lärt den av Blin Jimmy från Elgin, som i sin tur lärt sig av den unga dottern till en kringresande försäljare.

Men var inte orolig, producerande Will Oldham och gästande Isobel Campbell, som lämnat Belle & Sebastian långt bakom sig, garanterar med hjälp av försiktig elektronik att ingen folkmusik slår över i romantiserade Kung Arthur-sagor i år.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

Playground

Över en vilt hamrande rytmsektion sjunger Halvard med manisk frenesi medan Marcus verkar få ideliga elektriska stötar av sin gitarr, och den som inte är svettig efter en halvtimme med The Teenage Idols är förmodligen fortfarande en tonåring i fysisk trim, till skillnad från bandet. Men medan de flesta band utvecklar alltmer en egen identitet ju längre de håller på går The Teenage Idols åt andra hållet. Nu har de skalat bort Stooges-tendenserna och koncentrerar sig helt på att vara The Cramps med små inslag av Subsonics. Det kan tyckas en aning poänglöst, men när Stockholm verkar ha byggt om vartenda garage till JC-butik eller coffee-shop behövs vartenda utåtagerande rockband som påminner om att rockmusik ska vara farlig.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

Willie Mason försäkrar oss om att han är en 21st Century Boy, och det är säkrast. För oftast låter han som om han vore född under inte förra århundradet, utan seklet innan dess. Hans tackling av countryblues och folklore är just så genuin som Jack White vägrar vara, och såväl hans gitarr som rösten ekar arvet av – håll i dig nu – Hank Williams och Pete Seeger. Stora ord, givetvis, och omöjliga att leva upp till. Så när arvet efter legenderna blir för tungt sjunger han en visserligen charmig men fånig liten sång till sina katter istället. Än är ju Willie Mason bara 20 år.