Vi har mött australiensiska postpunkband förr, och även om både Midnight Oil och INXS verkade lite kul en halvtimme för tjugo år sedan tog det inte lång tid att hitta deras avgörande brister. Det ena var sångarens politiska språngbräda, det andra sångarens avstamp mot jetset-världen. Lika snabbt genomskådade vi låtsasrebeller som Silverchair och The Vines. 

Youth Group är tänkt som nästa stora Australien-export, och låttitlar som Shadowland och Skeleton Jar får alla varningsklockor att ringa. När ledaren Toby Martin i Drowned dessutom avslöjar sångarpretentioner på Bono-nivå (även om han själv säkert hellre vill påminna om Suede) börjar man dra öronen åt sig. 

Men vi kanske inte ska vara så snabba att avskriva Youth Group. De båda gothtitlarna visar sig gömma smidiga rocklåtar, och på flera andra ställen visar Toby Martin att han är en driven sångare och låtskrivare i The Red House Painters anda. I spår som Someone Else’s Dream hörs ekon från orättvist bortglömda brittiska popband som Psychedelic Furs, och pigga och energiska Baby Body hade varit en hit om det inte vore för refrängens ”fuckers”. Ett bra rockband från Australien? Nja, alltför många anonyma mellanspår gör det för tidigt att ropa hej.

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden)

Chansen att Lawrence rusar uppför albumlistan är ungefär lika stor som den var med hans tidigare band. Men det spelar inte så stor roll för alla oss (Jarvis Cocker, Belle & Sebastian och St Etienne hör också hit) som fick hjälp att definiera vårt 80-tal enligt Felts tioårsplan. Eller som njöt av att sätta skrattet i halsen när Lawrence i Denim mästerligt uppdaterade glitterpopen tillsammans med valda delar av Glitter Band.

Sedan fem år leker han med oförminskad kraft vidare med sin urbrittiska pop som Go-Kart Mozart. Transgressions är snabb och ljuvlig pop, liksom Delta Echo Echo Beta Alpha Neon Kettle. City Center är allt som Pulp drömde om, och gissa om Glorious Chorus har en bedårande refräng?

Det må verka som kitsch vid en första, andra och tredje anblick – On A Building Site med en Mungo Jerry-rytm och en text anpassad för bebisar hade till och med kunnat bli sommarens dumhit om inte Schnappi lagt beslag på den titeln. Det må verka som oskyldiga små skämt och smala referensuppräkningar när han rabblar obskyra 60- och 70-talsband, inklusive Fläsket Brinner (!) i Fuzzy Duck. Men Lawrence har alltid fler bottnar, och både röst och sånger rymmer ett stort och illa dolt allvar, som när han glatt sjunger om sitt drogberoende i At the DDU och Donna and the Dopefiends.

Listening to Marmalade låter först som en träffsäker taskspark mot asociala skivsamlare, men med Steve News gitarr direkt hämtad från gitarristens tidigare erfarenheter i Sex Pistols 1975 och sorgligt bortglömda Rich Kids blinkar den samtidigt förföriskt till världens vinylspotters.

Det sista betygssnäppet är nära, tack vare ett skivomslag som även utan vidhängande skiva är ett givet inköp. Förutom alla texter, plus en från bandets nästa skiva, bilder av honom på toa, bok- och musiktips, och en skivönskelista (Sudden Sway!), så annonserar Lawrence efter Steve News ersättare som bandets ”whizz kid guitarist”. Som påstås kunna ”play rhythm as good as Steve Jones and pick like Paul Simon”. När Johnny Marr svarar på den annonsen är Go-Kart Mozart i hamn.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

Länge verkar det omöjligt att tycka om The Peppermints. De låter precis som din hemstads sämsta punkband, du vet bandet med en trummis som tror att hans uppdrag inte är att hålla takten, utan som istället hamrar exakt varje gång som den omusikaliske kompgitarristen bestämmer sig för att dra handen över slumpvist utvalda strängar. Och som dessutom missar med någon halv sekund varje gång. Skivomslagets fula parafras på Nya Testamentets sista måltid, urspårat till både fylleslag och matkrig, spär på intrycket av att den enda ljusstråle som borde få beröra den här CD:n är en svetslåga. 

Till att börja med går det bara att hitta ett enda försonande drag med Jesüs Chryst, nämligen att nästan ingen låt är längre än 90 sekunder. Längre hade varit tortyr. Men med tillvänjning blir deras atonala skrammel först uthärdligt och så småningom riktigt drägligt. Naturligtvis, för räknar man in både The Animal Collective och Mars Volta bland sina vänner finns det förstås mer komplicerade bottnar bakom den röjiga ytan. Plötsligt ler man åt Yes It Is (Tourettes på riktigt), och fnissar åt beskrivningar av de problem det innebär att ha en kärleksrelation till sin Cousin. Onion Salad är ett hedonistiskt manifest, och det börjar kännas dags att gräva fram sina gamla Teenage Jesus & The Jerks-skivor ur garderoben.

Det är slammer och skrik. Det är tidens tempo. Och om ytterligare fem sex lyssningar kanske Jesüs Chryst är en riktigt bra skiva.

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden)

The Posies golvades 1998, men Ken Stringfellow och Jon Auer har haft märkvärdigt svårt att stanna nere. Liveskivor, cdboxar, någon EP och en hel del gig har försäkrat att varken de eller vi glömmer bandet, och med en ny rytmsektion återupplivar de nu The Posies på heltid.

Möjligen är de inspirerade av att numera vara fasta medlemmar också i Big Star, bandet som Alex Chilton med lika jämna mellanrum har skakat liv i, och som snart släpper sin första studioskiva på arton år. Deras tudelade uppmärksamhet är dock inte så lyckad, och Posies comeback är bara delvis vad fansen har hoppats på. Bandets ständiga smartness är intakt, när de likt sina skotska själsfränder i Teenage Fanclub leker glatt med klassiska låttitlar, som i R.E.M.-möter-country-Byrds-ljudande Sweethearts of Rodeo Drive.

En viktig skillnad jämfört med förr är att The Posies har blivit uttalat politiska. Var och varannan låt behandlar George Bush i mindre smickrande ordalag, och till skillnad från andra nyvakna protestsångare är The Posies fyndiga när de till exempel i Could He Treat You Better liknar sin president vid en kvinnomisshandlare med landet som sin kvinna.

En viktigare skillnad är att The Posies har blivit gamla och mjuka. Visst visar de kraftpopmuskler här och där, som i Second Time Around, men framför allt spelar dagens The Posies snygg AOR. Love Comes kommer att få softrockare som Tom Petty att göra jazzdanspiruetter, och den har sällskap av en hel drös stillsam västkustrock. Men fortfarande är The Posies bäst när de klär poprefränger och sångstämmor i de tjocka gitarrlager som var månadens smak på Frosting on the Beater för tolv år sedan, och de stunderna är sällsynta här.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

Det var en gång en godhjärtad och en smula berusad flicka, vi kan kalla henne Sibille Attar, som hade bespetsat sig på en kul kväll på Debaser. När hon såg en hundögd ensam gubbe beslöt Sibille att bjuda upp till dans för att försöka muntra upp honom. Strax satte dj:n som av en slump på en demo av The Tourettes, och den ensamma hundögda gubben frågade imponerat om Sibille visste vem som låg bakom musiken.

Eftersom Sibille spelar synth i The Tourettes kunde hon hjälpsamt informera den nu lite mindre hundögde och lite mindre ensamme gubben, och kunde sedan gå hem, nöjd med sin kväll och sin goda gärning. 

Men sagan, om det varit fråga om en sådan, slutar inte där. För den hundögde gubben, vi kan kalla honom Francis MacDonald, ringde snart från Glasgow där han arbetade som trumslagare i Teenage Fanclub, och ville höra mycket mer av The Tourettes skivsamlarpop. Sedan flög han raskt tillbaka till Stockholm och erbjöd bandet ett managementavtal.

The Tourettes tighta pop har inslag av det som kallades ”positive punk” innan den deppade ihop och blev goth för drygt 20 år sedan. Ljudväggsgrejen förklarar de med att de spelar så högt i replokalen, och att deras musik känns så personlig men ändå så påtagligt referensfylld beror på medlemmarnas spretande musiksmak. Sångerskan Mira Eklund har en djup kärlek till Depeche Mode, Ursula Böhm gillar ”electronica, med trummaskiner”, Mårten Holmberg har en bakgrund som grisblodsindränkt dödsmetallare men pratar numera hellre om Syd Barrett, och Sibille vacklar lyckligt mellan The Cure och The Ronettes.

– Det skulle bli totalt kaos om vi lyssnade på skivor ihop, men vi är aldrig oense om The Tourettes musik, säger basisten Daniel Martinez.

Bandet är strikt i sin demokratiska hållning, skriver alla låtar tillsammans och gör bara intervjuer om hela bandet är med. Men hellre än att kalla sig indie – ”benämningen är så urvattnad att den inte finns längre”, menar gitarristen Anders Enge – ser de sig som ”en zigenarklan, med en drös avlönade syskon, pappor, pojkvänner och poeter bakom scenen”, enligt Sibille.

Hittills har Mårtens styvpappa Dr Finnveden varit bandets mest hängivna fan, men det är på väg att förändras. För nu skickar mexikanska fans sms med texten ”Jag vill drika många öl med ni”, och i Indonesien sitter ett ensamt fan vid namn Eko Lennon och väntar på The Tourettes första världsturné.

– Vi vet inte riktigt hur han upptäckte oss, men vi skulle ju vilja tro att det beror på en massa piratkopierade skivor, och att vi upptäcker att vi har 200 000 hängivna fans där.

Efter sommarens Hultsfred, England och skiva är The Tourettes på god väg. The Tourettes spelar snart någonstans nära dig. Till dess hittar du dem på www.thetourettes.com.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

Eftersom Englands adoptionsmyndigheter inte är så nogräknade hann lille Fear of Music knappt lära sig gå innan de adopterades av det välartade men uppblåsta samboparet Radiohead Smith och Manic Street Preacher Jones. Därmed var Fear of Musics öde beseglat.

De små taggiga popbus som lille Fear lärt av farbror Buzzcock på barnhemmet i Manchester kan höras på minialbumets inledande A Strange Kind of Terror och Hey Princess, men med kärlek och konsekvens filar fosterföräldrarna snabbt bort sådana ohyfsade tendenser. Med ett eget litet stadium i den överdimensionerande lekhagen påbörjades istället den systematiska träningen mot midtempo-korrekthet, stora teatraliska gester och uppblåsta men ihåliga arrangemang, och när det så småningom är dags för Fear of Music att ta examen med ett fullängdsalbum tyder allt på att Radiohead och Manics kommer att kunna stoltsera med en väluppfostrad Mini-Me.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

V2

Ingen trodde väl att Brett Anderson och Bernard Butler ens skulle kunna vistas i samma rum igen, ännu mindre spela in en skiva ihop. Men de senaste åren har Brett Anderson blivit ett skämt som spattat runt och försökt kränga avtända naturskildringar under falska förespeglingar om Suede. Under tiden har Bernard Butler, som så många gitarrister före honom, insett att det där med solokarriär var kanske inte en så lysande idé ändå. Så vad annat återstod än att lägga bort prestigen och ta kontakt med varandra igen, efter elva förlorade år?

Därmed är Suede tillbaka (i allt utom bandnamn) precis där de slutade under inspelningen av Dog Man Star. De smala skinnjackorna är framme ur garderoben, mascaran är på plats och Bretts lugg ligger exakt rätt. Texterna har kommit tillbaka från sina frisksportiga exkursioner och lagt sig tillrätta i rännstenen igen, och Bernard Butlers bedövande gitarrlager är mer komplexa än någonsin.

Episka Apollo 13 och Two Creatures balanserar båda på rätt sida gränsen till det patetiska i sin storslagenhet, och Lovers är ett tonårsanthem värdig deras tidigare perfekta soundtrack till det självvalda utanförskapet. Även Imperfection, där stråkarna sveper och pukorna crescendomullrar som vore det melodifestival, och Autograph med mycket Smiths i gitarrerna är lika dekadent smarta som Suedes klassiker.

Men Brett Anderson är inte bara en döende dandy. Han har lackat ur på högerpolitikernas billiga populistknep, och föredömliga popsingeln Refugees slåss för den invandring som Englands allt mer högljudda Bert&Ians vill begränsa, precis som ilskna Brave New Century. ”We sit and sit and choke on magazines/ and worship shit celebrities/./Religion breathes like a disease/while people spit on refugees”.

Det kan kännas svårt att tvärt flyttas tillbaka till 1994 och bara börja om, men om Bernard Butler och Brett Anderson kan så kan väl vi. Om det är en tillfällig reunion? Skit samma, vi lever just nu.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

Vi vet alla hur en Van Morrison-låt låter, en småsegt lunkande halvbluesig arena för karlns med åren allt mindre spänstiga soulröst att sträcka ut och sedan vilande klaga på hur branschen lurar honom. På sin 38:e soloskiva finns mängder av den sortens mördande trista standardblues, varav en med det ironiska (?) namnet Keep Mediocrity At Bay, och dessutom ett par olyssningsbara karaokeversioner av jazzstandards. Men det finns också stunder av inspiration och skönhet. Med stråkar och flöjt är Celtic New Year fin, och folkmusiken i The Lion This Time är känsligt stämningsfull. Gungande Gypsy In My Soul svänger riktigt bra, även om hummandet säkert inte var menat att låta Thomas Wiehe, och när soulbandet här och där nästan når Staxhöjder låter den gamla surkarten till och med undslippa sig ett hörbart fniss.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

Dennis Lyxsén har aldrig backat för en bra konspirationsteori, och den här kommer han inte att kunna motstå; Hans gamla Refused-polare David Sandström driver med honom! När Lyxséns sidoprojekt The Lost Patrol Band förra månaden släppte sitt halvt lyckade försök med smal-slips-retro satt David Sandström i ett hörn och småflinade. Han sa inget, men han visste vad som fattades skivan. Den här månaden släpper han så sin egen kraftpopskiva, fullproppad med de krokar och melodier som Dennis Lyxsén inte fick till, men som var själva essensen i de eftersträvade pophitsen anno dazumal.

Med mördande refränger och ett nyfunnet övertygande tryck i rösten sjunger han duett med Frida Hyvönen och attackerar Stina Nordenstams Get On with Your Life med en öronbedövande punkgitarr värdig The Clashs debut. The Fatville Treatyär effektiv pop som tangerar Elvis Costellos mest inbjudande Stiffstunder med pianocrescendon och allsångsrefräng. Det är singelmaterial och en Sommartopp-hit, utan tvekan, liksom Crotch of the Saturday Night, som med sin pubrocktolkning av Tamla Motown inte hade gjort bort sig på Nick Lowes Jesus of Cool.

Inte allt är fullt så starkt, särskilt inte när David Sandström obegripligen lyckas outKenta Kent i stompiga Puppet Arms. Men bland de bländande spåren på Go Down blir sådana invändningar marginella, och det lär inte hindra att David Sandström blir årets mest överraskande sommarfavorit. För även om han undanber sig efterföljare – ”Gather round people, but not around me, it’s time you set yourself free” – innebär en så här snygg popskiva att David Sandström motvilligt kommer att bli idol även utanför AFA-kollektiven.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

När Jon Spencer vill vila från Blues Explosion längtar han inte efter rekreation i en solstol med en paraplydrink. Nej, han sätter raskt ihop en duo med Matt Verta-Ray från Madder Rose och Speedball Baby, och slamrar på hårdare än på länge.

Med spruckna orglar, gitarrer från helvetet och ett eko mäktigare än Mount Rushmores rör Heavy Trash ihop en häxblandning av den gamla skolans skitigaste rockabilly (tänk Charlie Feathers), smutsigaste R&B (tänk Andre Williams), oljigaste rock’n’roll (tänk Hasil Adkins) och grymmaste mördarballader (tänk inte så mycket Nick Cave som Harem Scarem).

Texterna är fyllda av fallna kvinnor i leoparddräkter, som belönas med komplimanger som ”Hey Baby, your mama’s a whore”, och män så greasy’n’mean att de äter mer kyckling än vi kan ana, och sköljer ner den med bensin. Den som tycker att Death From Above 1979 knappt är torra bakom öronen och att The Cramps är för veka finner tröst hos Heavy Trash.

Skivrecension
Av Patrik Forshage