Big Star var ett av de där banden som var betydligt större än summan av komponenterna, i det här fallet Alex Chilton, Jody Stephens, Andy Hummel och inte minst Chris Bell. Big Star var samtidigt samlade och okoncentrerade, aggressiva och veka, ouppfostrade och charmerande på ett bedårande och ömhetsväckande sätt. Men deras enda helgjutna skiva är debuten #1 Record, och senare höjdpunkter låg ofta (men inte alltid) den sparkade Chris Bell bakom, som Radio Citys Back of A Car. Hans självdestruktivitet och senare död gjorde obevekligen Alex Chilton till soloartist, vilket namn han än valt att gå under, och vist nog har Chilton undvikit namnet ”Big Star” sedan sin första egentliga soloskiva för 31 år sedan, förutom för någon nostalgisk konsert när någon velat betala.

Men Big Stars anseende har vuxit, och när Alex Chilton nu väljer att fullt ut återuppliva sitt gamla bandnamn har han enbart kommersiella orsaker. Det spelar nämligen ingen roll att Pete Townshend brukar anges som den som myntade begreppet ”powerpop”, och att många historiker vill spåra enkla poprefränger kombinerat med avancerade vokalharmonier och kraftfulla gitarrer till band som Badfinger eller till och med The Beatles. För en hel generation Posies, Jayhawks, Tonårsfanklubbar och Lucknow-pakter är nämligen ändå Big Stars två första skivor det självklara ursprunget till all god musik.

Främst i beundrarskaran har alltid The Posies stått, och att beredas gott om utrymme på bandets senkomna fjärde skiva är förstås inte så lite smickrande för The Posies båda ledare, som får dela på hälften av skivans sånginsatser. Ken Stringfellow lyckas ordna Brian Wilsonska vokalarrangemang och harmonier, med Beach Boys-lån i både lyriska och musikaliska fraser, i Turn My Back On the Sun, och Jon Auers Lady Sweet är fin, liksom duetten med Jody Stephens i February’s Quiet, även om han inte är den Chris Bell han skulle vilja vara.

I inledande Dony lyckas Alex Chilton fånga Big Stars speciella powerpop nästan lika autentiskt som det Teenage Fanclub regelmässigt åstadkom för tio år sen. Men där slutar alla kopplingar till Big Star. Istället är In Space, till exempel med Jody Stephens Best Chance We’ll Ever Have, i åtminstone i delar en alldeles utmärkt The Posies-skiva, betydligt tuffare än det bandets återföreningsplatta för ett par månader sedan. Ibland är den till och med en hyfsad Box Tops-skiva, som när Alex Chilton med The Olympics-covern Mine Exclusively återvänder till sina tonårs kritvita Memphis-soul.

Men mycket är skräp. Klassiskt 1700-talsstycken har Alex Chilton lustfyllt (för honom, åtminstone) massakrerat på månget soloalbum, men aldrig så här pretentiöst, klantigt, och pinsamt. Lägg till det alldeles för många gitarrtafflanden och sist men inte minst ett långt och uselt disco-jam från replokalen, som är en skam till och med för dokumenterat eklektiska Alex Chilton. ”Big Star”? Fuck off. In Space är lika smaklig och lika autentisk som om Paul McCartney och Ringo Starr spelat in en ny skiva under namnet The Beatles.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

När Kraftwerk genomförde sina första turnéer hade en av deras tekniker som stående uppdrag att klippa av högtalarsladdarna i hissen, eftersom de hellre lyssnade på intressanta hissmotorljud än muzak. Var finns den teknikern nu när man verkligen behöver honom?

För inte sedan B.E.F. (Heaven 17s sidoprojekt) i början på 80-talet ville ”uppdatera” vad man ansåg vara den bortglömda soulmusiken med hjälp av stiff synthbas, trumpetljud på Korg-synthar och avdankade vokalister som Tina Turner har vi hört något mer humorlöst daterat som Burt Bacharachs umptonde comeback. Smöriga arrangemang är en sak, men när de framförs på gamla Casios direkt från loppisen, och någon alltför inflytelserik skivbolagsuppkomling dessutom fått för sig att det vore cool med moderna beats i botten, då blir det direkt illamåendeframkallande.

Istället för minnesvärda melodier får vi malande triphoprytmer bakom finessfattig orkestermuzak full av Kenny G-saxofoner och muterade trumpeter och en tjejkör som uppenbarligen fått giget tack vare andra kvaliteter än vokalkompetens. På tre spår är det till och med självaste Dr Dre som står för rytmlooparna, hur absurt det än låter, men det blir inte mindre muggigt för det.

Skivans enda försonande drag är ett inhopp av Rufus Wainwright, som inte kan misslyckas i år, medan Elvis Costello bidrar med en av sina mest överpretentiösa jazzvarianter, så full av avancerade tempo- och tonförändringar att han själv tappar kollen på var det ska landa. Inte ens den tragikomiska charmen i Burt Bacharachs egna spruckna stämma, aningen sämre än William Shatners, förmår lindra plågan.

Under den postmoderna eran grävde vi med ett outgrundligt ironiskt leende upp Burt Bacharach igen. Nu är det dags att begrava honom igen, han luktar riktigt illa.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

Siberia är ”det närmaste gamla Bunnymen någonsin”, tycker Ian McCulloch. Men det är inte hela sanningen. För den åldrade duo som obarmhärtigt avslöjas på omslaget låter visserligen väldigt mycket som storhetstiden, men med en väsentlig skillnad. Där skivor som Porcupine och Ocean Rain innehöll enstaka mästerverk, och i ärlighetens namn en del Doors-kopierande utfyllnad, har Echo & The Bunnymen idag nått en popstabilitet de aldrig tidigare har besuttit.

Visserligen finns inget spår som når upp till nämnda singelunderverks standard. Men det finns nio spår som är damn near, och som enkelt tagit sig till toppen av NMEs independentlista och kanske hela vägen till Top of the Pops när det begav sig för drygt tjugo år sedan. Närmast sina gamla epos kommer Echo & The Bunnymen med gnistrande Everything Kills You. Men snabba Sideways Eight är nästan lika stor, liksom titelspåret, som låter oss ana en viss Liverpool-rundgång (Echo-Coral-Echo) samtidigt som den drivande akustiska gitarren tar oss med ut på de sju haven igen.

På Will Sergeants repertoar finns alla samlade gitarrtricks från Johnny Marr, John Squire, Bernard Butler, till och med Phil Manzanera, och dessutom Robbie Krieger och större delen av 60-talets amerikanska västkustgitarrister. Till stora delar är det hans bländande gitarr som gör Siberia till en så stor upplevelse, möjligen tillsammans med det överraskande faktum att Ian McCullochs introspektivt romantiska teen-angst efter 27 år fortfarande känns äkta.

Därför blir försöken att spänna biceps i Scissors In The Sand till en av skivans två mindre spännande stunder, liksom den avslutande pianoballaden – det är ju Coldplay som ska härma Echo & The Bunnymen, har vi ju bestämt, inte tvärtom. Siberia är inte en gnutta nyskapande och inte en gnutta aktuellt. Men den är ett fantastiskt stöd för oss som romantiserar minnet av musiken från 1983, eftersom den får den att framstå som mycket bättre än den var.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

Dubbelrecension med Lasse Lindh Lasse Lindh

Simpel gitarrpop med svenskspråkiga texter fulla av bitterljuva kärleksförklaringar och smarta lightpoetiska metaforer. Det måste vara den svåraste konstformen musikhistorien skådat, och de allra flesta hamnar obevekligen i antingen Per Gessle- eller Thomas Andersson Wij-diket.

Även den som lägger till specifika sökkriterier som ”Jacob Hellman-frasering” och ”Joppe Pihlgren-arrogans” får ett oändligt antal träffar och ett nästan ogenomträngligt träsk att tränga igenom innan man hittar substans. Därför är det anmärkningsvärt när det under en och samma månad hösten 2005 kommer två skivor som båda uppfyller alla dessa kriterier, och som båda dessutom är utmärkta.

Alf klev fram som ett av landets större poplöften redan med sin debutsingel Malmö City. Även hans fullängdsdebut lovade mycket, trots att den var långt ifrån helgjuten, och Alfs andra infriar åtminstone en del av löftena.

När Alf väljer de enklaste treminutersvägarna stämmer det mesta. Det är omöjligt att låta bli att jublande skråla med i den bedårande Manchester Man, hur övergivet bitter texten än är. Singlarna SöttSalt, här också i demoform som gömt bonusspår, och den smarta tvåminutersexplosionen Kunde var’t jag bottnar likt Mattias Alkberg i 25 år gammal svensk punk, där Alf verkar ha föredragit Docent Död framför KSMB. Med några försiktigare ballader hamnar han däremot snett. Bara den harmynta och spruckna Idoit (men Alf, det heter inte idoit, det heter idiot /Hasse Alfredsons anmärkning) blir personlig.

En popskiva om 30 minuter måste vara koncentrerad, och Alf förmår inte riktigt hålla tempot hela vägen. Fortfarande lovar Alf mer än han kan hålla.

Under många år har även Lasse Lindh varit just ett sånt poplöfte. Hans första band Chevy var ett av de där indiebanden som Linda Skugge brukade tjata om, och hans andra soloskiva You Wake Up At Sea Tac fick både Nöjesguiden och Feber att bli generösa med betygen. Med synthpopduon Tribeca började det bubbla ordentligt, och den här gången levererar han slutgiltigt bevisen på att det är dags att flytta honom från Alf och de andra i pophoppens skara till det exklusiva sällskapet Bra Svenska Popsångare.

Svenska Hjärtan var en av sommarens singlar. Lyckosamt kombinerade Lasse Lindh det första uthärdliga försöket att låna Jacob Hellmans brutna frasering med superba verser, en oantastlig refräng och en blinkning åt svensk vistradition (”Jag ger dig inte min morgon och inte min dag/…/ inte nåt så fjuttigt som min morgon och en dag”).

Inte ens Tracks-listan kunde bortse från Svenska Hjärtan. Och fler hits väntar. Om du överlever Härnösand överlever du allt hade kunnat vara en tonårsfilm av Lukas Moodysson, om sådana kom i popigt tre-minutersformat.

Detsamma gäller Tonårsskinn och fuskchampagne, med nostalgisk refräng och små Robert Smith-dragningar i rösten, och flickor med rakbladsärr på armarna och samma Curesångare på väggarna i Louise ibland (är du med, Charlotte?). Tamburiner, en New Order-bas och åttiotalssynthar är fina detaljer, men framför allt har Lasse Lindh tagit i från tårna för att skapa de mest självklara popmelodierna och de mest minnesvärda refrängerna, och med det har han för första gången lyckats fullt ut.

Det är av sådana anledningar som Alfs stora genombrott får vänta något år ytterligare, medan Lasse Lindhs står för dörren. Det är dags nu.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

”Har du fått förhandsex av Kjellvanders nya? Hur bra är den?” Efter fantastiska Song From A Two-Room Chapel är omgivningens fråga inte om uppföljaren är bra, utan bara hur bra den är. Svaret är att Faya är bra. Den är väldigt bra. Den kan nog till och med vara bättre än solodebuten, trots att den har att tampas med skyhöga förväntningar från fler än undertecknad.

Christian Kjellvander har mutat in sitt territorium för länge sedan, och några längre utflykter ger han sig inte ut på. Istället fortsätter han att förädla den americana som han i Loosegoats närmade sig med storögd nyfikenhet och till en början också viss aggressivitet, men som nu är en del av hans personlighet. 

Den intima värme som gjorde Song From A Two-Room Chapel så gripande finns i oförminskad skala på Faya. Samtidigt är musiken i låtar som Reverse Traverse Blues och Drag Dirt In mer muskulös, med större ord, vidare gester och mer expressiva känslor. Den hotfullt rullande duetten Roaring 40’s till exempel, med Nina Persson i sitt livs form, har vi inte hört maken till sedan Lee Hazlewood och Nancy Sinatra var som hetast. Det kralliga intrycket förstärks av att Christian Kjellvanders djupa och allvarliga stämma nu är ännu kraftfullare, även när han sjunger en försiktig akustisk visa som Juanita (nej Michael Wiehe, inga upphovspengar att hämta här). 

Tidigare har hans längtan efter att låta som Will Oldham eller Townes Van Zandt hindrat honom från att fullständigt hitta sitt eget dystra uttryck, men med mognad och trygghet i sitt eget uttryck är Christian Kjellvander idag jämbördig med sina förebilder. Så snälla, kan vi inte sluta prata om Christian Kjellvander som Sveriges bästa countrysångare, och börja prata om Christian Kjellvander som en av världens bästa countrysångare?

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

Echo/PIAS

”Britrock” hade varit rätt ord för The Stands, om ordet inte hade känts alltför livfullt och spännande i sammanhanget. Men det är klart, kommer man från Liverpool och inte har andra ambitioner än att få Noel Gallaghers uppskattning och kanske knipa en cameo som The Beatles i någon kommande Spielberg-film duger väl en skiva som den här.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

Hans folk hade himlen i korkskruvslockarna och dansade ut ur moderlivet, men nu är de nöjda med stjärnor i ögonbrynen medan de står still och bakar Smålandsrullar. Det håller Devendra Banhart egenhändigt på att ändra på. Med en new age-mystik som får Tomas Di Leva att framstå som en träig föredragshållare i Dressman-kostym är han på god väg att egenhändigt avskaffa den fina gamla idrottsgrenen Håna Hippies. När han övergav sin loge innan spelningen på sommarens Accelerator för att istället sitta i lotusställning på asfalten närmade sig såväl indiepopare som goths honom med en storögd beundran som vore han deras privata återfödde Messias.

Men Devendra Banhart är ingen frälsare. Han är bara ett blomsterbarn med en unik röst – mjuk och med ett darr som om Tyrannosaurus Rex aldrig förkortat vare sig sitt namn eller sina kaftaner – och en vildvuxen musikalisk talang som för honom i spretande riktningar under den 21 låtar långa resa som är Cripple Crow. Ordentligt studioinspelad i Woodstock, som det anstår en hippie med koll på sina rötter, backas han den här gången av The Hairy Fairies, för att försöka skapa ”dansvänlig folkmusik”. Det lyckas hyfsat. I Feel Just Like a Child till exempel är i grunden 50-talsrock’n’roll som med hummanden, tjut från bandet och för att inte tala om bongotrummor placerar sig intill Marc Bolan, mitt i brytningen mellan akustisk flum och tonårsboogie.

Som bäst är Devendra Banhart riktigt skojig. Chinese Children är ett till stora delar improviserat skämt, och förmodligen ganska internt, men fortfarande lika kul, liksom den skojfriskt jazziga lilla dittyn Some People Ride the Wave. När han (förhoppningsvis) självironiskt leker med sin hippieretro och sjunger rader som ”when I have kids I gonna want the child to be a long haired child” blir det rent dråpligt. Även hans vackra men obegripliga sida, som i den fantastiskt fina drömska berättelsen om en schizofren hermafrodit i Little Boys och i Quedate Luna med vacker latingitarr, bidrar till att förklara varför Devendra Banhart har förvärvat en sådan frälsarstatus. Men han mixar sådana höjdpunkter med såväl musikaliska som lyriska plattityder, värst i krigsprotesten Heard Somebody Say, och trista flöjt- och bjällerflummerier.

Den som fyller sin giftpinne med olagliga blad kan förmodligen hitta groovy sinnesutvidgande impulser och djupsinniga sanningar i Lazy Butterflys bongos och sitarer. För den nyktre är det stundom bara obetydligt mer intressant än långdragna utläggningar från vilken nerrökt flummare som helst. Devendra Banhart behöver redigera och slipa på sitt evangelium.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

Aldrig trodde man väl att man skulle förbanna Pixies. Aldrig trodde man att Pixies skulle stå i vägen för nåt större, nåt bättre. Men veckan innan Pixies överraskande återförenades förra året tillbringade en lätt desperat Frank Black i Dan Penns Nashvillestudio, för att försöka få ur sig de starkaste känslorna efter sin skilsmässa.

Till sin hjälp hade han de mest meriterade sydstatsmusiker man kan föreställa sig. Steve Cropper och Reggie Young är ett par av gitarristerna, David Hood spelar bas, och keyboards bidrar Spooner Oldham med. Deras samlade erfarenheter täcker varenda klassisk sydstatsskiva som någonsin spelats in, från Otis och Aretha via Dusty Springfield och Box Tops till Bobby Womack och Don Nix. Repetitioner och omtagningar finns inte på deras agenda, och Frank Black med sin ångest direkt under huden, vaggas till trygghet i deras stadiga famn.

Hans låtar är skevare än någonsin, som den desperat mörka Another Velvet Nightmare om hur inte ens billig sprit hindrar exfrun från att fortsätta hemsöka hans drömmar. I skarp kontrast står musikernas hypertraditionella sydstatsgubbiga countrysoul, och när de ytterligheterna krockar i sorgsna I Burn Today uppstår något nytt och stort.

Skivans enda svaga punkter är ett par onödiga covers, bland dem en ängslig tagning av Dan Penns odödliga Dark End of the Street, som stjäl utrymme. Hellre än dem, och hellre än Pixies kringresande nostalgitripp, hade vi velat följa Frank Black nedför den här outforskade vägen.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

I början av 80-talet hamnade Ian McNabb på engelska topplistan med ett par singlar från Icicle Works debut. Visserligen kom han aldrig särskilt högt, eftersom hans storslagna pop var alldeles för smart för den eran, men det var ändå sista gången han fick så pass mycket uppmärksamhet.

Det betyder inte att han fört en tynande tillvaro sedan dess. Icicle Works episka pop fortsatte att åtminstone kvalitetsmässigt slå Liverpool-kollegor som Pete Wylie och Ian McCulloch på fingrarna under hela 80-talet, och under de därpå följande 15 åren har han släppt den ena köpvärda soloskivan efter den andra. Men trots att han aldrig tappat det popsnille som Liverpools smog verkar ha förgiftat vartenda litet barn med sedan 60-talets mitt har vakna musikskribenter fått allt svårare att motivera sina redaktörer att ödsla spaltutrymme på anmälningar. Inte ens tricket att hyra in Crazy Horse när han ändå ville spela skränig Crazy Horse-inspirerad rock gav honom mer än ett tillfälligt medialt andrum 1995.

Nu är det dags att ändra på allt det. För plötsligt har engelska radiostationer börjat spela hans Let the Young Girl Do What She Wants To. Det gick helt enkelt inte längre att titta åt andra hållet inför en så perfekt poplåt med trumpeter och trumgroove, och med en bitande refräng om hur hans jämnåriga kompisar kanske borde rikta sin uppmärksamhet mot kvinnor i sin egen ålder.

När världen äntligen får upp ögonen för Ian McNabbs snille har han drösvis med lika bra låtar att visa upp. På första halvan av Before All of This fördjupar han sig i mörka akustiska ballader för gitarr, piano och kanske en cello här och där. Bara en popigare The Lonely Ones (1), sjungen med vocoder i en hyllning till modern fransk pop eller möjligen till husguden Neil Young, bryter mönstret. Sedan förändras bilden helt, och skivans andra hälft är undantagslöst storslagen pop (fortfarande), på Picture Of The Moon till och med omgärdad av ett Spectoreskt ljudbygge, och elektrisk tradrock behandlad med samma barska ömhet som Neil Young brukar använda.

Med till lika delar balanserad reflektion och passionerad känsla, med humor och allvar i väl avvägda portioner, och med viktiga erfarenheter att dela med sig av, har Ian McNabb utvecklats till en popens Tony Parsons.

Skivrecension
Av Patrik Forshage

Sverige behöver inga andra band den här hösten. Det räcker med Laakso. Det räcker. Kolla. Du vill ha sprudlande Håkan Hellström-eufori? Lyssna på Laaksos Right Back at You. Du är en gammal jukebox-stöt som fortfarande vårdar minnet av Hep Stars barockpop i Wedding? Lyssna på Laaksos Right Back at You. Jo, samma låt. Den rymmer båda delarna. Men framför allt rymmer den en stor dos sökande Laakso-identitet, någonstans mellan Tornedalen och storstaden, någonstans mellan hemma.etiketten och storbolaget, någonstans mellan Emmabodafestivalen och Berns salonger. 

Så där fortsätter det – igenkännlighet och unikum – och du kan packa ner alla det senaste årets svenska plattor i påsen med adress närmaste skivbörs. Bob Hund/Bergman Rock? Laakso har den spretiga avigheten, och Laakso har skaffat krautsynth. Moneybrother? Laakso har falsettsången, spelglädjen, tempot, lyckan, men har ersatt blåset från sin debut med just den där krautsynthen. The Ark? Med In My Blood har Laakso exemplarisk glampop a la tidigt 70-tal, komplett med tjejkör och boogiepiano (fast för att kunna spela Laakso-gitarr hade Marc Bolan behövt växa upp i norra Sverige). Kent? Nä, varför skulle de? Även om Eskilstunabandet förstås inte tackat nej till den blixtrande gitarren i täta Once Again Late at Night. 

Men framför allt har Laakso en furiöst hetsig popådra, hela tiden på väg att tappa greppet om vägbanan som tack vare sin änglavakt (kan det vara Jari Haapalainen?) aldrig hamnar i diket. Framför allt har Laakso utsökta poplåtar och perfekta refränger. Efter en låt som singeln High Drama behöver vi inte fler poplåtar. Efter en låt som High Drama behöver vi inga fler refränger. 

Efter Laakso behöver vi inga fler svenska band. Det är färdigt. Det är fulländat.

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden)