När man lyssnar på Spinal Tap utan tillhörande filmbilder måste man ständigt påminna sig om att det är parodi, och att den är avsiktlig. Hårdrocken är så ärkekonservativ, så förutsägbar och så stendumt sexistisk att det är svårt att veta att ett band inte sjunger ”I’d like to sink you with my pink torpedo” för att seriöst bonda med sin publik av sexistiska pubertetsgrabbar. Band som Spinal Tap och The Darkness bockar av varenda signalord och inkorporerar perfekt varenda hårdrocksspecifik detalj så att det är nästintill omöjligt att skilja dem från the real thing.

Men det finns vägar. Darkness gör det smartaste och kör med dubbla agendor. De smyger in små signaler som avslöjar dem som skämt, men de gör det så subtilt att det går högt över huvudet på den redan nämnda publiken. Därmed kan de oproblematiskt fortsätta sälja skivor direkt ur containern till hårdrockarna (för är det några som fortfarande köper skivor är det hårdrockare), samtidigt som ironiker kan fnissa förtjust åt att en Brian May-gitarr för en nanosekund spelar Bad News-falskt innan den återupptar sin allvarliga uppsyn.

I Hazel Eyes charter-multikult lyckas de kombinera österländska harmonier med irländsk jig och, minsann, till och med säckpipor. Ett insmuget dovt ”Yeah” är det hemliga tecknet till invigda ironiker, och det hela är skrattretande smaklöst och onekligen väldigt underhållande. One Way Ticket inleds med att bandet snortar kokain både i takt och i stereo, och med panflöjter och indiska citarer, Queen-körer, flageolettsolo, Paul Stanley-tjut och en infantil refräng på Europenivå sätter den tonen för excesser vida överlägsna debutens.

Allt är större, dyrare och mer ambitiöst, och för att svulla till det ordentligt har The Darkness till och med anlitat Roy Thomas Baker, som legat bakom både The Whos och Queens mest bombastiska stunder. Han multitrackar oblygt flera Philharmonic Orchestras på Seemed Like a Good Idea at the Time, för vill man ordna en så känsloladdad ballad att världens alla cigarettändare vaggar i takt duger det inte med bara en enda stråkorkester. Bara gayschlagerdiscon i Girlfriend riskerar att uppfattas som kontroversiell för dem som vill ta The Darkness på allvar, även om de uppenbara The Ark-influenserna faller på hälleberget i England.

Räkna med att Justin Hawkins skrattar hela vägen till banken under ytterligare några år. Du kan bara välja att instämma i skrattet.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

Trots stenhård konkurrens är Elekibass Japans charmigaste band. Med stämsångsarrangemang och klockklanger som bäst skulle beskrivas som galna, om det inte kunde misstolkas som etnocentrism, och med en osannolik mix av popförebilder (Beach Boys, Television Personalities, Elephant 6 och Beatles, men aldrig djupare än Yell-o Samarin) lockar de fram stora leenden i vilket höstväder som helst.

”Sing along” lyder deras kejserliga befallning i Almanack, och det duger lika bra med barnslig låtsasengelska för den som liksom Elekibass inte behärskar den riktiga engelskan särskilt väl. Med låttitlar som Joy of a toy and music sammanfattar Elekibass sin musik ganska väl själva, och när det mot slutet alltför mycket spårar ur mot utpräglad lyteskomik med kazooversioner, eller som de kallar det ”Nabe Party Live Versions”, av gamla favoriter har vi redan hunnit utnämna Elekibass till årets glädjespridare.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

I Berlin har Brainpool stött på österrikaren Florian Horwath, med bakgrund som male modell, dj, klubbmusiker och nyligen förband till Beck. Honom har de bjudit in till Christoffer Lundquists studio i Skåne, där de arbetat fram en skiva som i tur och ordning hyllar Codeine (bandet, det andra är ”not my drug anymore”), Roky Erickson och – framför allt – Cat Stevens. Låter det absurt? Låter det som en fortsättning på Brainpools rockopera-svammel? Det är det inte alls.

Istället består We Are All Gold av sparsmakat orkestrerade fina små sånger där en sorgsen orgel, en övergiven flöjt, en vemodig steel guitar och några ensamma pianoackord som ekar över öde dimmiga gator vid femtiden på morgonen utgör grunderna. Över dem viskar Florian Horwath med bräcklig stämma, och när han misslyckas med falsett söker han istället med sprucken och kärlekstörstande röst tröst hos en mental jämlike i Roky Ericksons Clear Night for Love, med smäktande saxofon och dansbandsbas. Sedan tar desperationen överhanden, och över ett simpelt piano i This Is All I Need to Know spricker rösten än mer när Florian Horwath glömmer att viska.

Florian Horwath är en både egensinnig och gripande sångare, och We Are All Gold är en lätt omtumlande överraskning.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

En drabbning med Nina Ramsby väckte Ane Bruns längtan efter samarbeten, och eftersom hon redan hade en hel del material klart (och utgivet, i något fall) var det bara att komplettera för att kunna ge ut sitt andra album för i år. Bland de finstämda sångerna här finns därmed den sentimentala countryballaden This Road som redan funnits på Lars Bygdéns ep. Den gör sig betydligt bättre här, eftersom Anes unika röst oavsiktligt men skoningslöst förminskar Lars Bygdéns ganska profillösa röst till nästan ingenting. 

Det krävs en stark stämma för att balansera Ane Bruns, och det har både Ron Sexsmith i det förhållandevis muntra samarbetet Song no. 6 från i vintras och franska Syd Matters. Lift Me är en kärlekshymn som skulle kunna göra Madrugada till en angelägenhet också utanför Norge. Färöiske Teitur bidrar med trevligt akustiskt hummande, och kombinationen storslagenhet och avskalad försiktighet i nyinspelningen av Tingseks Easier är dynamisk och spännande. Men skivans lågmälda utropstecken är Such a Common Bird där Ane Brun och Wendy McNeill med stråkar och dragspel låter som ett lyckligt bröllop mellan Kate Bush och Victoria Williams.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

När Bobby Bare Jr släppte sin debut gjorde vi en stor poäng av att han var son till den smarta och fyndiga countrysångaren Bobby Bare, och att han först hörts sjunga duett med pappa på Daddy What If redan som femåring. 

När det nu blivit dags för pappa att försöka sig på en comeback efter mer än 20 års frånvaro är rollerna ombytta. Plötsligt får pappa finna sig i att kallas Sr i annonserna, och lillgrabbens hjälp som producent, tillsammans med Lambchops Mark Nevers, är skivans främsta försäljningsargument. 

Förvirringen får dock ses som tillfällig, för med all sannolikhet är det här den äldre generationen Bares sista skiva, vare sig gubben får ha hälsan eller inte. Bara ett spår kommer i närheten av hans sjuttiotalssamarbeten med Shel Silverstein, och det är symptomatiskt nog en cover av samma låtskrivares The Ballad of Lucy Jordan, skriven för Dr Hook i början av 70-talet. 

Utan idéer och utan ambitioner proppar han i övrigt sin comeback full av oinspirerade pianobar-versioner av evergreens som Love letters in the sand. Allra värst är Fred Neils Everybody’s talkin’, som sjungs med en timing som avslöjar att Bobby Bare antingen aldrig hört originalet eller är senil. All veterancountry kan inte vara av Johnny Cashs American Recordings-klass. Men nån jävla klass måste den ändå ha.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

– Jag skriver bara låtar när jag mår dåligt, och de blir en ventil. Den enda gång jag känner sinnesfrid är när jag sjunger dem. Mina sånger är väldigt personliga, faktiskt som en sorts dagbok.

Dagbok? Så när du skriver om depressioner som kräver tung medicinering är det verklighet?

– Jo. Jag måste vara ärlig. Men ibland när jag sitter på scen kan jag titta på publiken och tänka att ”hoppas att de inte lyssnar så noga”.

Med två akustiska gitarrer, en cello och ibland en Fender Rhodes klär Tarantula av Markus Svenssons sånger, som mitt i det övergivna vemodet fungerar lika värmande och nästan tröstande som Townes Van Zandt. Tarantula består av också Robert Johansson, ”den erkänt bästa gitarristen på norra sidan av stan”, och sedan mer än ett år också av den klassiska cellisten Frida Jasmin Sende.

– Vi vill inte vara fler. Istället försöker vi klä av varje låt så mycket som möjligt, för att framhäva kärnan. Det är svårare att vara naken, allt hörs tydligare, texterna måste vara bra, men det ger mycket mer.

I slutet av oktober åker Tarantula till Barcelona för att spela, och kanske hänga lite mer med Damien Jurado, och när de kommer hem står bolagen på kö för att signa dem. 

I januari medverkar Tarantula på franska Fargos samling Cowboys from Scandinavia tillsammans med Kristoffer Åström, Nicolai Dunger och Christian Kjellvander. Till dess hämtar du mp3:or och beställer tiospårsdemon Eda från https://hem.bredband.net/markus1984/

FOTNOT. Tarantula bytte namn till Tarantula Waltz något år efter intervjun. 

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

I dyningarna av Franz Ferdinand och punkfunkens (eller vad det kom att kallas) kortvariga återupprättelse härom året var en Gang of Four-återförening oundviklig. Sådana har en tendens att sluta med avsevärt devalverat anseende efter fasansfulla nya studioinspelningar, ursäktade med att bandet ”hela tiden vetat att de hade en skiva ytterligare inom sig”. Därför blir man först lättad över att Gang of Four istället släpper en samling gamla låtar, framför allt från deras två första skivor Entertainment! och Solid Gold.

Men besvikelsen blir desto mer monumental när det snabbt visar sig att bandet av någon anledning fått den bisarra idén att göra nya studioinspelningar av sina gamla låtar. Inte för att det var något fel på originalen, nejdå, de anstränger sig för att låta så trogna som möjligt. Bara en audiofil kan upptäcka att Jon Kings röst är en aning djupare och att mixen är lite fylligare än originalinspelningarna. Meningslöst. Sjukt. Lägsta betyg. Dödskalle.

Om det nu inte vore för musiken. Dave Allens överdrivna funkbas, aningen för stel och osvängig, tillsammans Andy Gills gitarrattacker som ledigt växlar mellan de båda uttrycken taggtråd och flyglarm. Ovanpå det Jon Kings socialistiska paroller så simpla att de kunde vara formulerade av The People’s Poet i Young Ones. To Hell with Poverty, Anthrax och At Home He’s A Tourist känns fortfarande lika dagsfärska som Skogaholmslimpor. Det hade kunnat vara inspelat 2005, och det hade fortfarande varit före sin tid (skit också, det är inspelat 2005).

En extra CD med remixer från lärlingar som Ladytron, No Doubts Tony Kanal, Hot Hot Heat och The Rakes är överdrivet vördnadsfulla. Bara Yeah Yeah Yeahs vågar ta sig friheter, och lägger till synthar och Karen O’s röst på I Love A Man In Uniform. De andra vågar knappt peta på originalen, eller vad vi ska kalla dem, och blir därför lika meningslösa som Gang of Fours egna nyinspelningar. Fortfarande är det naturligtvis originalskivorna man behöver, vad bandet själva än säger.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

Led mig långsamt hem uppmanade Martin Bärjed på sin debut I andanom för ett par år sedan. Det var en skevt klurig visa, och även om många tecken tydde på att hemvägen ledde genom de värmländska proggskogarna (medverkan från Träd, Gräs och Stenars Bo Anders Persson, en egen liten vedbods-etikett kallad Lilla Livet) så fanns det många fler dimensioner än musikrörelse i musiken. På musikens stampade jordgolv byggde Martin en stadig koja av sina egna varianter av Philemon Arthur-galenskap, Traste Lindén-värme, Tomas Tidholm-poesi och inte så lite popkänsla. 

Nu har Martin Bärjed, för övrigt bror till Mattias i Soundtrack of Our Lives, slagit sig ihop med multiinstrumentalisten Andreas Nyberg från Karlstadbandet The Mellowmen. Under namnet Mandorla har de adderat Pet Sounds, svensk Polarstudio och till och med en gnutta doowop, till det redan tidigare unika mischmaschet, och med nysläppta Nattfjärils tal till solen har de gjort en gjort en skiva som är lika löjligt lättillgänglig som spånnande svårgenomtränglig. 

Mandorlas skiva låter som någon sorts levande mash-up av svensk musikrörelse, Ted Gärdestad, provinspunk och Beach Boys. Alltså, förklara, jag fattar ingenting? 

– Det är ofta inte så mycket jag direkt fattar heller, när det gäller associationer som kommer en till livs. I själva verket kan en stor, drivande inspiration rent vetenskapligt endast gå att härleda till max 20 skivor – och då är hälften Beatlesskivor – när det gäller mitt bidrag till Mandorla. Jag lyssnade bara på The Beatles under fyra år; jag behövde det, och inget annat saknade jag. Ungefär som om känslolivet självständigt behövde sitt dagliga bröd. Dessa 20 skivor har varit husmanskost för mina känslor. På det viset har jag kunna leva vidare. 

– Ganska inpiskat egentligen, ungefär som gubben som bara äter ärter och fläsk. Andreas hade en tid samma diagnos. Han kunde mena att Good Vibrations när det kommer till kritan är den enda RIKTIGT bra låt som gjorts. 

– Om någonting för tankarna till musikrörelsen, är det bara tillfälligheter. För jag har aldrig kunnat sympatisera med inställningen att tanken står över känslan. I så fall skulle man vara tvungen att se de knottror i skinnet som ABBAs låtar ger som någon slags ”skendräktighet”, i och med att ABBA enligt musikrörelsen var behäftat med något slags tankefel. Men för mig är ”the knotter of the skin” precis som the colour of the skin lika värt. 

OK. Beatles, Beach Boys, och Abba. Det ger kanske knottror, men hur kan Mandorla få ut något så här spännande och eget ur det?

– Lång inkubationstid, möjligen. Det är väl som ett kliv tillbaka till den magiska tiden då man växte eller stjälpte för minsta knottra, uppblandat med de erfarenheter livet förhoppningsvis gett en. Och så kommer det ut så här. 

Du har skrivit låtar både på akuten och i trucken, läser jag. Är det på grund av du fått knottror just där och då, eller är det en genomtänkt strategi? 

– Haha! Nej, perioden var bara så overklig så det känns som om man varit hämtad av UFO. Saaben min till exempel, som jag nämner apropå akuten, är kusin till Stephen King-bilen Christine. Varenda gång på väg till studion stoppade den i McDriven. Särskilt när vi hade släpkärra med grejer. Så ibland var vi antingen på väg till akuten för nerverna, eller så fick lätta på trycket genom att skriva eller i studion – om vi tog oss dit. 

Sedan din mini-CD I andanom häromåret har du fått sällskap och nästan blivit ett band, eller åtminstone en duo. Var det för läskigt att vara ensam med din Stephen King-Saab?

– Jag åker ju aldrig ensam i den bilen, men överhuvud taget är det mindre läskigt att inte vara själv. Jag har alltid perioder då jag är ohyggligt osäker över vad jag sysslar med: ”Vad är det jag håller på med, varför inte skita i alltihop”. Antagligen för att det är som ett naturbehov att jobba med idéerna. Det mesta går av bara farten, och först efteråt ger jag mig tid att begrunda. Sedan jag och Ante börjat jobba ihop är allt annorlunda; vi talar och tänker samma musikaliska språk. Den här gången är den första som jag hela tiden varit helt viss om vad resultatet i sluttampen ska bli. 

Berätta vem Ante är. Och vem du är.

– Ante, Andreas Nyberg, är den snillrikaste killen som jag mött i musiken. Min farfars fiol började det låta gött ur fem minuter efter att han första gången grabbat ett sånt instrument. Han är en av de bästa trummisarna som går att uppbåda. Han leder och skriver också i The Mellowmen, baserade i Karlstad. I Mandorla delar vi på alla insatser, förutom att jag tvingar mig att försöka organisera grejer runtikring. Det är mycket nyttig träning för mig. 

– Annars är jag en figur som blev till på riktigt när jag träffade på The Beatles och kvickt därpå köpte mig en elbas. Snart börjar jag Psykologprogrammet i Örebro och då vet jag inte vad det blir för figur av mig. 

Ni sjunger ungefär hälften av skivans låtar var, om jag förstår saken rätt. Skriver ni tillsammans och bestämmer vem som ska sjunga vad efteråt, eller?

– Det är mera likt Beatles vita album, om man kan ta ett sånt exempel. Vi har spelat upp låtar för varandra, samsats om editering i några fall, sedan korspollinerat idéer mellan oss i fråga om arrangemang och inspelning, så leadsången är ett kännemärke för vem som skrivit huvudparten. Så blir det inte nästa gång. Nu har vi börjat öga mot öga efter ett tight koncept.

Beatles igen! Och på skivan är Björn J:son Lindh, som spelade med Abba, med. Det är annat än I andanoms proggkung Bo Anders Persson, minsann. Har du tröttnat på att traska bland träd, gräs och stenar och satsar på att bli Beatles- och Abba-stor istället?

– När vi skulle köpa hus frågade jag min flickvän om jag fick ett rum för att samla Beatlesgrejer om jag någon gång skulle vara annat än fattig eller nästan-fattig. På hennes svar insåg jag att det gått långt med mig. Oj, vad satsar man på? Inte mer än att utvecklas mer och mer när det gäller skrivandet och att vara allt nöjdare med uttrycket. Det är så roligt att nästa gång vi lämnar Jorden för studion, kommer möjligheterna att jobba att vara ändå bättre än förut.

Flickvänner, eller rättare partners över huvud taget, brukar ha en tendens att inte förstå sådant trainspotting-beteende. Men jag hänger kvar i att du och flickvännen köpt hus tillsammans, eftersom jag inbillar mig att jag hör väldigt mycket relationsuppbrott i texterna. Mitt missförstånd?

– Ja, relationsuppbrott dyker in i texterna, men det jag svarar för av det berör universell plåga, äldre skavanker eller liksom härör ur mentala bilder. I denna verklighet är det lugnt. Jag får veta när det går överstyr. Jag är med den allra tryggaste, fina. Kunde inte ha haft mer tur, hade nog seglat ut i tomma intet annars. 

Seglande i tomma intet är annars ganska typiskt för texterna. Ibland är de nästan Tomas Tidholmska, och starkare beröm kan jag inte formulera! Två blodröda segel!

– Jomen dithän är det som vi – det gäller nog lika väl för Ante – de senaste åren känt att det burit. På seglats, men vart tusan då? Segla ut på okänt hav, som Ante formulerar det. Men sedan upptäcker man att det här är inget att vara rädd för, tvärtom. Det kan enbart bjuda nya möjligheter, bot mot tristess, nya ögon, detta att släppa taget och fara iväg – mer exakt mot det stora Omedvetna snarare än det Okända – blir till en kittlande resa. Just när förtöjningen till det gamla invanda sliter loss – vi var nog just där när vi började inspelningen – det kan man säga att mycket av skivan handlar om. 

Så egentligen är det mest proggflum ändå?

– Ånej, progg vet jag faktiskt inte vad det betyder riktigt, men om det är intresse för det inre mer än det yttre, ja i så fall. Fast det är nog tvärtom mot vad folk i allmänhet förknippar med ”progg” tror jag. Jag gillar Mikael Wiehe för hans låtskrivarbriljans och Bo Anders Persson. Annars är det rätt nollat med orienteringen där för min del. Nej, jag menar, vill man förändra politiken får man börja med att rannsaka sig själv. Tala om för någon att tycka si eller så är förmätet.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden 

Alastair Moock är inget för ett fan av Faith Hill. I hans värld skräller alltid steelgitarrer, saloondörrar slutar aldrig svänga och whiskyn är hemgjord och stavas utan ”e”. När han ligger i rännstenen blir han förstås räddad, badad och nerbäddad av en godhjärtad kvinna, som sedan omedelbart överger honom när han nyktrat till. Han är den ständige förloraren, och hans country luktar starkt av gårdagens fylla och tårar. 

Med sprucken och i förtid åldrad midwesternröst startar Alastair Moock i vansinnestempo. My Famous Leaving Song låter som Steve Earle brukade göra innan avgiftningen när han röjde tillsammans med The Pogues, och Death Don’t Have No Mercy låtsas vara en gammal fieldrecording innan ett kraftfullt southernrockband brakar lös för att visa Lynyrd Skynyrd var skåpet ska stå. 

Hans små muntra noveltys handlar om saker som tvekan inför valet av religion, så att man inte nekas i dörren till himmelriket när man får facit. I I Got A Friend går han igenom sina vänner och hittar avgörande fel hos var och en. Den ena är en buttermutter, den andre en hypokondriker, den tredje inbillar sig att han tappar håret och den fjärde har för dåligt självförtroende. 

Men som det anstår en stor countrysångare har Alastair sin absoluta styrka i det lågmält sorgsna. Red Ribbon Waltz är en duett med Kris Delmhorst och en så sorgset övergiven countryballad att man automatisk börjar svamla om Willie Nelsons och John Prines finaste stunder.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

Försök inte ens hålla reda på Howe Gelbs alla inkarnationer. Det spelar liten roll om han spelar in som soloartist, som Giant Sand, som OP8, som The Band of Blacky Ranchette eller som nypåhittade Arizona Amp and Alternator—han är ändå alltid lika förutsägbart oförutsägbar i sin genialitet. Fyra versioner av titelspåret, AAAA1 till AAAA4 i olika grad av naken skevhet, fungerar som programförklaring inte bara för skivan utan för hela Howe Gelbs konstnärskap. ”Country men say you’re rock and the rockers say you’re just not right”. Som om han bryr sig—han svingar vilt mellan allt det där och en hel del ökenjazz dessutom.

Som han gjort till en vana under senare år samlar han ihop vänner på båda sidorna Atlanten, både i Tucson och i hans andra hemstad Århus, och gör det han har lust med. Därför viner Scout Niblett och M. Ward förbi så att man knappt hinner märka dem, och därför döljer sig Jeremy Gara från Arcade Fire någonstans här. Därför hjälper Grandaddy till att Neil Youngifiera Traffic-covern Low Spark of High Heeled Boys som bara Howe Gelb kan. Därför spelar han några gamla låtar i helt annorlunda versioner, vilket nästan förvandlar den hotfullt vackra duetten Loretta and the Insect World till en ”vanlig” sång, som kunnat gömma sig i en folksamling om det inte vore för Howe Gelbs förvrängda röst och en galen sologitarr. Därför ändrar han fullständigt på väderförhållandena i en version av Baby It’s Cold Outside, där Marie Lorette Friis agerar Howe Gelbs egen Betty Carter, och låter en värmebölja vara ursäkten för förförelsen. Därför är alltid Howe Gelbs infall värda total uppmärksamhet.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden