Som så ofta förut proklamerar Graham Coxon sin kärlek till Buzzcocks och The Kinks. Första gången Graham Coxon var så explicit var på Blurs andra skiva Modern Life is Rubbish, och till stora delar kan Love Travels at Illegal Speeds ses som en systerskiva till den. Trots en relativ solo-succé och fyra passerade år sedan han hoppade av Blur har Graham Coxon aldrig lyckats frigöra sig från sitt gamla band. Blurs smartaste popkrokar och refränger var alltid hans, och den pura popkärleken släpper han inte. Här skriver han utpräglade Kinks-refränger och härmar framgångsrikt Pete Shelley, och flera gånger prövar han mindre lyckosamt att låta som sin gamla leadsångare. Med den verkliga Damon Albarn hade What’s He Got varit topp 10 direkt, men inte utan honom.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
1800
Alessandro Volta uppfinner det elektriska batteriet, och möjliggör hårdrockens musikinstrument.
1867
Alfred Nobel patenterar dynamiten, och möjliggör hårdrockens stage props.
1957
Gibson leverar sin första Flying V prototyp, och möjliggör gitarrer formade som yxor, stjärnor och raketskjutare. Och då har vi bara nämnt Kiss modeller.
1959
DuPont uppfinner spandex, ursprungligen ett anagram för ”expands”, och möjliggör hårdrockens mode.
1965
Med You Really Got Me ger The Kinks världen vad som allmänt anses vara prototypen för ett hårdrockriff.
1968
Blue Cheers version av Summertime Blues brukar räknas som den första heavy metal-låten.
1968
Termen ”heavy metal” används första gången i en låt, givetvis Steppenwolfs Born to Be Wild. ”I like smoke and lightning/Heavy metal thunder/Racin’ with the wind/and the feelin’ that I’m under”.
1969
Grand Funk Railroad var först med att lyfta fram ljudvolymen som musikalisk kvalitet. Manowar spänner musklerna och påstår att All Men Play on Ten 1984. Nigel Tufnel tar det ett steg längre och skruvar upp gitarren till 11 i Spinal Tap.
1969
Led Zeppelin debuterar. Bandnamnet är Keith Moons förslag, eftersom han förutspår att projektet kommer att störta som en blyzeppelinare. Två år tidigare hade Iron Butterfly samma idé. Något i vattnet i skitiga Birmingham ger upphov till mutationer som Led Zeppelin (åtminstone två medlemmar), Black Sabbath och Judas Priest.
1970
Soft White Underbelly byter namn till Blue Öyster Cult och startar den fina trenden att sätta obefogade prickar över bokstäver i bandnamnet. Motörhead och Mötley Crüe tillhör de mer subtila efterföljarna.
1971
Frank Zappa eldar upp casinot i Montreaux och ger Deep Purple idén till Smoke on the water.
1975
Richie Blackmore lämnar Deep Purple till förmån för Rainbow, och markerar samtidigt skillnaden mellan gammal hårdrock och ny heavy metal.
1976
Lemmy. Larry Wallis. Philthy Animal Taylor. Motörhead. Mer behöver inte sägas.
1978
Ronnie James i Dio vinkar med pekfinger och lillfinger och skapar ”djävulsgesten”. Idag är han bitter, dels för att han inte får tillräckligt med cred för sin uppfinning, och dels för att den hamnat i fel händer. ”Det var en symbol för mörkrets krafter, inte något som Britney Spears skulle lägga vantarna på! Det har blivit så jäkla smutsigt alltihop.” Andra som gör anspråk på att ha uppfunnit gesten är Gene Simmons, AD-hanna och Spindelmannen.
1979-80
The New Wave of British Heavy Metal bryter ut på allvar, med Iron Maiden och Judas Priest i täten.
1982
Ozzy Osbourne anklagas för grymhet mot djur när han – av misstag – biter huvudet av en fladdermus på scenen 1982 (och omedelbart förs till sjukhus för rabiesbehandling). Ozzy har också anklagats för omänsklig behandling av dvärg, när han slängde in den inhyrde kortväxta i turnébussens bagageutrymme med orden ”He’s my fucking midget and I’ll fucking do what I want with him.”
1983
Trash metal räddar en avsomnande metalscen, med de fyra stora Metallica,, Slayer, Megadeth och Anthrax. Så småningom blev det death metal med Cannibal Corpse och black metal med Bathory av alltihop.
1984
På nyårsafton råkar Def Leppards trummis Rick Allen ut för en bilolycka. Läkarna syr fast hans arm igen, men tvingas amputera den på grund av infektion. Rick Allen och Def Leppard fortsätter som vanligt.
1986
Ozzy Osbourne anklagas för att uppmuntra självmord med sublima budskap i Suicide Solution. Sublimt? Samtidigt åtalas Judas Priest i Reno, Nevada, för att ha orsakat två tonåringars självmordspakt med baklängesbudskap som ”do it, do it” och ”fuck the Lord” på albumet Stained Glass. De försvarar sig med att det vore kontraproduktivt att driva sina fans till självmord, och att ett bättre baklängesbudskap i så fall vore ”Köp fler Judas Priest-skivor”. Led Zeppelins Stairway to Heaven ska baklänges innehålla raden ”Here’s to my sweet Satan”, andra som påstås arbeta med baklängesbudskap är Soundgarden (665), System of a Down (Aerials), Deicide (Satan Spawn, Caco Daemon) och Slipknot (Skin Ticket).
1987
Guns N’ Roses debuterar. De tröttnar så småningom på att bli beskyllda för att ha snott allt från Hanoi Rocks, och väljer den enda vettiga utvägen. De erkänner, och återutger finnarnas samtliga skivor på sin egen etikett. Andra hairmetalband var Faster Pussycat, Poison, Cinderella (inte båten) och L.A. Guns.
1989
Stockholms finansborgarråd Carl Cederschiöld vill förbjuda Alice Coopers Stockholmskonsert eftersom han uppfattar sångaren som en ”våldsförhärligande satanist”. Den värdekonservativa prästsonen Alice Cooper får söka tröst hos sin golfkompis George Bush.
1989
Jethro Tull får grammy för bästa hard rock/metal, och flumflöjtaren Ian Anderson står på ett ben av lycka. Resten av världen, inklusive galans gäster och artister, buar högljutt, eftersom de vet att Jethro Tull aldrig någonsin haft med hårdrock eller metal att göra.
1989
Det brittiska bolaget Earache ger världen grindcore. På samlingen Grindcrusher samsas Morbid Angel med Entombed och Bolt Thrower, och en bonussingel med varsitt spår av Electro Hippies och genrens stjärnor Napalm Death hamnar i Guiness rekordbok, eftersom de båda låtarna är vardera exakt en sekund långa.
1991
Grunge dödar hair metal. För evigt. Nevermind.
1992
Dismember dras inför rätta för obscenitet med Skin Her Alive i England. De vinner, och inspirerade av äventyret släpper de Indecent and Obscene året därpå.
1992
Rob Halford kommer ut ur garderoben. ”Jag tror att de flesta vet att jag varit gay hela mitt liv.” Om inte annat borde läderkepsen avslöjat saken.
1998
Nightwish kombinerar goth, metal och opera till något som av outgrundliga anledningar går hem även hos dem som inte gillar någon av beståndsdelarna. Weird.
2001
Jordanien förbjuder Metallicas samtliga skivor, gamla och kommande.
2002
Realityshowen The Osbournes har premiär på MTV, och den vi trodde var hårdrockens farligaste man avslöjas snabbt som ett snällt lallande vrak.
2005
En entusiastisk Leif Pagrotsky, kulturminister, får rida på en flickas axlar för att bättre kunna se morddömde norske dödsmetallare i Dissection på Mosebacke. När kvinnliga fans dansar på det sättet behöver de också ta ställning till resten av publikens uppmaning att ”visa pattarna”. Andra sätt att röra sig till hårdrock är att headbanga, mosha, vinka med djävulstecknet, stagediva, crowdsurfa eller bara spela luftgitarr i otakt.
2006
In Flames får Leif Pagrotskys exportpris, och deras album Come Clarity går direkt in på försäljningslistans förstaplats.
2007
Guns N’ Roses släpper sin comeback Chinese Democracy. Trodde du ja.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
”Belle & Sebastian möter Queens of the Stone Age – en tanke som rimligen enbart skulle kunna ha konstruerats i en fantasifull rockkritikers morbida hjärna”. Så skrev undertecknad om Isobel Campbell och Mark Lanegans duett på den förstnämndas minialbum våren 2004. Men det var fel. För paret hade utvecklat vänskapsrelationer när QOTSA turnerade i Skottland, och till den här morbida rockkritikerns eviga tacksamhet var en duettskiva Isobel Campbells första tanke när hon väl rott sitt välförtjänta storbolagskontrakt i hamn.
Till stora delar måste Ballad of the Broken Seas ses som en hyllning till Lee Hazlewood och Nancy Sinatras klassiska duetter. Tydligast är det i The False Husband, som enligt beprövat Some Velvet Morning-recept växlar fram och tillbaka mellan vilsam tretakt och hotfull fyrtakt beroende på kön och roll hos sångaren.
Men här finns naturligtvis också något helt unikt och eget. Lika ofta som miljöerna är förebildernas dammiga prärier utspelar sig Isobel Campbell och Mark Lanegans sånger på medeltida anglosaxiska hedar. (Do You Wanna) Come Walk With Me? är en fantastisk tvåstämmig visa där Mark Lanegans skrovlande ljuvligt krockar mot Isobel Campbells nästan överdrivet väna röst, och en avskalad och suggestiv Ramblin’ Man, ekande likt en välfylld Tom Waits, måste vara en av de snyggare Hank Williams-tolkningarna någonsin.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
När Laura Nyro, å ena sidan ett underbarn med klockren röst och å andra sidan en svårmodig NY-cyniker av Lou Reed-klass, slog sig ihop med soultrion LaBelle för att sjunga Brill Building-standards uppstod något stort. Deras Kenny Gamble och Leon Huff-producerade Gonna Take A Miracle, full av avskalad soul och gospel utslängd på Manhattans skitiga trottoarer, är fortfarande oöverträffad.
Det tycker Rilo Kileys ledare Jenny Lewis också. Hon älskarGonna Take A Miracle så mycket att hon helt enkelt var tvungen att försöka göra en egen motsvarighet. Jenny Lewis motsvarighet till Patti Labelle/Nona Hendryx/Sarah Dash är de gospelsjungande Kentucky-tvillingarna Chandra och Leigh Watson, som inte är fullt lika frivola som förebilderna. Det går liksom inte att föreställa sig de båda kvinnorna som avbildas på omslaget framställa ligga-erbjudanden på risig franska, snarare ser de ut som vuxna versioner av spöktvillingarna i The Shinings hotellkorridorer. Men de erbjuder en gedigen själfylld omgivning till Jenny Lewis trygga folkröst och till och med viss religiös tröst när hon grubblar som värst i tvivlets vals Born Secular, med kyrkorgel och förtröstan i ena ringhörnan, och svordomar och lust i den andra.
För Jenny Lewis är allt annat än lycklig i sina skillingtryck och övergivet vindpinade bluessånger. ”I could be happy”, försöker hon övertyga sig själv, men riktigt glad låter hon bara när hon skapar ett eget allstar-band i en tolkning av Traveling Wilburys Handle With Care (hur kan den ha fått ligga orörd så länge?). Med Ben Gibbard som Roy Orbison, M.Ward som Jeff Lynne och Conor Oberst som Bob Dylan är den ett lekfullt avsteg från ambitionen att åstadkomma egna mirakel, en ambition som Jenny Lewis naturligtvis inte kan leva upp till. Men hon är banne mig på god väg.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
Minimalistisk lo-fi eller med überhabilt Nashville-band — varje gång har svårmodet och skönhet lett till att vi darrande bett om nåd och förlåtelse för våra syndfulla liv. Det har varit lätt att inbilla sig att Will Oldhams manande röst griper tag i själen oberoende av vad han sjunger. Men nu får vi besked om att så är inte fallet.
Här står han för texterna, med lika mycket svavel och svek som vanligt. Men musiken är Matt Sweeneys (Chavez och Zwan), och den rymmer inte mycket som förmår göra Will Oldhams röst rättvisa. Rudy Foolish står helt stilla, som en lång väntan på en låt, och den storslagna dramatiken blir aldrig gripande utan bara tomt teatraliskt gestikulerande.
När smärtan över att bli lämnad i Bed is for Sleeping är den enda som verkligen bränner blir den överraskande slutsatsen att man inte måste äga Will Oldhams kompletta katalog.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
Samarbetet mellan Will Oldham och Chicagos postrockare Tortoise började som ett skämt och förblev just det, hävdar vissa initierade källor. Andra menar att vi inte bör tolka inte in ironi i de mer eller mindre udda coverval som konstellationen nogsamt dekonstruerar, utan att samtliga låtar är valda med kärlek. Vilken ingång vi än väljer kommer det att vara svårt att hålla fast vid den valda linjen.
Det är inte svårt att föreställa sig att vare sig The Minutemens It’s Expected I’m Gone med bibehållen attack eller Richard Thompsons The Calvary Cross som kärleksfull skör gubbrock är genuina favoriter, och till och med dekonstruktionen av Elton Johns Daniel till sprucken distortionsballad kan vara resultatet av beundran.
Men när blomsterbarnet Melanies Some Say (I Got Devil) förvandlas till en tung mörk ballad, är det svårare att ta på riktigt allvar, och Don Williams Pancho är så vän och seriöst sjungen i sin välskräddade snällpopkostym med smäktande xylofon att det måste vara ironi.
En desperat naken tagning av Bruce Springsteens Thunder Road är skivans höjdpunkt. Den har gjorts av många men den har förmodligen aldrig låtit mäktigare och mer ödesmättad. Här finns ingen antydan till ironi eller konceptualitetstänkande, bara en fantastisk sångare, ett fantastiskt band och en fantastisk låt.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
Rockstjärnors liv var länge något som oftast bockades av i all hast i 90 förglömliga minuter på Hallmark. Nu är rockbiografifilmerna vassare och mer genomarbetade än på länge. Senast i raden är Walk the Line, med en magnetisk Joaquin Phoenix som Johnny Cash och Reese Witherspoon som livskamraten June Carter. Vi har stoppat ner näsan djupt i Cash-arkiven och hittat en hel del annat än bara smärta och mansmytologi. Till exempel strutsangrepp, knarkgitarrer och LL Cool J:s kärleksförklaringar.
Fortfarande är Johnny Cash den enda människan i USA:s historia som har blivit stämd av staten för att ha startat en skogsbrand. 1965 lyckades han tutta på Los Padres National Forest i Kalifornien, och 508 acres brann upp. Det kostade honom 82 000 dollar.
Johnny Cash gick igenom mer än 30 operationer under sitt liv. Allt från strupoperation (redan 1957), hjärtoperationer, varav en dubbel bypass, invärtes blödningar i magen och ansiktsskador som en bruten käke till sviterna efter att ha attackerats av en struts (eller en emu, enligt Bono, och han borde ju veta). Innan sin sista skivinspelning låg han dessutom i koma under tio dygn.
Johnny Cash var en mycket ovan fängelsekund. Han tillbringade sammanlagt tre dagar bakom lås och bom, för knarksmuggling i El Paso. San Quentin besökte han bara som artist. Hans kollega Merle Haggard däremot finns med på Johnny Cashs San Quentin-skiva enbart som publik, eftersom han då var intagen för rånförsök.
”Jag bar svart för att jag gillade det. Det gör jag fortfarande, och att klä mig i svart betyder fortfarande något för mig. Det är fortfarande min symbol för uppror – mot ett stelnat status quo, mot våra skenheliga kyrkor, mot människor vars sinnen är stängda gentemot andras idéer.” (Johnny Cash, 1997)
”First time I shot her, I shot her in the side/Hard to watch her suffer, but with the second shot she died” och ”I took a shot of cocaine, and I shot my woman down” – trots såna texter har Johnny Cashs skivor aldrig försetts med de annars obligatoriska Parental Advisory-varningarna. Så var han kompis med presidentparet Reagan också.
LL Cool J har utnämnt Johnny Cash till ”The Grandfather of Gangsta Rap”. Johnny Cashs intresse för hårdrock (med covers av både Soundgarden och Danzig) uppstod när han var intagen på Betty Fords tillnyktringsklinik samtidigt med Ozzy Osbourne, medan intresset för reggae (missa inte Bob Marleys Redemption Song i patoisduett med Joe Strummer) väcktes när han tillbringade tid i sitt hus på Jamaica.
Ett liv med Cash
1967
När mannen i svart svirar varar en förlorad helg ett helt år. I en håla i Georgia upptäcks Johnny Cash i sista stund efter en överdos. Samma dag går han cold turkey.
Johnny Cash föds i Kingsland, Arkansas, rätt in i den stora depressionen.
1935
Familjen Cash flyttar till Dyess, Arkansas, för att jobba som bomullsplockare. En bomullstuss härifrån förblev Johnny Cashs souvenir hela livet.
1950
Johnny Cash värvas till flygvapnet. Innan han flygs till basen i Bayern hinner han krocka med Vivian Liberto på en rullskridskobana. Han blir kär.
1950
The Lansberg Barbarians blir Johnny Cashs första band.
1953
Johnny Cashs första sångtext Hey Porter publiceras i militärtidningen Stars & Stripes.
1954
Muck och bröllop.
1955
Ett andra auditionförsök leder till kontrakt med Sun och Sam Phillips.
1956
I Walk the Line blir Johnny Cashs första hit. Den handlar om trohet, och uppstod i ett samtal mellan Johnny Cash och Carl Perkins. ”Vi pratade om fruar och killar som knullar runt. Jag hade en nyfödd bebis, och jag sa att ”Inte jag, polarn, I walk the line”. Carl svarade att ”Där har du din titel.”
1956
Johnny Cash uppträder på Gran Ole Opry för första gången. Bakom scenen träffar han June Carter från Carter Family. Johnny blir kär direkt, men inte förrän 1963 lämnar han sin första fru. I walk the line.
1958
Kontraktet med Sun Records löper ut, och Johnny Cash går vidare till stora Columbia.
1965
På El Pasos flygplats arresteras Johnny Cash med knark i gitarrfodralet. Tre dagar i häktet förblir hans enda repa.
1967
När mannen i svart svirar varar en förlorad helg ett helt år. I en håla i Georgia upptäcks Johnny Cash i sista stund efter en överdos. Samma dag går han cold turkey.
1968
Innanför murarna. Inspelningen från konserten på Folsom Prison blir en succé, och nästa skiva, från San Quentin, är hans hårdaste.
1968
På scenen friar Johnny Cash till June Carter framför 5 000 betalande i Ontario. Hon tackar ja, och i mars blir hon June Carter Cash.
1969
Johnny Cash har blivit folkkär, och får en egen tv-serie på ABC fram till 1971.
1970
Richard Nixon bjuder in Johnny Cash till Vita Huset. Alla efterföljande presidenter gör sedan samma sak, och Johnny Cash tackar ja varenda gång. Gratis lunch!
1973
I Israel spelar Johnny Cash in filmen The Gospel Road om Jesu liv. Den finansieras av Billy Grahams kyrka, och är inspirerad av June Carter Cashs dröm om Johnny Cash som talar till världen från en bergstopp.
1986
Efter 28 år får nationalklenoden Johnny Cash sparken från sitt skivbolag. Han är för kass och han säljer för lite.
1986
Johnny Cashs enda roman Man in White, baserad på Sankt Pauls liv, hyllas av både predikanter och Cash-fanatiska amatör-recensenter.
1993
Johnny Cash skriver kontrakt med hiphop- och metalproducenten Rick Rubins bolag. Fyra skivor American Recordings hinner de med under Johnny Cashs brittsommar, alla hyllas, alla belönas med grammies, och alla säljer shitloads.
1994
Johnny Cash mördar och begraver Kate Moss i Anton Corbijns video till Delia’s Gone. Men hon vägrar ligga still…
1997
På Lollipopfestivalen utanför Stockholm ser artikelförfattaren för enda gången i livet Johnny Cash live. I publiken finns också Magnus Carlsson, Svante Grundberg, Robert Johnson, tusentals indiekids och ytterst få linedansare.
2002
George W Bush belönar Johnny Cash med medalj för lång och trogen tjänst.
2003, 12 september
Johnny Cash dör.
Svenska artister om Cash
Olle Ljungström, sångare med skådespelarerfarenhet
Vad betyder Johnny Cash för dig?
– Min mamma älskade Johnny Cash, så jag växte upp med allt det där San Quentin. Det var inte traumatiskt, tvärtom. För mig är han sinnebilden för Mannen.
Att spela musiker på film, det verkar inte så jävla svårt?
– Öh. Jag var ju med i G som i Gemenskap när jag var 21, och jag är en verkligen värdelös skådespelare. Men som rockstjärna spelar man ju alltid, jag var inte inne på att Venus in Furs eller att slicka stövlar då heller. Och det gör inget att jag var usel, för hela filmen var så jävla kass.
Marit Bergman, sångerska
Vad har du för relation till Johnny Cash?
– Min relation till honom är att jag inte har några skivor med honom och inga låtar i datorn men att han ändå kan drabba en när han dyker upp. Är inte så förtjust i den tjoiga och tjimmiga biten kanske. Men det är fint när han låter som en darrig gammal farbror i kyrkan.
Är det fånigt att som Johnny Cash plocka sina covers ur helt andra genres än hans egen, och spela både hårdrock- och reggaelåtar?
– Jag förstår knappt frågan. Vad skulle det ha med fånighet att göra? Det där är så långt ifrån mitt sätt att se på musik man kan komma. Om alla hade varit sådär brydda hela tiden vet jag inte vad vi här i Europa skulle vara tvungna att fortfarande leva på. En kost av kantater och madrigaler antar jag.
Nina Persson, glittrig sångerska i Cardigans och lägereldsröst på egen hand.
Vad betyder Johnny Cash för dig?
– Jag gillar country i allmänhet, och då går det inte att gå förbi Johnny Cash. Han är en av de där som inspirerar till allt det där mörka som man älskar så mycket. Jag träffade honom aldrig, men jag träffade faktiskt Rosanne Cash. Hon hade röstproblem, och eftersom vi hade logerna bredvid varandra så frågade hon mig om hjälp. Jag hade fått några tabletter mot sånt av Tom Jones, så jag gav henne några.
Är Johnny Cash mer för lägerelden eller för Las Vegas-scenen?
– Måste jag välja? Han passar definitivt vid lägerelden, eftersom sångerna är så fantastiska. Men om man ska döma av filmen så hade han en sån otrolig karisma, och den måsta man ju unna även Las Vegas-scenerna.
Magnus Carlson, Weeping Willows-sångare som inte bangar för de stora gesterna
Vad betyder Johnny Cash för dig?
– Johnny Cash var och är en stor musikalisk inspiration för mig. Dels på grund av berättandet och dels attityden. Vi tog namnet Weeping Willows delvis från Cash-låten Big River (”I taught the Weeping Willow how to cry…”). Jag satt längst fram i mitten när han spelade på Cirkus nån gång i mitten av 90-talet. Det var mäktigt! Jag har ett 20-tal skivor och även autograf (som jag fick på Lollipop-festivalen)! Weeping Willows har alltid spelat Cash-covers då och då, som Lonesome to the Bone, Delia’s Gone, Folsom Prison Blues och I Still Miss Someone.
Är inte Johnny Cash lite för dramatisk i sina sånger ibland?
– Nej.
Britta Persson, ung americanasångerska vars fullängdsdebut kommer väsnas försiktigt i år.
Vad betyder Johnny Cash för dig?
– Jag har bara träffat honom en gång. Han bjöd mig på en choklad-whiskey-kaffe-hallondrink i en bar som ligger i USA. Det var mest Johnny som pratade, han ville dela med sig av sina insikter om livet och kärleken, han såg väl att jag var lite förvirrad. Jag fick intrycket att han var en yvig man med en otrolig finess.
Är Johnny Cash mjukis eller en hårding?
– Jag tror att han blir mjukare och mjukare. Eller menar du hur han var förut?
Ted Åström, kulturlegend
Vad har du för förhållande till Johnny Cash?
– Jag gjorde honom redan 1975-76, först som parodi i ett par tv-program och sen som ett nummer i Cabaret Fattighuset. Nu har jag satt upp en show som heter Cash is King, där jag sjunger 12 sånger och bygger en berättelse. Jag både härmar honom och går in i mig själv.
Vad tycker du om Johnny Cash som skådespelare?
– Jag såg honom senast häromdan på Hallmark, i nån film om biljardspelare. Han var ju ingen skådis, men jag tror inte han var ute efter det. Han var mera sig själv, medan jag är utbildad skådis.
Svante Grundberg, nostalgiker och nattsuddare
Vad betyder Johnny Cash för dig?
– Jag har alltid haft en del plattor – (host, host, ursäkta, jävla rökhosta) – framför allt från hans period på Sun records. Hans gitarrist där, Luther Perkins, är arketypen för en gitarrstilist. Jag har väl käkat middag hos Sam Phillips en fem, sex gånger, och han hade en jävla känsla för att skala bort och plocka fram nakenheten i Johnny Cash. Jag har aldrig träffat Johnny Cash själv, men jag såg honom några gånger. Däremot har jag druckit sprit med WS Holland, trummisen som spelade med Johnny under 20 år. Det var tufft.
Är inte Johnny Cash bara en angelägenhet för gamla stötar med trattgrammofon och dammig skivsamling?
– Äh va fan, jag bryr mig inte om sånt. Jag har svårt att fatta snacket om modernitet över huvudtaget – tidlöst är tidlöst, och jag skiter i hitlistor. Men jag är lite tveksam till filmen. Skådisar är skådisar – i allmänhet jävligt korkade – och i de klipp jag sett verkar Joaquin Phoenix ladda varenda filmruta med billiga Johnny Cash-tics och axelryckningar.
Fjodor, basist och fängelseunderhållare med Ebba Grön och till skillnad från Johnny Cash intagen under fyra månader, för värnpliktsvägran.
Vad betyder Johnny Cash för dig?
– San Quentin. ”I hate every inch of you”. Det var i allas mun i Rågsved på den tiden, i alla läger. Man härmade honom, och gjorde egna varianter mot sånt man inte gillade. Det var fantastiskt att det var live, att det verkligen var inspelat där, med fångar som skrek med i texterna. Annars har jag faktiskt ingen relation till Johnny Cash alls.
Det där med att spela i fängelser – borde inte fångarna få skylls sig själva och vänta med underhållning tills de kommer ut?
– (Lång tystnad) Eh. (Ännu längre tystnad). Eh. Va fan svarar man på det? Nä, allvarligt, i Ebba Grön hade vi kompisar i olika fängelser, och Rågsvedsalliansen åkte runt och spelade fotboll mot internerna på Hall och Österåker. På det sättet fick vi kontakt, och sen åkte vi dit och spelade med Ebba Grön. Det var en rätt märklig spelning, vi var ju vana vid fullt ös och röj i publiken, och på Österåker satt alla still och lyssnade. Vi var nog inte helt nyktra, vi sprang ut till bussen och drack i hemlighet, och sen kom vi in och skrek och röjde.
Robert Johnson, remixad surfrockare och stilikon
Vad har du för förhållande till Johnny Cash?
– Det är riktigt dåligt. Jag hade en countryperiod tidigt åttiotal, men jag tröttnade. Jag är väl ingen-gråta-ut-i-ölen-typ, så countryskivorna åkte in i garderoben, och där har de blivit kvar.
Var han inte lite fantasilös i sitt klädval?
– ”The man in black” – för sånt kan jag försvara honom till döddagar. Dels för att jag själv har såna där hang-ups och har haft samma typ av skor i 25 år. Dels för att han passade väldigt bra i svart – han var en sån där slirig pastorstyp, du vet så där Robert Mitchum-aktig. Liksom, Johnny Cash i hawaiiskjorta vore ju lite lökigt.
Plura
Vad betyder Johnny Cash för dig?
– Mitt förhållande till Johnny Cash är numera gott. Det tog några år innan jag föll till föga. Det var väl när han medverkade på Nashville Skyline som jag började lyssna på honom eller på country överhuvudtaget för den delen. Man var ju ganska insnöad i sin musiksmak som ungdomar tenderar att vara.
Gud eller junk, vilket var bäst för Johnny Cashs kreativitet?
– Gud eller junk. Liv eller död. Det är bara att välja. Cash gjorde ett bra val.
Quiz: Musiker på film
1. I en himla fin scen i Martin Scorseses King of comedy står plötsligt ett gäng välrenommerade rockmänniskor och deras närmaste vänner och muckar gräl i ett gathörn. Vilka är det?
1) Joey Ramone, Voivod-sångaren Dennis ”Snake” Belanger och en ung David Mustaine från Megadeth
x) Richard Hell, Lou Reed och musikkritikern Victor Bockris
2) Don Letts, Meat Loaf-kvinnan Ellen Foley och The Clash
2. När Mick Jagger och Damon Albarns karriär i en framtid summeras lär en hel del hagel pumpas i den här personen. Som skapare av Gorillaz-figurerna såg han till att för evigt förvandla Albarn till ett skämt, medan filmatiseringen av Tank girl har alla möjligheter att bli spiken i kistan för Jaggers filmkarriär. Vem är han?
1) Erik Wernquist
x) Frank Miller
2) Jamie Hewlett
3. Vilken brittisk rockman med för stor mun har varit med i både Doors-filmen och The wedding singer?
1) Mick Jagger
x) Billy Idol
2) Richard Ashcroft
4. I vilken svensk pinsamhetsklassiker från 1986 spelar Joakim Thåström en svårmodig drömmare som ska lämna all skit (däribland Peter Stormares bilverkstad) och åka till Afrika med sin sköna polare Christian Falk?
1) Den frusna leoparden
x) B som i Bilmeck
2) Mitt Afrika
5. En av de stora behållningarna med Spinal Tap är de många förnämliga bifigurerna, däribland Billy Crystal och en purung Dana Carvey som mimartister. Vilken nu väldigt känd talkshow-personlighet dyker upp som trumpen innehavare av en skivaffär?
1) Paul Schaffer
x) Jay Leno
2) David Letterman [B]
6. Tina Turner har i cineastsammanhang kanske mest gått till historien för sin bländande rolltolkning som dvärghatare i Mad Max 3 – beyond Thunderdome. Men vem spelade Tina Turner i filmen om hennes liv, What’s love gotta do with it?
1) Angela Bassett
x) Wanda Sykes
2) Steve Guttenberg
7. En av 80-talets stora rockfilmshändelser var när både James Brown och Devo dök upp i en fartig sexkomedi med Dan Aykroyd (iförd rolig pimp-tupé) i huvudrollen. Vad heter denna bortglömda pärla från 1983?
1) Dr Chicago
x) Dr Detroit
2) Dr Ainsworth, Nebraska
8. Den första film buttergöken Lou Reed medverkade i ska ha varit den surrealistiska tyska revolutionskomedin Ich bin ein Elefant, Madame, om en gymnasieklass i Bremen 1969. Betydligt mer genomanalyserad är då den scen i Blue in the face där Lou ondgör sig över den svenska statstelevisionens oskick att visa olustiga operationsdokumentärer. Vilken är operationen?
1) Ögonoperation
x) Öronoperation
2) Polypoperation
9. Hur dör Meat Loafs rollfigur Eddie i Rocky Horror Picture Show?
1) Han dör av ansträngningen under en orgie. Enkönad.
x) Han var redan död från början, men det hindrar inte Frank N Furter från att sätta ishackan i honom.
2) Hans motorcykel exploderar i en oförklarlig trädgårdsolycka.
10. David Bowies vassaste insatser på film är enligt alla rimliga bedömningskriterier The man who fell to Earth, Merry Christmas, Mr Lawrence och Kristi sista frestelse. Vilken är den gräsligaste?
1) Labyrinth (han spelar trollkarl mot muppar)
x) The Hunger (han spelar vampyr mot Catherine Deneuve)
2) Kapten Gulskägg – havets fasa (han spelar haj mot John Cleese)
Facit
Rätt svar: 1. 2 2. 2 3. x 4. 1 5. 1 6. 1 7. x 8. x 9. 2 10. samtliga svar är rätt
Så här bra är du!
10-8 poäng: Jätteduktig
5-7 poäng: Lite duktig
1-4 poäng: Dålig
(Fyra artiklar i en, ursprungligen publicerad i Nöjesguiden, och till stora delar snodd för okrediterad publicering i dagstidningen Metro samma månad)
Jag har aldrig träffat Håkan Hellström, men jag är övertygad om att jag känner honom väl. Med en nästan generande öppenhet har han under hela 2000-talet blottat nerver, privat lycka och sorg, och hans kärleksförklaringar känns lika ärliga som hans eviga flaggande med musikförebilder och gymnasiala litterära preferenser. Avståndet mellan den offentliga personen Håkan Hellström och den privata verkar obefintligt.
”Ihopsamlat-överblivet”-skivor från artister som inte vill bli bortglömda medan de sitter på kåken/spelar in film/avgiftas/är pappalediga (det sistnämnda är aktuellt för Håkan, inget annat) brukar ha en tendens att komma nära artistens personlighet, eftersom de ofta rymmer sånt som tidigare refuserats för att det varit för privat, för uppenbart lånat, eller är udda infall som inte passar in i den offentliga bilden.
Allt sånt ingår i Håkan Hellströms grundrepertoar, och därför blir den här sortens outtake-samling inte särskilt apart i hans katalog. Håkan Hellström står lika naken framför oss som vanligt, så istället för att använda skivan till att söka nya dimensioner i hans personlighet får vi ställa oss andra frågor om den. Finns här till exempel något som skulle ha platsat på en ”riktig” Håkan Hellström-skiva? Svaret är att det faktiskt gör det.
Inget som kunnat slå sig in på hans helgjutna debut, givetvis, men låtar som Så länge du är med mig och en sorgsen 60-tals- svensktoppstravesti med omöjligt namn (Jag hatar att jag älskar dig och jag älskar… och så vidare) hade båda kunnat slå sig in i kön på hans båda uppföljare. Freddie Wadling-duetten Fade Away hade lätt tagit plats på Ett kolikbarns bekännelser om den varit svenskspråkig, och framför allt spöar den varenda storbudgetlåt på Freddie Wadlings senaste skivbesvikelse.
En andra fråga är om det här finns något som drar i helt nya riktningar, något som ger oss en glimt av framtida musikupplevelser från Håkan Hellström, och det hoppas vi inte. Precis som Romeo är ett oinspirerat försök till souljam som borde gömts och glömts, liksom en inte helt groovy Moneybrother-tolkning av Four Tops.
Däremot finns här ett par fina och kärleksfulla tolkningar av Håkan Hellströms allt bredare referensrepertoar. Utöver den bedårande nödrimssvengelskan i Big Star-tolkningen 13 och en obskyr Luna-låt finns två live-inspelade duetter med Eldkvarns Plura. Uppriktiga vänner som Håkan Hellström överger man inte för att de prioriterar sin familj under en period.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
Upper Class/Dotshop.com
Enmansbandet The Russian Futurists psych-pop må vara lågbudget, men Matthew Hart har ansträngt sig hårt för att få skapa illusionen av att hans tredje skiva är inspelad i stora hallar med marmorgolv och djupröda tunga sammetsdraperier. Den symfoniska och ambitiösa popen, utklädd som skulle den på maskeradbal tillsammans med Postal Service och Flaming Lips, gömmer sig bakom stora synthsjok, tunga rytmer och någon gång svulstiga stråkarrangemang.
Där bakom ekar Matthew Harts röst i många lager, men även om det är storslaget och svepande placerar gärna The Russian Futurists in telefonröster och julbjällror för att inte för en sekund glömma sina lo-fi-rötter. Fantastiska låttitlar som Paul Simon är svåra att leva upp till, men The Russian Futurists lätt skeva indiepoplåtar fixar det enkelt, och därmed är det bara att räkna in dem i toppskiktet bland den snabbt växande skaran nödvändiga kanadensiska band.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
För ett par år sedan var White Hassle en utmanare. Debuten The Death of Song var elektriskt laddad, så hård, arg och skrällig men samtidigt skärpt och fyndig att både Jack White och Julian Casablancas drog efter andan. Det var då det.
Nu har White Hassle fullständigt tappat grepp och riktning. ”Scratching är väl fortfarande grejen”, ler de och skrubbar så att Scotch Bright-svamparna yr, och så distar de sina gitarrer och sjunger snälla Danielsson & Pekkanini-sånger med titlar som Halfway Done with the Tour och Vodka Talking.
Utan något att förmedla hemfaller de åt samma postpostironiska käckt moderna humormusik som alla andra vilsna medelklass-WASPs, och som kollegorna They Might Be Giants får de ibland till en enstaka melodi så oförarglig det inte ens går att bli arg på den.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden