Tee Pee/Sound Pollution
BETYG: 5/6

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden, maj 2014.)

Det hör inte till vanligheterna att okända glamrockiga powerpopband lyckas locka två vokalinsatser vardera från gästsångare så meriterade som Mark Lanegan, särskilt bra i singelspåret Wish You Could Stay (A Little Longer), och Guided by Voices ledare Robert Pollard, som bland annat hörs i Under the Liquor Sign som kan ses som bandets officiella och flerstämmiga popbiografi.

Men så är Sweet Apple också någon slags supergrupp, där J Mascis knuffar medlemmar från Cobra Verde och egna stonersidoprojektet Witch framför sig i strålande Brownsville Station-rock’n’roll och Cheap Trick-tuffa vokalharmoniövningar. De melodiska kaxigheterna avlöser varandra, med Boys in Her Fanclub och framför allt vänligt stenhårda Troubled Sleep som de allra snyggaste. I den sistnämnda kliver J Mascis dessutom fram från bakom trummorna för lite av sitt omisskännliga Dinosaur Jr-karaktäristiska gitarrgnissel, och omedelbart blir det ytterligare ett snäpp bättre.

V2
BETYG: 5/6

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden, mars 2004.)

Syd Matters blandar hobbymusikerns hemmaestetik, där de delar som brukar känneteckna laptopelectronica är nödvändiga komponenter, med en fascination för de allra vackraste akustiska folkvisorna. Men det innebär inte att A Whisper and a Sigh faller isär i sådana beståndsdelar, det innebär bara att den som lyssnar slarvigt kan förledas att den här unga parisaren är ytterligare en i raden av folktronica-artister som översvämmar Europa just nu. 

Förhoppningsvis slipper Syd Matters sådana missförstånd. Med en röst som påminner om Becks lågmälda perioder sjunger han sånger värda att lyssna noga till, musik där det bakom varje uppenbart vacker melodi döljer sig småputtrande bihandlingar i laptoparrangemangens utkanter. I grunden finns fantastiskt vackra och ofta lätt sorgsna vispopmelodier framförda på akustisk gitarr, inte helt olikt José González. 

Men eftersom han håller Gorky’s Zygotic Mynci lika högt som Nick Drake dyker det upp mängder av smått psykedeliska detaljer i form av baklängesrytmer med små gulliga synthslingor över. Och eftersom han dessutom älskar Robert Wyatt lika mycket så filar han lika mycket på atmosfärer. När han dessutom får en glimt i ögat mitt i sorgsenheten, som i stillsamma Tired Young Man, eller när han snuddar vid det infantila i Bones, om en pojke som sjunker under jorden och möter mystiska små varelser, är resultatet lätt överväldigande.

Because/Border
BETYG: 3/6

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden, april 2008.)

Det börjar dra ihop sig till pseudonymbyte för Paristrubaduren Jonathan Morali, eftersom Syd (Barrett) inte har någon betydelse alls för honom längre. Om han med sina akustiska gitarrer, meditativt stilla visor och inlånade stråkkapell prompt vill skylta med idoler borde han överväga namnet Nick Matters, efter Mr. Drake, men allra helst hade vi velat höra honom ta steget ut ur förebildernas skugga.

V2
BETYG: 4/6

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden, augusti 2005.)

Han heter Jonathan Morali, bor i Paris och tycker att Syd har betydelse. Syd i allmänhet, kanske, men definitivt Syd Barrett. Det innebär nu inte att man får uppträda hursomhelst, måla sitt hus kanariegult eller sjunga sånger om fastrar med oväntade karriärvägar. Inte för Jonathan Morali. Nä, med Syd Matters väljer han försiktigare vägar till Canterbury. På sin debut trampade han stillsamt upp stigen bland de vackraste akustiska folkvisorna, kryddade med lättpsykedeliska electronicadetaljer, och när han fortsätter samma promenad är han lika försiktig och lika lågmäld. 

Men den här gången vandrar han inte ensam. Med vänner som tagit över ansvaret för tidigare maskinella rytmhanteringen känner Syd Matters en större självsäkerhet, och vågar bjuda in både en underskön stråkkvartett, och till och med idolen Euro Childs från Gorky’s Zygotic Mynci på I Care. Trots det ter sig stigen en aning mindre psykedelisk den här gången, lite mindre tillbakablickande mot tider när skönt svårmodiga brittiska sångare knappt behövde greppa en gitarr och nämna Tolkien innan de slog igenom. Men Syd Matters andra promenad är minst lika förtrollande vacker som hans förra.

Wounded Bird/Border
BETYG: 5/6

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden, april 2007)

De enklast tänkbara sångerna, enligt Brill Buildings hitrecept från 1962. De skiraste arrangemangen, med dansbandsbas lunkande i botten, klingande Abba-piano, oceaner av girlgroup-stämmor, hetsande trummor och en solosaxofon som Clarence Clemons bara kunde drömma våta drömmar om. Texter om tårar på kudden, stundande tragiska aborter, en enstaka kyss och längtan, längtan, längtan. Till och med in salig mamboblåssektion. Sällan har en skiva låtit mer romantisk New York än när Syl Sylvain samtidigt fann sitt livs kärlek och sitt livs musikaliska form 1981.

Efter New York Dolls skitiga och utdragna dödskamp äntligen tog slut 1977 hankande sig Syl Sylvain, född Mizrahi, fram som gitarrist åt sin gamla partner David Johansen, och spelade in ett överlastat och ointressant studioalbum. Men när han mötte Rosie Rex slog det gnistor på alla nivåer och i alla riktningar. Med henne på trummor, stabile Tubby Reid på bas och Joe Camilleri på sax satte han ihop en combo och rusade in i studion för att spela in det mest oförskämt inställsamma NY-album de kunde föreställa sig. Syl Sylvain and the Teardrops.

Året därpå kom de till Sverige, och deras TV-sända framträdande på Måndagsbörsen är fortfarande oöverträffat som ett av de mest elektriskt gnistrande TV-inspelningarna någonsin, både i den påtagliga fysiska kärleken mellan Syl och Rosie och i musikens omedelbara dynamik och attraktion.
Så hur slutade sagan? Well, du har hört det förut. Det gick slentrian i relationen, och försöken att fräscha upp kärlekslivet med sexleksaker i form av beats och rollekar som Roman Sandals gav möjligen uppskov åt det oundvikliga. Skilsmässa. Musikalisk brist på inspiration och fokus. Obskyritet. Till slut till och med New York Dolls-återförening. Men för en stund var världen vacker, för en stund var Syl Sylvain en New York-legend lika viktig som Dion och Johnny Thunders. Det var ett vackert ögonblick.

Syl Sylvain and the Teardrops (Wounded Bird/Border) finns äntligen på CD, och är skivan som obönhörligt avslöjar om din lokala dealare är en förklädd bensinmack eller en välsorterad skivbutik.

Skivrecension

Av Patrik Forshage

Andra toppar i New York Dolls-medlemmarnas solokarriärer

• Johnny Thunders – So Alone (Rhino/Warner) 1978
• David Johansen – David Johansen (Razor & Tie) 1978
• Jerry Nolan – Take a chance with me (Tandan vinyl-sjua) 1982

Skriv din text här …

Sub Pop/Playground
BETYG: 5/6

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden, december 2016)

På Seattle-bandet Tads andra utgåva Salt Lick föll allt på plats. På den råa debuten God’s Balls 1989 hade det handlat om rättfram och tung riffdriven för-grunge som tydligt bottnade i urmetal av Black Sabbath-snitt, men Europaturnén tillsammans med det lika unga och hungriga Nirvana hade gjort avtryck hos båda banden.

För Tad Doyle och hans gäng innebar det att tyngden och aggressionen fanns kvar med oförminskad kraft, och den cover av Misfits Damaged med sitt inskjutna AC/DC-citat som adderats bland bonusspåren sammanfattar var bandet kommer ifrån. Men med Steve Albini som producent hade de slipat på den med en gitarrhantering som kan användas för att definiera kärnan i grundens ambivalens mellan furiös attack och stenad slöhet. Närheten till Kurt Cobains uttryck är ofta påfallande, och här är låtarna lika vassa och fokuserade som på kollegornas Bleach.

På Tads tredje album 8-Way Santa är det redan försent. Här finns visserligen starka låtar som 3-D Witch Hunt, och med Sonic Youth-inspiration och temposkiften placerar sig Flame Tavern nära Kurt Cobain. Även Jack Pepsi (numera rätt och slätt Jack efter diverse varumärkesrättegångar) är strålande, men med nästan Suicidal Tendencies-attack signalerar den samtidigt Tads vilsna ambivalens inför tänkbara utvecklingsvägar. När det eklektiska på flera ställen tar dem i riktning mot funk metal blir det riktigt unket, vilket bidrar till att förklara hur det kom sig att det aldrig mer fanns anledning att bry sig om bandet trots deras fortsättning på storbolag.

God’s Balls och 8-Way Santa (båda Sub Pop/Playground) har också kommit i fina återutgåvor proppade med extramaterial, för den som vill ta grungen hela vägen.

Skivrecension
Av Patrik Forshage

Rough Trade/Border

BETYG 5/6

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden juni 2007)

Ett tystare musikverk än Open field får man söka sig ända tillbaka till John Cage för att finna. Gitarrsträngar knäpps försiktigt långt borta, någon kommer åt en trumma med vispen, som av misstag, vindspelet klingar stilla och i lägenheten under spelar någon violin med stor omsorg om grannarna.

Olikheterna med The Concretes, som hon med buller och bång hoppade av förra sommaren, kunde inte vara större. De populärkulturella referenserna vi vant oss vid finns kvar i rader som ”The sunshine lady came through the door, just like Dion sings in a song”, men som allt annat på skivan väldigt långt ifrån den in-your-face-attityd som präglat The Concretes. 

De återhållet desperata undergångsstämningarna och det fantastiskt vackra gitarrspelet i Only yesterday är på Leonard Cohen-nivå, och ofta skapar hon stämningar mer än låtar. Här handlar det mer om att klä av än att klä på. Bara Lost and found bryter av med omedelbar popkänsla och ett mer komplett arrangemang, inklusive piano och stråkar. 

Det är ingen tvekan om att Victoria Bergsman slutat kompromissa. 

Rough Trade/Border

BETYG 5/6

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden september 2009)

Det finns saker man känner igen från Taken By Trees debut, bland annat de omedelbart övertygande sångerna. Men det finns också tre stora förändringar. 

Den största är inte – som förhandssnacket gjort gällande – strapatserna, musikerna och inspelningsplatsen i Pakistan, även om det kombinerat med svensk stilla indievisa är sensationellt välljudande. Inte heller den klockrena och moderna ljudbild hon byggt tillsammans med Andreas Söderström och producerande Dan Lissvik är den viktigaste förändringen. 

För en sångerska som till synes bär sitt psykiska välbefinnande ovanpå huden och i sina stämband är den största, bästa och viktigaste förändringen istället att Victoria Bergsman nu har en trygghet i sin fortfarande skira och vackra röst. Det är där skönheten och framtiden uppenbarar sig tydligast.

Secretly Canadian/Border

BETYG 4/6

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden oktober 2012)

Det där med att Victoria Bergsman, en gång Sveriges indiekronprinsessa i Concretes, skulle utvecklas till att bli en subtil musiker med djupt intresse för musik från andra delar av världen än den anglosaxiska var rätt otippat. Men efter Taken by Trees förra Pakistan-inspelade album har hon den här gången låtit en resa till Hawaii ligga till grund för sin musik, och det i sammanhanget lika otippade valet att arbeta med The Tough Alliances Henning Fürst är ett inspirerat beslut. 

Fortfarande sjunger hon i grunden ganska sorgsna popsånger, och de skira melodierna kläs först i tunn och sval synthkädnad. Det verkligt omvälvande är när Fürst utsätter melodierna för en stilsäker och tung dub-behandling. Med den tangerar hon popdub som till exempel Hollie Cooks, och även om Hawaii-inspirationen och vågskvalp någon enstaka gång slår över i charterresa är Other Words ett lyckat sidosteg från en av våra bästa sångerskor.