Jason Lytle nöjer sig inte med att klippa sig och skaffa ett jobb. Han rakar av sitt skägg, lägger in sig på rehab, lägger ner bandet och tar med sig skateboarden hem till Montana.

Om Grandaddy erbjuds 30 miljoner för att spela på ”någon shejks födelsedagskalas” överväger han återförening, annars är det slut här. Varför ska man fortsätta göra den smartaste rocken, de mest genomtänkta rättframma poplåtarna, de roligaste ljudexperimenten och de snyggaste indie-symfonierna om ändå ingen bryr sig?

När Grandaddy 1999 släppte sitt andra album The Sophtware Slump borde de omedelbart ha blivit en angelägenhet för var och en som någonsin intresserat sig för Flaming Lips och Mercury Rev, liksom för alla som aldrig kunnat lämna The Replacements bakom sig. Så blev det inte.

Många lystrade, men Grandaddy har förblivit ett val för konnässörer. Även avskedet är alltför spretande för att smidigt glida in på topplistornas övre skikt. Därmed hittar varken Jason Lytles små punkbagateller, lätt elektroniska punkpop i Disconnected eller rättfram stor rockmusik som i Rear View Mirror någonsin sin publik.

Människor som lever tomma liv i avsaknad av fina små popsånger som Where I’m Anymore och sorgsna Guide Down Denied kommer aldrig att bli hela. Det är synd om människorna. ”I’ll never return”, mässar han på det gömda bonusspåret. Men allt som behövs är ju 30 miljoner, så var står insamlingsbössorna?

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

Med sin andra skiva tog Hell On Wheels för ett par år sedan ett kliv bort från sin trygga indietillvaro, genom att skeva till sin musik i riktning mot New York-rock anno ’78. Men modet svek, och de försäkrade omedelbart att varje antydan till rock bara var lyssnarens missuppfattning, och att de var trogna sin ursprungliga kärlek pop. Nu har Hell On Wheels krupit längst in i sitt trygga indiehörn med svansen mellan benen. Det enda som antyder att Hell On Wheels har några andra ambitioner än att bli den svenska indiepopens egna ärkekonservativa Status Quo är ett klingande Benny Andersson-piano längst bak i Alexandr och As We Play, och när de inrättar sig i skrammelledet bakom tidigare efterföljare som Niccokick blir det bara fånigt och fegt.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

Jag är för gammal för sånt här. Jag är för gammal för att flina förtjust över halvtaskiga kompiskörer och DIY-inspelningar. Jag är för gammal för att hoppa upp och ner över popbagateller. Jag är för gammal för trädkojor och vattkoppor, åtminstone egna. Jag är för gammal för klassfoton i gympasalar, om jag inte får vara den buttre pedagogen längst bak i hörnet. Jag är för gammal, alldeles för gammal, för att jubla över simpla indiepopsånger som bedårar utan mål och mening. Det skiter jag i. Jag jublar ändå.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

Köp Brott & straff om du vill visa solidaritet med och stötta ett par interner på Sveriges fängelser. Köp Brott & straff om du vill få tillbaka 70-talskänslan av medvetna temaskivor från MNW. Köp Brott & straff för att du tar ställning. Men vad du än gör – köp inte Brott & straff om du framför allt är intresserad av bra musik.

Dåliga texter fulla av nödrim, banditromantik och ångestfyllda interner går att stå ut med. Men när Kajsa Grytt blir så uppfylld av sin sociala insats att hon helt och hållet prioriterar bort musiken är det inte förlåtligt. Det rockiga materialet är fullständigt finesslöst, medan de mer jordnära sångerna låter refuserade Södra Bergens Balalaikor-outtakes. Flera låtar är uppenbara lån (Heroes och Neil Young är bland de mest iöronfallande), och bara en Thåström-duett är uthärdlig.

En skiva så här lyriskt banal och musikaliskt simpel gör Hinsebergs interner en björntjänst.

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden)

Dubbelrecension med Neko Case – Fox Confessor Brings the Flood

Americanascenen tunnas ur fort just nu, när den ena dissidenten efter den andra går över till popsidan. Efter tio dammiga år har även Calexico tröttnat på twang-instrumentaler, lo-fi och mariachi. De har sagt farväl till kufar som Howe Gelb och Iron & Wine, sparkat undan rullbuskarna, vinkat farväl till öknen och klivit på bussen mot storstan. 

Nu är det dags för the big times, och i packningen har de snälla harmonier, lättillgängliga blåssektioner och stillsamma pianon. Visserligen kan man fortfarande ana en och annan nedsmugen steel guitar eller smäktande trumpet liksom någon enstaka singer/songwriterballad (Yours and Mine hamnar med sin cello ganska nära våra lokala favoriter Tarantula (senare Tarantula Waltz/ reds anm)). Baksidan av myntet är att Calexico med sin publiktillvända pop tappar all den särprägel som var deras främsta kännetecken, och istället blir anonyma och slätstrukna. 

Att Calexico funkar som kompband till Neko Case kan vara en av de bidragande orsakerna till att även hon släpper på sina countryambitioner. Å andra sidan har hon alltid fört en parallell tillvaro som popsångerska i The New Pornographers, och nu går hon samma väg också solo. Det gör hon rätt i. Ingen annan har varit närmare att axla Kirsty MacColls fallna mantel, med en röst fylld av samma kristallklara kombination av bittert och sött. Det är efterlängtat, men det återstår fortfarande för den så talangfulla Neko Case att hitta sina unika melodier och sin unika röst. 

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

Paniken som Howe Gelb kände när han upptäckte att hans spelning på Ottawa Bluesfest hade klämts in mellan två gospelkörer förbyttes snabbt i förtjusning – här fanns en helt outforskad lekstuga för en av USAs mest egensinniga musiker.

Lekfullt är just hur det låter när den kanadensiska gospelkören Voices of Praise kliver in i Howe Gelbs sångskisser. För trots titlar som Robes of Bible Black och Worried Spirits och trots körens entusiastiska försök att göra baptister av oss är det naturligtvis inte gospel. En halvt viskande Howe Gelb låter lika skev som vanligt, och i grunden är såväl de nyskrivna spåren som Rainer Ptacek-sångerna och de gamla Giant Sand-låtarna som Gelb ansåg var i behov av andlig vägledning samma trasiga Neil Young-travestier som vanligt. Gospelkören gör sin plikt och lyfter sångerna och Howe Gelbs humör till nästan extatiska nivåer. Vem är då jag att sura?

Simon Edgren tjärades och fjädrades och kördes ut ur Jönköping för fem år sedan, eftersom hans röst inte var tillräckligt macho för countryscenen. Det förklarar varför Jimmie Dale Gilmore och Willie Nelson aldrig slagit i Småland, och det är enbart smålänningarnas förlust.

Ed Greene är långtifrån tvättäkta cowboys, bara sketna debutanter fulla av villkorslös kärlek till strängplockande och sentimentala refränger. Deras starkaste låtar är en aning countryifierad pop, och i stökigare nummer som When I’m Gone klämmer Simon Edgren i som en ung Rod Stewart i ett förfestande The Faces. Men Ed Greene ror både sånt och tragiska Gram Parsons-ballader som Does it Run in the Family iland, och sällan hör vi så här låtmässigt genomarbetade debuter.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

Den som verkligen sparkade in dörren för den svenskspråkiga 79-punk-revivalen var Mattias Alkberg på utflykt från Bear Quartet. Och nu följer Markus Krunegård från BQ:s argsinta och minst lika talangfulla lillebröder Laakso efter, tillsammans med en munter skara musikanter med meriter från Doktor Kosmos, Monster och Fireside.

Hets är hastigt ihopsatt (och ännu hastigare namngivet, uppenbarligen), och efter bara ett par månaders existens är det inte konstigt att det haltar en aning här och där. Men med Trist javisst och Gud va bra bränner det till ordentligt. Den förstnämnda är en yngre kusin till KSMB, medan den senares klassåterträff verkar inbegripa den udda konstellationen Ulf Stureson, Tore Berger och Dr Zeke.

Ännu roligare är grymt elaka Ulf, med sin djupt ironiska analys av fenomenet Lundell. Det enda riktigt usla är avslutningsspårets 63 olika sätt att säga förlåt. Utöver det och bandnamnet har Hets inget att be om ursäkt för.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

Med skivan Nashville vinkade Josh Rouse farväl till sin gamla hemstad, och nu vandrar han omkring som en storögd turist, relokaliserad till en loj Quiet Town på den spanska solkusten. I ny miljö och utan tillgång till den omfattande musikaliska vänkrets Josh Rouse brukat omge sig med, har han det väldigt behagligt tillsammans med den intima trio som är på plats.

His Majesty Rides är en smart orgelstinn popdänga, men allt som oftast får en kanna Tinto de Verano i eftermiddagssolen konkurrera ut det hårda finslipningsarbetet i en mörk studio. Det innebär att Subtítulos avslappnade softpop med någon stillsam bossa-antydan blir en laidback liten bagatell, perfekt till siestan.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

Just när wyrd folk-vågen med Devendra Banhart i spetsen börjar erkänna sin skuld till walesiska Gorky’s Zygotic Mynci finner dessa för gott att ta paus. Inte deras ledare Euros Childs dock. Han ockuperade ett rum hos sina föräldrar utanför Cardiff, och där spelade han in sin första soloskiva.

Hans ambition var att fylla Chops med partymusik, och det finns onekligen jättekul ögonblick. Skojfriska Donkey Island hade kunnat vara Julian Cope innan magic mushrooms oåterkalleligen infekterade hans hjärna, och åtta minuters technofolk i First Time I Saw You låter som Spiritualized under ett strömavbrott. Den för walesisktalande tydligen ekivoka Hi Mewn Socasau är närmast surfrock, och lika få lär till fullo uppskatta parallellerna mellan den fina heminspelade soulballaden Costa Rica och årgångs-Torsson, när Euros Childs beskriver sina erfarenheter som glassförsäljare. ”Ice cream sells when it’s hot, but it don’t sell so well when it’s not”.

Men festen spårar ur med jämna mellanrum, och skivans sex färdiga låtar trängs med en lika stor mängd skisser och infall, ofta enbart roliga på pappret. Om Stella is a Pigmy vitsar Euros Childs till exempel att vi ska föreställa oss Ramones klassiker Judy is a Punk. ”But shorter. And in three parts.” Stimulantian har flödat och alla gästerna på Euros Childs fest verkar ha haft riktigt roligt. Det betyder inte med självklarhet att det är lika kul att uppleva festen via sina högtalare.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden