Finesserna hittar man som vanligt i texternas blandning av vardagsrealism och ordlekar. Beautiful Souths popsånger däremot, med övertydliga blinkningar till Beatles, music hall och den här gången också i någon mån country, är lika lättuggade som engelska kokta grönsaker, och lika intetsägande. Manchester skulle visserligen göra sig fint i Sven-Ingvars repertoar, helt utan förändringar i sitt arrangemang, men bara inledande The Rose of My Cologne och muntra Space med en hetsig trumrytm lånad från ett vykort från New Orleans letar sig in i Beautiful Souths allt långsammare expanderande greatest hits-set.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
Som på en begagnad mastertape manglar några av de gitarrer BMX Bandits brukar använda långt ner i bakgrunden på To a Flame. Men över dem har den traditionella instrumentering Teenage Fanclubs lillebröder normalt lutar sig mot fått vika sig för cembalos, flöjter och framför allt orglar den här gången.
Om arrangemangen är en överraskning är poplåtarna, både egna och Daft Punks Something About Us, lika charmerande simpla som alltid. Allt som oftast handlar det i realiteten om barnvisor, allra mest infantilt på Taste som inte ens Jonathan Richman hade kunnat sjunga utan att fnissa. En rättfram tagning av Olivia Newton-Johns Hopelessly Devoted to You är förstås ironisk, men att avfärda Almost Nothing at All som skoj för att den med elpiano, soulgitarr och stillsam röst leka hemsnickrad G-funk vore att missa poängen.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
Vice/Warner
Att flytta till storstan för att upptäckas kan vara en traumatisk upplevelse. För att undvika att bli utskrattad för dialekt och bonnighet gäller det att snabbt fånga upp vilka trender som gäller och sedan vara värst i att följa dem slaviskt. När The Stills flyttade till New York misstogs de för att vara ett The Strokes-coverband, eftersom de ståtade med en komplett uppsättning exakta The Strokes-frisyrer. Ljudmässigt däremot ägnade de sig precis som alla andra New Yorkband och deras mostrar åt att karbonkopiera det Joy Division-sound som var grejen då.
I takt med att frisyr- och musiktrenderna blåser vidare utvecklas också The Stills. Nu har Dave Hamelin lämnat trumpallen för att sjunga tillsammans med Tim Fletcher, och istället för att turnera med Echo & The Bunnymen har man återupptagit kontakten med Broken Social Scene, som gästar Oh Shoplifter. Men landsmännens genialitet smittar inte av sig. Det The Stills beskriver som en återgång till enkelheten kan lika gärna beskrivas som räddhågsen gubbpop, tillräckligt smart för att undvika att bli intetsägande men aldrig heller uppmärksamhetsväckande. ”Avslappnad”, är ett tänkbart adjektiv, och ”oengagerad” är lika träffande.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
Tired of Hangin’ Around visar upp några typiska karaktärsdrag för en andraskiva från ett band vars debut överraskande blivit en prisbelönad försäljningssuccé (i The Zutons fall en Mercury Prize-nominering och 600 000 sålda ex bara i England). Men också några otypiska.
Som seden och marknadsföringsstrategerna kräver går det lätt att känna igen sig på uppföljaren. Samma genomsmarta pop, proppad med anekdot- och karaktärsfyllda texter, myckna vokalstämmor och lättrallade popmelodier, vassa gitarrer och otidsenliga saxofoner. Men till skillnad från hur det brukar gå till är låtarna inte bara mer koncentrerade den här gången, de är dessutom mer hitmässiga och rent ut sagt bättre. The Zutons brände inte sitt krut första varvet, och med meriterade Stephen Street i producentstolen är det lika mycket ett underhållande referenspussel som en skitbra popskiva.
You’ve Got a Friend in Me sjunger David McCabe, och låter bara en aning mer väluppfostrad än Dave Davies I’m Not Like Everybody Else. Kinks och Madness är uppenbara referenser inte bara för textkonstruktion och vokalharmonier, och Madness är en lika tydlig utgångspunkt. Om inte annat så åtminstone för att The Zutons använder saxofonen som ett avgörande melodieinstrument, precis som Camdens hjältar brukade göra. När The Zutons som i It’s the Little Things We Do kombinerar sånt med pigg rytm som till slut slår över i den Motown, medan inte bara Liverpool-dialekten påminner om en mästarsångare och berättare som Ian McNabb är de svåra att överträffa.
Den suggestivt svängiga Albyl-soulen i Valerie är effektivt smärtlindrande och samtidigt bländande kritvit, och The Zutons komplexitet och uppfinningsrikedom är aldrig in your face. Istället maskerar de effektivt sånt med den snyggaste upptempopopen, som Hello Conscience och skivans stompiga förstasingel Why Won’t You Give Me Your Love?. Även om det kan tyckas överdrivet måste till och med The Smiths och The La’s nämnas. I de vassa gitarrerna går det att hitta kopplingar mellan dem, men framför allt i ett låtmaterial där The Zutons förmedlar den euforiska känslan av att popmusikens källa aldrig kommer att sina.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
Ett band som när andan faller på uppträder utklädda i läkar- och sköterskekläder framstår inte alltid som psykiskt stabila. Ännu värre verkar det förstås om bandet från början var ett enmansband och därtill ett konstskoleprojekt, och sedan svällde med fyra syskon och en hel drös med vänner, den ena knäppare än den andra (Sufjan Stevens, Why?).
Kan de ovanpå det inte riktigt hålla reda på sitt namn, utan kallar sig ömsom Danielson, Danielson Famile, Tri-Danielson, Br. Danielson eller, eh, Ship – eftersom ingen medverkande faktiskt heter Danielson – anar man verkligen oråd. Men inte förrän Daniel Smith sätter igång att sjunga sina ordrika nonsenstexter med titlar som Kids Pushing Kids och He Who Flattened Your Flame Is Getting Torched över hetsig musik fylld av taktbyten, skolkörer, klockspel och oboe blir Danielson inlåsta i den madrasserade cellen mittemellan Phil Spectors och Syd Barretts.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
Man skulle kunna argumentera för att Dirty Pretty Things faktiskt är The Libertines. Carl Barat var ju hjärnan bakom bandet, och ytterligare två fjärdedelar av Dirty Pretty Things har turnerat under namnet The Libertines. Även Pete Doherty, Carls tvillingsjäl och tragiska oäkta hälft, finns med överallt på Waterloo to Anywhere. Åtminstone i anden, åtminstone i texterna. Bang Bang You’re Dead hade varit en given och hyllad Libertines-singel.
Men i den här kontexten betraktas angreppen på Pete Doherty och Carl Barats anspråk på att ligga bakom den forne vännens talang istället med överseende och viss sensationslystnad. Gin and Milk hade också varit en lysande The Libertines-singel, om det bara funnits några skandaler att lansera den med. Bland fördelarna finns nämligen det faktum att Carl Barat stod för Libertines mest självklara låtar, och sådana kryllar det till skillnad från på Babyshambles debut nämligen av här.
Däremot går det att spåra relativt lite av Pete Dohertys självförbrännande destruktivitet, och det måste hur ogärna vi än vill antecknas bland nackdelarna. Den kittlande känslan av slak lina och livsfara som alltid fanns i Libertines sällskap har här ersatts av trygghet och hantverksskicklighet. Ingen kommer att dö under Carl Barats vakt.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
Fyfe Dangerfield talar om The Guillemots album Red.
Ni har fått blandad kritik för Red.
– Jag respekterar att en del inte gillar det vi gör, men i England har det blivit helt wierd. Några anklagar oss för att försöka vara kommersiella och göra pophits. Det vet vi inte ens hur man gör. Samtidigt skriver andra att vi spretar i för många riktningar samtidigt. Hur går de bilderna ihop? Vi ville fokusera på rytm den här gången, och så ville vi göra ett stort popalbum, och sådana är inte fashionabla just nu.
Nu säger du konsekvent ”vi” om The Guillemots, och i tidiga intervjuer sa du konsekvent ”jag”.
– Det var ju jag som bildade bandet, och jag hade en plan, ett sound och låtar. De andra tyckte att det var ok. Nu är läget ett annat. Vi har just börjat jobba med nästa album, och det blir helt enkelt ljudet av fyra människor i ett rum. Alla har egna projekt vid sidan om, så det egoistiska får vi utlopp för ändå.
Ditt andra band Gannets spelar jazz.
– Det är frijazz, antar jag, men inte så jävla pretentiöst som all annan improviserad jazz. Och så jobbar jag med mitt stråkverk Music of the Moon. Det är rätt läskigt faktiskt, jag upptäckte just en dansk kompositör, Rued Langgaard, som har gjort ett stycke som heter Music of the Spheres, som påminner en hel del om det jag jobbar med. Men det är skrivet för 100 år sedan. Det är magiskt, nästan, hur musik kan sväva omkring och tränga in i olika människors medvetande en gång per sekel.
På tal om magisk musik, er basist Aristazabal Hawkes säger sig ha funnit det hemliga ackord som ger alla kvinnor omedelbar orgasm.
– Hon säger det, ja.
Men ni har inte spelat in det ackordet på skiva än?
– Haha, snacka om positiva sublima ljud. Vi skulle sälja hur mycket skivor som helst. Men nej, än så länge har hon hållit det hemligt även för oss.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
(Dubbelrecension med Sol Seppy – The Bells of 12)
Musikkonservatoriskt utbildade vokalissor går det 13 på dussinet. De allra flesta har Stina Nordenstam som förebild, viskar vänt om skönhet men skitar gärna ner sin vackra akustiska ljudbild med ekon och knastrande elektronik. Att döma av den här månadens främsta exempel spelar flertalet dessutom minst ett stråkinstrument och har undantagslöst tjänstgjort hos Mark Linkous i Sparklehorse. Vi får anta att Sophie Michalitsianos, eller Sol Seppy som hon vill kalla sig, förbannar att snuten dök upp vid precis fel tillfälle. Hennes viskande röst mittemellan Mazzy Star och Cocteau Twins hade kunnat vara den perfekta kuppen. Med genomarbetade sånger, ibland så tättintillsmygande att man ryggar tillbaka för att värna sin intimsfär men finast i popigare Come Running och elektrifierade Slo Fuzz, var hon så gott som hemma.
Men med stridsropet ”Beauty is the new punk” stormar Joan the Police Woman just då ur skuggan från tidigare uppdragsgivare som Antony and the Johnsons och Rufus Wainwright (uppmärksamma kalenderbitare känner till och med igen henne från Nina Perssons A Camp-projekt), och Sol Seppy hamnar obönhörligen i skymundan. Joan Wasser lutar sig hellre mot traditionell sättning än mot elektronik. Väldans fina The Ride skapar en lättjazzig sjuttiotalskänsla bland annat tack vare elpiano, stråkmaskin och åminnelser om både Laura Nyro och Sade i sången. Hennes sånger har en övertygande stabilitet, och smyckas av så snygga detaljer att man häpnar. En dämpad trumpet, en stadig oboe, en aning försiktig dub, och i Eternal Flame lägger hon arty körer med antydningar till r’n’b-wail ovanpå en drivande The Edge-gitarr. Det som kommer att dra flest köpare till Joan as the Police Woman är duetten I Defy, med gamla bossen Antony i sitt absoluta esse. Men det är bara en extra bonus, Joan Wasser har tillräcklig auktoritet för att patrullera på egen hand.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
Hur skulle ett samarbete som ger bästa polarna Jack White och Brendan Benson utrymme att avslappnat ta ut svängarna och ha skitkul ihop kunna vara något annat än fantastisk?
Jack White gräver vidare i sin skrammellåda (Intimate Secretary) och i Led Zeppelin-gropen (Broken Boy Soldier och Blue Veins). Brendan Benson slipar som vanligt på utsökta popmelodier, och Hands blir en hitsingel vilken sekund som helst.
Men det där extra, det där nya som borde uppstå när två skarpa hjärnor och vassa stämmor slår sig ihop, det fattas. Brendan Benson nöjer sig med att lägga fina vokalstämmor på Jack Whites låtar, medan Jack sätter sig i baksätet med sin kaxiga gitarr på Brendans.
Bara i singeln Steady, As She Goes, som var starten på samarbetet, uppstår något mer. Där gifter sig Jack Whites kraft och experimentlystnad perfekt med Brendan Bensons fingertoppskänsliga pop, med Joe Jackson och Badfinger som vittnen.
Med två sådana hjältar kan det aldrig bli annat än lysande. Men den glögg som förvandlar ett plus ett till något mycket större än tre får vi bara lukta på.
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden)
Eskobar har alltid kämpat för att hålla balansen mellan fina popsånger och oförarglig menlöshet, mellan försök till farlig trendriktighet och identifikationsbar vanlighet. På sin fjärde skiva väljer de slutligen sida, och äntligen får den som tycker att Coldplay är coolt hårda grabbar och att Bono är en oberäknelig rebell ett nytt favoritband.
Popmelodierna har fått lämna plats åt vad som hade kunnat kallas akustiska singer/songwriter-ballader om det bara gått att ana någon form av melodi någonstans. De få kvardröjande popsångerna blir, med undantag av singeln Persona Gone Missing som är den enda låt här som inte bokstavligen luktar illa, aldrig episkt stämningsfulla. De blir bara genuint sega.
Som grädde på moset har någon skämtare inbillat Eskobar att Dire Straits-gitarrer är det nya svarta, och när de avslutningsvis försöker imponera som globetrotter-dandys (”I’ve had too many glasses of champagne in London, Paris and Berlin”) går det inte längre att hålla sig för skratt.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden