Magnus Henriksson bokstavligen blöder för oss. Han gör kullerbyttor, ramlar handlöst baklänges och dyker över trummorna. Han hänger fläktrören med mikrofonen halvvägs ner i halsen. Iggy Pop verkar plötsligt sin ålder och Lux Interior framstår som försiktig när Existensminimum med sina hyperintensiva spelningar är sommarens hetaste biljett.
– Jag bara gillar stora gester, helt enkelt. Jag planerar aldrig vad jag ska göra. Musiken och scenen funkar lite som primalterapi. Först skriker man ett tag, och så småningom inser man vad det är man vill skrika. Så långt har jag inte kommit ännu.
– Jag dricker inte alkohol längre, så jag måste hitta sätt att kompensera, och kroppen är gjord för att ta lite smällar.
Ditt album Last Night My Head Tried to Explode and I Wrote Everything Down har kallats för indie, electronica, drone, kraut, till och med pompös kraut och jazz. Oftast alltihop. Som lyssnare sitter man med hjärtat i halsgropen och oroar sig att det verkligen ska falla isär.
– Nästan alla invändningar mot skivan har handlat om spretighet. Men ingen har tyckt att den är intetsägande. Det kanske är min personlighet som spretar i en massa olika riktningar?
– Jag inspireras mer av andra grejer än musik. Som Roy Andersson – han är stor. Hans filmer är stora och episka, och samtidigt punk. Han är så jävla arg. Jag inbillar mig att han är perfektionistisk och väldigt självkritisk, och det känner jag igen mig i.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
Mot en duk av gitarrplockande och arpeggios tillräckligt vackra för att göra till och med John Fahey stolt sjunger debuterande Fionn Regan likt en nykter variant av sorgligt underskattade I Am Kloot. Små stänk av slagverk, piano och stråkar förfinar, men det är rösten, gitarren och de fina sångerna som gör att man häpnar över Dublintrubadurens talang.
Bland Fionn Regans finstämda och vemodiga vardagsbetraktelser finns också krypande hotfullhet i Hunters Map, förstärkt av en dov cello, och pikaresker. Det är ingen slump att Saul Bellow dyker upp i texten till den nakna Put A Penny in the Slot, där Fionn Regan ber om ursäkt för allt han oförklarligt råkat få med sig hem från sin väns bostad, och lovar skicka tillbaka besticken, bordsduken, konjaksskvätten och boken om döda presidenter.
”Ett gammalt huvud på unga axlar och samtidigt ett ungt huvud på gamla axlar”. Så beskriver Fionn Regan sig själv, och det är på pricken. Tradition och nytänkande i en smått fantastisk kombination gör en visdebut nästan lika självlysande som en gång Leonard Cohens. Allt tyder på att vi har med en större talang att göra.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
Hur skulle Golden Smog kunna vara något annat än bra? Med sin kärna från Jayhawks med Gary Louris i spetsen, originalmedlemmar från Big Star och Soul Asylum, och som extra krydda Wilcos enväldiga härskare Jeff Tweedy hade Golden Smog kunnat vara americanans ultimata supergrupp. Om det inte vore för några smådetaljer. Den första är att inget av de band medlemmarna har som huvudsysselsättning någonsin nått någon vidare storpublik, vilket i någon mån urvattnar begreppet supergrupp. Den andra är att kombinationen av hjältar inte leder till några kemiska reaktioner. Varje medlem bidrar med sina specialiteter i sina respektive låtar, medan resten agerar habila bakgrundsmusiker, och den spänning som borde kunna uppstå i den här sortens meetings of the minds uteblir helt.
En tredje detalj är att varje medlem uppenbarligen behållit sina viktigare skapelser till andra sammanhang. Jayhawks finns här, i det sympatiska titelspåret och i trista You Make It Easy, men ingen av dem hade kvalat in på Jayhawks-skiva (eller till Gary Louris äntligen återupptagna samarbete med sin gamla parhäst Mark Olson). Wilco finns i väldigt små doser på stillsamma Listen Joe, men det är samma sak där. Hurricane dryper av Soul Asylum, och dem ville vi hur som helst inte höra av igen.
Det innebär att Another Fine Day är en helt ok skiva, men också en skiva där summan är mindre än de sammanlagda beståndsdelarna. Då hjälper ens ett fint Louris/Tweedy-samarbete i Dave Davies-covern Strangers eller att Marc Perlman kliver fram ur Jayhawks-skuggan och släpper loss en smått fantastisk powerpoprökare i Corvette. Golden Smog är naturligtvis bra. Men de är allt annat än angelägna.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
Trots en förkärlek för indiepop och sval Sade-låtsasjazz, kostymer och kajal (jag vet, det är skrattretande, men sådan var tidsandan) var det för en gammal punkare fortfarande en principsak att köpa alla singlar med stencilomslag vid Skivfönstrets singeldisk. Så singeln med omslag i rött och vitt, med den mystiska etiketten Creation och ett bandnamn som ett långfinger var förstås given, särskilt som baksidan var en Syd Barrett-cover.
Upside Down hette framsidan. Och mycket riktigt ställde den mitt 80-tal på huvudet. För plötsligt fanns ett band med samma attack som Stooges och Sex Pistols mitt ibland oss. Plötsligt var energi och oväsen tillbaka, plötsligt kändes inte Ritz, Cia Bergs Bagen och pancake-makeup över fortfarande tonårsgles skäggstubb lika fräscht längre.
Vi visste inget om någon spirande Glasgow-scen, vi kunde inte ana framtiden för bandets halvtaskiga trummis med svårartade Maureen Tucker-komplex, en viss Bobby Gillespie, vi visste inget om Creations snara betydelse för världen. Vi visste inte ens sanningen om bandets kärna, bröderna William och Jim Reid, eftersom de lurade i oss att de var 17 år snarare än verklighetens 26 och 23.
Det enda vi med säkerhet visste var att Upside Down var just det reningsbad vi behövde, eller åtminstone den make up-remover vi behövde. Vi blev påminda om att två strängar på basen var mer än tillräckligt. Vi förstod åter att en trummis bara har två händer, så virveltrumma och golvpuka räcker bra, tack. Vi fattade än en gång att bra pop skulle bygga på traditioner från den otvungna enkelheten från Brill Building, eller Ramones om du hellre vill. Vi insåg att mumlande sång med text utan vare sig tillkämpad intellektualitet eller Live Aids världsförbättrarambitioner – utan några som helst ambitioner, att döma av vad som gick att uttyda – var vad en människa behöver.
Nu gick det visserligen inte att uttyda särskilt mycket, eftersom alltihop dränktes av feedback, som om Phil Spector hyrt in en distorkester om 40 personer att bygga en Wall of Noise. White Light White Heat vitt brus. Vi förstod vad det varit som fattats i våra liv. Never Understand hette nästa singel, och då hade Jesus & Mary Chain redan blivit nästa stora grej i England, där collegekidsen tog deras spelningar som ursäkt för att leka upplopp. När de kom till Stockholms Living room på våren 1985 var där lika många som kom för att se bandet slåss med varandra som antalet nyvakna pop- och noiseälskare.
You Trip Me Up. Just Like Honey. Debuten innehåller så många pärlor, så många singlar, så många stunder av överstyrd poplycka. Men den innehåller inte Upside Down, som Jesus & Mary Chain mediaträffsäkert dissade så gott som omedelbart efter releasen. Och inte titelspåret, som bara kom på singel. Istället för bonusspår är de här återutgåvorna Dual Discs, med DVD:er fyllda med promos på skivornas baksida.
Inför sin andra skiva Darklands städade bröderna Reid sitt garage ordentligt. Nya förstärkare som inte surrar, distboxarna gömdes och glömdes längst in i garderoben, Bobby Gillespie ställdes inför ett ultimatum och satsade på sitt eget Primal Scream istället. I About You konstaterar Jim Reid att det finns värme i regnet, som inte piskar lika nordengelskt iskallt längre. Resultatet var en skiva som var bra, med låtar som utmärkta April Skies. Men Darklands vänder inte upp och ner på världar.
Automatic är en av de Jesus & Mary Chain-skivor man gör gott i att hålla sig långt ifrån. Utan hunger, utan gimmick och utan låtar hänföll de vid årtiondets sista år åt en åttiotalsproduktion som redan då var kraftigt daterad. Den enda trösten är Head On, som Pixies gjorde en cover på och på det sättet räddade från sin dysfunktionella omgivning.
På fjärde albumet Honey’s Dead hade Jesus & Mary Chain accepterat sin roll i musikvärlden. Efter ett tillbakadraget år, och hela 30 månader sedan förra skivan, letade de fram distboxarna igen. Ändå känns oväsensdetaljer, om än i måttligare mängder än debuten, pålagda och pliktskyldiga. Ironiskt, eftersom de med Echo & The Bunnymen-jangly Far Gone and Out och framför allt manglande singeln Reverence hittat rätt i sitt låtskrivandet, så att rundgångsgimmicken inte längre hade varit nödvändig. I sina bakhuvuden hade bröderna Reid sin gamla trummis succé med Primal Scream, så de satte dansvänliga rytmer bakom stulna melodier från The Ronettes Baby I Love You (Almost Gold) och Mr Tambourine Man (Rollercoaster). Två idiotsäkra hitrecept.
Ändå blev det allt tydligare att Jesus & Mary Chains tid var förbi, och avskalat akustiska Stoned & Dethroned var en sista oinspirerad spik i kistan, riktad mot en ny marknad overseas. Utan slamrande kännetecken fanns inget kvar, utom ett eskalerande syskonhat, oöverträffat till och med av Ray och Dave Davies och bröderna Gallagher.
I Love Rock’n’roll, hävdade Jim Reid som inledning på bandets försonande bra post scriptum Munki (inte med i den här drösen återutgåvor), och William kontrade med I Hate Rock’n’roll som skivans sista spår. I september 1998 återupptog sedan bröderna Reid sin fina tradition att bli ordentliga ovänner på scen, och avbröt spelningen på Los Angeles House of Blues efter bara en kvart. Men den här gången ledde bråket till att William faktiskt drog, för att aldrig mera prata med sin bror. Ett enbent Jesus & Mary Chain haltade fram ytterligare ett tag, men dramat var över.
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden, med anledning av återutgivning av hela bandets katalog)
En fördom om Canada är att landet är Nordamerikas (i jämförelse) hälsosamma alternativ. Men sådana illusioner dör när Black Mountain någon gång tar en sjuminuters rökpaus, och Stephen McBean passar på att sjunga stoner-lofi med sin sideshow Pink Mountaintops.
Under tiden bondar Matthew Camirand och hans vänner över Gun Club som sidoprojektet Blood Meridian. Deras punkblues är urtvättad och tunnskäggig, inte särskilt originell, långt ifrån modern, inte alls munter och allt annat än sund. Med bandnamnet hämtat från Cormac McCarthy hårdkokta skalpjägarroman är referenserna övertydliga, så när vad som låter som en ung Neil Young dyker upp på Soldiers of Christ, eller en mörkögd Nick Cave på Good Lover, är det enda som överraskar hur väl de gestaltas. Med lika delar cynism och humor är Blood Meridians värld lika ödsligt dammig och tequilastinkande som våra spaghettiwestern-favoriter.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
Britta Persson vill träffas över frukost. På det sättet hinner hon avverka intervjuer och annat trist innan hon sätter igång med sitt riktiga arbete i studion.
– Just nu leker jag lite tillsammans med Hets-Per Nordmark. Mitt album har varit klart ett tag, och även om jag ska turnera nu vill jag samtidigt vidare. Jag har så många dagar om året att göra musik på, så jag behöver sidoprojekt.
I Kristofer Åström-duetten Bummer Summer märks Britta Perssons kärlek till brittisk folkrock, men hennes kommande debut rymmer också ett par indiedängor och till och med ett namedroppande av Suburban Kids with Biblical Names.
– Jag har nästan haft ihjäl dem. På väg till en gemensam spelning voltade jag med bilen. Winter Tour handlar om hur glad jag var att de överlevt när jag mötte Johan igen senare.
– Sånt där med musikstilar kan jag inte bestämma, en låt kan växa i någon helt annan riktning än vad jag tänkt. Jag kan bli lite irriterad, men det är ändå bättre att följa låten till slut och sedan sätta igång med en annan i stället.
Du började som sidekick till Kristofer Åström – slutar det tvärtom?
– Han ska med på min turne men jag tror inte han har bestämt vad han ska spela ännu. Det ska fler med också, ibland kommer vi vara tre och ibland fyra.
– Folk frågar mig varför jag inte spelar med ett fullt band, eller varför jag inte skriver på svenska. Jag blir obekväm av det – lyssna på nåt sånt band om det är det ni söker. Jag vill göra det här just nu.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
Britta Persson har en röst och ett tilltal fullt av tillförsikt, upptäckarlust och självförtroende. Kanske mer så än man har rätt att förvänta sig av en debutant, men Brittas år som hyllad demoartist och som sidekick till Kristofer Åström har gett henne en sådan stabilitet att när inget bolag var intresserade spelade hon helt sonika in skivan på egen hand. Sen tog hon med sig det färdiga resultatet till skivbolagskontoren istället. ”Då var de ju intresserade.”
Självklart. För trots att inspelningsförutsättningarna var spartanska (vi pratar en enda mikrofon, kastrullpercussion och ljudet av regnet utanför som läcker in på flera spår – vi pratar ärke-lofi) har Britta Persson tillsammans med Kristofer Åström satt ihop en skiva som har brittisk folk som grund, men som utan tvekan vågar sig ut på stökiga indiehit-utflykter som kommande singeln You Are Not My Boyfriend (”Next time I make out it won’t be with you”) och omnämnanden av Low och Suburban Kids with Biblical Names.
Hennes fina folksånger går från det livsglada jublandet över små glädjeämnen, med dragspelsdetaljer och en minst sagt rudimentär pianohantering, till det dovt privat vemodiga, i This Spring nästan orkestralt med stråkar och trumvispar. Duetten Bummer Summer med sångpartier som flätar sig över varandra är ett inhemskt alternativ på den alltmer tätbefolkade folk-scenen. Bered dig på att Britta Persson kan vilja ta med dig vartsomhelst i framtiden, och att varje ställe hon föreslår, hur disparata de än verkar, är värd din uppmärksamhet.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
Det här hade kunnat vara en fantastisk skiva. New Orleans kung Allen Toussaints svängigaste låtar, ursprungligen framförda av folk som Art Neville, Betty Harris och inte minst Lee Dorsey. Samme gigants hungriga piano, som rullar lika sjösjukt som salig Professor Longhairs. The Crescent City Horns riktigt smällfeta blåssektion. Anthony Browns flyhänta gitarr, lika smidig i Curtis Mayfield-pastischer som i ryckiga New Orleans-rytmer. Till och med Steve Nieves orgel, mer trögflytande än den tjockolja som ofelbart flyter in på västkustens stränder varje sommar. Hur skulle det kunna gå fel?
Problemet är förstås huvudpersonen. Att hjälpa Allen Toussaint tillbaka till torra land efter att han blivit av med alla sina ägodelar i New Orleans stora översvämning är vällovligt och sympatiskt, men det gör inte Elvis Costello mer lämpad att sjunga New Orleans-n’n’b. I stötiga nummer som Wonder Woman håller Elvis Costellos torra röst riktigt bra, men nyskrivna The Sharpest Thorn är lika alert som Van Morrisons sömngångarballader från förra decenniet. Så ofta som möjligt försöker Elvis Costello dessutom visa upp den jazzfrasering han tränat ända sedan My Funny Valentine, och det blir som vanligt aldrig bättre än vad du kan höra i baren på närmaste stadshotell.
Ändå förmår omgivningen lyfta The River in Reverse till höjder som Elvis Costello inte varit i närheten av de senaste 15 åren. När Allen Toussaint själv kliver fram till mikrofonen i gungande Who’s Gonna Help Brother Get Further? är det i det närmaste oslagbart. Om Elvis Costello hade vågat rationalisera bort sig själv hade hans hjälpinsatser aldrig kunnat ifrågasättas.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
”Gör aldrig ALDRIG ett dubbelalbum, och särskilt inte ett med lösa jamsessions!”. En gyllene regel att följa och ära, och särskilt för en artist som Frank Black som borde lärt sig både två och tre läxor av sina katastrofala tvillingskivor Black Letter Day/Devil’s Workshop för bara fyra år sedan. Men vilken musiker skulle inte glömma alla visdomsord och kissa på sig av lycka vid tanken på att få jamma med ett sånt här gäng musikerlegender från olika läger? Bobby Bare Jr och Buddy Miller. Levon Helm, Ian McLagan och Al Kooper. Steve Cropper, David Hood, Spooner Oldham och Memphis Horns. Och så vidare. Och så vidare.
Därmed får förra årets överraskande fina countrysoul på Honeycomb, inspelad innan Pixies återförening och vida utanför det bandets ramar, en gubbig fortsättning och utbyggnad som avsevärt mer handlar om kvantitet än kvalitet, både i speltid och i famous friends-förteckning. Lyssnare med tålamod hittar guldkorn som balladen Sad Old World och In the Time of My Ruin – det enda tillfället när Frank Black låter oss förstå var Pixies kom ifrån – men de blandas med samma mängd ofokuserade nonsensjams utan varken mål, mening, rim eller reson.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
Alejandro Escovedo spelade i cowpunkprototyperbanden Rank & File och True Believers. Sedan 1992 har han haft en måttligt framgångsrik solokarriär. Men där de kommersiella framgångarna uteblivit har han istället vunnit desto mer respekt, något som blev tydligt när han drabbades av Hepatit C härom året och vänner som Howe Gelb, Lucinda Williams, Steve Earle, Ian Hunter, Lenny Kaye och syskonbarnet Sheila E samlades för att med hyllningsskivan Por Vida finansiera behandlingen.
För att inte tala om John Cale, som haft en pågående ömsesidig kärleksaffär med Alejandro Escovedo ända sedan de började göra covers på varandras material för mer än 10 år sen. Nu kliver Cale in i producentrollen, van från bland annat debutskivor med Pattis Smith, The Stooges, Modern Lovers och till och med Happy Mondays. Med sitt eviga vacklande mellan att mangla loss och att skapa de vackraste stämningar bidrar han till att The Boxing Mirror blir en av Alejandro Escovedos allra med själfyllda skivor.
Med stötigt febriga stråkar och offensivt tempo skriver Alejandro Escovedo Notes on Air och ger sig in i konversationer med ett Deerhead on the Wall. Någon gång blir öset en aning för statiskt och traditionellt, men Sacramento and Polk är mer typisk med en hetsande monotoni lika intensiv som någonsin Velvet Underground. ”I just might break this time”, sjunger Alejandro Escovedo. Det tror han inte på själv. Utan förmåga till kompromisser förblir han en angelägenhet för finsmakare.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden