Popsånger, jomenvisst, men de senaste decennierna har David Sylvian upptagen av Konsten och Estetiken. 

Hans tid och engagemang har gått åt till det ena projektet efter det andra inom experimentell musik, instrumentalalbum, fotoböcker, dokumentärfilmer och installationer. Ruichi Sakamoto, Holger Czukay, Jon Hassell, Burnt Friedman, Robert Fripp, Russell Mills – listan över samarbetspartners är en veritabel inom avantgardemusikens Vem är vem för de senaste 25-30 åren, och hans pretentioner är lika konsekvent genomförda som Brian Enos. Men med avsevärt djupare röst, vackrare anletsdrag och ständigt intressantare resultat. 

Så har det inte alltid varit. När David Sylvian var en 20-årig yngling i slutet av 70-talet irrade han tillsammans med brorsan Steve Jansen och resten av bandet Japan vilset omkring bland Londons trender. En seger i en talangjakt 1977 (vilka unga band ställde upp i talangjakter året när punken slog regerade?) gav skivkontrakt med tyska Hansa-Ariola, och året därpå hann Japan släppa hela två album, Adoscelent Sex och Obscure Alternatives, som just släppts som remastrade och utökade återutgåvor (SonyBMG) tillsammans med de därpå följande två Japan-albumen. 

Men England hade inget intresse av ett band som svalt hela glam-imagen med (väldigt lite) hull och (väldigt mycket, och väldigt tuperat) hår, och köpt sina kläder billigt från Malcolm McLarens outlet. Särskilt inte eftersom debuten låter som ett engelskt pubband som vill spela New York Dolls i disco-versioner, med en Barbara Streisand-cover med punkgitarr och funkbas som det mest absurda. När David Sylvain någon gång försöker hitta ur sin pubertala punkstämma blir han som mest en halvdan honky britsoulsångare, och enbart och endast i Communist China går det att ana djupet i den röst som David Sylvian skulle komma att utveckla några år senare. 

Men redan på uppföljaren samma år började det arta sig åtminstone en aning. Kostymerna var lite snyggare, även om Dolls-frisyrerna lever kvar, och framför allt går det ana vad som ska utvecklas till Mick Karns karaktäristiska melodiska glidningar på sin bandlösa bashals, även om han han har långt kvar och snubblar till med funkslap här och där. 

Fortfarande var Japan ett famlande band som till och med prövade reggae i Rhodesia. Den främsta referensen var Roxy Music, både i försöken att återskapa Bryan Ferrys röst och i de allt mer eleganta men fortfarande spretande glampopsångerna. David Sylvian hade fått luggen på plats, men fortfarande inte på långa vägar rösten. Men även om de inte lyckades väcka intresse hemma i England fanns det ett land som var snabba att hylla bandet och se till att de blev ekonomiskt oberoende. Till återutgåvan av Obscure Alternatives har man adderat en avsevärt senare (och därmed avsevärt bättre) live-EP inspelad i, just det, Japan. 

Med den marknaden i ryggen lyckades de snärja Roxy Musics producent John Punter till sitt tredje album Quiet Life, och därmed slöts cirkeln. Särskilt som Japan vid det laget hade lämnat sina uppenbara referenser bakom sig och var ett i alla delar färdigt band, med Mick Karns bas och David Sylvains djupa och innerliga röst som viktigaste beståndsdelar. Deras tagning av All Tomorrow’s Parties är en av de bästa Velvet Underground-covers någon lyckats få till, och behåller originalets stämningar även i sin glansiga 80-talskostym med axelvaddar. Bonusmaterialet rymmer ytterligare två versioner av den, och det känns faktiskt inte överflödigt. 

Den som vill få en bild av de första stapplande stegen, men kanske inte investera i två långtifrån bra album, gör gott i att skaffa samlingen Assemblage, bandets fjärde utgåva. Där finns spår från de tre studioskivor som dittills hunnit ut, tillsammans med singelspår som den Giorgio Moroder-producerade Life in Tokyo och en cover av Smokey Robinsons I Second that Emotion som är föregångare till den vitsoul som skulle komma att bli norm för varje engelskt band när 70-talet tog slut. 

Innan man går vidare till 80-talet och Japans två riktigt bra album (på annat skivbolag och därför inte med i den här serien återutgåvor) kan man till tonerna av Assemblage grubbla en stund över Japans överdrivet stora intresse för geografi, med låttitlar som Communist China, Rhodesia, Life in Tokyo, Suburban Berlin och ovanpå allt annat European Son.

Denison Whitmer försöker tränga sig ner emellan Paul Simons allra mest finstämda akustiska sånger och Leonard Cohen. Men även om han träffsäkert sätter de Cohenska damkörerna med Karen Peris som sin egen Jennifer Warner får lyssnaren ingen fullständig tillfredsställelse. Det räcker inte med en uppsättning värmande och trivsamma sånger, som California Brown and Blue och mycket sorgsna Castle and Cathedral, fint återhållet gitarrplockande och namnkunniga gäster som Sufjan Stevens. Med sin profillösa och anonyma röst är Denison Whitmer helt enkelt inte man att hantera sitt eget material.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

September är här, och för en sångare som alltid svämmar över av idéer innebär det förstås att det har blivit dags för årets andra skiva. Den här gången har Will Oldham tagit med sig Dawn McCarthy från Faun Fables till Reykavik för att utforska folkmusiken i duettform, och de förklarar varandra sin kärlek med hjälp av naturmetaforer och utförliga väderleksrapporter. 

Det är inte ett samarbete som hör till Will Oldhams bästa, och inte ens brorsan Pauls bidrag till sagostämningarna med sina klingande akustiska gitarrer förmår förtrolla på avsett sätt. Någon enstaka elektriskt och elektroniskt laddad botten ruskar om en aning, och precis som vanligt är sångerna fina, om än väldigt förutsägbara för den som har följt Will Olham genom alla hans inkarnationer. 

Hans lägstanivå ligger alltid högt, men den som bara tänker köpa en enda Will Oldham-skiva i år väljer inte den här. 

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

Hon sjunger i Stars, och är bästa polare med Feist, Metrics och Broken Social Scene. Men likt Neko Case solo utanför New Pornographers sysslar Amy Millan väldigt lite med spretig alternativ rock på egen hand. 

Istället tar hon sikte på Johnny Cashs sista decennium, och sjunger banjoklingande stillsamma visor som dryper av whiskey och lutar sig tungt mot countryns traditioner. I sånger som Ruby II är hon alldeles för välartad för att låta autentisk, och bara när hon tillsammans med folk från Do Make Say Think vågar sig utanför genrens inhägnader på Headsfull blir det mer än en axelryckning.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

Man vet att det inte rör sig om någon hoppfull ung stjärna eller tillfällig trend när skivbolaget styvnackat vägrar låta förhandsexet lämna deras konferensrum – inte minsta chans till läcka får riskeras. Alla diskussionsforum som just nu sjuder av Dylan-spekulationer och analysförsök ger bilden av att en ny Dylan är större än en ny Star Wars-del, och pressmaterialet, bestående av Columbias VD:s uttalanden snarare än någon copywriters, slår fast att en ny timmes Bob Dylan-musik är en större kulturnyhet än Nobelprisutnämningar.

Love and Theft ligger fem år tillbaka i tiden, och Time Out of Mind ytterligare tre år, men Bob Dylan kastar sig inte gärna i okända vatten. Såväl texter som melodier och arrangemang är så basala att de tigger efter utsvävningar, men bandet är ett gäng proffs som aldrig skulle få för sig att stjäla Dylans strålkastarljus. Donnie Herrons strängdetaljer är delikata, men hederspriset tillfaller bluesmannen Denny Freeman och gitarristkollegan Stu Kimball. Utan åthävor behärskar de rock’n’roll-solon, stillsam jazzgitarr och skitig Chicago-blues, och ger Dylan utrymme att smyga in underhållande detaljer som en obegriplig namedropping av Alicia Keys eller att Thunder on the Mountains låter så mycket som Min häst har blivit sjuk att Ola Magnells rodnad sitter kvar en vecka.

Hälften av skivan liknar föregångarens historieexkursioner, där Dylan tar sig an traditionell rock’n’roll, rockabilly och jazzig blues. Han sjunger dem med åldrad charmörs skrovliga elegans, och även om han ibland låter som en salongsberusad Shane MacGowan övertygar Dylan som 30-talsromantiker. Dylan har ägnat ovanligt lång tid åt sånginspelningen, men det betyder bara delvis att han sjunger mer skolat än vanligt. Ibland lägger han sig till med en röst så belevad och ärrad som Johnny Cashs i slutet.

Working Man’s Blues #2 och Ain’t Talkin’ är två exempel på att Bob Dylan, 44 år in i karriären, fortfarande kan skriva låtar lika starka som hans mest kända klassiker.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

Catfish Haven slänger sig över sydstaternas stora män som Otis Redding och Wilson Pickett med punkskramlig attack och stor beundran, men helt utan respektfull tveksamhet. Deras soul är lika stökig som på minialbumet från i vintras, och flera låtar är så omedelbara att man först börjar forska efter vem som gjorde originalen.

Men allt är nytt, och allt är signerat George Hunter, som med sin raspiga röst når nästan lika långt i arbetet med att förena gitarrockens skrän med en vintage soulkänsla som Mick Collins och hans Dirtbombs.

Två faror finns dock. Ibland har Catfish Haven studerat soulklassikerna lite väl ingående, och när blåset kliver in i balladen Down by your fire blir det bara Sikta Mot Staxstjärnorna av alltihop. När de å andra sidan någon gång försöker frigöra sig från förebilderna mister de både dynamik och engagemang. Catfish Haven har gjort en riktigt bra partyskiva, men hur ska de hitta ut ur sin återvändsgränd?

Redan i livmodern var Serge Gainsbourgs dotter med Jane Birkin dömd till ett liv som celebritet. Hennes första – inte helt smakfulla – duett med pappa, Lemon incest, släpptes när hon var 13. Sedan dess har fokus legat på filmkarriären, där Charlotte Gainsbourg just nu är aktuell med en huvudroll i The Science of Sleep, medan hennes parallella musikkarriär har rymt inspelningar med Madonna och Badly Drawn Boy. När det nu blivit dags för storbudgetalbum är det Air som ligger bakom musiken, med trummor av Tony Allen (jo, DEN Tony Allen) och stråkar av Becks pappa David Campbell.

Texterna som Charlotte Gainsbourg viskar fram med så mycket sensualism hon kan uppbåda är signerade Divine Comedys Neil Hannon och Jarvis Cocker. Det är en genpöl och ett premiäruppbåd som gjort för stilla dagar i Clichy, med samma svalka, elegans och underfundighet som hennes föräldrars. Däremot finns inget som ens påminner om pappas provokationer, och ingen människa orkar hur många glas champagne som helst.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

När Gram Parsons pappa tog livet av sig lämnade han efter sig ett avskedsbrev. ”I love you Gram” var dess fullständiga text. Att han utöver sin 12-årige son också hade en fru (som strax därpå söp ihjäl sig) och en dotter glömde han i hastigheten bort. 

Men man behöver inte vara hans förälder för att älska Gram Parsons. Här är fem skäl: 

1. Gram Parsons betydelse som förebild

Countryrock uppfanns av Gram Parsons. Först ledde han The Byrds in i countryfördärvet, och sedan gick han modigt på egen hand till samma plats. När Deportees nya skiva släpps om en månad kommer vi att kunna följa de spår deras musik har lämnat hela vägen genom altcountryträsket direkt till Gram Parsons. Det var Gram Parsons som lärde Keith Richards att spela country. Det ledde till Country Honk, och sedan till att Gram Parsons blev utkastad både ur sitt eget Flying Burrito Brothers och från The Rolling Stones franska Chateau för bristande fokus, för yvigt leverne och för dåligt inflytande. 

2. Gods own singer 

Gram Parsons sånger och sätt att sjunga dem var så fantastiska att hippiesarna glömde bort att de utnämnt country till Djävulen. Själv kallade Gram Parsons sin musik för det då mer opportuna ”cosmic american music” och hade både ett krucifix och ett marijuanablad broderat på sin Nudiekostym, men bara de flummigaste blombarn gick på den enkla. 

3. Emmylou Harris 

Chris Hillman tipsade Gram Parsons om den unga folksångerskan utan CV 1971, och det dröjde inte länge innan paret insåg att de var skapade för varandra. Hör We’ll Sweep Out the Ashes in the Morning från Gram Parsons debut och Love Hurts från uppföljaren – även om deras romans bara fanns i duetternas texter så hade deras röster tidernas lyckligaste äktenskap. Fortfarande är samarbetet med Gram Parsons ohotat främst i Emmylou Harris imponerande katalog – bara stödet på The New Soft Shoe är tillräckligt för att frälsa världen. 

4. Två fantastiska soloskivor 

Den som vill undvika country måste hålla sig långt från Gram Parsons solodebut GP. Egentligen handlar det där om stillsam pop, i de allra vackraste countryarrangemang man kan föreställa sig, med Elvis gitarrist James Burton i täten och resten av Elvis Las Vegas-band i allt annat än släptåg. She är en pärla i en juvelbutik. Uppföljaren Grievous Angel hann visserligen inte komma ut förrän han 26 år gammal överdoserat på morfin och sprit (hade inte redan Hank Williams visat att det var en dålig kombo?) och kilat runt hörnet. Samarbetet med Emmylou Harris hade mognat så att deras harmonier inte hittar värdiga jämförelser närmare än hos mästarna Everly Brothers och framför allt Louvin Brothers. Den som inte fäller en tår när Gram Parsons i Brass Buttons besjunger sin mors öde har inga känslor. 

5. The Complete Reprise Sessions

I en nyutgiven fin liten låda finns inte bara de båda soloskivorna, utan dessutom högvis med outtakes, radiogig och intervjufragment. Totalt 20 sällan eller aldrig hörda inspelningar är om inte Eldorado så nära nog, och en av årets bästa återutgåvor.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

När Tom Petty firar 30-årsjubileum som skivartist gör han det utan sina ständiga uppbackare The Heartbreakers. Istället återvänder han Jeff Lynnes trygga famn, och därmed åtminstone delvis också till den blankpolerade spröda rootspop paret åstadkom på Tom Pettys solodebut Full Moon Fever.

I Traveling Wilburys blev de båda (relativa) ungdomarna stående med gapande och stammande munnar i närvaro av Deras Kungliga Högheter Dylan, Harrison och Orbison, men annars har de en förmåga att ta fram det bästa hos varandra. Jeff Lynne kombinerar sina storvulna produktionsambitioner med en vek och allt annat än machoimponerande uppenbarelse, och det ger gitarrernas lager av jingeljangel en klar sprödhet som passar Tom Pettys enkla popsånger med rock-längtan perfekt.

”No difference between a hit or miss” påstår han i Flirting with Time, men det vet han förstås att det inte är sant. Annars hade 55-årige Tom Petty aldrig snott ihop en så oförskämt insmickrande upptempomelodi och därmed en given pophit för amerikansk radio och familjeallsång i bilen. Highway companion, som sagt. Big Weekends smarta countrypop och Down South är nästan lika självklara, inte bara för att Tom Petty skrivit 13 låtar med den senare titeln tidigare, och Jack låter lite överraskande inspirerad av The Whos vimsigare ögonblick. I Ankle Deep ger Tom Petty oss en antydan om hur Bob Dylan hade kunnat låta om han varit en munter charmknutte med smak för akustisk pop.

Ibland går det på tomgång, som i det oförklarligt trötta inledande ZZ Top-gunget som inleder skivan, och för att kunna Turn This Car Around måste han först få igång skrället. Men någon skavank får man räkna med när man börjar bli till åren kommen. Tom Pettys gubbpop rör sig kanske en aning långsammare än förr, men besitter fortfarande sin ungdoms vigör i refrängen. Då kan det vara värt att lederna känns lite stela imorgon.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

Återhållsamhet är inte för TV on the Radio. Hiphoprytmer blandas med punkmangel och postpunkmuller, svepande synthsjok möter harmonivrickningar värdiga Zappa. De lägger lager på lager av gitarrer, hemmaelektronik, samplingar och röster, varav Kyp Malones ständigt i falsett, tillsammans med ständiga tempo- och stämningsbyten. TV on the Radio backar inte ens för att slänga in detaljer som sax, flöjt eller metallskrot när det behövs. 

Sånt gör det till en ansträngning att lyssna på Return to Cookie Mountain, och det är precis vad TV on the Radio är ute efter. Liksom bandets multiinstrumentalist och producent David Sitek är sångaren Tunde Adebimpe multikonstnär, med både video och måleri på agendan, och ingen kan ta miste på TV on the Radios Williamsburgska artrock-ambitioner. 

I låtar som I Was A Lover blir det så överlastat att TV on the Radio får svårt att röra sig, men när de som i Hours rensar bland bråtet uppstår spänning. A Method låter som en surrealistisk skildring av den slutgiltiga uppgörelsen mellan Pixies-mangel och Beach Boys-harmonier (båda dör), medan Wolf Like Me är ett av skivans mer rättframma spår. Snabb och avskalad, med en distande gitarr i huvudrollen, blir den ändå till en störande och ljuv kakafoni, tack vare halsbrytande taktbyten och sångarnas disparata röster. Ingen chans för lyssnaren att försoffas eller slappna av. 

Scary Monsters (and Super Creeps) verkar vara måttstocken mot vilken TV on the Radio vill mäta sig. De lyckas riktigt bra, med än större konstnärlig dramatik adderad, och det är lätt att förstå varför David Bowie tränger sig in i studion för att få lägga bakgrundssång hos sina nästa protegeer efter Arcade Fire.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden