Det har gått 20 år sedan jag senast träffade Thomas Di Leva. På den tiden var han en ung aspirerande popstjärna, åtminstone i sitt eget huvud. Fyra uppenbara saker hade vi gemensamt: ett stort musikintresse, små lägenheter i samma kvarter i Vasastan, brödfödejobben på Tomteboda postterminal och en envis vilja att sticka ut vid paketsorteringsmaskinen. Jag genom att klä mig i kostym och silkesskjorta bland förstepostiljoner i blåställ. Thomas genom att konsekvent tejpa en hårlock i pannan med en stor bit Skotch-tejp. Det är klart att vi blev vänner. Otaliga dagar och nätter tillbringade vi på Ritz, i Hagaparken eller i någon av lägenheterna, ibland med vin, som var mitt val, men oftare med te, som var Tomas.

Sen rann vänskapen ut i sanden som vänskaper gör ibland, vi möttes på gatan då och då men alltmer sällan. Det hade säkert en del att göra med att min flickvän var imponerad av popstjärnelivet, en dålig egenskap hos någons flickvän runt en charmör som Thomas Di Leva.

Det hade förmodligen ännu mer att göra med att Thomas var så fokuserad på sin musik och sin framtoning att få andra samtalsämnen kunde hållas vid liv längre än någon minut. ”Fokuserad” är ett sätt att beskriva det. ”Självcentrerad” är ett annat. Men kul hade vi, och sen dess har jag envisats med att lyssna på hans musik, med varierande entusiasm.

Nu ses vi igen, över var sitt glas vatten i skivbolagets designade konferensrum. Det blir en lite konstig situation. Två vänner från förr som möts igen efter många år, nyfikna på att jämföra erfarenheter, som försöker sammanfatta våra liv sen sist. Samtidigt är vi i var sin professionell roll, en musikjournalist som möter en av landets bäst säljande och mest omskrivna popsångare.

Balansgången blir svår ibland. Vi jämför barn, och det funkar. Vi pratar om Thomas dåvarande flickvän Bebe, som har följt honom och formgivit hans skivomslag tills bara för några år sedan. Thomas berättar att de pratar då och då, och jag skickar en hälsning. Så frågar jag om mamman till hans son Cosmo, en kvinna jag aldrig träffat, och då stelnar Thomas.

Vill du inte prata om ditt privatliv?

– Nä. Mindre och mindre. Inte så att jag har blivit som Thåström som reser sig och går om en journalist ställer privata frågor, men jag är nog på väg i den riktningen. För mig och för min publik är det materialet, musiken, som är beröringspunkten, och då spelar det egentligen ingen roll om jag som en gång gjorde musiken lever eller har lämnat min kropp. Att skriva om mitt privatliv är att underskatta läsarens intellekt, och dessutom fördumma det. Jag tycker att media har ett folkbildande ansvar.

Medias bild av Thomas Di Leva är inte bara ett kapitel för sig, utan ett komplett uppslagsverk i halvitalienska band. Under åren har jag blivit mer och mer förundrad medan mediebilden har kommit allt längre ifrån den ambitiösa musiker och festande unga man jag var kompis med.

Visst hade Thomas svävat ut i önskningar om allomfattande kärlek och världsfred ibland, men betydligt oftare ville han specialstudera min videoinspelade Princekonsert i ultrarapid, diskutera lanseringsstrategier, lyssna 17 varv på Isley Brothers i jakt på vokalharmonier och kanske någon låt att göra en cover på, och lyssna 14 varv på The Cures In Between Days bara för att den var så bra. Den tilltagande saliga religiositeten som alltmer tog över varenda intervju och sedan varenda sång kände jag inte alls igen.

– Vem säger att du kände hela Thomas? Fniss.

– Men jag har aldrig sett mig som religiös. Däremot andlig. Jag vill inte tillhöra en klubb, ett parti, en religion. Man ska kunna komma och gå som man vill, och bilda sig uppfattningar om de eviga existensiella frågorna. Det är motsatsen till hur religion används i dag, eller politik, eller filosofiska system.

– Jag vill att andlighet och politik ska vara plattformar i stället för verktyg eller till och med uniformer. ”Är du inte med oss är du mot oss”, säger ledare som hänvisar till uppenbarelseboken. Antingen för att han tillhör den klubben eller för att han behöver rättfärdigande hållbara argument i just den klubben. Den sortens profetior är förblindande, och det är vad Hur ser vår framtid ut? på nya skivan försöker fånga. Ring till Gud kan säkert till och med uppfattas som hädisk i vissa kretsar.

”Han svarar la la la la la la la la”. 

– Ha ha ha. Jo. Säkert. Men kan det inte vara lite tröstande också? I väst betyder det kanske nonsens, men också glädje och hopp. I sanskrit är ”la” ett mantra för guden Indra. Jag umgås rätt mycket med indier, och jag hade nog båda tolkningarna i huvudet när jag skrev det.

– Jag har ett annat sätt att skriva texter nu. Det började på förra skivan, Tiden faller, och har utvecklats. Jag försöker få fram att det inte är så lätt, att det inte bara går att alltid gå omkring och vara salig.

– Förr ville jag beskriva min eufori, hur jag känner. Det var helt klart att stryka media mothårs, men det var viktigt för mig i mötet med min publik. Men vaddå, folk gillade inte Mozart heller, de tyckte att han hade för många toner. He he he.

Thomas Di Leva har kvar sitt sätt att formulera sina egna provocerande rubriker, och han ser ut att njuta lika mycket av att vräka ur sig den sortens drastiska och provocerande uttalanden som han gjorde för 20 år sedan. På den tiden visste jag inte riktigt om jag vågade syna dem, eller om jag skulle ta dem på allvar, och det gjorde att jag kände mig i underläge i vår vänskap. I dag är både Thomas och jag mognare, och jag skrattar med Thomas och påminner om att han var lika förtjust i att uttala sig i form av uppseendeväckande rubriker redan för 20 år sedan.

– Jo, jag gillar de drastiska formuleringarna. Det har jag alltid gjort. Sen får man äta upp dem ibland, men det är det värt. Annars tycker jag att den nya skivans andliga texter har en ny ton.

Den tvärsäkra saligheten har fått en viss tveksamhet, eller åtminstone en större ödmjukhet än tidigare.

– Mm. Bilden av mig är ju som ”kärleksprofeten”, och i den rollen projicerar människor sina behov och uppfattningar på mig. Då blir man lite tvådimensionell. Att ge av sitt hjärta behöver inte komma av att man går omkring i fullständig harmoni, kärlek kan lika gärna komma ur storm. Eller ur en tom konservburk. Det är vad jag försöker få fram i Att vara kärlek.

Ett tag var du på väg att förvandlas till en riktig mediakuf, tyckte jag. När tv behövde en bög tog man fram riksbögen Jonas, och när man behövde en salig bohem tog man fram riks-new age-mannen Thomas. 

– Det var inte riktigt mitt val. Det var mera situationen som var sådan, det valde sig självt. Men jag reflekterar inte så mycket över det. Jag har fått ta emot mycket ris och ros av media, så jag tar det med en rejäl nypa salt. Media behöver enkla seriefigurer – skurkar och hjältar – inte flerdimensionella verkliga människor. Det är ju samma sak i dag, med riksgöteborgaren Håkan Hellström till exempel.

Texterna är mycket mer personligt utelämnande nu än tidigare. 

– Jo. Jag kände mig klar med att förklara vad jag känner i mitt hjärta, mina inre världar, mitt stream of conciousness. Nu vill jag mer beskriva vad jag ser än vad jag känner. Det är en stor skillnad. Samtidigt får ju lyssnaren höra precis vad hon vill. Jag kanske menade något specifikt, och jag kanske till och med kan berätta vad jag menade. Men nästa vecka kanske jag menar något helt annat med samma text, och på samma sätt är det för den som lyssnar. Jag har ett sätt att uttrycka mig mera allmängiltigt, så att lyssnaren kan använda texten för sina egna behov.

Se! andas uppbrott ur relationer, tycker jag. 

– Man kan lika gärna betrakta den mer allmänt. Om man bara åker genom stan och tittar ut genom bilfönstret ser man så mycket isolering och rädsla i en värld som mer än någonsin behöver att man ser varandra. Tonåringar, som kanske inte blivit tillräckligt sedda eller lyssnade på i barndomen gör allt för att bli sedda, och ibland blir det till och med destruktivt, som att de skär sig i armarna. Det där är en sån paradox – samtidigt som den globala kontakten ökar med internet och mobiltelefoni så blir människorna allt mindre synliga. På ett sätt har jag en längtan till den urgamla bykänslan, där alla kände alla.

Välkommen till jorden, skriven till ditt barn, är väldigt privat. Som din variant av David Bowies Kooks, till hans nyfödda son Zowie.

– Jo, men han använde trumpet. Och min Cosmo har hunnit bli fem år, så jag är lite försenad. Det var ett annat barn som just hade fötts, och jag funderade på vilken sorts hälsning jag skulle skicka, så det blev en sång både till Cosmo och det barnet. Man vet ju inte om Cosmo kommer att reagera som Zowie gjorde och ogillar låten. Det tror jag inte, jag har ju ingen trumpet med i alla fall.

Musikaliskt verkar du ha tittat i backspegeln på Hoppets röst. Tysta tårar får mig till och med att tro att du lyssnat på The Cures pophits igen.

– Haha, nästan rätt. Jag har inte lyssnat på The Cure, men jag tänkte faktiskt på Echo & The Bunnymen när jag skrev den, med den där fantastiska växlingen mellan dur och moll som de brukade ha.

Och till Känslig har du snott riffet från Sweet Jane.

– Ja. Och från en annan Lou Reed-låt, Vicious. Men den låt jag hade i huvudet när jag gjorde riffet var The Troggs gamla Wild Thing. Så du lånade det med berått mod?

– Faktiskt. Jag sa till dem som var i studion att om vi inte gör en låt på det riffet går det ur cirkulationen och ungdomarna riskerar att glömma bort det. Det får inte hända. Eh. Men jag tänkte mest på hur det skulle låtit om Bellman hade gjort det.

När Thomas Di Leva lägger till såna små kommentarer ser han inte ut att mena det. Det är just den sortens uttalanden som ger uppmärksamhet och reaktioner, och som när de förmedlas i media cementerar bilden av den obegripliga kufen Di Leva.

Det har funnits perioder när jag lyssnat på din musik med halvljummet intresse, får jag lov att erkänna.

– Det är lugnt. Ett tag var jag inte särskilt intresserad själv. Åren mellan 1994 och 1996 låg mitt fokus bara på meditation, musiken var bara ett jobb. Jag brydde mig inte, jag skrev ner vad jag kom att tänka på och sjöng in. Jag kunde improvisera fram en text på fem minuter. Jag är du var första steget tillbaka, och nu synar jag varenda rad så noga så noga. Det finns en risk att man blir för noga, att man tycker att varje textrad måste vara världens smartaste. Samtidigt som de bästa texterna är Marc Bolans. Get it on, bang a gong, liksom.

Jag har för mig att du var strikt disciplinerad för 20 år sen, satte dig och skrev låtar och spelade in på portastudion under en arbetsdag, innan du tog ledigt för kvällen. Minns jag fel? 

– Nej, du minns rätt. Jag visste bara att jag ville skriva och sjunga, men jag visste kanske inte exakt vad eller hur. Ända från att jag var tonåring fattade jag att det som skiljer amatören från proffset är hur fokuserad man är, om man verkligen bryr sig och är beredd att arbeta för sitt mål. Jag är ännu värre i dag, jag vill ha totalkoll på varje led i processen. Från varje trumslag eller varje ton – man kan ju ta ett C på så många olika sätt – till mastering och omslag.

– I arbetet med Hoppets röst stötte jag på en massa spöken i maskineriet och då går jag in ännu djupare. Det kanske inte alltid är något man vinner på, risken finns att det blir alltför överarbetat. Men jag ser det ändå som min plikt, hur tråkigt ordet än känns, att kunna se tillbaka på varje skiva och kunna känna att jag har gjort allt jag kunnat.

Hur känns Hoppets röst nu precis innan release, blev det för överarbetat?

– Den känns bra. Men jag har ju oändliga parametrar, skalan är evig, så det går alltid att göra det ännu bättre.

Medan jag antecknar Thomas storslagna liknelser tittar han intensivt på mitt ansikte. Jag undrar om han värderar mig, grubblar på om jag som journalist blivit ytterligare en i raden av sensationssökande ytlighetsskrapande.

– De flesta vill inte prata musik med mig, de vill bara prata om mina kläder.

Jag har inte ställt en enda fråga om dina kläder. 

– Nä. Tack för det. Samtidigt är den sortens frågor inte så konstigt att folk vill ställa. Mitt utseende har ju alltid varit en del av mitt artisteri, ända sedan den tejpade locken i pannan för 25 år sedan.

Det är väl det som är arvet efter David Bowie, och precis samma sak som Kiss. Som ingen brydde sig om när de slutade sminka sig till seriefigurer. De var tvungna att börja med make-upen igen.

– Precis. Jag och Kiss. Och Charlie Chaplin, det räckte ju med siluetten av honom för att man skulle dras in i hans artisteri. Och precis som Chaplin hade jag en period när jag väldigt mycket var riksnarr. Det står Ola Salo för i dag, medan Di Leva har blivit en institution, att fästa färdiga bilder och uppfattningar på. Det är okej. Det kan jag leva med.

Det är dags att skiljas åt, Thomas är inbokad för ytterligare ett journalistmöte. Jag erbjuder mig att skicka texten till honom i förväg så att han inte ska bli felciterad.

– Det blir jag ju ändå alltid, skrattar Thomas. Jag skickar tillbaka synpunkter till dig, så att du får min mailadress. Vi kan försöka ses.

Som man alltid säger när man träffat en gammal kompis som man inte riktigt vet om man har något gemensamt med längre. Som aldrig brukar bli av. Det skulle inte göra så mycket, Thomas verkar må bra, och den vetskapen räcker för mig.

Thomas Di Levas skiva Hoppets röst finns ute nu.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

Vem trodde väl att det skulle finnas en excentrisk nordirländare med dreadlocks som skulle kunna matcha Rufus Wainwright i orkestral pianopop. Men Peter Wilson har en nästan lika vass låtskrivarpenna och en nästan lika innerlig röst, och skulle aldrig backa för de mest storslagna Freddie Mercury-gesterna.

På Duke Specials egentliga fullängdsdebut blir det ibland lika popigt som hos saknade Jellyfish, men med välfyllda stråksektioner istället för kraftfulla gitarrer. Snabba Ballad of a Broken Man är en alldeles bedårande popsång med en oförglömlig refräng och så mycket snickarglädje i form av Phil Spector-bas, ELO-stråkar, och hela regementen av flöjter, oboer och klarinetter att man måste jubla.

Lika ofta vacklar de fram mellan music hall och dåligt belysta Brel-bakgator. Men även i sådant dunkel besitter Duke Special en optimistisk bestämdhet, ”The sun will rise once more – she’d better”, och trumpeterna som tränger sig fram bland klarinetterna och klockspelen funkar ett effektivt ledljus. Det är aldrig mindre än svulstigt, men med stilsäkerhet och innerlighet ror Duke Special projektet i hamn.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

Mina hundar fick oss att hoppas att en ny generation kanske kanske kunde väcka svensk hiphop. Men efterföljarna var få, och själva blev Fattaru introverta och så där lagom akademiskt pc som alla andra. Nu återvänder Fattaru med en Södermalmsskiva som har mer med Anderssonskans Kalle än med Per Anders Fogelström att göra. Det är busigt, men alltid med ett ”hyvens” hjärta, huvudstan heter Eken och runt Söderstadion (sista kvarten, givetvis) möter vi profiler som Nacka Skoglund.

Texterna är mer genrekonventionella än tidigare. ”Mitt gäng” är vännerna, och fienden är förstås polisen, kungahuset, kyrkan, politiker och konsumtionshysterin, i direkt konflikt med Petter. Däremot familjen, som ju vanligen räknas in bland etablissemangets reliker, hyllas intensivt i släkthistorien Blod.

Roligare är novellambitionerna. De funkar utmärkt i Hörde jag skål och i någon mån i Mingus blandning av gangsterdrama och diskbänksrealism Stockholmsnatt, men inte alls i Stuffes utdragna Klassfoto.

Mina drömmars stad är till stora delar inget grupparbete utan individuella insatser, och det ger en bredd som är positiv. Mest övertygande är Show me fan och suggestiva Snubbar vet inte, och förstås Mackans 100:-, redan etablerad som sommarens smartaste electronica. Även i Så jävla bra är electronica en tydlig musikalisk referens, men annars är Fattarus musik förvånansvärt traditionstyngd med uppenbara kopplingar till Latin Kings och till och med Just D.

Bara hos Fattaru hör man självkritiska kommentarer som ”långt ifrån Sveriges bästa rappare”, och den ödmjuka inställningen ger motsatt resultat. Så när de konstaterar att ”folk säger att svensk rap är skit” är det fortfarande en relevant diskussion, hur uttjatad den än känns, där Fattaru fortsätter vara ett effektivt motargument.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

Talk Talk, vars Paul Webb har producerat The Year of the Leopard, har en hel del likheter med James Yorkston. De gled med i kanten av den trend som just då var rådande, men för var och en som brydde sig om att lyssna var de på samma sätt som John Martyn fullständigt unika och tidlösa med sin stillsamma nästintill helande musik. 

Även James Yorkston är en av de där stora sångarna och låtskrivarna som tar sig igenom brus och trender utan så mycket som en skråma. Han bryr sig inte en sekund om huruvida du hellre vill kalla honom singer-songwriter, brittisk altcountry, ny eller traditionell folk. Han har inga betänkligheter kring att blanda in försiktig elektronik om det förhöjer stämningen, eller att strunta i det. Han bryr sig bara om att berätta historier och fundera på livet i form av de vackraste akustiska sånger man kan föreställa sig.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

Sedan multiinstrumentalisten Jay Bennett lämnade Wilco under arbetet med Yankee Hotel Foxtrot har det mesta gått snett. Den långa räckan av närståendes sjukdomar och dödsfall rundades nyligen av med en skilsmässa, så självklart hade han en brännande skiva att spela in. Nu är The Magnificent Defeat bara delvis den mörkerskivan. Man kan ana att Jay Bennetts outtröttliga jakt på den ultimata poprefrängen och timmar av snidande på den perfekta Elvis Costello-fraseringen var bidragade orsaker till att hans fru gav upp.

Men det innebär samtidigt att Jay Bennett som den utpräglade nörd han är glömmer alla sorger när han får pyssla med sina stämpålägg, gitarrer och sju Hammond-orglar (jo, faktiskt). I Wide Open kommer han ganska nära den fräsande ilska förebildens sena 70-tal, och eftersom Costello inte varit så här popsmart sedan dess finns det ingen anledning att söka sig annorstädes. Hans charmerande och ostadiga skramlande väcker moderskänslor oberoende av lyssnarens kön, och vi lovar att stanna hos Jay Bennett. I nöd och lust.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

Att Oscar Simonsson och Magnus Zingmarks Koop är en internationell succé med envist hyllande från Gilles Peterson, spelningar på Blue Note i Tokyo och oräkneliga remix-jobb är inte konstigt alls. Deras sätt att förhålla sig till jazz låter fortfarande spirande nykärt, även när de som nu adderar blåsare och driver upp tempot.

Bopen har fått ta ett litet steg tillbaka till förmån för ökade inslag av Karibien och välorkestrerad storslagen swing. De vilda trummorna i suggestiva Forces… darling passar Earl Zinger som handen i handsken, medan Koop Island Blues är en smäktande dragspelsblues med öststatskänsla och sång av Ane Brun, som är överallt i år.

Alla vokalister bleknar dock intill Yukini Nagano. Vi som blev upp över öronen förälskade i hennes sensationella röst på Waltz for Koop för fyra år sen, kan glädjas åt att hennes mognad bara fördjupat den sensuella kraft hon besitter. Det enda vi muttrar en aning över är att hon bara sjunger på tre låtar.

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden)

Ett tag funderade vi på att publicera recensionen av Becks förra skiva Guero en gång till, och bara byta ut låttitlar där det behövdes. Det hade varit ett befogat statement. Beck Hansen, som under 90-talets första hälft var det stora vita hoppet och den mest våghalsiga gränsöverskridare man kunde föreställa sig, vägrar idag resolut erkänna att millennieskiftet ägt rum och är lika nyskapande som Status Quo. Så kan vi kryssa för ”eklektisk” och ”postironisk” den här gången också? Visst. ”Slacker”? Jajamen. ”Dansant”? Check. ”Arty”? Kolla bara omslagets gör-ditt-eget-konvolut-koncept med bara ett rutat papper och medföljande klistermärken att montera som man vill. ”Jordnära”? Skojar du, han bifogar till och med en DVD med skivans alla sånger fångade under de faktiska studioinspelningarna.

Beck har hittat sin formula, med Prince, p-funk, pop, lofi och lite scratching i exakt samma doser som på salig Odelay, och nu viker han inte en tum från den inslagna vägen. Inte ens Nigel Godrich, som låg bakom de avskalade produktionerna av Becks enda hörvärda senare alster Sea Change och Mutations, förmår längre få honom att våga sig på något oprövat. Med powerpophjältar som Jason Falkner och Roger Manning Jr ombord hade Beck kunnat åstadkomma underverk, men när det enda ögonblicket av nytänkande, i Strange Apparition, är en renodlad Sympathy for the Devil via-Primal Scream-ripoff får man ge upp. Den åkomma Beck har ådragit sig är obotlig.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

”Den akustiska gitarrens Jimi Hendrix”, tycker Neil Young, och lika beundrande är tusentals gitarrister från Jimmy Page till Johnny Marr. När nu nästa generation folkmusikälskare samlar sig för att sparka liv i Bert Janschs karriär ser förutsättningarna ovanligt goda ut. Men varken Devendra Banhart, Beth Orton, Espers eller Currituck Co.s Kevin Barker förmår förändra det faktum att Bert Jansch i all sin stillsamma virtuositet är en musikers musiker, och mycket långt ifrån någon sångare.

Så när folk påstår att Bert Jansch är ”minst lika bra som Nick Drake” och att det är ett mysterium att han aldrig slagit igenom stort ska du inte ta dem på allvar, utan möjligen nöja dig med att njuta av ett bedårande gitarrplockande tillsammans med hans fanclubs övriga nio medlemmar. Resten av världen fortsätter att inte bry sig.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

Johnny Depp och hans regissör var minst sagt deppiga. ”Hur ska vi för andra gången lura fler än prepubertala nöjefältsentusiaster att det går att göra tjärdoftande underhållning av en trött Disneyworld-attraktion? Vid alla kölhalade gråsuggor! Vi spelar in en skiva med sjörövarsånger. Anfäkta och anamma!” 

Idén hamnade i knät på den professionella tributkonstruktören Hal Willner, som inte backat för Disneyhyllningar tidigare, och han samlade ihop sitt sedvanliga gäng inpiskade sötvattenspirater för att sortera bland de 600 visor han hittade i arkiven. ”I think the sailors of the time were dancing with death, and these were their tunes”, är hans programförklaring, men bara undantagsvis låter det så farligt. En vresig Lou Reed, Nick Cave och Lucinda Williams är uppenbar typecasting, liksom en hel drös brittiska folkmusikveteraner med Richard Thompson och Eliza Carthy i utsiktskorgen. 

Roligast är, precis som på Hal Willners tidigare projekt, de mer överraskande namnen. Att höra Jarvis Cocker, Rufus Wainwright och Bryan Ferry i duett med Antony skråla sjömansvisor uppbackade av ett gäng fulla matroser är en säregen upplevelse, mer angenäm än man kan tro.

David Thomas med sin mest gälla Pere Ubu-stämma, The Akron/Family och en efterlängtad Mary Margaret O’Hara är också kul, för att inte tala om den hedervärde Loudon Wainwright III med samma Good Ship Venus som Sex Pistols en gång i tiden sammanfattade sin förlisning med. Men 43 rövarhistorier i rad är lika njutbart som att halsa två helor rom, och usla söndagsseglare som Sting och Bono borde kölhalas omedelbart.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

En sådan utveckling! Spontant känns det osannolikt, för att inte säga vansinnigt, att Alan McGee har signat en svensk singer/songwriter vars två år gamla harmlösa och anonyma debut placerade sig långt bak i kön.

Men Somewhere in the city behöver inte lång tid för att sådana reaktioner ska ersättas av beundran och övertygelse. Det enda som återstår av debutens svårartade och onödiga The Band-komplex är naturfärgerna. Nu har Tobias Fröberg hittat sitt eget tilltal, möjligen ibland med stråk av Paul Simons 70-tal, och framför allt har han mognat som låtskrivare. Det hetsande titelspåret, den slarviga saligheten i What a Day och kvasigospeln på förstasingeln When the Night Turns Cold, som omedelbart sålts till TV-reklam är bara toppen av isberget, och övertygande inhopp av Ane Brun och Teitur – själv storhet i vardande – förhöjer njutningen ytterligare.

Det enda som återstår innan vi ser Tobias Fröberg vandra iväg mot ryktbarhet och USA-turnéer är att utlysa den stora no-prize-tävlingen om vem han lånat idén att skriva en låt med förra skivans titel ifrån.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden