Ett kort besök i Södra Sandby ger positiva intryck. Stillsamt och välmående, välordnat och konventionellt, tack vare närheten till Lund lantligt på ett lätt akademiskt sätt. De lokala hantverkarna är inte engagerade i spännande nybyggnationer, utan i fasadputsande av den vackra vita kyrkan.
Precis så låter musiken från byns stolthet Magnus Tingsek också. Hans innerligt själfyllda omslagsporträtt kan verka ironiskt, men så fort han vecklar ut sin stillsamt välmående soulpop och välordnat konventionella codreggae, mitt emellan Eagle-Eye Cherry, Daniel Lemma och Sting, inser man att han är djupt allvarlig. Hans intill själutplåning intetsägande sånger kommer att klättra högt på P3s spellistor, och då får Magnus Tingsek skratta både bäst och sist. Men då lyssnar vi inte längre.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
Q: Hur omfattande är boxen?
A:Säger de komplett så menar de komplett. 19 singlar, med alla länders varierande b-sidor inklämda. Flera singlar är lika långa som en ordinär fullängdare.
Q: Kan man inte bara ladda ner skiten?
A: Visst, gör det, skitungar. Go ahead. Om ni bara vill ha halva upplevelsen. Doften missar ni. Boken missar ni. Originalomslagen, nästan exakta repliker, missar ni.
Q: Vad ska man med boken till då?
A: Det är inte direkt de vanliga ”jag-tyckte-mycket-om-Clash”-citaten från halvkändisar. Nä, istället berättar stilister (mer eller mindre) som Beastie Boys Mike D, Shane MacGowan, Tony Parsons, Irvine Welsh, Nick Hornby, Steve Jones, Carl Barat, Bobby Gillespie, Pete Townshend och regissören Danny Boyle hur de upplevde den singel de presenterar. Årets bok!
Q: Finns det unikt material i boxen?
A: Gratissingeln från NME i april 1977 har inte direkt varit lätt att hitta förut.
Q: Något som saknas?
A: Visst hade skivbolaget kunnat slänga med singeln med Janie Jones & The Lash också. Men vem är jag att klaga?
Q: Något singelspår som särskilt rekommenderas?
A: White Riot. 1977. Capitol Radio. Remote Control. London’s Burning. Complete Control… (här avbryter vi, eftersom Patrik Forshage räknar upp samtliga 66 låtar i boxen. Utom oförklarligen baksidorna på This is England/red).
Q: Så hur bra är den här boxen egentligen?
A:Den är inte bra, den är bäst. BÄST!
Q:Du låter entusiastisk?
A: Då skulle du sett mig hoppa runt i Kista Centrum när jag hämtat boxen på posten!
Nästan lika entusiastisk är för övrigt vår egen favoritjunkie Pete Doherty, vars Babyshambles leker med Clashgrafiken på sin kommande singel Strummerville.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
Strukturer från Springsteen, basgångar av Pixies och låttitlar av Lou Reed ( Lisa sa, som dessutom nördigt integrerar gitarrfiguren från Caroline Says ) – [ingenting] håller sina influenser framför sig som en sköld. Christopher Sander vill inte gömma sig ”bakom onödiga metaforer”, men med så här ohälsosamma texter kan det vara skönt att hänvisa till internationell expertis hellre än att bära allt själv.
[ingentings] Stockholm är fyllt av coola kola-människor, piller och kickar, och knäckande popsingeln Punkdrömmar osar heroinromantik. Låt oss att hoppas att självdestruktiviteten bara är poser. Vi vill ha [ingentings] fantastiska små popsånger i våra liv, länge.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
Bara ett halvår efter sitt duettalbum med Mark Lanegan släpper Isobel Campbell sin nästa skiva. Det ska smidas, resonerar hon när hon nu för första gången är i ropet, efter sex stillsamma år i Belle & Sebastian och flera egna album under eget namn eller som The Gentle Waves.
Ökendammet som rördes upp av föregångarens formidabla Nancy Sinatra/Lee Hazelwood-travestier har hunnit lägga sig, och Isobel Campbells mjölkvita lakan av viskad folkmusik är betydligt stillsammare. Men trots att alla visorna låter som goda féer från svunna decennier är det inte fullt så oskyldigt som det låter. ”I wish I was a maid again, but a maid again I’ll never be”, suckar Isobel Campbell vänt i Are You Going to Leave Me?, och den underliggande stämningen är minst lika ödesmättat hotfull som tidigare även om uttrycket är annorlunda.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
Ytterligare ett tillskott i den sedan länge överbefolkade gruppen nedstämda ensamma singer-songwriters, men J Tillman från Seattle behöver inte be om ursäkt för att han tränger sig på. Han vet hur det känns att bli övergiven, och har förmågan att förmedla den känslan i oändligt dystra sånger som Crooked Roof och Restlessness.
Lika ofta är J Tillman en förstående tröstare, allra klokast i Jesse’s not a sleeper och Now You’re Among Strangers. Med två egeninspelade och -distribuerade album i bagaget, och turnéer med Damien Jurado och i Sverige med Denison Whitmer, är J Tillman redan en auktoritet bland sorgsna mörkröstade, och när hon just gått ut genom dörren för att inte komma tillbaka kan man inte hitta bättre sällskap.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
Förra årets The Posies-comeback och återförenade Big Star gjorde ingen människa glad. 2005 var ett mörkt popår. För Jon Auer, som låg bakom båda bandens skivor, var det jobbigt på ännu flera plan. Privatlivet kraschade med en smärtsam skilsmässa, och räddningen blev hans beslutsamhet att dokumentera alltihop i sånger.
Med keyboards, cello, klockor och framför allt sin klingande popgitarr och en röst utan ärrbildning arbetade han så gott som helt på egen hand metodiskt fram sitt första soloalbum, ”a soundtrack to the end of an extremely turbulent era.” Texterna rör sig förvirrat mellan det sentimentalt ångestfyllda, i Song Noir till och med skrivet tillsammans med nya hustrun, och det bittert bitska (”I treat your name like a Four Letter Word”).
De aggressiva gitarrerna från förr märks mycket lite av, men den grundläggande Posies-popkänslan som fattats honom de senaste åren fullkomligt flödar. You Used to Drive Me Around är nästan lika bra som hans gamla gesällprov Flavor of the Month, och 17 ytterligare spår i samma klass bekräftar psykologernas tjat om att kriser är utvecklande. Skivan släpptes sent i våras och får nu svensk distribution.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
Paul Rafferty och Matthew Smith träffades över en bardisk och en Misfits-diskussion. Deras respektive band hamnade snabbt i skymundan, och lillebror Alasdair Smith släpades med för att hålla takten.
Liverpools bardiskar verkar vara viktigare än Misfits för Hot Club de Paris, som uppsluppet och lätt arrogant vinglar hit och dit likt The Corals ännu vildare dryckeskamrater. ”What’s my mothafokin name” grubblar de i talkör, och stämmer upp i music hall-skrålande Queen-harmonier med tillagda orala prutt- och ploppljud som måhända uppskattas vid en viss promille-nivå.
Men Matthew Smiths nordbrittiskt slirande gitarr bygger på drinkar med Orange Juice och mycket sprit, och ett betygsteg extra får de för låttiteln Hello, I Wrote A Song for You Called ”Welcome to the Jungle”. En sån låt behöver man inte ens höra för att älska av hela sitt hjärta.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
Titelspåret är visserligen en av Badly Drawn Boys bästa låtar någonsin. Så vass som vi vill ha vår Badly Drawn Boy, så fin som i de enstaka ballader som mildrar hans fall. Men när han borde frigöra sig från sina förebilder duggar Springsteen-referenserna tätare än någonsin. Melodierna är infantila men tillkrånglade, och texterna så ordrika att de knappt går att pressa in med skohorn. Riktigt hemskt blir det när han hyr in en stiff konfirmationskör som får leka gospel i redan överlastade arr. Damon Gough beskriver Born in the U.K. som ”den svåraste skiva jag gjort hittills”. Den är också desperat tillkämpad och överarbetad, och därmed den sämsta skiva han gjort hittills.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
”I am not Jesus, though I have the same initials – I am the man who stays at home and does the dishes”. Trots sådana försäkranden, och trots att Jarvis Cocker invaderade scenen i protest just mot att Michael Jackson ville framställa sig som Jesus på Brit-galan 1996, uppfattades han själv som Frälsaren av horder av indiekids och britpoppare (har en sådan subgruppering verkligen existerat?) för tiotalet år sedan.
Jarvis Cocker och Pulp var nämligen mycket större än britpop, och Common People är ett tillräckligt belägg för sådana påståenden. Med sitt suggestiva ökande tempo är Common People fortfarande och för evigt oemotståndlig, och den avgörande skillnaden mellan å ena sidan mästarna Pulp och å andra den erans alla Damons, Noel&Liams och Justines.
Idag beskriver Jarvis Cocker sin största hit som ”somehow miraculously in tune with the mood of the times”, men faktum är att Pulp hade ett ännu starkare kort i rockärmen, osläppt och ohört fram till nu. Efter 12 år som obskyr indieakt hade Pulp bara något år tidigare först fått en singel utnämnd till veckans singel i New Musical Express, och sedan som ett brev på posten ett kontrakt med ett storbolag. Första albumet där blev fokuserade och smarta His ’n’ Hers, med hitsinglar som Babes och Do You Remember the First Time? tillsammans med drösvis av utmärkelser i släptåg.
När sedan Common People testades live slog den an så hårt att Jarvis Cocker omedelbart tog med sig bandet till studio utan att ägna en tanke på att han bara hade material till den singeln, och inte ens hade påbörjat arbetet med nästa album. En natt i sin systers kök, i sällskap av enbart ene flaska konjak, var tillräckligt för att slänga ihop texter till 10 nya låtar (ytterligare två fixade han nästa morgon i taxin till studion) till mästerverket Different Class.
Fortfarande är det albumet, som utöver Common People också rymmer oförglömliga Disco 2000 och kontroversiella Sorted for E’s & Wizz, en klassiker och höjdpunkten i Pulps karriär. Mitt under inspelningen fick de med ingen varsel alls rycka in som ersättare åt Stone Roses på Glastonburys stora scen sommaren 1995, och där cementerades Pulps roll som Englands bästa band. En triumfatorisk Common People därifrån finns också med bland återutgåvans extramaterial, och förklarar med all önskvärd tydlighet hur albumet kunde kliva rakt in på försäljningslistans förstaplats och efter ytterligare en vecka ha sålt platinum. Bättre än så här blev inget engelskt band under 90-talet.
Sedan gick det utför. Men det hade kunnat få en än mer storslagen uppföljning. Cocaine Socialism spelades in i hast för att hinna ut innan valet 1997. ”Do you want a line of this? Are you a (sniff) socialist?”, citerar Jarvis Cocker New Labours ledare, som under stridsropet Cool Britannia bjöd in britpopens alla förgrundsfigurer i sin kamp för att bli vald till Englands premiärminister. Noel Gallagher och Damon Albarn syntes festa med Tony Blair, både före och efter valet, men ingen av dem skrev texter som vittnade om hur man kanske hackade upp en och annan vit linje på 10 Downing Streets antika speglar.
Jarvis Cocker däremot citerar chockerande rättframt sin blivande premiärminister i rader som ”Just one more hit and I feel great and I support the welfare state”. Men Jarvis Cocker fegade ur. Trots att han med en färdigmixad Cocaine Socialism hade en låt som var minst lika starkt som Common People, och trots att texten skulle ge Pulp en sån tabloid-uppmärksamhet att minnet av Sex Pistols-rubriker för evigt skulle blekna valde han att plocka bort låten från skivan. ”Jag ville ju egentligen att New Labour skulle vinna valet”, är hans förklaring idag, och även om det låter tunt är faktiskt Cocaine Socialism den sortens låt vars kaliber kan avgöra nationella val. Den ligger numera med som bonus på This is Hardcore, och där hade den behövts redan från början.
Istället blev uppföljaren till Different class vad Jarvis Cocker idag beskriver som ”ljudet av misslyckande. Men den mest lyckade inspelningen av ljudet av misslyckande någonsin”. This is Hardcore spelades in av ett band i sönderfall såväl mentalt som avseende personel. Redan första inspelningsdagen drog Jarvis Cocker från stan för att lida sig igenom ”some kind of nervous breakdown in the Paramount hotel just off Times Square”, något som speglas i bonusspår som Can I Have My Balls Back, Please?. När han till slut kom hem för att börja om hade äldsta bandmedlemmen Russell Senior fått nog och lämnade bandet.
Men även om This is Hardcore på sina ställen är ansträngd och introvert – Party Hard låter så där tillkämpad som Bowies försök att följa upp Heroes och Low med den stela och överarbetade Lodger – så finns det gott om minnesvärda stunder också där. Help the Aged är fortfarande en fin singel och både Sylvia och den mörka omskrivningen av The Tracks of My Tears i form av A Little Soul är fina. På det hela taget är This is hardcore visserligen långt ifrån genomstark, men avsevärt bättre än sitt rykte.
Det är svårt att klara hösten utan återutgåvorna av His ’n’ Hers, Different Class och This is Hardcore. Den som inte känner bandet sedan tidigare gör klokt i att börja med Different Class och går sedan ofelbart vidare till resten. Resten innebär här Jarvis Cockers fingertoppskänsliga urval av radiosessioner, singelbaksidor, demos och outtakes, till och med Nick Caves pubrockcover av Disco 2000, avsedda att för att förskona oss från de ”meningslösa remixer” han menar brukar utgöra återutgåvors bonusmaterial.
Den som varit på My Space och lyssnat på hans senast inlagda sång där, en försmak på soloalbumet som är på gång, inser snabbt att Jarvis Cocker 2006 är en annan än för knappa tio år sedan. Dels har han tröttnat på Tony Blair. Dels är han färdig med självcensuren. Utom i att förkorta låttitlar – det går fortfarande inte kalla en låt (Cunts Are Still) Running the World.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
Country kanske har soul då och då, men Deportees har trots kraftfulla ansträngningar varken det ena eller det andra. Någon enstaka pedal steel eller banjo gör ingen americana, och (jämfört med tidigare nedtonad, tack för det) falsettsång och någon driven kompgitarr lyckas varken ge känslan av eklektisk mix eller Memphis.
Sådana detaljer förklarar inte bort det faktum att det Deportees valt att fylla sitt andra album med är bredbent och slätstruken mogenrock. Det är inte nödvändigtvis skällsord. Titellåtens klingande piano och storslagna stråkar och mullrande pukor är väldigt trivsamt, och detsamma kan sägas om släpiga Thank Me Later.
Inte ens en cover av det mest medelålders folkkära man kan tänka sig, Ted Gärdestads Come Give Me Love som i sin originalversion stoltserade med ett komplett Abba bland musikerna, sticker ut det minsta.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden