Ungdom är en tillfällig tillgång, och talang är inget annat än potential. Efter mer än tio år av närmast maniskt genrehoppande har andra tagit över underbarnsetiketten, och det är dags för talangen Conor Oberst att leverera.
Därför har han spridit den digitala askan för vinden och satt sig tillrätta bredvid Hank Williams i traditionalismens och visans baksäte, där slide, Hammond och fiol bara behöver konkurrera med stråksektioner och flickkörer.
Varför ska man då välja Bright Eyes framför alla andra flanellskjortor och helskägg? Dels för Conor Obersts obstinata och inte helt tonsäkra röst, utmärkt även för storslagna nationella epos och innerliga kärleksballader. Dels för sångerna, alltid så påfallande attraktiva att man omedelbart blir upp över öronen kär i dem, och samtidigt så långsiktigt förtroendeingivande att man vill tillbringa resten av livet med dem.
Det räcker väl som orsak?
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
Med sitt debutalbum för två år sedan började tjugoåringen Willy Mason bygga upp bilden av sig själv som åldrad rastlös sökare. Med en förbluffande väderbitet genuin röst, som lät tre gånger äldre än hans ålder, var han den sista stolta bäraren av Hank Williams och Pete Seegers tradition. En mycket gammal man i en mycket ung pojkes kropp.
Med hela familjen i studion (lillebror på trummor och mamma sjunger bakgrund) på uppföljaren har han hittat hem på mer än ett sätt. Fortfarande är hans stadiga botten countryblues och folklore, men nu håller han sig inte lika ängsligt i traditionalistsargen utan slappnar av och vågar söka sig egna popigare vägar. Singeln Save Myself är långtifrån det enda tillfället när han låter närmare sin faktiska ålder än pensionen, och därmed är Willy Mason något väldigt stort på spåret.
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden)
”My record company called me today
they said we’re running out of records,
gonna need some hits to play
We need a popsong”
Så sjöng Wreckless Eric på sin Stiffsingel A Popsong (BUY 64). Några år tidigare hade Nick Lowe lovordat samma etikett i I Love My Label.
”I love my label
and my label put high hopes in me”
Relationen mellan skivbolag och å ena sidan artist och å andra sidan publik präglas sällan av ömsesidig kärlek, men det finns några skivetiketter som är större och viktigare än de enskilda artister, låtar eller skivor som finns i deras katalog. Deras minsta gemensamma nämnare är att de är sprungna ur en passion, och att de talas om med värme i rösten inte bara bland dammiga skivsamlare med skivnummerfixeringar.
Passionen och ömsesidigheten har visserligen inneburit att etiketterna aldrig kommit i närheten av den hänsynslöshet som krävs för de långsiktiga kommersiella framgångarna, men finsmakare har utan att fundera närmare tryggt kunnat köpa varje ny utgåva. Elektra. Tidiga Asylum och Rough Trade. Bomp! Stiff. Sarah. El.
I Sverige har vi bara sett det hos Stranded och möjligen hos Radium 226,05, men nu är det hög tid att sortera in Labrador i den skaran. Deras tioårs- och 100-släppsjubileet firas med den vackra lilla lådan Labrador 100, A complete history of popular music (Labrador/Border), fullproppad med cocktailpop och en gnutta elektronik, men framför allt synthpop och indie i alla sina sprödaste popformer.
Med en låt vardera från varje skiva i katalogen finns det naturligtvis ett par återvändsgränder i form av band som Afraid of Stairs, Ronderlin och skojfriska Hanky and Panky, men de är påfallande få. Labradors storstjärnor The Radio Dept har med åtta spår, med sprillans We Made the Team som boxens avrundning, och det är på samma gång uppenbart varför de är på väg ut i galaxen och glädjande att de trots det stannar på sin lilla etikett.
Nästan lika mycket material får vi från Suburban Kids with Biblical Names, också så sakteliga på väg till internationell uppmärksamhet, och [ingenting] som håller indiefanan högt här hemma. Sveriges största men oförklarligt kommersiellt oförlösta poptalang Lasse Lindh är välrepresenterad, både solo och som synthpopiga Tribeca, och lika många spår får Pelle Carlberg på egen hand och med Edson. Hans Go to hell, miss Rydell är fortfarande den barnsligaste och charmigaste hämnden på en nedgörande recension någonsin.
Det finns gott om bortglömda pärlor, som Starlets I’m home, Leslies popexplosion Ignorance, Wan Lights Mercury Rev-ljudande The Astronauts och Douglas Hearts feedbackdränkta Expired. Den kanske allra vackraste pärlan i Labradors katalog är Laurel Musics klingande americanaballad Dreams and lies.
Johan Angergård själv tar upp en fjärdedel av utrymmet med sina olika projekt. Club 8 lyckades bäst i Saturday Night Engine, medan det länge är läge att avfärda Acid House Kings som ett plojband vars vimsiga cocktailpop bara kan uppskattas av japaner som aldrig hört talas om postironi. Bedårande This heart is a stone från 2005 vänder dock till slut uppochner på sådana resonemang, men det är med sina olika Legends-inkarnationer skivbolagsdirektören firar sina största triumfer.
Det mest upplyftande med Labradors box-manifestation är att det blir allt bättre ju längre fram i kronologin man kommer. Även om flera fullängdare de senaste åren tillkommit innan banden hunnit mogna till albumnivå, innehåller så gott som varenda utgåva sedan hösten 2003 minst en guldklimp, alla samlade här.
Det ger oss inte bara en låda rikedomar, det ger oss också en trygg förvissning om att Labradors riktiga guldålder fortfarande ligger i framtiden.
Annat kul i månadens retrohögar
Dexys Midnight Runners var som allra bäst 1981, efter Geno men innan stråkarnas intåg. Tre singlar fick uppsättningen ur sig, och några enstaka gig, innan musikerna tröttnade på Kevin Rowland. När allt det materialet nu samlas på The Projected Passion Revue (Mercury/Universal) är det årets första fullpoängsalbum. Om bara Universal kunde få ändan ur vagnen och släppa Kevin Rowlands första soloalbum på CD vore lyckan fullständig.
Poängen med japanska exakta miniatyrreplikor av vinylalbum är svårbegriplig, om den inte är konsekvensen av ett hemligt samarbetsavtal mellan skivbolagen och Synsam. Den som intresserar sig för kompletta kataloger med Doobie Brothers och Led Zeppelin (Warner) med allt från stansade omslagshål till papperskvalitet på innerpåse identiskt med originalutgåvans är samma person som har nått den ålder när det skulle krävts läsglasögon för att se låttitlarna även i originalstorlek. Hursomhelst är Warners återutgåvor ett utmärkt tillfälle att återknyta (eller lära känna, skulle de vara nya bekantskaper) kontakten med Michael McDonald respektive Robert Plant.
Men de sanna guldklimparna hittar man i motsvarande kompletta serie album från Paul Simon. Lite svårmotiverat kan det kännas att originalreplikorna innehåller bonusspåren som adderades i Paul Simon-boxen för ett par år sen, men vem är jag att klaga på sånt? Att du måste äga album som Paul Simon, Still Crazy after All These Years och Graceland vet du ju redan, men här finns också chansen att reparera den skada det innebar att avfärda den 10 år gamla musikalen Capeman.
Docent Död hade för smala slipsar, för mods-aktiga frisyrer och för mycket stämsång för att riktigt passa in i punkvågen. Det sket vi fullständigt i då, och det skiter vi än mer i idag, eftersom de hade de vassaste poplåtarna. Chick-e-chack, Bensin i blodet och Solglasögon, det visste vi, men att Stå på benen eller senare grejer som Sverige varken hör eller ser var så sjuhelvetes bra, det hade vi glömt. Jag tar mitt liv med popmusik 1980-2007 (Sonet/Universal) samlar dem, och de förbiseenden som gjorts vägs upp av en vidhäftad DVD, där vi påminns om deras framträdande på TVs på den tiden enda program med ny pop, AB Svensk Pop, och dessutom får vi Krig och kärlek, en novellfilm av Stig Larsson med Duton Adebayo (vart tog han vägen), och promos för till exempel försvenskningen av Princes Kiss.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
Om man som Isolation Years tycker att uppmärksamheten kring dem fokuserats för mycket på deras religiositet är det en aning provocerande att inleda sitt album med ordet ”Jesus”, i en sång om en missförstådd snickare. Men Isolation Years tvekar inte inför sånt, och varför skulle de? I det stora landet i väster, där de hämtat sin pedal steel och alla andra grunder för sina americana-ljudande sånger, skulle alla kristna referenser med pilgrimer och abbotar inte få någon att höja på ögonbrynen, sånt är en del av konceptet.
Isolation Years har hört Den Stora Musiken, och de blir sig aldrig lika efter det. Nu vägrar de befatta sig med något annat än Stor Musik, Stort Ljud med Stort Eko, Stora Gester, Stora Frågor och Stor Symbolik. Ännu har de dock inte hittat till de Stora Sångerna, men dit når de säkert snart om tron bara är tillräckligt stark.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
John Cale är kultartisternas kultartist och oväsendets härskare. I Velvet Underground uppfann han noise, med sin produktion av Stooges debutalbum fortsatte han förfina oväsendets ädla konst, och sedan ställde han sig i frontlinjen i både amerikansk och brittisk punk. I mars fyller John Cale 65, men inget tyder på att han är på väg i pension.
Att John Cale också har seriösa tonsättarfacetteringar och singer-songwriterdito exponerades på hans femton är gamla och helt omistliga livealbum Fragments of A Rainy Season, med enbart vackra sånger på flygel eller akustisk gitarr. Circus är den skivans antites, med ett noggrant urval livetagningar av de larmigaste delarna av John Cales katalog. Det finns andningspauser, som fina The Ballad of Cable Hogue, men här är John Cale framför allt ute efter mangel i allt från Velvet-eskapader som en tung Venus in Furs till ett mördade medley av Femme Fatale och gothpärlan Rose Garden Funeral of Sores, som enbart överträffas i hotfullthet av en släpig 12-minutersversion av Gun.
Från punkperioden presenterar han både Mercenaries och övergreppen på Walking the Dog, och extra glädjande är att höjdpunkter från hans brittsommar, som OuttaTheBag, också slår de flesta ilskna ungdomar på fingrarna.Om du bara ska äga två album med John Cale (vem vet, du kanske är asket eller fakir, annars är det svårt att finna orsaker till ett sådant ställningstagande) är Circus utan tvekan ett av dem. Komplettera givetvis med den nysläppta BBC-dokumentären (Warner, DVD) som följer John Cale tillbaka till både Wales och Velvet Underground.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
För tre år sedan intervjuades Magnus Carlson i Nöjesguiden. Han skulle just släppa sitt andra album utan Weeping Willows, och efter alla hyllningar var instruktionerna till vår utsände att vara elak. Men Magnus var alldeles för öppen och alldeles för trevlig, så särskilt mörk blev inte intervjun. Tvärtom.
När Weeping Willows den här månaden återvänder med sitt femte studioalbum upprepar sig historien. Under en timme i hans lägenhet söder om stan ska jag försöka fånga en mer mångfacetterad bild av Weeping Willows ledare och Sveriges ende crooner. Nog måste han åtminstone ha hamnat i läktarbråk någon gång?
Men en timme i hans soffa blir lätt två, särskilt när folkölen landar på bordet och Nick Cave hamnar på skivtallriken, och när jag motvilligt beger mig hemåt känns det som om vi varit polare i många år. Inte fan har jag lyckats fånga någon skit.
— Jag kan tycka att det är riktigt jobbigt att bli intervjuad, och särskilt när journalisten är lat eller slarvig. ”Vad betyder Weeping Willows?” Jag menar, vi har svarat på den frågan tusen gånger. Kolla på Internet så får du svaret direkt. Jag är seriös med min musik, kan inte du som journalist vara det med ditt jobb?
Jag ska försöka. Nya albumet känns lite som en återgång till tidiga Weeping Willows, samtidigt som senare års poptendenser integrerats i musiken.
— Köper folk en Hives-platta vet de vad de får, medan vi på ena plattan har massor med stråkar och på nästa en massa synthar. Ibland kan sånt vara svårt att ta, jag menar folk fattade inget när jag bytte frisyr. ”Så där ska väl inte Magnus Carlson se ut?” Ändå är det inga stora skillnader mellan Weeping Willows plattor i mina öron. Vi tycker alltid att vi skriver samma sorts låtar.
Har ni en masterplan inför en skiva, att som nu skala av allt utanpåverk?
— Inte direkt. Men varje ny skiva är en reaktion på den förra, och ibland kan sådant vara svårt att ta. När vi släppte vårt andra album var vi helt ute och cyklade. Folk hade gillat det storslagna, stråkarna och blåssektionen på debuten, och då blev det så att vi kände att vi måste toppa det. Ös på med 70 stråkar, spela in videon i Mexico, gör ett riktigt långt och prisvärt album, vi nästan sket på oss, liksom, och även om låtarna i sig är bra är det jobbigt att lyssna igenom albumet. Men det är helt klart så att Weeping Willows inte är något ett riffband. Alla Smiths-låtar börjar med en skitsnyggt Johnny Marr-riff, och sen kommer en briljant popsång. Vi jobbar mer med stämningar medan själva melodin behöver längre tid för att sätta sig. Den här gången frågade vi Andy Bell om han inte ville pröva att producera oss. Inte så att vi ville bli Oasis, utan mer att han gillar den där avskalade brittiska folkmusiken. I England har de ett annat tänk och det blir inte så där radioanpassat som allt i Sverige, även sådant som ska vara indie.
— ”Fan, ni borde göra en lugn platta”, tyckte han, och så spelade han en massa Cowboy Junkies och Talk Talk för oss. Han föreslog att vi skulle spela in live i replokalen, bara micka upp och köra allt på en gång. Det blev väl något pålägg till slut, om det var nån felspelning som var för uppseendeväckande, men annars bestämde vi att det inte gjorde så mycket om inte varje instruments alla detaljer gick att höra. Så skulle vi aldrig ha gjort förut, då hade vi aldrig låtit minsta felspelning slippa igenom.
Texterna har förändrats, även om de är lika storslagna. Nu verkar de framför allt handla om livslång och oövervinnerlig kärlek.
— Debutens texter tog 10 minuter att skriva, de var helt självbiografiska. Så är det väl fortfarande, men de har ändå förändrats. Då skrev jag texter som I didn’t know, efter att ha kommit ner i Hannas källare och sett tjejen som det just tagit slut med stå och hålla i Fred Asps jacka. Jag är gift och lycklig nu, och även om texterna fortfarande är sentimentala har de oftare ett lyckligt slut idag. Samtidigt skriver jag oftast mitt i natten, ensam, och det är då det dåliga självförtroendet kommer. Det är då jag känner att jag är ful och värdelös, och det hörs ju i texterna.
Men okej, visst, det blir ju den ultimata och eviga kärleken, eller det krossade hjärtat. Vafan, ska jag skriva att jag är lite småledsen, hur spännande är det? Men skriver man storslaget måste det finnas någon knorr. Jag menar, sitter man under en tårpil vid floden måste man som svensk ha glimten i ögat.
När du kliver på scenen skakar du hand med dem som står längst fram. Är det din Joe Strummer-grej, att vara nära din publik?
— I början höll vi på så där som Clash, och lät folk sova över på hotellrummet eller åka med till Helsingborg. Det gör vi inte längre, man orkar inte riktigt.
— Jag är skitdålig på att domptera publik och kan bli så jävla avundsjuk på Moneybrother som bara ställer sig och improviserar. När jag säger något mellan låtarna blir det bara tafatt. Handskakande, eller någon kommentar, typ ”Gud, vilken snygg jacka du har” till någon längst fram. Vår publik är där för att lyssna, inte för att dansa, och då är det svårt att showa och dra upp tempot.
Är ditt fotbollsintresse samma sorts passion som kärleken i Weeping Willows texter?
— Kanske. Den har alltid funnits där. Jag har jobbat hårt för Hammarby, både med Bajen forever-skivan och nu genom att dra in 130 000 till böterna för derbyt. Huliganer har blivit så jävla överdrivet i media och med filmer som Football factory. Det var farligare att stå med en Bajenhalsduk på Gullmarsplan 1982 än att gå på match idag, när firmorna gör upp i en grusgrop i skogen. Vafan, jag var på match i Italien och där kastar de bomber på varandra i fyra timmar. Samtidigt finns det ju något romantiskt med det, typ gamla gladiatorspel.
Jag har kompisar som vet precis var din plats på ståplatsläktaren är.
— Det där är lite jobbigt, att folk ser mig och registrerar det, snackar om vad jag har gjort. Samtidigt har jag gjort allt för att döda min mystik, genom att alltid vara offentlig, alltid ha klubbar och så. En sådan som Kent-Jocke Berg till exempel gör ju precis tvärtom och syns aldrig i vardagen.
I en recension av ditt andra soloalbum är enda gången någonsin på Nöjesguiden som jag har fått ett ord utbytt av korrekturläsaren. ”Magnus Carlson är och förblir en crooner”, skrev jag, men någon bytte ut det mot ”refrängsångare”.
— Det minns jag. Jag fattade ingenting, vadå refrängsångare? Men att vara en crooner är det finaste man kan vara. För min del finns det ingen valmöjlighet, jag kan inte låta farlig. När det har behövts har vi fått lov att fixa det med effekter. Det kommer från att under hela uppväxten ha lyssnat på folk som jobbar i croonertraditionen. Den enda skiva vi hade när jag växte upp var en gammal Dean Martin. Morrissey är en crooner, och David Bowie före honom. Echo & the Bunnymen var ett av mina stora favoritband, och deras sångare Ian McCulloch är inget annat än en crooner.
Hans allra första solosingel var ju en tagning av Kurt Weills September Song.
— Precis, det är det jag menar. Han spelade skivor på vår klubb en kväll och sedan satt vi hemma hos en kompis och spelade gitarr. Jag satte på Weeping Willows, och förklarade att det var mitt band. ”You’re kidding” liksom, han gillade det och det var jättestort. Han är min drömpartner för en duett.
Men det där med Dean Martin var väl inte sant?
— Nä. Jag köpte Sweet när jag var fem, och sen var jag inne på Kiss. En barnvakt hemma i Storvreten hade med sig Anarchy in the UK på singel, och han lät mig höra den. Jag minns fortfarande exakt var vi satt i vardagsrummet, och hur förbryllad jag var efter det. Sen började äldre polare spela Ebba-singlar och så. Pontus från Sundsvall flyttade in, och jag hade ju lite koll på Brända Barn och Diestinct och sådant, så jag frågade väl honom vad han gillade. Det var helt fel, han var en läkarson och åkte slalom, men lärde mig om Joy Division och Depeche Mode. Dave Gahan är förresten också en sann crooner.
På tal om Morrissey, som enligt rykten ska vara med i engelska melodifestivalen. Ska du vara med i den svenska?
— Och tävla mot Moz i Europa, det vore ju grymt. Nä, allvarligt talat, jag har blivit tillfrågad flera gånger men det vore helt fel. I England är melodifestivalen en pytteliten grej, men Morrisseys ikoner — Sandie Shaw och så — kommer ju därifrån. Om jag fick tävla mot folk som Svante Thuresson kanske.
Att intervjua innebär i väldigt liten utsträckning att ställa frågor. Oftast räcker det oftast med bara något ord innan han är igång, och stundtals gör han en Bildt och struntar kapitalt i frågan för att istället tala om det han vill berätta om. Till exempel Weeping Willows historia.
— Weeping Willows var ju rätt gamla när vi bildades, jag var vadå 28. Vi var redan färdiga med vårt musikaliska identitetsskapande, och då blir det inte så där homogent som med säg Mando Diao som liksom blir vuxna tillsammans. Alla kom med sina grejer, Anders med Stones och hela Velvet Underground-grejen, jag kom från The Smiths och Clash men hade snöat in på Gene Pitney och Roy Orbison. Jag jobbade på Kvarnen, och vi hade inrett en replokal i källaren. Det var Bob Hund, Atomic Swing, och Nomads som repade där, och jag hängde med. Bob Hund behövde en roadie och chaufför, ingen av dem har körkort, så jag åkte med dem i två år. Det var helt fantastiskt, man stod bakom scenen och tryckte t-shirts som ingen ville köpa, och sen bara exploderade allt och alla älskade Bob Hund och skulle äga en jävla t-shirt.
— Ibland släpade vi upp en massa instrument och spelade inne på Kvarnen, och jag brukade sjunga lite Hank Williams. Så blev jag ”upptäckt” av Stefan Sundström och hans band, och vi ville pröva att starta band, bara som en kul grej. Jag är bra på att härma, och vi var helt klart ett pastischband, från början till och med ett coverband.
— Vi bestämde att vi skulle göra en helt egen grej, alla skulle ha svarta kostymer, och från början tänkte vi att vi skulle hälla vatten i skrevet så att det skulle se ut som vi hade pissat på oss. Det skulle liksom inte gå att missförstå, vi bestämde att det var förbjudet att le på scenen, ”nu sjunger vi Love hurts och menar det”. Det kändes jävligt punk att spela storslagen croonermusik då, att relatera till Scott Walker som inte direkt var ett household name på den tiden, och vi gillade att vara ensamma om det. Det var nästan lite protektionistiskt.
— Sen började folk reagera, och det var stort. Lennart Persson började skicka blandband, och det var jävligt cool, jag menar han har ju typ intervjuat Velvet Underground. Men det blev stort jävligt fort, vi hade releasefest på Aladdin och det kom 900 pers. På en jävla releasefest. Sen började Bindefeldt skicka inbjudningar och så. Vi gick förstås inte, liksom, skulle Clash ha gått på sådant?
— Men när Elle ville ha mig som modell över tio sidor var det svårt att tacka nej. De sa att jag var ”smal, hård och cool”, och vem kan stå emot då?
— Sen började hela vår grej slå tillbaka mot oss. Arrangören började backa. i Borlänge var det en arrangör som ville ställa in, eftersom han hade hört att vår publik alltid står stilla och gråter. Det blev hämmande, och vi gjorde allt för att bryta det där, till och med houseremixer. Touch me till exempel var en finsk tango från början, men vi försökte göra den till en pophit. Sen skickade bolaget den till Tore Johansson, och han ändrade den helt och hållet. Han drog upp tempot, la till en massa grejer, och jag gillade den inte alls. Nu kan jag ju uppskatta den och vara tacksam, och det var rätt kul att höra Franz Ferdinand första gången, för han hade tagit samma grejer som med oss och utvecklat där. De borde tacka oss, haha.
Visst har er publik förändrats? Det är inte lika många medelålders män som gråter längre, och jag känner 16-åriga indietjejer som älskar Weeping Willows.
— Skivbolaget gjorde faktiskt en opinionsundersökning för att kolla hur vår publik ser ut. 93 procent av alla tillfrågade hade hört talas om oss, och det är ju stort. Där fanns alla från punkkillen till mormor, med vår genomsnittliga lyssnare är en tjej i 25-30-årsåldern. Jag menar, vi är ju inte så snygga, så då måste det vara musiken som tränger igenom.
Blir det fler sologrejer?
— Det är inte aktuellt nu. Efter Weeping Willows andra album ville jag pröva att köra på svenska. Men bandet tyckte inte att vi skulle göra det, och bestämde jag mig för att köra med andra. Det är ingen stor grej, alla i bandet håller ju på med tusen olika grejer. Jag ville pröva att jobba med folk jag hade beundrat länge, typ Thåström och Mick Jones, men själva idén var att göra pop lite grand som Morrissey, fast på svenska. Andra albumet hade till och med arbetstiteln Vaxholm och jag. Sådant var det ju ingen som gjorde, tänkte jag.
— Sen fick jag höra Håkan Hellström. Skit också. Jag började gråta, men mest för att han var så jävla bra. Så jag tog med honom på kör, och ville hela tiden att han skulle höras mer och mer. Samtidigt var jag ju säker på att min platta skulle sälja mycket mer än hans, så i slutet av ett spår la jag till hans ah-ah-ah-stämma från Känn ingen sorg för mig Göteborg, som en hyllning, en homage. Om jag kunde hjälpa honom till lite av samma uppmärksamhet som jag skulle få vore det ju schysst.
— Jovisst, sen slog han och min skiva försvann. Det gjorde inget, jag var så glad att få vara med om det. Jag hängde runt, fick en tamburin, ”Köp ett par vita brallor så får du en matrosskjorta” och så blev jag med på turnén. Det är stort att ha varit med om, det var så jävla bra.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
I England tillhörde 2006 de kaxigaste tjejerna, hur mycket den senaste generation pojkensembler som Klaxons och Razorlights än protesterade. Lily Allen var segerviss i konkurrensen om kaxighet och traditionsrik modernitet, men fick under årets sista skälvande minuter se sig frånsprungen av Amy Winehouse, som inte bara slog henne i båda grenarna utan dessutom hade en fantastisk soulröst att addera till helheten.
När Back to Black släpptes i England sent i höstas (förklara den som kan varför det svenska skivbolaget dröjt tre månader, när olika nationella releasedatum inte längre är hinder för konsumenten utan enbart för möjligheten till listplacering) väckte Amy Winehouse en hel del uppståndelse. Där handlade det visserligen mest om orsakerna till att hon tappat x kilo över- och normalvikt (sunt alternativt osunt leverne), om hennes tveksamma umgänge (Ghostface Killah och Pete Doherty) och om hennes allt annat än flickaktigt blyga texter (”I don’t want to go to rehab, no no no” och ”he left me no time to regret, kept his dick wet”, för att ta två exempel).
Men sånt är naturligtvis inte orsaken till att Back to Black landade i toppen i mer än en årssummering. Orsaken till det var snarare att hon lagt sin korrekta musikskolejazz bakom sig till förmån för hypermodern retrosoul/ska, och att skivan är proppfull av soul, ska och släpig R&B i sin ursprungliga betydelse, där varje låt framkallar känslan av återupptäckt av en bortglömd klassiker.
I något fall därför att det rör sig om oblyga omskrivningar av just klassiker – Tears Dry on Their Own är till exempel till väldigt stora delar Ain’t No Mountain High Enough, men oftare handlar det om gediget låtskrivande och en röst som tangerar såväl Aretha Franklin som Shirley Bassey, kryddad med attityd och patois från Marcia Griffiths, Hortense Ellis och andra av Jamaicas finest. Stora ord, men berättigade.
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden)
När Tom Waits ordnar garagesale fyller han med lätthet tre skivor med outgivna outtakes och demos tillsammans med 24 spridda uddaspår från samlingar, hyllningsskivor och soundtracks. Tom Waits kallar det för ”songs of dubious origin rescued from cruel fate”, men så slaskhink det än är överträffar han ändå med lätthet de flesta artisters karriärsretrospektiver.
Den första skivan har Tom Waits valt att kalla Brawlers, och är fylld av fylleraglande blues och rockabilly, farligare än White Stripes och Jon Spencer tillsammans och så skitig att Keith Richards skulle ramla från trädet i ren förskräckelse. Bawlers är stillsammare, med ballader, vaggvisor, vals, tango, försiktigare jazz och till och med en gospel, medan experimenten och novellerna på lådans sista skiva fått rubriken Bastards.
Hans inläsningar av Bukowski och Kerouac och covers av alla från Kurt Weill och Leadbelly via Skip Spence till Daniel Johnston är oefterhärmeliga. Vem mer än Tom Waits kan till exempel göra Sinatras Young at Heart rättvisa, med en smäktande Yngve Stoor-känsla dessutom? Ramones The Return of Jackie and Judy låter som den mest nersupne bluesmannen från Mississippideltat, och Heigh-Ho från Snövit har förvandlats till en arbetarskildring så ångestladdad att Walt Disney hade blivit kommunist hade han fått höra den.
Dog Door är tung och elektronisk, och hade kunnat göra sig hemmastadd hos Trent Reznor men har tidigare hörts hos Sparklehorse. Altar Boy är en lysande jazzballad med en S&M-underton som med tanke på titeln känns en aning kontroversiell, och än mer så i dagens USA är Road to Peace om Abdel Madi Shabneh, en 18-årig palestinsk student och självmordsbombare på en buss i Jerusalem.
Utan att servera oss en enda känd favoriträtt sammanfattar Orphans Tom Waits tidiga karriärs pianoballader, de spretiga burleskerna från Swordfishtrombones-eran och de senare årens audio-experiment, inklusive den human beatboxfixering han grävde ner sig i härom året. Det skramlar och gnisslar som aldrig förr, och även om bara den tredje skivan benämns Bastards är sanningen att det rör sig om älskvärda oäktingar hela vägen igenom.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
And You Will Know Us By The Trail Of Dead har förklarat krig mot resten av världen. Sommarens kampanj för att som amerikaner få delta i Eurovisionsfestivalen i Helsingfors saboterade de, enligt egen uppgift, genom att uttala sig så hatiskt mot Finland och arrangörerna att dessa kände sig tvungna att gå i offentligt svaromål.
Flera månader innan release läckte de själva sitt nya album på bitTorrents, vilket knappast hjälpte deras redan ansträngda relationer till sitt skivbolag, och sedan skällde de alla som laddat ner albumet för tjuvar. Härom månaden ska det enligt sägnen enbart ha varit Jason Reece skickliga hanterade av tillhyggen som flaskor, en grammofon och barpallar som tog honom helskinnad ur ett möte med fyra besvikna ex-fans i Anti-Jason Reece Club. Förra årets la de till och med ner bandet i besvikelse över hur publiken tog emot deras allt mer ofokuserade och pretentiöst proggiga rock.
Sen ångrade de sig tyvärr, och fortsatte på den inslagna vägen av urvattnad progmetall och amerikanifierade The Cure-lån för folk som tycker att Mars Volta är för experimentella och System of a Down för metal. Inte lär deras vänkrets växa.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
Jon Rinneby vågar vara försiktig, och med sin viskande sång och stilla gitarrer är han något stort på spåren. Utan tvekan månadens bästa demo.
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden)