En rider är artistens lista över vad en konsertarrangör ska tillhandahålla inför en konsert. Till stora delar är den en fullständigt ointressant teknisk specifikation över ljussättning och electricitetsbehov. Men ridern är också ett dokument där artisten specificerar sin önskelista över vilka bekvämligheter som ska tillhandahållas i logen.
Eftersom artisterna i den förteckningen avslöjar sina böjelser och allt som oftast sina nyrika divalater är ridern ett dokument lika hemligt som ett SÄPO-register. Genom idogt grävande har Nöjesguiden identifierat vilka som är gourmander, gourméer och bara simpla fylltrattar.
Vad Mary J Blige ägnar sig åt i sin obligatoriska presidentsvit, dit hotellpersonalen absolut inte äger tillträde (och hennes 26 utropstecken efter den instruktionen tydliggör allvarsgraden) går inte att utläsa av hennes rider, medan Gnarls Barkleys obligatoriska låda magnumkondomer gör det lättare att dra slutsatser om deras aktiviteter. Stackars 50 Cent har för övrigt inga särskilda storleksönskemål för samma produkt på sin rider.
The Killers balanserar turnélivets slentrian genom en schemalagd omväxling i kosten. Om deras konserter infaller på en måndag, onsdag eller fredag ska omklädningsrummet fyllas med Maker’s Mark-bourbon och Absolut-flaskor. Tisdag, torsdag och lördag sörplar de vanemässigt Jack Daniels och gin, medan söndagsgig innebär en och annan stillsam Jameson tillsammans med en oändlig mängd tequila. Bara de 96 öl, 24 cider och två vinare som alltid ska finnas ger dem kontinuitet.
Marilyn Manson är avsevärt mera hälsosam. Visserligen kräver han alltid två flaskor absinth, men annars är han mest angelägen om att få äta Haribos gelebjörnar och dricka mellanmjölk, medan salig Frank Sinatra utöver ett fullt utrustat barskåp alltid ville doppa fingrarna i en ordentlig burk Dijonsenap och tre burkar av Campbells kyckling-med-ris-soppa.
Turnémat ur arrangörers perspektiv
EMA-telstar
Sveriges i särklass största konsertarrangör. Under våren tar de hit bland andra Nelly Furtado, Scissor Sisters och Dolly Parton. Catharina Oskarsson berättar hur de tar hand om sina artister.
Kan vi få se några typiska riders?
— Nja, de är inte offentliga. Men jag kan lova dig att den där haussen där man pratar om att artister har fantasikrav inte stämmer. Möjligen finns såna tendenser hos någon enstaka utländsk artist.
Vad är det vanligaste en artist begär till sin loge?
— De allra flesta begär mest vatten och kanske handdukar. Inget särskilt alls.
Vilket är det mest galna krav ni stött på?
— Jag vet faktiskt inte. Det finns inga vandringssägner på EMA-Telstar, åtminstone inte som jag känner till.
Kan ni uppfylla artisternas önskemål?
— Ja, det har nog aldrig hänt att vi missat något.
Brukar ni överraska artister genom att ge dem något de inte ens tänkt på att önska sig?
— Vi har pratat om svenskt glas, eller badrockar och så. Men de är ju på turné, och då blir det svårt att få med sig sådant. Om det är sommar och de har några dagar över innan de ska vidare på turnén brukar vi försöka ordna något typiskt svenskt åt dem. Bruce Springsteen eller Mick Jagger kan önska att få komma ut i skärgården eller så, och då försöker vi ordna det.
Debaser
Konsertställe som fortplantar sig genom delning. Under våren har de bokat in bland andra Bright Eyes, Pere Ubu och Built to Spill. Anna Storåkers berättar.
Kan vi få se några typiska riders?
— Visst. Det finns även en drös med extravaganta riders som folk lägger upp på nätet.
Vad är det vanligaste en artist begär till sin loge?
— Helt klart okolsyrat vatten, oftast specificerat à la Imsdal eller Evian. För många år sedan prövade jag att ställa fram fina vattenflaskor med kranvatten, för att spara på miljön och pengarna, men till och med obskyra lokalband klagade då och då.
Vilket är det mest galna krav ni stött på?
— Oftast framförs de galnaste kraven muntligt, men någon gång har det hänt att illegala droger efterfrågats i en skriftlig rider. Även ”swedish female company”, kanske med glimten i ögat, men ändå… Många amerikanska hiphopare verkar också ha en förvrängd bild av Sverige och kräver metalldetektorer, poliser, livvakter och övervakningskameror. En del efterfrågar kläder, och en av de hiphopare jag personligen gillar bäst, Sage Francis, ville ha en specifik t-shirt och kallingar i en viss färg. I övrigt ville han ha lite juice och frukt.
Kunde ni uppfylla det?
— I de förstnämnda fallen hänvisar jag rätt och slätt till svensk lag, och när det gäller säkerhet försöker jag förklara den ickeexisterande gangstakulturen i Sverige. Att Debaser är ungefär som YMCA i jämförelse med Bi-Polar eller nån annan namnkunning New York-klubb. Men jag pinnade gladeligen upp till H&M med en bild på Sage och bad dem välja ut något passande. På kvällen berättade han att han svettas så mycket att han måste slänga både tröjan och kallingarna han får efter varje show, men såg glad ut när han fick sitt H&M-kit: ”Oh, it’s local!”
Brukar ni överraska artisten genom att ge dem något de inte ens tänkt på att önska sig?
— Tja, jag gör ingen skillnad på, säg, Iggy Pop eller Igges svänggäng, men om någon gjort en magisk utsåld spelning kan det hända att jag sticker till artisten någon slags bonus i bubbelform eller något annat fint. Oftast blir det bara en euforisk kram, haha. Fast en hel del band har specifikt skrivit ut ”vi vill ha en överraskning” på ridern. Som när jag bokade Mates Of State första gången hade de precis fått en bebis som de hade med sig på turnén. Då inhandlade vi ett miniatyrtrumset för barn, som de blev överlyckliga över. I somras när jag var på turné träffade jag Jason i bandet som berättade att halva trumsetet fastnat i tullen, så efter ett par års monotont bom-bom-bom funderade de på att kanske komplettera med en cymbal. Annars har det mest blivit happenings som överraskningar — för fem år sedan bokade jag in Fibes, Oh Fibes, och de fick så lite pengar att jag kände mig skyldig att bjuda tillbaka på något annat. Vi ordnade BBQ, drinkar och fotbollsturnering. Idag är vi nära vänner, jag hoppas det inte beror på mutan, haha.
Turnémat ur artisters perspektiv
Willy Vlautin
Richmond Fontaines nya album Thirteen Cities borde vara ditt soundtrack just nu. Deras ledare Willy Vlautin ger också ut sin roman The Motel Life i Carver- och Bukowski-skolan.
Vad äter och dricker du helst på turné?
— Allra helst äter jag på Halfway Club i Reno, ett skjul som har haft en italiensk restaurang sedan tjugotalet. Det är en dam i 90-årsåldern som lagar all mat, och hennes väninnor är servitriser. Annars dricker jag gärna öl. USA är fyllt av suveräna mikrobryggerier med lika bra öl som i Europa.
Vad äter och dricker du mest på turné?
— Det blir mest truckstops, eller klassiska diners med servitriser och äppelpaj. På de flesta ställen kan man bara få tag på en vanlig Budweiser. Men det är OK — jag är uppvuxen med sådant.
Vad får absolut inte fattas på din rider?
— Förr var det alltid whiskey, men vi gav upp det. Vi är riktiga mums’n’dads, finns det bara en macka så är vi nöjda. Det gäller både för mina turnéer med Richmond Fontaine och när jag åker runt och läser ur mina böcker.
Tar du någonsin spelning på ett ställe i första hand för att få möjlighet att besöka en favoritkrog?
— Vi lägger en spelning om året i Winnemucca, Nevada, enbart för att få tillbringa helgen där. Stan var full av baskiska fåraherdar förr — nu kommer alla stadens fåraherdar från Peru — så de har en helt fantastisk baskisk restaurang. Man slår sig ner vid ett långbord och käkar en riktig arbetarmiddag med sallad, soppa, stuvningar och risrätter — det är helt fantastiskt.
Martin Axén, The Ark
Melodifestivalens första glampop sedan Harpos dagar.
Vad äter och dricker du helst på turné?
— Jag är ju vegetarian och väldigt intresserad av vällagad nyttig mat. Till det dricker jag gärna vatten och goda viner.
Vad äter och dricker du mest på turné?
— Tyvärr får vi väldigt ofta riktig skitmat på turné som får sköljas ner med sur bottensats. Många arrangörer fattar tyvärr inte att man behöver bra mat när man är ute på långa turnéer.
Vad får absolut inte fattas på er rider?
— Vatten och handdukar.
Tar ni någonsin spelning på ett ställe i första hand för att få möjlighet att besöka en favoritkrog
— Det har nog aldrig varit riktigt så, men om vi till exempel bokar in en Italienturné så ser vi fram emot att gå ut och äta, och samma när vi spelar i New York. En gång skulle vi spela i Gislaved. Redan innan vi hade tackat ja till spelningen började de maila om att det skulle bjudas på en fantastisk tacobuffé. Sedan fortsatte det. Varje gång arrangören mailade vår bokare eller turnéledare kom denna tacobuffé på tal. Vi satt nog och löjlade oss om den hela vägen upp i bussen, så när vi väl var framme hade vi hunnit bli väldigt sugna på denna berömda och enorma tacobuffé. Det började ta samma proportioner som nobelmiddagen i våra hjärnor.När det äntligen var dags visade det sig att det var den enklaste av alla bufféer man kan tänka sig. Typ nachochips med dip och lite köttfärs till. Inget vegetariskt alls. Ola och jag som nog var mest upphetsade över måltiden, och dessutom vegetarianer, blev fly förbannade och skällde ut arrangören efter noter. Han blev förskräckt och tog med hela sin personal ut på stan för att handla ny mat. Efteråt skämdes vi lite över att det hade blivit så uppförstorat. Vi satt uppe på natten med arrangören och snackade gamla musikminnen och tog en och annan whiskey. Då kändes det bra igen.
Johan Kinde
Lustans Lakejers sångare är aktuell med både återutgåvor av hela Lustans-katalogen, schlagerfestivalbidrag och exklusiv återföreningsturné.
Vad äter och dricker du helst på turné?
— Om man befinner sig i en något större stad där det finns ett urval äter jag gärna mat som inte är allt för mäktig, gärna asiatiskt eller fisk. Det viktigaste är dock att äta i god tid före en spelning. Man vill inte vara för mätt på scen.
Vad äter och dricker du mest på turné?
— Om festandet kvällen innan varit excessivt eller om man är i en mindre stad, kan ju en del junkfood slinka ner…
Vad får absolut inte fattas på din rider?
— Önskar att jag kunde svara ett dussin magnumbuteljer champagne, men riderbegreppet finns inte riktigt i Sverige på samma sätt som internationellt. Handdukar och dryck vill vi dock ha.
Men åtminstone några magnumbuteljer champagne måste ni väl ha fått?
— Jodå, genom åren har vi fått ett närmast oräkneligt antal champagneflaskor från välvilliga arrangörer, så vi ska inte klaga.
Tar ni någonsin spelning på ett ställe i första hand för att få möjlighet att besöka en favoritkrog?
— Nej, jag har aldrig gjort det hittills. Det är i och för sig alltid trevligt att äta och bo på Grythyttan, men även spelningarna på den närliggande folkparken har varit toppen, så krogen är inte skälet att åka dit.
Suburban Kids With Biblical Names
Johan och Peter från Haninge är på god väg att göra sig ett namn i England. Och i Norge. Johan berättar mest, och Peter äter mycket pytt.
Vad äter och dricker ni helst på turné?
— Jag äter helst hemlagat, alltså hemma hos någon arrangör som har haft tid att laga till en lokal specialitet. Det brukar bli bäst när arrangörerna själva lagar något och middagen får ta ett par timmar. Den mest idealiska maten vi fått på turné har varit i Italien och Spanien där arrangörerna stolt visat upp sitt lands fina tradition och råvaror.
Vad äter och dricker ni mest på turné?
— Vägkrogspytt, Max vegoburgare, pasta med gräddig sås. Inget av detta är någon favorit utan sådant som bjuds längs vägen. (Peter)
— Jag dricker en massa Loka när vi sitter i bilen. Favoriten är Loka citron. Eftersom Sveriges vägutbud inte är så stort brukar det bli att vi äter i Jönköping på Max eller tar en pizza. Det är inte direkt det man helst vill äta. Man är ju oftast försenad så man hinner tyvärr inte äta på riktiga restauranger. Det kan bli dagen efter spelningen som man har tid att äta riktig mat. (Johan)
Vad får absolut inte fattas på er rider?
— Boende och öl.
Tar ni någonsin spelning på ett ställe i första hand för att få möjlighet att besöka en favoritkrog?
— Vi spelade i Tarcento, en by i italienska alperna, för fem betalande. Vårt gage var en fyrarätters middag och det lokala vinet. Det gör jag gärna om.
Ulf Stureson
Landets närmaste singer-songwriter släpper strax ett nytt album, och genomförde nyligen en tiostoppsturné längs Ringvägen i Stockholm.
Vad äter och dricker du helst på turné?
— Vad som helst utom bearnaisesås.
Vad äter och dricker du mest på turné?
— Bearnaisesås.
Vad får absolut inte fattas på din rider?
— Min rider?
Tar du någonsin spelning på ett ställe i första hand för att få möjlighet att besöka en favoritkrog?
— Ja, på Ringvägen ligger flera favoritkrogar. Verona, 91:an, Abyssinia, Läckerbiten, El Cocodrilo och Eriksdalsgrillen. Det är i alla fall inte i första hand för pengarna jag spelar där.
Chris Dangerous
The Hives har just kommit igång i studion igen, både i Stockholm och i London.
Vad äter och dricker du helst på turné?
— Jag dricker helst buteljerat vatten. Det går åt ungefär 100 flaskor om dagen för hela bandet. Är det fredag kväll kan det lätt slinka ned ett par glas champagne och några öl. När det gäller mat är det vad som bjuds för dagen på de olika spelställena. Ibland vill vi kanske äta på lite trevligare ställen och då brukar det bli någon bra italiensk restaurang.
Vad äter och dricker du mest på turné?
— Det har jag ju svarat på.
Vad får absolut inte fattas på er rider?
— Hoummos!
Tar ni någonsin spelning på ett ställe i första hand för att få möjlighet att besöka en favoritkrog?
— Nej, vi spelar överallt och då brukar maten få komma i andra hand. Däremot är det alltid kul att komma tillbaka till ett ställe där vi vet att det finns en bra restaurang. Då är det ju bara att passa på.
Miss Li
Aktuell med sin andra singel från albumet Late night heartbroken blues och med en lång vårturné, inte bara i Norrland.
Vad äter och dricker du helst på turné?
— Renskav och lingondricka. Det ger mig liksom den rätta kraften och inspirationen att överhuvudtaget genomföra en bra spelning.
Vad äter och dricker du mest på turné?
— Det är helt enkelt det som gäller. Annars kan jag inte genomföra spelningen. De gånger som det inte funnits till hands så har jag inte alls lyckats genomföra en hyfsad spelning. Mina låtar har genast omvandlats till melankoliska och tråkiga ballader. Jag har länge försökt att finna ett svar på varför det blir så, men jag har varken funnit svaret i Koranen, Bibeln eller i någon annan helig skrift.
Vad får absolut inte fattas på din rider?
— Renskav och lingondricka. Det får den bästa att bli bäst.
Tar du någonsin spelning på ett ställe i första hand för att få möjlighet att besöka en favoritkrog?
— Jag spelar helst i de norrländska skogarna.
Joppe Pihlgren
Han har bensin i blodet, och Docenterna firar 27-årsjubileum med samlingen Jag tar mitt liv med popmusik 1980-2007.
Vad äter och dricker du helst på turné?
— På dagen så tar Larry och jag alltid samma sak. Ingen av oss vill vara looser i jämförelse med den andra. Alltså gör vi upp innan och beställer samma sak. Är det vägkrogar tar vi det som är lättlagat och som vi vet är halvfabrikat. Vi har svalt rätt många panerade spättor och finns det renklämma tar vi oftast två var. Kricke, Jon och Idde äter lite planlöst vad som helst. Idde äter nog nyttigast, fast ibland gör hon som Larry och jag. Grupptryck!
Vad äter och dricker du mest på turné?
— Om det finns en bra restaurang äter vi något lätt om det är före spelningen. Kanske fisk. Innan spelningen kan vi dricka max ett glas vin eller en mellanöl. Efter spelningen dricker vi öl men Idde och jag tar ibland rött vin istället. Jon kan ibland gå loss på en flaska vit sprit som han gärna håller i handen. Kricke har inget emot att dricka whiskey till ölen och inte jag heller. Larry dricker vad man säger till honom att dricka.
Vad får absolut inte fattas på er rider?
— Vi brukar vilja ha vykort från platsen. Vi brukar också verkligen vilja ha vatten.
Tar ni någonsin en spelning på ett ställe i första hand för att få möjlighet att besöka en favoritkrog?
— Nej, vi väljer spelning före mat och dryck, men vi spelar ju helst där det är kul att svira efter spelningen! Ordningen är: spelning, dryck och eventuellt mat!
Johanna Asplund
Om Sahara Hotnights kommande album lever upp till singeln Cheek to cheek blir det fler världsturnéer, var så säker.
Vad äter och dricker du helst på turné?
— Sushi och sake.
Vad äter och dricker du mest på turné?
— Burgare och kaffe.
Vad får absolut inte fattas på er rider?
— Champagne!
Tar ni någonsin en spelning på ett ställe i första hand för att få möjlighet att besöka en favoritkrog?
— Det finns en klubb i Boston som heter Middle East där vi spelat ett par gånger, de serverar grymt god mellanösternmat och en fantastisk hummous!
Pelle Carlberg
Sveriges smartaste textförfattare släpper snart sitt andra soloalbum, utan angrepp på rockkritiker.
Vad äter och dricker du helst på turné
— Jag försöker hålla mig till fyratimmarsregeln, det vill säga max fyra timmar mellan intagande av någon form av näring. Till frukost vill jag helst ha körsbärsyoghurt, honungsmackor och engelsk te av märket PG Tips. Oavsett om jag vaknar i Hong Kong eller Vänersborg avslutas frukosten alltid med en Berocca brusvitamin. I bussen dricker jag sen vatten tills det är dags för lunch, som antingen intas på sunkig vägkrog eller på ett så trevligt ställe som möjligt i kvällens stad. Med risk för att låta pretto kan jag erkänna att jag försöker äta så varierat som möjligt, framför allt till lunch. Hellre en stadig lunch än en ordentlig middag eftersom jag vill känna mig lätt på scenen. Jag dricker oftast ingen alkohol till måltiderna, och framför allt inget rödvin i och med att det ibland medför astmatiska besvär. Jag brukar fråga efter ”non alcoholic beer” överallt i världen.
Vad äter och dricker du mest på turné?
— Under åttio- och nittiotalen blev det garanterat en och annan ungkarls-chili con carne för mycket. Speciellt ställen med studentanknytning hade en tendens att dra ihop en stor pruttgryta till femtio pers efter soundcheck. Nu för tiden äter jag nog kyckling lite för ofta.
Vad får absolut inte fattas på din rider?
— Det ända som känns viktigt är att det finns dryck av olika slag i logen. För att citera vår gamla bokare Skrikhults färdigtryckta rider: ”En back starköl av lokal kvalité, gärna Heiniken”.
Tar du någonsin en spelning på ett ställe i första hand för att få möjlighet att besöka en favoritkrog
— Jag har inte gjort det tidigare, men på den senaste Italienturnén spelade vi på en klubb som var ett galleri, som visade sig vara en gourmékrog i den lilla staden Ferrara. Deras söndagskonserter startar alltid före åtta och så bjuds banden på trerätters efter giget. Menyn som serverades överträffade alla andra restauranger jag besökt i Italien. Nästa gång det blir tal om Italien kommer jag att försäkra mig om att Zuni i Ferrara finns med i turnéplanen.
Gorky
På sin Sverigeturné lovar brasilianska Bonde do Role att spela Bailefunk på rocksätt.
Vad äter och dricker ni helst på turné?
— Jag och Pedro försöker alltid äta det mest hälsosamma vi kan hitta – ingen alkohol, mycket sushi och vegetariskt. Men…
Vad äter och dricker ni mest på turné?
— Det är just de där grejerna vi till slut ändå inte får i oss. Vi får alltid så stressigt att vi bara slänger i oss det första vi får tag på, och så slutar det med att vi super en massa!
Vad får absolut inte fattas på er rider?
— Det kan låta simpelt, men vatten är det viktigaste.
Tar ni någonsin spelning på ett ställe i första hand för att få möjlighet att besöka en favoritkrog?— Vi har fortfarande inget favorithak utanför Brasilien. Jo förresten. Det finns en suverän vegetarisk kinarestaurang i Soho. Den är helt otrolig, man kan aldrig tro att det inte är riktigt kött. När vi är i London försöker vi alltid ta oss dit.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
”Tredje gången gillt. Jag besitter ju allt som gör en rockhjälte”. Så resonerar Jesse Malin, och listar resolut sina kvaliteter:
— Ett meriterande punkförflutet i D-Generation.
— Ett klassiskt NY-whine med rötter i stadens legendariska röster, från Dion via Garland Jeffreys till Johnny Thunders.
— En gudagiven förmåga att skriva bredbenta rockanthems som In the Modern World.
— Vänner med höga positioner, och Ryan Adams som bästa polare.
Så Jesse Malin ringer in honom, Foo Fighters och till och med Bossen himself i egen hög person, staplar Marshall-stackarna kilometerhöga och rock-klyschorna till samma nivå, och så tar han i ifrån tårna.
Men trots förutsättningarna känns han angelägen bara när han slappnar av i en stillsam cover av The Replacements Bastards of Young. Annars glömmer han rännstenen för allt glitter, och Jesse Malins rock låter designerjeans med arrangerade oljefläckar och flygande Wella-hår i motljus.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
Om det beror på att de inte är smartare än så eller att de inte har särskilt långvarig koncentrationsförmåga är svårt att avgöra, men partybandet Kaiser Chiefs har ingen energi att ödsla på subtiliteter. Deras lån från Madness och Buzzcocks är klumpiga, och resulterar i en britrock som har mer gemensamt med The Wonder Stuff och Slades plumpheter än med Blur och The Kinks smartness.
Det hindrade inte Kaiser Chiefs dum-popande och Friskis&Svettis-hoppande från att vara framgångsrikt första varvet, men den här gången förutser jag inget upplopp alls, utom möjligen något pliktskyldigt bland bandets lagerstinna polare på den lokala puben. Deras simpla och bredbenta riff, upptemporamsor enkla nog för förskolans småbarnsgrupp och mungipor fasttejpade vid öronen väcker nämligen inga känslor åt något håll. Ok, det är omöjligt att stå emot impulsen att skråla med i dängor som Ruby och Thank You Very Much, men det är en reaktion som kommer att ersättas av kräkreflexer över samma sånger innan snön har smält.
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden)
Bryan Ferry är den förste att erkänna det här som ett sätt att köpa tid inför nästa ”riktiga” album. Inget principiellt ont i det. Men när en stor del av Bryan Ferrys koncentration upptas av sidoprojektet Roxy Music, knappast av kreativa orsaker, och när det redan har dröjt fem år sedan Bryan Ferry senast gav ut vad han själv kallar ett ”riktigt” album, finns det anledning till oro.
Med andra ord löper Bryan Ferry en akut risk att få ställa in sig bakom Rod Stewart i ledet med grånade hotellbarssångare med pensionärspublik, och trötta tagningar av Knockin’ on Heaven’s door (hur kan någon musiker hålla sig vaken genom sex minuter av den) och stompiga Baby Let Me Follow You Down hjälper honom inte ur den fällan.
Men sådana tungfotande studiomusikerrutiner till trots har Bryan Ferry alltid en förmåga att frammana en diskret och vek elegans. Särskilt i de mest stillsamma stunderna, Make You Feel My Love och Positively 4th Street, märks den smidiga kreativitet som lyste så starkt i hans samarbete med Antony & The Johnsons förra året. Simple Twist of Fate och framför allt propert glidande If Not for You är stiliga, men det eviga munspelsflåsandet är en onödig och malplacé eftergift i den glamorösa gruvarbetarsonens loungetolkningar av Dylan.
Återbesöket hos The Times They Are A-changin’, ursprungligen på Bryan Ferrys solodebut för 34 år sedan, skulle med sin försiktiga bluesdisco till och med kunna bli en välbehövlig hit, och även om dagens Bryan Ferry bara sätter PRO-hjärtan i brand är Dylanesque en på det hela taget behaglig upplevelse.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
Du kan inte skylla på någon annan än dig själv om du inte känner till Jackie Leven. Han gjorde sin första skiva som Fife-folksångare 30 år före James Yorkston och King Creosote. Han var ledare för utmärkta punkbandet Doll by Doll i slutet på 70-talet (deras katalog återutges nästa månad), och skulle ha funnits i var mans medvetande om inte en oprovocerad gatuattack 1983 gjorde honom stum i två år, och sedan fick honom att fastna i heroinberoende.
Rehabiliterad sedan drygt tio år har han med en aldrig sinande ström fina singer-songwriteralbum arbetat sig fram till en position som skotsk nationalhjälte. Fortfarande har han en ”lonely Scotsman crawling under my skin”, men hans stillsamma sångröst tar honom betydligt närmare en mästare som Warren Zevon än lokala kollegor. Samma referens gäller för hans texters översmarta detaljskärpa, som när han upptäcker att han är ”standing in a working class gay bar in Hamburg, drinking ice cold beer. Men quietly talking to each other, how did I get here?”.
Han böjer som vanligt ödmjukt sitt huvud för idoler, den här gången Judee Sill och Kevin Coyne, och fortsätter söka upp spännande samarbetspartners. Här bidrar Johnny Dowd med skorrande till mördarhistorien Skaters, den mörka och charmerande demo-bluesen One Man One Guitar och en hysteriskt rolig tysk geografilektion i Rolf Harris I’ve Been Everywhere.Det finns inga ursäkter att gå förbi Jackie Leven den här gången, men det har det å andra sidan inte funnits tidigare heller.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
”Finns det recensioner eller betyg som du ångrar?” Det är en av de vanligaste frågorna som ställs till en musikrecensent, och den är givetvis både felformulerad och irrelevant.
En recension, liksom en skiva, är en bruksvara som skapas och används i sin kontext, men som inte kan eller ska göra anspråk på att innehålla eviga sanningar eller värden. Till och med de stackare som hyllade säg Oasis tredje album gjorde det i upplevelsen i stunden, och hur värdelös skivan än känns så småningom var en hyllning där och då rätt och riktig.
Bara när man som skribent fegar ur och håller igen, kanske för att man inbillar sig att upplevelsen av musiken är för privat, finns det anledning till självrannsakan. Ulf Sturessons förra album hyllade jag så till den milda grad att skivbolaget klistrade dekaler med citat ur recensionen över hela omslaget, och när Ulf Stureson nu återvänder efter fyra år är det dags för undertecknad att för första gången besvara ångerfrågan.
Jo, min recension av Ulf Sturesons förra ångrar jag. Den var lam, och betyget var lågt. Mina anonyma formuleringar i recensionen får skivan att verka bra, för att inte säga väldigt bra, men de fångar ingenting av skivans kraft och fulländning.
Allt jag ville säga är en skiva som betydde allt för mig, som var viktigare än någonsin Morrissey, David Bowie eller en gång i tiden till och med KSMB. Mitt i min värsta livskris var den en partner, en hämnare, en tröstare, och istället för att lyssna på alla andra skivor jag hade i uppdrag att ha koll på, att ha åsikter om, lyssnade jag på Allt jag ville säga gång på gång, ibland fyra gånger om dagen. Allt jag ville säga var den bästa skiva jag någonsin hört just då, eftersom den var skriven direkt för mig, och fortfarande tar jag fram den oftare än någon annan skiva.
Det innebär förstås att Ulf Stureson har en genväg in i mitt hjärta, men det innebär samtidigt att det vilar orimliga förväntningar på hans nya album Beroende, i en period när jag varken behöver tröstare eller hämnare. Tur är väl det, för nu erbjuder Ulf Stureson varken räddning eller smärtlindring. ”Den här plattan inte bara visar ungdomen vägen, dom får stryk också (sic!)!”, utropar han, och även om hans musik har mer muskler än senast så är det ändå bara ytan som blivit hårdare och tuffare.
Fortfarande rör han sig konsekvent i miljöer som går i höstgult, isblått och stålgrått, och även om fåglarna kanske sjunger så fattar de ändå ingenting. Hans barnaskaror sprids ”som askan över älven”, och de stackare som befolkar hans sånger mår genomgående kass. Men även om John är bortom räddning är hans sång desto starkare, och titelspåret är lika vackert trasigt som sin huvudperson. ”Dom säger att du är beroende av spriten – jag skulle säga att du satt i skiten”. Lika illa är det med Ulf Stureson själv. ”Jag är i dåligt skick”, sjunger han i Skadat gods, som lika mycket är en av skivans bästa sånger som en programförklaring.
Ulf Stureson säger sig ha klivit ur John Holms kavaj nu, men det är ett plagg han aldrig burit. Däremot är John Holm fortfarande den enda relevanta jämförelsen till Ulf Sturesons veka och brustna röst, själ och umgänge, men John Holm gjorde bara tre fantastiska album, och nu är Ulf Stureson uppe i fyra.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
Kristofer Åström har haft några magra år. Envist har han hållit fast vid sin popiga men dystra americana, och för varje skiva har det låtit allt mer oinspirerat. Därför är det roligt att rapportera att Kristofer Åström med sitt sjätte album inte bara är på spåret igen, utan dessutom redan fått upp farten ordentligt.
Med helt nytt band har Kristofer Åström hittat ett skarpare fokus, och den slarvighet som tidigare för ofta har dominerat är under kontroll. Det som återstår av den i gitarrer och sångstämmor en aning off (det är inte för syns skull han kallar en Steve Earle-rökare för A Little Out of Tune) irriterar inte längre utan ger en sympatisk och jordnära spontanitet och livekänsla.
Invändningar, om vi i allsidighetens namn måste presentera sådana, handlar möjligen om att texterna lutar sig lite för tungt mot countryns klyschor om övergivenhet och den försupna f.d. skönheten. Men det är lätt att ha överseende med när Kristofer Åström inleder med ett par spår, Conjure Me och The Dark, som båda lätt tar sig in på en framtida karriärssummering, och sedan ledigt rör sig mellan stora och djupt tragiska sånger som Heavy on the Drinks, med en beroendeframkallande refräng, och poplåtar som skivans absoluta höjdpunkt Just a Little Insane med gästsång av Mattias Hellberg.
Not Cool Again heter den avslutande mörka balladen. Men det är just vad Kristofer Åström är.
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden)
”De säger att Laakso sitter på något stort” — surret har funnits hela vintern. Men hur skulle de kunna överträffa sitt förra fulländade album?
Med ännu bättre låtar, ännu mer orgiastisk hänryckning och ännu bättre produktion. Jari Haapalainen ger Laakso ett osentimentalt lager-på-lager-ljud lika torrt som ett Visconti-vin anno 1973, med spectoreska indie-crescendon, kraftiga inslag av glam, extatiska körer och till och med en antik Syndrum.
Längst går de i hysteriskt roliga Västerbron, med Brian May-gitarr och en grekisk manskör, och i duetten Italy vs Helsinki där Peter Jöback (!) hittar sin framtida nisch i den helt nya genren musikalindie – stort, bedårande och underhållande.
Laakso kokar över av energi och lust, och när Markus Krunegård brett leende och med jublande frenesi hotar att hänga sig i julgranen saboterar Sveriges absolut bästa band hela den Ian Curtis-revival som var inplanerad för 2007.
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden)
Maia Hirasawa har inte behövt armbåga sig fram till sin position längst fram bland de svenska pophjältarna. Det räcker bra med en förtrollande egensinnig och smidig röst, tillsammans med en multiinstrumental talang och en förmåga att slänga ur sig charmerande hits som And I Found This Boy. I april är det dags för debutalbum, och då är det dags att välja sida.
Jazz eller indie?
— Svårt. Jag har mest lyssnat på indie, men jag har hållit på med jazz. Det blev så genom den folkhögskolan jag gick, och jag har jazzen att tacka för så mycket. Den gjorde att jag har ett brett sinne för musik. Men nu är det pop, inte direkt indie, för hela slanten.
Ted Gärdestad-stipendium eller Grammy?
— Lätt Grammy, det har jag aldrig fått. Ted Gärdestad-stipendiet fick jag när jag sjöng på svenska, och det har jag ju gett upp.
Sollentuna eller Göteborg?
— Äsch, vad svårt. Men jag väljer Göteborg, för kärlekens skull.
Miss Li eller Hello Saferide?
— Båda är svinbra. Miss Li sjunger duett med mig på Crackers, och hon är jävligt bra. Men jag har spelat i Hello Saferide så länge, så mitt hjärta ligger där.
Manliga eller kvinnliga pophjältar?
— Kvinnliga förstås, jag skulle inte ha något emot att bli en själv. Även om det kommit fram en massa tjejer efter Marit Bergman så är killarna fortfarande i stor majoritet, och det vore mycket roligare på festivalerna om det var mer blandat.
Gitarr eller piano?
— Jag gillar pianot mer, och jag är bättre på det. Nästan alla låtar skriver jag på pianot, även om hälften av låtarna på Though, I’m Just Me är gitarrbaserade. Live är gitarren mycket bättre, med den kan man inta coola rockposer.
Självbiografiska texter eller noveller?
— Det är nog en blandning, faktiskt. Jag börjar ofta i egna upplevelser, och sedan kryddar jag dem så att de slutar som fiction. Mattis&Maia har många undrat över, och samma sak med And I Found This Boy. Båda är välkryddade, men man kan väl låta folk få fundera på vad som är sant och vad som är påhitt.
Maia Hirasawas debutalbum Though, I’m Just Me (Razzia/BonnierAmigo) släpps den 4 april.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
Nöjesguiden bad Lasse Lindh övertyga oss om varför vi borde gå och lyssna på hans spelning på Debaser Slussen den 22 april.
— Hur motiverar jag dig att gå på min konsert? Det blir liksom sådär jobbintervjuklibbigt hur man än gör. Hela ”varför-ska-vi-anställa-just-dig”-talet. Jag skulle såklart kunna vara fånigt rak och säga precis som det är — för att jag är så jävla bra och gör något som ingen annan gör. Men det ska jag inte. Istället ber jag dig komma för att stötta killen i mitt band som söp bort sina instrument. Jag ber dig komma för att söndagar visst kan vara roliga. Om inget annat funkar ber jag dig helt enkelt komma för att bojkotta The Ark som har fräckheten att spela samma kväll för 250 spänn mer, på stora Debaser. Hmpf.
—
Helt annorlunda men lika goda skäl finns det att ge sig iväg för att lyssna på alla de celebra internationella besök som är på väg under april. Här är de viktigaste.
1. Joanna Newsom
Chinateatern den 22 april.
Utan Yrs stora orkestrar förlitar sig Joanna Newsom på sin harpa-virtousitet och sin egensinniga röst, mitt emellan Kate Bush, gamla jazzvokalissor och Björk. Fast på ett bra sätt. Med Englands bästa medeltidstrubadur Alasdair Roberts som förband blir det en vacker kväll, om än inte särskilt modern.
2. Scissor Sisters
Annexet den 17 april.
Myndigheterna skyller 13-årsgränsen på ljudnivåkrav, men i verkligheten handlar det förstås om att New Yorks mest färgsprakande band kliver över gränsen för vad som är barntillåtet. Räkna med glitter, räkna med discokulor, räkna med pianoserenader och att Regina Lund tänker försöka ta sig in på en vit häst.
3. Mika
Berns den 7 april.
De genetiska rötterna i Beirut går inte att spåra i Mikas fantasipop, men väl de musikaliska i Elton John och de grafiska i Monty Python. Likt en fantasifullare Salem Al Fakir intar han det återöppnade Berns, som kvällen till ära enbart tänker servera glassdrinkar. Kanske.
4. Marianne Faithfull
Berns den 23 april.
Patrick Wolf, Sofia Coppola, PJ Harvey, Jarvis Cocker, Metallica, Absolutely Fabulous, David Bowie och förstås Mick Jagger – förr eller senare vill alla snylta på Marianne Faithfulls klass och utstrålning. 40 år äldre och med en röst drygt en oktav lägre än på As Tears Go By har hon som få andra istället skaffat sig integritet och auktoritet som varken morfin eller cancer rår på.
5. Nine Inch Nails
Annexet den 8 april.
Med kodade IP-adresser på turné-tröjor och utspridda usb-minnen i konsertlokalerna bygger Nine Inch Nails upp förväntningarna på den dystopi Trent Reznor kallar Year Zero, och som utgör det album som släpps exakt en vecka efter stockholmsbesöket. Vi drar på oss våra Matrix-rockar och styr våra bestämda steg till Globens stämningsfullt kala annex, även om vi egentligen tycker att NIN gör sig bäst i hällregn.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden