Det har bara gått ett år sedan Arctic Monkeys skaffade sig en stor och väldigt ung publik genom att via skivbolag lura i oss att de redan skaffat sig en stor och väldigt ung publik genom Myspace och Bittorrents. Nu har de forna CDR-spridarna och indietonåringarna mognat, skickar inga promos (”sånt kan hamna på nätet”) och deltar inte i ”teen media”. Framför allt har de lyssnat intensivt på sina pappors gamla Led Zeppelin- och Thin Lizzy-vinyler.
Men förutom headbangerfester som Balaclava och något hemskt punkfunk-försök finns ändå tempot, arrogansen och de ordrika novellerna från förra säsongen kvar, och när skevheten får blomstra, framför allt på Flourescent Adolescent, har bandet tagit flera steg framåt.
Oftare vill de dock visa upp bredd och skicklighet, och när de liksom förebilderna The Strokes riktar upp skevheten från debuten landar Arctic Monkeys farligt nära stadiumnivå. Säkert rätt ur kommersiellt perspektiv, men knappast ur artistiskt.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
The Damned, Nick Lowe, Ian Dury, Elvis Costello – ingen etikett har haft vassare singelartister. Bakom dem väntade Kirsty MacColl, The Pogues och Madness, som fortfarande är ohotade som Englands främsta singelband genom tiderna (sorry The Beatles, sorry The Smiths), och mer tillfälliga framgångar med Jona Lewie och Tracy Ullman. Och så etikettens ständiga underdog Wreckless Eric.
Ständigt denna Wreckless Eric. Eric Goulden, som han egentligen hette, fick hjälp av de flesta av etikettens artister när han skulle spela in sin debutsingel, men det är inte Ian Durys insatser på trummor eller Nick Lowes salongsberusade produktion som gjorde Whole Wide World till en av världens bästa singlar någonsin.
Nej, det som har fått alla, från den lika dysfunktionella Paul Westerberg och The Replacements, via Die Toten Hosen och till och med The Monkees till senast Will Ferrell att ta sig an låten i egna versioner är helt enkelt låtens genomsmarta uppbyggnad, desperat kärlekstörstande längtan och inte minst lätt vrickade framförande, mitt emellan pubrock, punk och pop.
Trots alla sina briljanta singlar var Stiff inte världens mest marknadsanpassade skivbolag. När Wreckless Eric erbjöds ett Top of the Pops-framträdande tackade de raskt nej, eftersom de var säkra på att Whole Wide World skulle klättra på topplistan och ordna en mer framträdande position i TV-programmet veckan därpå.
Men skivan ramlade ner från listan, TV blev det inget av med och Wreckless Eric fick aldrig mer en hit. När undertecknad lyckades pricka in en av hans relativt glest förekommande pubspelningar i en Londonförort för drygt 20 år sedan var vi kanske 30 personer i publiken, varav 20 tillhörde det lokala alkisgänget och bara ville få dricka öl i fred.
Det fick de inte. Alls. På 90-talet gav Wreckless Eric upp. ”I got sort of pissed off, jacked it in and pursued a career as a full time alcoholic.” På sin bittra hemsida önskar han att de journalister han någon gång och mot bättre vetande tar emot hade läst på en aning.
Till exempel kunde de väl ha läst hans självbiografi A dysfunctional success – the Wreckless Eric manual (written by the author), tycker han, och åtminstone kunnat fråga om han fortfarande träffar sina gamla Stiff-kompisar. ”And I could have told him that I didn’t have any mates – I was Billy No-Mates. By the end of the Stiff fiasco I didn’t have a friend in the world.”
Wreckless Eric tredje album Big Smash (Stiff/Border) parades redan vid originalutgivningen ihop med en extra skiva som i praktiken var hans Greatest Hits med singlar från de tre senaste åren, i den mån man kan ta sådana ord i sin mun avseende den hitlöse Eric.
I omslagshäftet resonerar han om att det förmodligen berodde på att det nyinspelade materialet inte var tillräckligt bra, och det har han en poäng i. Bara A pop song håller faktiskt måttet, men genom Stiffs smarta lanseringsdrag är Big smash ändå en hörnsten i varje hems popsamling.
Bland singelspåren finns givetvis Whole Wide World, men också vad-som-borde-varit-hits som Reconnez Cherie, den Ian Dury-producerade Semaphore Signals och inte minst Hit and Miss Judy.
Tracy Ullman var redan etablerad som comedienne, och hennes album You broke my heart in 17 places (Stiff/Border) gav å andra sidan hela sex hitsinglar under de 18 månader hennes tillfälliga popkarriär varade. Nästan alla var covers, och samtliga var så bubbelgumstunna och intill parodi uppspeedade att engelska kritiker kallade hennes röst för ”Minnie Mouse on helium”.
Det hindrar inte att de också var små ljuvliga poppärlor. They Don’t Know och You Broke My Heart in 17 Places, som kom att ge namn åt debutalbumet, var förstås avsevärt bättre med upphovskvinnan Kirsty MacColl, My Guy har inget att sätta emot Madness original, men precis som de relativt originaltrogna tagningarna Doris Days Move Over Darling och Susan Maughans Bobby’s Girl funkar de både som kravlös underhållning för stunden och krokar att gräva sig tillbaka till originalen.
Rachel Sweet från Akron, Ohio, var en udda artist på den i övrigt mycket brittiska etiketten. Lika udda var den småsuspekta Lolita-vinkeln Stiff valde i lanseringen av den blott 16-åriga sångerskan. Hennes pop lånade inslag från country, genom covers av till exempel Elvis Costellos Stranger in the House, men i lika stor utsträckning från soul i Carla Thomas-covern B-A-B-Y. Men även hennes karriär som popstjärna blev kortvarig.
En svåråtkomlig livetagning av de lokala kollegorna Devos Be Stiff förhöjer värdet. Skulle du mot förmodan undra vart hon tog vägen kan du hitta henne i Seinfeld-avsnittet The contest och mitt ibland Iggy, Johnny Depp och Rikki Lake i John Waters Cry-Baby.
Any Trouble, ledda av Clive Gregson, var än mer obskyra. Titeln på deras debutalbum Where Are All the Nice Girls? (Stiff/Border) måste betraktas som en retorisk fråga – det räcker med att betrakta gruppbilden på omslaget för att få en förklaring till de snälla flickornas bortavaro, och de flesta andras också när man tänker på det.
Men även om deras tidlösa pop kanske inte var förförande så har den en charm som fortfarande lever kvar. Synd bara att inte Abba-covern The Name of the Game inte fått plats på den här lite småsnåla återutgåvan.
Manhattan-trion Dirty Looks får sina båda Stiff-album Dirty Looks och Turn It Up samlade på en generösa dubbel-CD (Stiff/Border) tillsammans med alla obskyra B-sidor och ett par outgivna livecovers, men det lär inte hjälpa dem att hitta en publik den här gången heller. Drop That Tan är det enda riktigt minnesvärda, mest för att den visar vad Dirty Looks hade gemensamt med polaren Brian Setzers samtida rockabilly-framgångar.
Du vet exakt var du hittar skivorna, och historier och slogans finns på www.stiff-records.com.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
Man kan med en hel del fog anklaga Black Rebel Motorcycle Club för att fega ur. Förra albumet Howl var ett rejält kliv från fuzzrocken mot ett avskalat utforskande av dess rötter i blues och americana, men nu gör de helt om.
Återförenade med sin trummis och med nytt storbolagskontrakt säkrat rotar de fram marshall-stackar och fuzzboxar ur garderoben igen, och manifesterar återgången till sin startpunkt redan i omslagsbildens spruckna gitarr. Det är inte vidare modigt.
Men deras sätt att mangla, deras formidabla oväsen, gör alla sådana resonemang oväsentliga, liksom det faktum att Jesus & Mary Chains skugga för evigt vilar tungt över Black Rebel Motorcycle Clubs sätt att hälla smält metall över i grunden snälla popsånger. När de ogenerat vräker på med hela arsenalen av läder- och revolutionsromantik i Berlin, och när de lika ogenerat trallar fram feedbackhits som Weapon of Choice skiter vi i att vi hört exakt samma sak tusen gånger förut och höjer istället volymen ett snäpp över vad som är hälsosamt. En och annan trumhinna ryker kanske, men det är priset man får betala.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
Ibland berättar en pressrelease allt om en skiva, genom målande beskrivningar, genom entusiastiska utrop eller genom klichéfyllda beskrivningar. Ibland berättar ett pressmaterial allt genom att inte säga något alls.
Enligt Travis själva har deras nya album ”alla facetteringar av oss, och några nya. (…) Det är rockigt, men det är pop och sött också”. Jepp, just så. Anonyma formuleringar för ett anonymt album med en anonym titel.
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden)
Experimentellt och nyskapande? Inte ett dyft. Åtminstone inte på det sätt vi lärt oss att vänta från Wilco. För Jeff Tweedy är det däremot säkert ett experiment att göra en klassisk 70-talsskiva med singer-songwriterbotten och ett lyhört stillsamt band. Och som vanligt med Wilco faller experimentet väl ut.
Sky blue sky är en skiva full av sånger som varken Paul Simon eller Neil Young hade skämts över 1975. Hate it here är John Lennon i varje detalj, från sångstil via skorrande gitarr och klingande elpiano till den överdrivet Beatleska bryggan, och allra mest sympatisk är han när han flörtar med Leon Russell i struttiga Walken.
Ryktet om att Tweedy var på väg tillbaka till den altcountry han var med och skapade har ingen som helst bäring. Inte ens när en steel guitar tillåts breda ut sig som den har lust i Leave me (Like you found me) blir det country utan bara finstämd och vemodigt melodisk softrock.
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden)
Få band har dömts lika hårt av historien som The Doors. Vi stackare som under gymnasietiden studerade Jim Morrison och trodde att The Doors var lika viktiga som Velvet Underground har fått ägna mycket energi åt att förneka dem senare.
Men när studioalbumen nu släpps till lågpris, med bonusspåren från förra årets karriärssammanfattande box intakta, är det kanske ändå dags att erkänna The Doors som ett riktigt bra popband, om vi bara för en stund klarar att lägga undan Jim Morrison poetambitioner, domedagsprofetior, shaman-svammel, Oidipus-drömmar, självutnämnda ödlekung-titel, blottartendenser, viktproblem och bluestafflande. Här är tio av deras poppärlor.
Soul Kitchen, från The Doors 1966.
Det är ingen slump att det är Echo & The Bunnymens och andra smart bands coverval när det kommer till The Doors.
Light my fire, från The Doors 1966.
Utom Jose Feliciano och Astrud Gilberto, som istället plockade bandets första hit. På nyutgåvan är den en aning snabbare och därmed 10 sekunder kortare än vi vant oss vid, precis som den var tänkt innan studiobandspelarna började sacka 1967.
You’re lost little girl, från Strange days 1967.
Vek och fin.
People are strange, från Strange days 1967.
Så går det när man tar hallucinogener. Stina Nordenstams version är inte heller så dum.
Love Street, från Waiting for the sun 1968.
Spanish caravan, från Waiting for the sun 1968.
The Doors mest stillsamma vals.
Hello, I love you, från Waiting for the sun 1968.
Hippiesarna beskyllde The Doors för sellout, och det hade de rätt i. Ingen beskyllde The Cures cover för något sådant.
Tell all the people, från den orkestrerade Soft Parade 1969
Framför allt för blåsintrot.
Wishful sinful, från den orkestrerade Soft Parade 1969
För svulstigheten som bandet tyckte så illa om.
Waiting for the sun, från den trögt bluesiga Morrison Hotel 1970
Med ena foten kvar i det sorglösa 1968.
Virgin/EMI
Hur sjukt är det här? Jag var tonåring långt innan du ens var påtänkt, grabben, och redan då var det tidiga 70-talets grymmaste hjältar inget annat än älskade och fruktade myter. Men förra året satt jag där och lyssnade på en nyinspelad skiva med New York Dolls, och nu upprepas den sinnessprängande känslan inför ett återförenat The Stooges. Sjukt. Galet.
Särskilt eftersom The Stooges återkomst, precis som Dolls, inte alls stinker rätt igenom. Sorterar vi utan vidare eftertanke in Weirdness i Iggy Pops katalog är det kanske till och med hans mest angeläget skramliga album sedan Soldier, och det är en lisa att slippa de senaste årens skitnödiga budgetkompband. Betraktar vi Weirdness som en frustande distpunkskiva utanför sin historiska och personrelaterade kontext är den kanske till och med årets kaxigaste och larmigaste skiva.
Men det är svårt att bortse från det faktum att The Stooges tidigare perfekta katalog nu består av fyra studioalbum. Och även om Ron Asheton glänser som i smalare dagar och Greedy Awful People snuddar vid debutens nakna vansinneskänsla, så har The Stooges fjärde album inte ett uns av trilogins omvälvande aggressiva desperation. ”My idea of fun is killing everyone”, fnissar Iggy belåtet, och fångar skillnaden mellan dagens effektsökande åldrade herrklubb och det forna desperata gäng där Iggy verkligen var ”a world’s forgotten boy, the one who searches and destroys”.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
”You can do it with your eyes closed,” viskar Tracey Thorn över elektroniska beats i Falling off A Log, och så blundar hon, binder ena handen bakom ryggen och förbluffar åskådarna med att utan att pröva sitt deosticks effektivitet sätta ihop en balanserad mogenskiva med rätt avvägning av försiktig techno och microhouse, danspop och ett par viskande ballader för akustisk gitarr. Hon jobbar med coola samarbetspartners att namndroppa (Gabe från The Rapture, Alex Santos och Goldfrapps producent Ewan Pearson) och till och med en trendriktig Arthur Russell-cover.
Äntligen kan den nya övre medelklassen byta ut sina gamla skivor med Dido, Sade och Faithless på parmiddagarna i Hammarby Sjöstad och få känna sig lite hippa utan att någonsin störas av dissonans. I Hands Up to the Ceiling låter Tracey Thorn som extrabonus paren minnas sina mer rebelliska dagar med Siouxsie Sioux och Terry Hall, utan att de för den skull behöver lätta på etiketten.
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden)
Den som har burit förhoppningar om att Mike Scott ska resa sig ur misären och någon gång återfinna sin musa gör nog bäst i att lägga ner den sortens önsketänkande snarast. Det vet till och med han själv, men det är inget han stillatigande accepterar.
Istället kämpar han på alla sätt att bli angelägen. Han prövar Bowiekostymen med en entonig Heroes-gitarr i Nobody’s Baby Anymore, men förmår knappt hålla sig vaken igenom de sega verserna. Han återvänder till källan i den Patti Smith-aggressiva rock han brukade älska så, men det faller lika platt som de trötta distriffen i låtar med talande titlar som Crash of Angel Wings och Love Will Shoot You Down.
Framför allt försöker han hitta tillbaka till den irländska folksoul som sprudlade på Fisherman’s Blues, men varken Strange Arrangement eller You in the Sky har ett uns av den skivans glöd och engagemang.
Det finns stunder när han glömmer desperationen (skam vore det annars för en musiker med Mike Scotts hantverksskicklighet). Steve Wickhams fiol ger nästan Everybody Takes a Tumble en Too-Rye-Aye-glans och namecheckar Van Morrison (och förvisso även Sinead O’Connor), och när den feta orgeln i She Tried to Hold Me sätter igång är betyget nästan på väg att höjas ett snäpp. Men i båda fallen blir det så småningom uppenbart var Mike Scotts största problem ligger, när han i sin entusiasm över att äntligen hittat ett sväng i båda fallen drar ut på det i över sex minuter. Det håller de förstås inte för.
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden)
På Nöjesguidens Stockholmsprisutdelning för ett år sedan fick Frida Hyvönen stående ovationer minst två gånger. Först när hon hämtade musikpriset för sitt debutalbum, och sedan när teater/dansutmärkelsen gick till dansföreställningen Pudel, där hon stod för musiken.
När den nu äntligen släpps på skiva är det lätt att förstå varför redaktionen unisont gör vågen, varv efter varv.
Debutens kantighet slipas ner av en effektiv stråksektion, men Frida Hyvönens charm och sagolika talang är intakt, och hennes röst och förmåga att få ur sig sånger som är instant klassiker har till och med blivit vassare.
Den som vill smutsa bilden av Frida med jämförelser får påbörja sökandet bland storheter som Laura Nyro. Vi andra skiter i allt sånt och sitter tysta och lyssnar. Andäktigt.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden