Dntel utgör – bland mycket annat – ena halvan av The Postal Service. Han heter egentligen Jimmy Tamborello, men kallar sig lika gärna James Figurine om det skulle behövas. Som Dntel hördes han av senast för sex år sedan, men Figurine-släppet Mistake, Mistake, Mistake, Mistake förra året och inte minst The Postal Services fyra år gamla Give Upfångar samma sorts elektroniskt genmanipulerade popsånger.
Med ett ljud där elektroniken är full av mänsklig värme, medan de organiska inspelningarna av drömska harpor och fina akustiska gitarrer bearbetats till något helt unikt är Dumb Luck ett Eldorado för electronicaälskare, och samtidigt gör rytmerna låtarna till dansgolvsfavoriter på varje alternativ universitetsfest.
Melodierna är tillräckligt smarta för att tilltala även utanför indiekretsar, och texterna kommer att djupstuderas i månget ungt svartklätt poesisällskap. Särskilt när de som här framförs av idel nobla gästsångare som Jenny Lewis och Grizzly Bears Edward Droste, eller som på skivans absoluta höjdpunkt Breakfast in Bed av självaste Conor Oberst.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
Bland horderna av post-Libertinska brittiska skrammelband är det svårt att hitta något enda man är beredd att låna sitt öra ens för en stund. Men Glasgows 1990s utgör ett undantag.
Jackie McKeown var med i Glasgows no-hopers The Yummy Fur ända tills halva bandet tröttnade och bildade Franz Ferdinand istället. Nu kråmar han sig och låtsas vara den mest ofrivillige popstjärnan genom tiderna, som inte alls vill spela i band och som inte gillar sina låtar (”they were just a laugh, the last thing they wanted was to ever record them”). Men hans trios sätt att larma fram muntra och infantilt enkla läktarrefränger och knees-up-bagateller som spöar skiten ur Kaiser Chiefs motsäger i varje ton den påstådda ofrivilliga popstjärnerollen.
Texterna må röra sig mellan det sexistiska, det studentikosa och det helt enkelt korkade, men med punkigare nummer som Cult Status, med rötter i L.A.M.F. och The Only Ones, är 1990s en riktigt kul sommarförströelse.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
Större hopp än Arcade Fire har fått stora skälvan inför uppgiften att följa upp ett sensationellt debutalbum och fallit i fällan att presentera samma sak en gång till, bara lite mer storslaget, självmedvetet och nervöst, för att inte säga neurotiskt.
Men storslaget, självmedvetet och neurotiskt är Arcade Fires ständiga utgångspunkt, och de fortsätter på sin inslagna väg, bara lite mer svulstigt och stolpigt arty. Deras värld har blivit mörkare, och i brist på himmelskt ljus fungerar Neonbibelnnödtorftigt som ledljus, med budskap om ”not much chance of survival”. Det är fullt av bibelpassager och religiösa symboler, och när Gud till slut griper in i Intervention sväller stråksektion och gosskörens kastrater till väckelseproportioner över en mäktig kyrkorgel.
Black Wave/Bad Vibrations är antitesen till Beach Boys goda vibrationer, med samma symfoniska ambitioner och körarrangemang värdiga Vatikanen över en simpel popsång, men med en hotande föraning om apokalypsen.
Men uppgörelsen med Gud rymmer också gömställen där No Cars Go, och där är det intensivt och orkestralt, med till och med en trumpetserenad när det inte finns andra sätt att uttrycka sig. En mer drastisk utväg antyds i den sakrala och suicidala My Body Is a Cage, som byggs upp mot själens slutgiltiga förlösande.
Den akustiska ADHD-popen i (Antichrist Television Blues) och hyperaktiva marschen The Well and the Lighthouse gör ett återförenat Pixies överflödiga i samtidskonsten och försäkrar Arcade Fire fortsatt uppskattning om inte från Herren så från världens alla svårmodiga artbitches.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden maj 2007)
Pieta Brown – Remember the sun
One Little Indian/Border
Basia Bulat – Oh, my darling
Rough Trade/Border
Emily Haines & The Soft Skeleton – Knives don’t have your back
Grönland/Border
Polly Paulusma – Fingers & thumbs
One Little Indian/Border
Simone White – I am the man
Honest Jons/EMI
Den här sommaren har alla bestämt sig för att kvinnliga singersongwriters är grejen, och allra helst från Kanada. Inte mig emot, när de är så här bra.
Feist inledde offensiven härom månaden, och nu anländer förstärkningarna. Både Basia Bulat från Ontario och Emily Haines från Toronto älskar och vill efterlikna sin landsmaninna Joni Mitchell, och båda lutar sig mot inflytelserika vänner, men där upphör likheterna.
Basia Bulat påminner oss om varför vi en gång i tiden trodde att Tracy Chapman var något att ha. Med hjälp av Howard Bilerman från Arcade Fire rör hon sig ledigt mellan väl genomförda men ganska ospännande stilla folksånger och enkelt inspelade och avsevärt roligare snabba visor med charmerande frenetiska handklapp.
Emily Haines leder både leder Metric och sjunger i kollektivet Broken Social Scene till vardags, och även om många av hennes vanliga kollegor återfinns på solodebuten är det väldigt lite här som påminner om hennes dagjobb. ”The Metric stuff is late night, and ’Knives’ is the next morning, in the bathtub”, var hennes utgångspunkt, och den uttalade ambitionen av stillsam lågmäldhet fungerar tyvärr snarare hämmande än inspirerande. Emily Haines kapacitet är odiskutabel, men här får den inte riktigt utlopp, och det sorgearbete efter förlusten av hennes far som ligger bakom delar av materialet känns bara ljummet. Men pungsparken på Neil Young i A Maid Needs A Maid är träffsäker.
Då är Polly Paulusma mer rättfram i sin bearbetning av privata trauman. Hennes debut för tre år sen sammanföll med att hon fick veta att hon äntligen var gravid, men två veckor senare fick hon missfall. När även nästa graviditet slutade på samma sätt ställdes hon inför valet att ge upp sin kärlek till musiken eller ge upp sin längtan efter barn, eftersom hon var övertygad om att det var det kringflackande livet som musiker som ledde till missfallen.
Hennes andra album är därmed ordentligt svärtat. Även om varken hennes känslor, simpla rockarrangemang eller melodier är särskilt originella, hör till exempel det banala rockcrescendot Ready or Not, är de på något sätt alltid aktuella när de presenteras med den här sortens övertygelse. Och när det lossnade musikaliskt för Polly Paulusma lossnade det även biologiskt, som numera är mor till en liten dotter.
Pieta Brown är den mest countrydammiga i sällskapet, och också en av dem som skriver de mest minnesvärda låtarna. Hennes värld är fylld av whiskeyflaskor, tumbleweeds, nattskift och grubblerier om nyttan av nymodigheter som datorer (Talkin’ to Loretta). Med sin antydan till Patti Smith-gnäll i rösten kan hon bli en värdig arvtagare till Lucinda Williams.
Simone White, sist men inte minst, hade planerat en avskalad skiva med gitarr och sång, men det blev mer än så. Istället samlade Lambchop-Mark Nevers ihop alla sina vänner i sin hemmastudio i Nashville, och det blev en lekfullt jazzpopig skiva med full orkester. Den återhållsamma orkestreringen med jazzgitarr och stilla blås passar hennes viskande sång och hennes värme och svarta humor som handen i handsken, vare sig hon behandlar amerikansk utrikespolitik, som i Great imperialist state, eller sina egna relationsproblem, som i I Didn’t Have A Summer Romance.
Allra finast är det när fernissan krackelerar i Why Is Your Raincoat Always Crying, och Simone White är alldeles uppenbart the pick of the bunch i en hög där alla artister är värda din uppmärksamhet och kommer att låta höra om sig framöver. Om de inte kollektivt lägger gitarrerna på hyllan när de får höra Taken by Trees, Victoria Bergsmans fantastiska solodebut, nästa månad förstås.
”Trötta på att vara sexiga”, kallar sig det här kompisgänget från Sao Paolo i Brasilien. Men med en sångerska med det olycksaliga namnet Lovefoxxx och med texter som får Cat5 att framstå som pryda nunneaspiranter (”Lick my art tit, suck my art hole”, för att ge ett exempel) hjälper sådana deklarationer föga.
Ogenerat snor de distade riff på Let’s Make Love and Listen to Death from Above. Sen lägger de Devo-keyboards och handklapp över sina simpla artdiscorytmer, och fnissar förtjust fram ramsor om Alcohol och Meeting Paris Hilton, medan de fyller sin myspace-sida med ändlösa hemmafilmade fyllevideos.
Roligare går det inte att ha det utan kläder i sommar.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
— Soundet är oundvikligt att prata om, eftersom det är så påtagligt i vår musik, konstaterar Philip Ekström, sångare i The Mary Onettes. Det började med att vi jagade ett stort ljud, och så prövade vi att lägga på stora svepande synthar. Sedan gick vi vidare med de stora trummorna, mycket pukor, och så fortsatte det. Det är klart att vi har sneglat mycket på åttiotalets arenaband, och när vi väl hade hittat fram till det soundet var det klart. Nu är vi stenhårt konsekventa — det ska bara vara ett sådant sound. Det finns andra band som försöker flörta med soundet och kanske lånar basljudet men inget annat, eller synthljudet, men vi vill att det ska vara helheten.
— Då är det klart att det blir ett uppräknande av referenser i allt som skrivs om oss. Rätt ofta har vi inte ens hört de förebilder som nämns, men när vi kollar upp dem brukar det alltid vara sådant vi verkligen börjar gilla. The Church till exempel, och Patrick Wolf. Vad hette de som du associerade till? Icicle Works?
— Kate Bush har just den sortens stora ljud jag gillar, berättar Philip, och The Cure har haft det där stora ljudet på några skivor, som Disintegration. Henke lyssnar ihjäl sig på Verves första album just nu.
— Men egentligen handlar det ju om bra poplåtar, det är det som är fundamentet. Sen kan man välja att klä dem i olika sorters kostym, och den vi valt är från 80-talets arenaband.
— När Philip spelar upp en ny demo i vår lokal brukar vi bara gapa för att låtarna är så sjukt bra, men han själv rycker bara på axlarna, berättar brodern Henrik Ekström.
— Ja, jag är stenhård mot mig själv och refuserar en massa grejer. Det handlar helt enkelt om hur mycket själ och tid man är beredd att lägga ner på en låt, en kombination av inspiration och hantverk.
— Det gäller både låtskrivande och inspelningar. Det där som band och producenter brukar säga om att första tagningen alltid skulle vara den bästa är bara en myt. Några av låtarna på vårt album har vi spelat in fem gånger i helt olika versioner, och sen jobbar vi vidare med pålägg och finpolerande. Ibland blev det för mycket, det fanns stunder när det kändes som att vi hade grävt ner oss för djupt i vårt album. Dagen innan skivan skulle mastras kom jag till exempel på att en av låtarna borde låta helt annorlunda, men då sa de andra stopp.
— De äldsta låtarna på albumet spelade vi in med Lars från Broder Daniel första gången, så de är… vadå… nästan tre år gamla. Men sen bestämde vi oss för att sköta hela inspelningen själva. Det är vårt första album, så vi ville vara säkra på att den skulle bli exakt som vi ville ha den. När vi låg på Sony höll folk hela tiden på att tjata om att låtarna måste bli mer radiovänliga. Därför var det skitbra att de droppade oss efter bara en EP, och när radiohitsen kommer på våra villkor kommer Sony att gråta, fnissar Henrik nöjt.
— Vår publik är väldigt blandad. Det finns en massa äldre, som gillade just vårt sound på åttiotalet och får känna sig lite nostalgiska. Men de flesta på våra konserter är unga, även om många av dem har Joy Division-tees.
The Mary Onettes debutalbum har just släppts på Labrador. Under maj spelar de på en massa platser i landet, bland annat Stockholm, Göteborg och Malmö.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
För fyra år sedan gjorde Shout Out Louds en av sina första intervjuer någonsin i Nöjesguiden. De hade fortfarande inte släppt sin första EP, och då var framtiden osäker. Inför bandets andra album är det dags för ett uppföljande utvecklingssamtal med Adam Olenius, för att kolla hur det gått och för att sätta upp nya mål för nästa fyraårsperiod.
— Det här har varit de roligaste och jobbigaste åren i mitt liv. Förhållanden har spruckit, massor av platser har besökts och vi har mött mängder med underliga människor. Turnéerna har tagit oss till England, USA och Australien. Erfarenheterna har gjort att vi har vuxit så mycket. Vi känner oss som veteraner redan vid andra albumet. Men det är nog bara en känsla, så jävla mogna har vi nog inte hunnit bli.
Senast du träffade Nöjesguiden pratade du om att det så sakteliga började uppstå en ung svensk rockscen igen, bland annat för att det började dyka upp nya spelställen.
— Ja. Konstigt, så här med perspektiv. Idag finns det en jättestark musikscen, och massor av spelställen har etablerats. Utomlands har vi fått förklara ”den svenska bandexplosionen” med The Hives, Jens Lekman och The Concretes hur många gånger som helst. Det blev lite av en Sverige-hype, och det tror jag var en fördel för oss och för flera av de andra banden också. Utomlands finns det en väldig respekt för svenska band, vi uppfattas som seriösa och bra.
Det har ju gått lång tid mellan era album, nästan fyra år mellan det första och det andra.
— Vi hade inget val. Först hade vi släppt singel, sedan album, och sedan turnerat i Sverige, och när det började lugna ner sig här lossnade det utomlands. Då ville vi göra det lika grundligt där, först en EP, sedan album och så vidare.
Ni slog igenom ordentligt i USA. Uppträdanden på både David Letterman och Jay Lenos shower till exempel.
— På de showerna har de ju nya band varje dag, och både de och deras crew är så läskigt rutinerade. För dem är det bara ett jobb, de är så jävla showbiz-organiserade. Men för oss, som skulle uppträda på showerna, var det annorlunda. Ändå var vi så inne i turnerandet då att vi nog inte riktigt fattade hur stort det var förrän vi var hemma igen. 2005 var ett fantastiskt år överhuvudtaget.
Så det blev ingen champagne med Dave, då?
— Nej, den drack vi själva, när vi hade kommit därifrån.
Ni har lånat er till ganska många remixer.
— Kleerup och The Russian Futurists har gjort varsin remix av nya singeln Tonight I Have To Leave It, och förut har Ratatat och Architecture in Helsinki remixat oss. Det är en kul scen, och jag är väldigt inspirerad av till exempel LCD Soundsystem. Det kanske inte hörs i vår musik, jag försöker välja att sno de delikata bitarna, men just det där att knyta sången till rytmen, direkt till trummorna, tycker jag är väldigt fint.
I Nöjesguidens recension av er debut tjatade undertecknad mycket om Robert Smiths garderob.
— Vi brukar ofta mötas av The Cure-referenser, men jag hör inte det särskilt mycket. Det är nog snarare energin från låtar som A Town Called Malice eller This Charming Man som man kan känna igen. Men det är klart, på första albumet strävade vi efter att låta naiva debutaktiga, och det är ju en känsla som The Cure också strävade efter på till exempel Close to me. Nu är det glesare mellan The Cure-referenserna, men det är klart att lyssnaren kommer att känna igen oss från förra plattan. Vi vill ta små steg, alternativet till det är att göra en Primal Scream och byta stil helt och hållet mellan varje album. Var gör man av sin identitet och personlighet i så fall?
Är du bandets diktator och kontrollant?
— Inte alls diktator. Vi är fem starka individer och tar fram hur varje låt ska låta tillsammans. Däremot är jag absolut bandets controller. Man kan jämföra det med att jag är biologisk förälder till våra låtar, men att vi uppfostrar dem tillsammans. Jag vill alltid hitta de där ögonblicken i sångerna, elektriska stötar som går rätt in i själen. När man hittar de sekunderna lyfter de en hel låt, och man bara vet att det är rätt. Sedan kan resten av låten vara mer jämn.
Ni har en kvinnlig medlem i bandet. Hur funkar det på turné, är inte den sortens liv väldigt grabbigt?
— Jo, absolut. Och från början var det nog jobbigt för Bebban (Stenborg, keyboard) att åka buss med tio grabbar, men hon hittade snabbt in i jargongen, så det gick över rätt fort. Nu är vi inte särskilt grabbiga, så det enda tjafs som uppstår är att jag ibland glömmer bort att även om det räcker med fem minuter för mig att göra mig i ordning kan Bebban vilja ha lite mer tid.
Men i mötet med ställenas roddare hade det kunnat bli jobbigt. Det är som att komma ner i maskinrummet på Silja. Men Bebban blir på något konstigt sätt kompis med dem. I England hade vi en roddare som var före detta huligan. Han var två meter lång, skallig och utan tänder, och han blev Bebbans bästa polare. De såg ut som Lilla Anna och Långa Farbrorn.
Hur kommer det nya albumet att tas emot?
— Det känns inte som någon press på oss. Vi tog en åtta månader lång paus och gjorde absolut ingenting, och ändå fortsätter nya människor att upptäcka vår musik. Av någon underlig anledning har vi till exempel en särskilt stark fan-base i Bologna, och de kommer att hitta till Our Ill Wills. Det är väl bara England som är så frenetiska i jakten på nytt, särskilt om det inte är engelskt, att de mycket väl kan ha glömt oss sedan förra året. De är lika isolerade som fransmännen, men till skillnad från dem så vet inte engelsmännen om det.
Så vad gör ni nu?
— Tja, vi packar väl väskan, hyr ut lägenheten och ger oss iväg. Det ska bli skönt, precis som det kändes skönt att landa i samma lägenhet och få tid för kompisar och för låtskrivande när vi kom hem från förra turnén. Först blir det en klubbturné i Sverige, och efter sommaren drar vi utomlands och släpper först singel, sedan album, sedan… ja, du vet…
Om fyra år rapporterar Nöjesguiden om andra fasen av Shout Out Louds världserövring. Tills dess lyssnar vi på nysläppta Our Ill Wills (BudFox/SonyBMG), som just har landat på amerikanska etiketten Merge, och så smiter vi iväg för att kolla deras tjuvstart på Sverige-turnén på Svenska musikklubben, Debaser Medis, den 4 maj. Där spelar de med Of Montreal.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
Inte ens när Tori Amos gjorde ett coveralbum härom året kunde hon släppa sina radikalpolitiska och konstnärliga konceptambitioner, så gissa hur det blir när hon gör ett temaalbum där fem kvinnokaraktärer med till och med olika dialekter över 20 sånger och låtfragment berättar om det hårdnande politiska klimatet i USA, och om den kristna högerns offensiv i synnerhet. Det hade kunnat bli hur överjobbigt pretto som helst.
Det blir det inte. Istället tillfredsställer Tori Amos sina lojala fans med en genomarbetad djupanalys och ger mer bränsle till den feministiska debatten än Nina Björks samlade texter. Den ordinära musiklyssnaren å andra sidan möts av en mängd minnesvärda sånger, med Kate Bush-kusinen Bouncing Off Clouds och Secret Spells Tom Petty-klingande pop i spetsen.
Tori Amos rubbar inte Bush-administrationen, tyvärr, och den kristna högern behöver inte frukta någon American Doll Posse ännu. Men en bra skiva har hon åtminstone åstadkommit.
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden)
”Mr Devoto, how nice to finally meet you face to face
It was you who taught me how to hammer out a manly turn of phrase
You turned the common coin of cliche up on its head
Scattering the world with change, speaking the unsaid
You are, quite simply, the most important man alive
I’d like to thank you for simply being in my life”
Momus, The Most Important Man Alive, 1998
Långt innan Ebba Grön släppte sin första singel hade en av punkens viktigaste arkitekter redan övergett och förnekat sitt verk. Efter bara en EP lämnade Howard Devoto sin partner Pete Shelley och deras Buzzcocks, bildat för att spela förband till Sex Pistols efter att Devoto och Shelley bokat London-bandets allra första Manchester-gig.
– Jag var inte så förtjust i punk. Den innehöll så mycket negativ energi. Det kanske var till punkens fördel, men jag kände mig obekväm, faktiskt störd, och en aning skrämd av en del punk.
Istället bildade Howard Devoto Magazine 1977, och satte omedelbart igång att bryta mot den nya tidens estetik och de renläriga punkarnas grundregler. Till en början var Magazine visserligen så nära punk att det enbart var de riktiga punktalibanerna som såg dem som avfällingar – debutsingeln Shot by Both Sides till exempel byggde på ett gammalt Pete Shelley-riff, och live envisades de med att spela Buzzcocks-låten Boredom – men det var uppenbart att de var på väg i helt andra riktningar.
Värst, i punkarnas ögon, var rekryteringen av Dave Formula, och de synthar han hade med sig var viktiga för Magazine redan från början. Keyboards var fiendens instrument, de tillhörde dinosaurerna i prog- och symfonirocken.
Med skotten John McGeoch på gitarr, blivande Bad Seeds-basisten Barry Adamson och kort därpå också Martin Jackson på trummor la Magazine grunden för det som kom att kallas postpunk. Även om debutalbumet Real life från 1978 är en aning vingligt har det avsevärt mer gemensamt med David Bowies Low och Roxy Music än med The Clash.
I början av 1979 hade de kommit längre i riktning mot sin vision. Secondhand Daylight var fylld av nervös artrock och singlar som Back to Nature och Feed the Enemy, men fortfarande kämpade bandet mot tveksamma arrangörer som trodde att de var en del av punken. Textrader som Permafrosts ”I will drug you and fuck you” bidrog säkert till det, men bland återutgåvans bonusmaterial finns i punksammanhang udda saker som en tagning av Captain Beefhearts I Love You, You Big Dummy.
The correct use of soap, bandets tredje album, var deras största stund. Howard Devoto återförenades med producenten Martin Hannett, som hade producerat Buzzcocks första EP, och skrev skeva postpunksånger med utgångspunkt i Dostojevskij (A Song from under the Floorboards) och Raskolnikov, och blandade dem med en ännu skevare cover av Sly & The Family Stones Thank You (Falletinme Be Mice Elf Agin).
Inför bandets sista album Magic, Murder & the Weather hade John McGeoch lämnat bandet för att satsa på Siouxsie & The Banshees och Visage, och visst var hans ersättare kompetenta, men magin var bort. Så i juni 1981, när skivan släpptes, hade Magazine just tillkännagivit sin splittring.Ian Curtis var död sedan ett år, och med Magazine var borta var postpunken öppen att tas över av mindre intressanta aktörer som Killing Joke. Inget varar för evigt.
Magazines fyra studioalbum har just släppts igen, och hade varit fantastiska album att upptäcka eller återupptäcka även utan bonusmaterialets singelversioner och b-sidor. Nästa månad finns dessutom Howard Devotos enda och alldeles utmärkta soloalbum Jerky Versions of a Dream att tillgå igen.
För övrigt tröttnar man aldrig på att se Howard Devoto som toalettstädare i 24 Hour Party People.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden april 2007)
Återföreningar är ett djävulens påfund. Ingen, absolut ingen, behöver dem. De stackars avdankade musiker som ser det som sin enda möjlighet till en inkomst kommer att gå ur upplevelsen brända och stukade, med den eventuella kredd de en gång hade bortblåst. Se på Velvet Underground, kultbandens urmoder. Genom återförening, arenaturné och livealbum i början av 90-talet i ett svep kalhögg all mystik och romantik som fått växa fritt i mer än 20 år.
Därför får vi vara glada att vi inte bor i England, vars konsertscen till 85% består av återförenade band vi inte ens ville se första varvet. En flitig konsertbesökare där hinner se följande fräscha band i sommar: Kid Creole & the Coconuts, The Zombies, Deep Purple, Thin Lizzy, The Who, Theatre of Hate, Levellers, Van Der Graaf Generator, The Mission, Marillion och The Beat, och till och med gå på punkfestival med The Damned, Stiff Little Fingers, Buzzcocks, Penetration, King Kurt, Subhumans, Discharge, Anti-Nowhere League, UK Subs, GBH, och i sammanhanget lite mer aparta Meteors och Selecter. Fräscht. Vi pustar ut, stannar i stan, och lyssnar hellre på
1. Pere Ubu
Debaser den 29 april
Äsch, där sprack den tesen. Men Pere Ubu står över återföreningar och nostalgi, sedan 1975 har de bara fortsatt vräka ur sig vrickad avantgarde-rock som aldrig gjort oss besvikna.
räkna inte med en nostalgitripp – förra årets album Why I Hate Women rymmer låtar som står stolta intill 30 Seconds Over Tokyo. Räkna med att Tomas Öberg kommer att stå längst fram och sjunga fel i Final Solution.
2. Of Montreal
Svenska Musikklubben, Debaser Medis den 4 maj
Kevin Barnes tar sina Norgehistorier fullproppade av Black Metal, glampop och gullig synthdisco till Sverige igen, och risken finns väl att spelningen dyker upp i en låttext på nästa skiva, precis som vanligt. Som om det inte vore nog tjuvstartar dessutom Shout Out Louds sin Sverigeturné den här kvällen.
3. Shooter Jennings
Kägelbanan 3 maj
Nästan lika illa som återförenade band är kända musikers avkommor. Men ingen vågar berätta det för Waylon Jennings grabb, killen som sköt prick på pappa redan som spädbarn och som ger ut stenhårda rockiga countryskivor med titlar som Put the O Back in Country. Om inte annat så har du sett honom på vita duken, när han i Johnny Cash-filmen Walk the Line gestaltade — du har redan gissat det — sin far.
4. Laakso
Falling and laughing på Debaser Medis 12 maj
Sveriges bästa band återvänder till Medborgarplatsen, utan The Ark men med en glamglädje som överträffar melodifestivalvinnarnas, och med en hel del av deras schlagerflört dessutom. Vi efterfestar på Västerbron, förstås.
5. Bonde Do Role
Debaser Slussen 17 maj
Varken hackat eller malet, utan båda delarna. Det sydbrasilianska baile funktrions debutalbum nästa månad kommer att hålla stans dansgolv igång hela sommaren, och den som vill få en rivstart laddar med deras helgalna ”spring-mix” och tar på sig kläder som tål transpiration inför kvällens kaloriförbränning.