Brus & Knaster
BETYG 5/6
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden april 2014)
Hittills har Nöjesguidens alla förutsägelser – ända sedan hans första demo – om att Markus Svensson skulle rensa banan med hela den svenska americana-scenen kommit på skam. Det har gått fyra år sedan senast, och under tiden har Lo och Bob bidragit till att fördjupa hans mognad och hans låtskrivande. Lo är Markus lille son, och det är lätt att föreställa sig att det är hans ankomst som har gjort The Tarantula Waltz balansgång över depressionens bråddjup mindre halsbrytande svajig.
Bob heter Dylan i efternamn, och även om spåren efter Townes Van Zandt och Jason Molina fortfarande är påtagliga i musiken – i synnerhet i Majestic Jaws respektive Wolverine, Death Machine– är det ändå tydligt att Dylan numera är en centralgestalt i Markus Svenssons musikaliska liv. Bland många stora låtar sticker 17 ut som en storslagen ballad med svällande orgel och ledsna återblickar på ungdomligt oförstånd. Plura skulle älska att sjunga den, även om han inte riktigt har samma röstomfång som Markus.
Tinder Stick Neck är en allvarsam och mogen skiva, och – vi säger det igen – det är dags att världen uppmärksammar The Tarantula Waltz.
National
BETYG 4/6
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden september 2007)
Än är förmodligen The Tarantula Waltz stoltare än Jason Molina över den vänskap som manifesteras bland bandets myspace-kompisar, där också likasinnade som Great Lake Swimmers, Christian Kjellvander och salig Townes finns med. Men den ännu ojämlika relationen kommer att förändras, var så säker.
För det här är svensk americana som inte känns det minsta tillkämpad, vare sig sångerna kläs av in till bara stilla gitarr, pedal steel och cello eller ekiperas i större arrangemang, och den som söker förklaringar till hur Markus Svensson kan låta så mogen, för att inte säga ärrad, behöver inte söka sig längre än till texternas tragik.
Org
BETYG: 4 av 6
När den här skribenten för ett par år sedan irrade runt på råttinvaderade bakgator i Brooklyn på jakt efter den lilla bar där Memphis-profilen Tav Falco och den italienska trio som numera utgör Panther Burns skulle spela var det långt mellan namnkunniga gäster. Vi var väl kanske ett trettiotal personer i publiken totalt som jublade när han påminde oss om sin gamla bandkollega Alex Chilton i en stilig tagning av Bangkok, men det bekom inte Tav Falco det minsta. Han spelade ut hela sitt kråmande och eleganta rockabillyregister som vore det The International Hotel i Las Vegas.
På hans 14:e album är uppslutningen desto större. Grunderna i återbesöken i hans egna garagerockabilly-pärlor är inspelade hos Sam Phillips Recording Services i Memphis, men sedan har beundrare, vänner och kollegor på båda sidor Atlanten anslutit.
The Cramps och Gun Club är två av Panther Burns samtida jämlikar, och det är också den självklara musikaliska referenspunkten både för Vampire from Havana med Bongwater-Ann Magnuson och för Sympathy for Mata Hari ihop med Jon Spencer. Självklart är syskonbandens gemensamma nämnare Kid Congo Powers också med här, tillsammans med Rev. Horton Heat bistår i ekande Prologue.
Här trängs också New York-innovatörer som Jimmy Rip, Richard Barone från The Bongos och Jim Sclavunos, som är en av de tidigare Panther Burns-medlemmarna som återvänder tillfälligt. Han hänger tillsammans med Bobby Gillespie i Doomsday Baby, och andra engelsmän som Pete Molinari och Boz Boorer (The Polecats, Morrissey) får också plats, båda i skivans ljumässigt smutsigaste och låtmässigt bästa stund i The Ballad of Rue De La Lune.
Nicole Atkins – senast hörd på Peter Moréns nya SunYears-album – bidrar både i Crying for More och i Epilogue tillsammans med rockabillyveteranen Eddie Angel, och här finns också legendarer som Charlie Feathers son Bubba och Charlie Musselwhite på munspel intill Chris Spedding i punkbluesiga Cuban Rebel Girl.
Men den största legendaren är förstås Tav Falco själv. Han är den nutida rockabillyns och garagerockens främste elegant, och man kan hoppas att det här sällskapet ska vara tillräckligt för att möjliggöra större turnéer och spelställen än de senaste åren. Å andra sidan kommer han nog allra bäst till sin rätt i sunkiga smålokaler i Brooklyn eller källarklubbar i New Orleans och Memphis.
Av Patrik Forshage
Den 13 september 2025
Skivrecension
Missing Piece
BETYG: 4 av 6
På sitt debutalbum hade Taylor Rae inte plats för något subtilt reflekterande, och hennes kraftfulla americana gjorde henne snabbt till en framgångsrik liveartist med 200 spelningar om året under bältet. Men det sabbade också hennes relationer, och på Taylor Raes andra album finns också helt andra introspektiva dimensioner och stämningar.
Redan i det inledande titelspåret tillåter hon sig att stirra ner i den avgrund som livet ibland erbjuder som enda alternativ, men efter en akustisk lågmäld inledning växer låten till en kraftfull sydstatscountryrock. Den speglar albumets två musikaliska karaktärer, när den pendlar mellan sprödare Laurel Canyon-folk med rötter i hennes uppväxt i Kalifornien och den tuffare och mer rustika roadhouse-americana som är norm i hennes nuvarande hemstad Austin.
Hon beskriver de stillsammare sångerna som mer personliga, och de är inte oävna. Hi hade kunnat vara en av Joan Armatradings snyggare popreggaelåtar, och Celebrating Alone är en stilla jazzballad med utmärkt hantverk. Detsamma gäller i högsta grad elpianosvängiga och refrängstarka Not Mine som varje soulcoverband med skicklig sångerska snart kommer att ha på sin repertoar. Men det är fortfarande i de tuffare stunderna som The Void verkligen övertygar, som med den eleganta organiska sydstatsrocken i Maybe I’m The Villain och den luftigt bluesiga Cologne där Taylor Rae briljerar med sin röst.
I avslutande The Airport Song återkommer hon till debutens fokus med ytterligare en sång om turnélivets våndor, och fortfarande är det i det temat och i det rustika soundet som Taylor Raes riktiga styrka ligger.
Av Patrik Forshage
23 april 2025
Skivrecension
PEMA/Border
BETYG 5/6
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden september 2016)
Den som vill kan invända att det inte hänt så mycket i Teenage Fanclubs värld. På deras tionde album – men bara det andra under det senaste decenniet – är alla beståndsdelar intakta. Den mest traditionella sättningen tänkbart med två gitarrer, bas och trummor, arrangemang fulla av klingande gitarrjangle och utsökta trestämmiga vokalharmonier, milt fläktande popmelodier inspirerade av den amerikanska västkustens sena 1960-tal men varsamt omtolkade till en skotsk oförställd samtid (även om Norman Blake numera är Toronto-bo).
Men när de grånade gentlemännen från Glasgow samlas ungefär vart femte år fortsätter de likväl att hänföra oss med en alltmer utvecklad förfining, och den demokratiska fördelning av låtskrivarcred och leadsång som numera råder inom bandet innebär att bandets medlemmar tubbar varandra till allt vackrare sånger. Allra starkast refräng hittar man i The Darkest Part of the Night, medan First Sight är ett av några försiktiga steg tillbaka mot bandets larmigare ungdomsår. Med sådana nyansförändringar och hantverksförbättringar levererar Teenage Fanclub ännu ett omedelbart klassiskt album. Precis som de alltid gör.
Joyful Noise/Playground
BETYG: 5/6
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden, september 2018)
Swamp Dogg, eller Jerry Williams Jr som han egentligen heter, har gjort skivor sedan 1960. Gammal rock’n’roll, klassisk soul och träskvadande gammal rhythm ’n’ blues har varit hans valda genres, och ju äldre han blivit desto skitigare och mer självironiska har hans texter om sina kommersiella tillkortakommanden blivit.
Nu har han hunnit fylla 76 år, och plötsligt kan så allting till slut ändras för Swamp Dogg, tack vare några yngre tillskyndare och Auto-Tune. Producerande Ryan Olson från Poliça har prioriterat de digitala möjligheterna och de elektroniska ljuden, och Bon Iver-Justin Vernon har övervakat sånginspelningarna. Det är framför allt där sensationerna ligger. Med Kanye Wests Auto-Tune-experiment som utgångspunkt tar Swamp Dogg det minst tre steg längre och applicerar röstförvrängningstekniken på precis allt som rör sig.
Kontrasten är fantastisk när sångteknologin möter tungt svårmodiga soulballader i rejält snitt från tidigt 60-talssnitt, fullt jämförbara med många av James Browns gamla King-singlar. Den är inte lika udda när Swamp Dogg sjunger svettiga sängkammarballader grundade hos Marvin Gaye, eftersom R Kelly redan prövat sådana uppdateringar, men lika effektiv. Lägg till det en hel radda smarta låtar som den friska och lättsamma p-funken i $$$ Huntin’, eller ett fantastiskt roligt försvarstal för att ha Sex with Your Ex (”it takes away the tension and stops you from femling crappy”) så lever Love, Loss, and Auto-Tune upp till precis allt som albumtiteln utlovar.
”I can compete with the competition until I’m a hundred and one”, skryter Swamp Dogg själv sturskt, och det är en förutspåelse som vi bara kan hoppas kommer att besannas. Ja må han leva i hundrade år.
Skivrecension
Av Patrik Forshage
PNKSLM
BETYG: 3/6
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden, mars 2018)
Den samling med gamla inspelningar som Daniel Finnemore och T-Bird Jones släppte under det mer distinkta namnet Swampmeat för något år sedan var en mäktig urladdning. Med sättningen kompletterad med ytterligare två musiker och en tydligt annonserad familjeföreställning av samma genres blir det inte på långt när lika elektriskt. Låtarna är fortfarande smarta och hantverket solitt, men här finns inte längre tillstymmelse till egen personlighet, skitighet eller vilja att göra något eget alls av traditionen. Det räcker för att hålla Swampmeat Family Band flytande som ett rejält rockabillyband utmärkt som underhållande retroakt för temafester.
Skivrecension
Av Patrik Forshage
PNKSLM
BETYG: 5/6
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden, november 2016)
Under sin nästan tio år långa USA-exil väckte Dan Finnemore en del uppmärksamhet som Low Cut Connie, men åter hemma i Birmingham har han plockat upp sitt gamla Swampmeat-projekt. När en del av de gamla inspelningar han gjorde under det namnet nu släpps på en av Sveriges mest spännande etiketter måste man fråga sig varför han lät det här bli liggande så länge.
Med lika stora delar personlighet, arrogans och melodisk fingertoppskänsla har Dan Finnemore de rätta förutsättningarna, och Swampmeats frenestiska hamrande på akustiska gitarrer har en trygg hemmahamn hos Eddie Cochran, något som är särskilt tydligt i mäktiga rockabillynummer som She Ain’t Taken Every Peace of Me Yet. Sedan passerar Swampmeats skräniga seglats fyrtorn som tidiga The Rolling Stones i Brand New Cadillac, The Libertines i Camp Heartbreak och The Strokes i Sister Mary, hela tiden med ett häpnadsväckande starkt låtmaterial. I’m A Fucker, Not A Fighter hade Jack White kunnat skriva om han vore riktigt förbannad, och i Girl You Ain’t Done It får vi en bild av hur det hade låtit om Marc Bolan och The Only Ones hade slagit sig ihop. Det hade låtit bra.
Skivrecension
Av Patrik Forshage
Rough Trade/Border
BETYG 5/6
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden september 2009)
Det finns saker man känner igen från Taken By Trees debut, bland annat de omedelbart övertygande sångerna. Men det finns också tre stora förändringar.
Den största är inte – som förhandssnacket gjort gällande – strapatserna, musikerna och inspelningsplatsen i Pakistan, även om det kombinerat med svensk stilla indievisa är sensationellt välljudande. Inte heller den klockrena och moderna ljudbild hon byggt tillsammans med Andreas Söderström och producerande Dan Lissvik är den viktigaste förändringen.
För en sångerska som till synes bär sitt psykiska välbefinnande ovanpå huden och i sina stämband är den största, bästa och viktigaste förändringen istället att Victoria Bergsman nu har en trygghet i sin fortfarande skira och vackra röst. Det är där skönheten och framtiden uppenbarar sig tydligast.
Secretly Canadian/Border
BETYG 4/6
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden oktober 2012)
Det där med att Victoria Bergsman, en gång Sveriges indiekronprinsessa i Concretes, skulle utvecklas till att bli en subtil musiker med djupt intresse för musik från andra delar av världen än den anglosaxiska var rätt otippat. Men efter Taken by Trees förra Pakistan-inspelade album har hon den här gången låtit en resa till Hawaii ligga till grund för sin musik, och det i sammanhanget lika otippade valet att arbeta med The Tough Alliances Henning Fürst är ett inspirerat beslut.
Fortfarande sjunger hon i grunden ganska sorgsna popsånger, och de skira melodierna kläs först i tunn och sval synthkädnad. Det verkligt omvälvande är när Fürst utsätter melodierna för en stilsäker och tung dub-behandling. Med den tangerar hon popdub som till exempel Hollie Cooks, och även om Hawaii-inspirationen och vågskvalp någon enstaka gång slår över i charterresa är Other Words ett lyckat sidosteg från en av våra bästa sångerskor.