När alla andra pregrungeband släpper nya album tänker inte Buffalo Tom låta tillfället springa förbi. ”Maybe I can be someone this time?”, sjunger de i smaskigt manglande Good Girl, men det är svårt att föreställa sig, trots att deras publik hunnit skaffa stadig inkomst sedan sist, för tio år sedan.
Inte så att Bostonbandet gör något fel, tvärtom. Bland alla andra tappra kämpar från den avgångsklassen (Meat Puppets, Dinosaur Jr, Pixies och Lemonheads är några av dem aktuella med turnéer och album) kanske Buffalo Tom lyckas allra bäst i arbetet med att hålla fast vid sin egenart utan att bli en renodlad veteranakt.
Buffalo Tom hade alltid flanellskjortegenerationens stadigaste förankring i klassisk amerikansk rock, och både Bill Janovitz och Chris Colbourn har fortsatt på samma breda highway under Buffalo Toms frånvaro. Det innebär att gitarrerna skorrar mindre än på det J Mascis-producerade debutalbumets Sunflower Suit, men de larmar fortfarande friskt. I Lost Downtown till exempel märks det tydligt att Teenage Fanclub är generationskamrater, men Buffalo Toms gitarrmangel lånat mycket mer från Crazy Horse än från Big Star.
Tempot är inte så snabbt att det blir generande, men med gott om aggression i September Shirt är det långt ifrån jämnårigas gubblunkande. Melodierna och refrängerna är minst lika catchy som gamla Bird Brain, utan att vara simpelt infantila.
Buffalo Tom fortsätter med andra ord att göra precis allt rätt. Det hjälpte inte för 15 år sen, och det lär inte hjälpa nu.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
Fan vet om inte Townes Van Zandt var en vassare låtskrivare än till och med Willie Nelson. Det skulle i så fall göra honom till nummer ett, något som flera av den här hyllningens artister utan tvekan skulle skriva under på.
Samtidigt innebär det att Townes Van Zandts låtar är tillräckligt stabila för att inte duka under av beundrande bands ibland något omilda coverbehandlingar, och när uppställningen är så solid som här finns det ingen som helst anledning till oro, inte ens när man som här rotat lite djupare i låtkistan.
Visst finns här klassiker. Two Girls och Waiting Around to Die till exempel, vältolkade av Knife in the Water respektive Paul Flaata, men huvuddelen av materialet är avsevärt mindre etablerat. Tindersticks gör Kathleen till en del av sin egen katalog, och Marah, Jim White, Johnny Dowd och inte minst The Walkabouts levererar på det sätt vi förväntar oss av så stabila artister. David Munyon är en trivsam bekantskap, men störst är faktiskt en stilla livetagning från Mondo Slussen. Christian Kjellvanders skuld till Van Zandt är stor, och med Heavenly Houseboat Blues påbörjar han avbetalningarna på ett högst förtroendeingivande sätt.
Självklart finns det besvikelser, annars vore det ingen hyllningsskiva. Steve Wynn slarvar bort sitt ögonblick, och If I Needed You behöver inte mer dramatik än den som finns inbyggd i sången, thank you very much Willard Grant Conspiracy.
Ett hyllningsalbum som faktiskt inte bara lyckas få oss att längta efter att höra originalen, sådant klarar vilken klåpare som helst att sätta ihop. Men ett hyllningsalbum som dessutom står på egna ben, och som dessutom ger mersmak efter såväl jubilar som bidragande gratulanters egna alster, det är mera sällsynt. Här är ett.
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden)
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden juni 2007)
I musikens värld kommer man undan med mycket. Där kallas Björks bristande impulskontroll för konstnärlig spontanitet, där tas Madonnas svaga personlighet för trendmedvetenhet. Där hyllas David Bowie för sin personlighetsklyvning, och den paranoia som får merparten av rap-världens stjärnor att omge sig med 17 belgian blue-vakter utan hals ger bara status. Mercury Revs megalomania kallas bara storslagenhet och Mark E Smiths asocialitet anses charmig.
Faktum är att en stor del av musikvärldens största stjärnor skulle ha varit inlåsta och tungt medicinerade om de inte lyckas kapitalisera på sina personlighetsstörningar. Men ibland slår det runt fullständigt och galenskapen tar överhanden.
1914
I Birmingham, Alabama föds Sonny Blount. Enligt födelseattesten. Själv hävdade dock Sun Ra att han levt för evigt och var född på Saturnus.
1918
Erik Satie hade en omfattande och välkatalogiserad samling oanvända paraplyer, och annonserade då och då ut något av sina imaginära metallhus, noggrant avritade och arkiverade, för uthyrning.
1959
Den 17-åriga Lou Reed läggs in på mentalsjukhus och utsätts för åtta veckors elchocksbehandling eftersom hans oroliga föräldrar vill bota honom från hans ”homosexuella tendenser och humörsvängningar”. Sex år senare startar han Velvet Underground.
1964
Trombon-legenden Don Drummond, ledare för The Skatalites, hamnade på dårhuset Belle Vue i Kingston, Jamaica, efter att ha fällts för mord på den ”exotiska dansaren” Margarita Mahfood. Där satt han till sin död fem år senare, möjligen genom självmord. Eller gangstermord. Eller regeringsmord. Eller nåt.
1967
På åttaårsdagen av Buddy Hollys död sköt Londons största demonproducent Joe Meek först ihjäl sin hyresvärdinna och sedan sig själv. Innan dess hade han anklagat lika vrickade Phil Spector för att ha planterat mikrofoner bakom hans tapet, och besatt av tanken att fånga röster från ”andra sidan” planterat mängder av inspelningsutrustning på kyrkogårdar.
1967
Pink Floyds ledare Syd Barrett börjar uppträda alltmer bonkers. Sparkad från sitt band blev det sedan allt värre. När han misstog Londons coolaste modebutik för en kemtvätt var det allmänna omdömet schizofreni.
1968
The Legendary Stardust Cowboy har sin enda hit med sitt magnum opus Paralyzed, inklusive grymtanden och muttranden över frenetiskt gitarrhamrande. Bara han själv uppfattade sig som seriös, och möjligen David Bowie som snodde hans artistnamn som en hommage.
1968
Efter att schizofrene Skip Spence, gitarrist i Jefferson Airplane och Moby Grape, använde brandyxan för att knacka på hotelldörren hos sin bandkollega hamnade han på den slutna avdelningen på New Yorks Bellevue, innan han inledde en karriär som hemlös i Santa Cruz.
1969
När Roky Erickson åkte fast för marijuanainnehav satsade hans advokat på sinnesförvirrings-försvaret för att slippa böter. Det funkade, och Roky blev inlagd på Rusk State Hospital där man brände hans hjärna i tre år. Han blev aldrig frisk igen.
1970
Keith Moon kom med sin buspojkaktiga charm undan med allt, från pyromani via guldfiskar i sina vattenfyllda trummor (tills han blev hungrig) till att köra ner en Rolls i hotellpoolen. Men när Moon the Loon, som aldrig haft körkort, hoppade in i bilen utanför Red Lion pub i Hatfield och råkade köra ihjäl sin livvakt var det inte kul längre.
1970
Nick Drake går av scenen halvvägs igenom Fruit Tree, och uppträder aldrig igen. Så småningom lyckas hans familj förmå honom att acceptera den antidepressiva medicinen Amitriptyline, som han prompt använder för att ta livet av sig.
1970
Fleetwood Macs gitarrist Peter Green tar en tredagarstripp på syra, och kommer inte tillbaka förrän 30 år senare. Sina pengar gav han bort, eftersom de representerade ondskan, och sedan klippte han gräsmattor på kyrkogårdar för att få en måltid ibland.
1972
Ronnie lämnar in om skilsmässa från Phil Spector, och hänvisar bland annat till den likkista i guld och med glaslock som han förberett i källaren, om hon skulle vara otrogen. Själv skyller han både sitt irrationella beteende (skjutvapen mot John Lennon, Leonard Cohen och Ramones), och sina ohemula peruker på huvudskador från en bilkrash i Hollywood.
1974
När jazzsaxofonisten Graham Bond till slut dog på tågrälsen hade han lagt både sitt missbruk och sina nervösa sammanbrott bakom sig. Däremot var han fortfarande lika övertygad om att han var Aleister Crowleys hemlige son.
1974
Ramones är på väg att missa sin första spelning eftersom Joey Ramones tvångstankar tvingar honom att räkna trappstegen från replokalen på East 20th Street, NY. Sjutton gånger i följd. En stor del av hans gage under resten av hans liv gick åt till regelbunden behandling när symptomen blev för svåra.
1976
Inte ens en andra personlighet, som den destruktiva John Butler, var tillräckligt för att protestsångaren Phil Ochs skulle orka med den förföljelsemani som låg bakom övertygelsen om att FBI bevakade hans varje steg. Flera år senare bevisade en läckt 410 sidor tjock dossier att inte all paranoia är obefogad.
1979
Sångaren av den legendariska Caspar the homosexual friendly ghost och tillika schizofrene Wesley Willis åker på regelbundna psykotiska ”warhellrides” i Chicagos kollektivtrafik, där han jagas av demonerna ”Heartbreaker,” ”Nervewrecker” och ”Meansucker” och gör allt för att hålla tillbaka impulsen att banka folk med tegelstenar.
1982
Brandhjälsmstvång, röster i huvudet, torgskräck, komponeringstält i vardagsrummet — allt stod Beach Boys ut med så länge Brian Wilson fortsatte leverera hits. Men när det inte gick längre kallade man in terapisten Eugene Landy, som med Hawaii-semester, neurologiskt livsfarliga mediciner och terapisessioner fick honom funktionell. Och som tog ut sitt gage i kompositörscredits.
1983
George Clinton, helsnurrig ledare för Parliament och Funkadelic, tyckte att det behövdes något som skulle piffa upp framförandet av Loopzilla i den engelska TV-showen The Tube. Så han klädde sin välgödda lekamen i röda trikåer och en gigantisk afrikansk mask, som han sedan tog av för att avslöja hur den platinablonda peruken matchade hans tomteskägg.
1983
Lee Scratch Perry bränner ner sin Black Ark-studio eftersom den intagits av demoner. Sedan dess har han erkänt mordet(!) på Bob Marley och anklagat sin skivbolagsboss för psykisk vampyrism. Han har bytt namn till Pipecock Jackxon, och inbillar sig att han är Robin Hood. Dessutom är han Batmans kollega The Ghost Captain, Ärkeängel, en bebis på Nilen samt född på Jupiter.
1985
Julian Cope, iklädd enbart ett gigantiskt sköldpaddsskal, kryper omkring en hel dag på en soptipp för att fotograferas till omslaget av sitt andra soloalbum Fried. När inte ens det ledde till vård prövade han Stonehenge-vördande sexritualer, hyllningar till Roky Erickson, hädelser och det egna metal-bandet Brain Donor, men än har ingen låst in honom.
1989
John Wayne Gacys polare GG Allin, som annars gillade att smaska på laxermedel inför sina gig för att kunna leverera färska exkrementer på scenen, hade lovat att ta livet av sig inför betalande publik, men polisen och sedan en överdos kom emellan. Begravningen/röjarfesten, där gästerna avskedshånglade med liket, finns vida tillgängligt på köp-DVD.
1990
På väg hem från en festival i Austin blir helvrickade Daniel Johnston manisk och slänger ut tändningsnyckeln. Genom flyplansfönstret. Hans pappa, som varit stridsflygare, lyckas till slut övermanna sin son och kraschlanda utan några personskador.
1993
Hugh Whitaker, f d The Housemartins, döms till 6 års fängelse för att ha attackerat en kollega med yxa. Medan han trummade i sitt band ställde hans enligt envisa rykten tvångstankar till en del problem. Han glömde till exempel sin uppsättning tandborstar, en för varje veckodag, på ett hotell och kunde givetvis inte fortsätta turnén utan dem.
1995
Eccentrikern Vivian Stanshall, vars devis löd ”if you are normal, I intend to be a freak for the rest of my life”, dör i sin säng. Man misstänker länge att mannen som gärna kompletterade sina viktorianska kläder med ett par kaninöron i plast råkat sätta eld på sitt långa röda skägg, som en följd av de skyhöga doser valium han självmedicinerade mot sina panikattacker.
1995
Syretält, freakoperationer, tivolin, småpojkar, Koran-skivor på arabiska – Michael Jackson är alla dårars överman. Ändå vill vi lyfta upp hans självförhärligande i form av en 10 meter hög och 2 ton tunga statyn på en pråm i Thempsen som ett av hans galnaste ögonblick. Samtidigt restes åtta likadana statyer på andra platser i världen.
1998
Ol’ Dirty Bastard, med fickorna fulla av cash, åker fast för snatteri av ett par sneakers. Wu-Tang Clan-rapparen hade redan tidigare väckt uppmärksamhet när han anlände i limousin till socialkontoret för sitt månatliga bidrag, när han bytte namn till Big Baby Jesus och när han kallade sin kvinnliga åklagare för spermadonator inför rätten.
2003
Sinead O’Connor ger upp sin ambition att bli katolsk präst (för vilket hon tidigare gett upp sin homosexualitet) under namnet Mother Bernadette Mary för att istället tro på rastafari. Need we say more?
2005
Den förföljelsemani som får uteliggaren och gatusångaren Larry Wild Man Fischer att i dokumentären Derailroaded inför filmteamet ducka för de krypskyttar han är säker på har omringat hans hus är ingenting jämfört med vad han upplevt under sitt långa psykotiska liv, där han 16 år gammal låstes in för första gången efter att ha attackerat sin mamma med kökskniven. Hans tredje album hette Pronounced Normal. Tjenare.
Det har slutat regna, och värmen får fukten att ånga från trottoaren. När vi svänger runt hörnet stöter vi på några gamla vänner. De är sig precis lika. Men ändå inte.
Nämen. The Je Ne Sais Quoi. Det var länge sen. Hur är läget?
— Ohoi! Två tummar upp! Det är sommar, så vi tar det lite halvlugnt och laddar inför hösten, när nya skivan kommer.
Hela gänget är med. Där är CMG och JZI, båda sång, gitarr och keyboards, FAG med synthar, effekter och percussion. Där är JRG med sin bas och sin röst, och där är JMZ med sina trummor. Och så förstås den eviga följeslagaren FAG med sina synthar, sina effekter och sina percussion. För två och ett halvt år sen släpptes deras pigga debutalbum, men nu verkar The Je Ne Sais Quois ännu piggare. De plirar mot solen och ser pilemariska ut.
Ni har förändrats. Har ni gått ner i vikt, eller är det bara frisyren?
— Nytt hår kommer ju ut hela tiden, och möjligtvis har vi omfördelat några kilon mellan oss. Musiken däremot har nog förändrats mer än både hår och hull. Vi gjorde i och för sig precis som vi brukar, och gör låtar av allt som kommer ur våra händer när de håller i instrument. Men förr blev det ett härligt stök kryddat med funkiga prylar, och den här gången blev det mer funkiga prylar kryddat med stök. FAG har dessutom blivit en fast medlem, och han ringlar underbar elektronik över allt vi gör.
Hur står det till med familjen?
— Jotack, en brokig skara som alltid. Vi är fastighetskattbetalande villaägare, illegalt källarrumsboende, nyblivna föräldrar, sammanboende i relationer oss emellan. Saker omkring oss förändras, men bandet består.
Och de äldre släktingarna?
— Om du menar Red Hot Chili Peppers så känns det ibland som om vi har mer gemensamt med dem än vi vågar inse, haha. Kan behålla en hemlis? En bandmedlem har en RHCP-logga tatuerad! Den gjordes 1989, så det får väl symbolisera att vi gillar bara RHPC från albumet Mother’s Milk och bakåt. Annars har vi tagit intryck av B-52’s kantiga driv, Herbie Hancocks synthar, Blonde Redheads melankoli och Queens stämsång och vokalharmonier.
Slapbasen och vocodern mår bra?
— Oss emellan så är det ju inte riktig slapbas som spelas, fast det kan verkligen låta så. Det handlar nog snarare om hårda plektrum och en vilja att offra bas-strängar. Vocodern har FAG fixat med hjälp av en billig men svårarbetad synthmodul från tidigt 90-tal. Den låter galet bra.
Jag hörde att ni inte fick något pris på Manifest-galan? Taskigt.
— Nä, det var jättekul. Det kändes som vi var på vår debutantbal i indie-societeten. Vi blev mycket varmt mottagna av de etablerade. Till och med Andreas Mattsson rycktes ur sin slummer och klappade lydigt händerna. Vad gäller priset så har vi ju spelat mest för tyskar, holländare, fransmän och innerstads-stockholmare, så priset för bästa liveband förtjänar vi när vi spelat sönder oss på varje studentnation i landet.
The Je Ne Sais Quois andra album Rhythm släpps på Klicktrack/NONS i september. De kan dyka upp lite här och där i sommar.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
På Hultsfreds Rookiescen invigde Those Dancing Days sina nya scenkläder, och om sanningen ska fram såg de en aning tafatta ut i sina vita linnen, blåglansiga sportshorts och svettband. Däremot lät de allt annat än tafatta.
Deras tvärsäkra och dansanta indie slog hårdare än de flesta etablerade band på festivalen, och den största publikskara som någonsin samlats framför den lilla nybörjarscenen vid sjön kunde bara konstatera att nästa år kommer Those Dancing Days att stå på en betydligt större scen. 17 år gamla Linnea Jönsson har soul i sin röst och en självlysande karisma på scenen.
— Vi har ingen direkt gemensam referens. Shout Out Louds är nog det enda alla i bandet gillar. För mig är det avgörande att det är en bra röst. Finns inte det spelar det ingen roll hur bra musiken är, slår hon fast.
Men hennes Lauryn Hill-ambitioner är bara en beståndsdel av många i den mest spännande pop vi mött på väldigt länge.
— Vi låter mer som våra förebilders förebilder, förklarar Rebecka Rolfart. Inte som Shout Out Louds, men som den musik som påverkat dem.
— Det är inte så många som träffar rätt när de försöker beskriva oss. De försöker måla upp oss som gulliga, och det är vi inte, fräser Lisa Pyk Wirström.
Jag hittade till och med någon som jämförde er med Sugababes.
— Vafan. Är inte det ett så där porrigt band? Dem har vi inget gemensamt med. Det finns rockband, det finns punkband, det finns band med alla sorters stilar. Så finns det tjejband, som om det vore en egen musikstil. Hallå? Vi har aldrig blivit jämförda med ett killband, slår det mig nu, konstaterar Mimmi Evrell inte direkt argt men en aning sammanbitet.
Those Dancing Days har ändå inte väckt uppmärksamhet ur genusperspektiv, utan för medlemmarnas ålder. Två av dem hade ett sjå att ta sig in backstage på Hultsfred, eftersom de inte är myndiga.
Hur funkar det att kombinera musiken med skolan?
— Nu har tre av oss äntligen tagit studenten, men det har inte funkat så bra, eftersom prioriteringen har legat på bandet. Samtidigt lär man sig ju en massa viktigt den här vägen också. Att ta ansvar, att passa tider, allt sånt.
— Ibland har det varit konstigt, suckar Rebecka Rolfart. Som när vi spelade på KB i Malmö, och hade en sådan där riktig drömhelg. Nästa dag var det bara att ta fram matteboken igen.
— Men vi har mött förståelse från lärarna, tycker Cissi Efraimsson. De tycker väl att det är kul att man har lyckas, och ibland har de frågat mer om bandet än vad kompisarna har gjort.
Både journalister och branschfolk kommer att vilja forma er.
— Vi kommer aldrig att göra något som inte känns bra, slår Rebecka Rolfart fast, och Cissi Efraimsson nickar instämmande.
— Just att det har blivit en sådan hype är lite farligt. Man vet ju aldrig när sådant vänder, och vi vill inte störta. Men sånt kan man ju inte göra något åt, så det är ingen idé att gå och grubbla på, konstaterar Lisa Pyk Wirström. Samma sak med att några engelsmän har lagt upp en fan-site om oss på Myspace. Vi har faktiskt haft en Londonspelning bokad, för länge sen. Men det var av misstag. Vi hade skickat ett mail till Beyond Retro-butiken om att få spela där, och så fick vi svar att de inte kunde svenska så att vi var tvungna att maila på engelska. Så coola är de, tänkte vi, och när de sen ville ha oss var vi skitlyckliga. Tills de sa att de skulle betala oss si och så många pund. först då fattade vi att det inte var den svenska butiken utan den engelska. Det var nästan att vi åkte över.
V2 vann kapplöpningen att signa Those Dancing Days, vars debut-EP släpps i augusti. Då har de redan erövrat landets alla festivaler, tagit sig förbi alla åldersgränser och kanske bokat in avsiktliga utlandsspelningar.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
Redan sjuder internet av gräl mellan fans som säger att Editors är den bästa Joy Division-ripoffen sedan Interpol och före detta fans som tycker att Editors sålt ut och trallat ihop Coldplay-refränger direkt avsedda för topplistan. Det är ett resonemang som haltar, eftersom Ian Curtis och hans dysterkvistar själva aldrig backade vare sig för lättrallade melodier eller självhäftande refränger.
Så de trogna fansen ligger närmast sanningen, och om An End Has a Start haft ett skivnummer som börjat på FAC hade ingen ifrågasatt Editors. Med sitt andra album, där ljudet är lika stort och ödsligt som Saddleworth Moor och där hit-aspiranterna, hör bara titelspåret, är fler än på din ordinära The Best Postpunk in the World… Ever–samling, försäkrar sig Editors om att bli uppmärksammade och ihågkomna. Definitivt inte som nyskapare, men som plikttrogna och effektiva väktare av den krypta där Joy Divisions kvarlevor placerats på högsta altaret, strax ovanför Echo & the Bunnymens och till och med tidiga U2s.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
Att ett Happy Mondays-album är spretigt är förstås inte överraskande, eller att det stundtals går på tomgång. Att tre originalmedlemmar, däribland Shaun Ryder och Bez, får ihop ett nytt Happy Mondays-album så här 15 år senare överraskar däremot, även om vi borde anat oråd efter turnéerna på veteranscenen, eller ”the Showaddywaddy shows” som Shaun kallar dem.
”Vi kunde lika gärna ha kallat det här Black Grape”, konstaterar han, men bandens respektive försäljningssiffror gjorde Happy Mondays till det naturliga valet. Den sortens överlagda marknadsbeslut kan framstå som osmakliga, men faktum är att det är ganska skönt med en återförening som inte förklaras med att dumheter som att ”vår kemi är fortfarande speciell”.
Därför är några spår med uppenbara kvaliteter ännu mer överraskande. Jellybean är fullt i klass med bandets mest suggestiva stunder, med underhållande nonsens-fantasier om att vara en naken kvinna (”It’s good to feel the ass against my grass – wrong way around”), och larvramsan Cuntry Disco, med slidegitarr (!) mitt i baggy-grooven, är riktigt kul novelty.
Tyvärr är det långt mellan höjdpunkterna. De trötta rockgitarrerna tar för mycket utrymme, samplingarna är förutsägbara och alldeles för ofta segar rytmerna ihop som en drogad Madchester-efterfest. Men kan man verkligen begära att Shaun Ryder, numera enligt egen utsago helt ren, ska kunna koncentrera sig mer än stundtals? Och spelar det egentligen någon roll – finns det någon lyssnare ur den säckiga E-generationen som kan koncentrera sig ett helt album igenom?
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
Inga fler kompromisser — under namnet Taken By Trees återvänder Victoria Bergsman till offentligheten mindre än ett år efter den överdos och återupplivning som satte den slutgiltiga spiken i kistan för hennes roll i The Concretes. Med styrkan hos ett hundraårigt träd, men också med trädets bräcklighet, har hon tagit kontrollen över sitt liv och över sin musik.
När ett bands förgrundsgestalt och sångare bryter sig loss handlar det nästan alltid om the lead singer disease, med svällande ego och ambitioner som inte längre rymmer vänner från förr. I Victoria Bergsmans fall är det helt tydligt precis tvärtom. Avhoppet från The Concretes efter 11 år, mitt under den USA-turné som skulle göra dem verkligt stora, blev en följetong i kvällspressen, och även om konflikterna bakom brytningen bara antyddes var det tydligt att Victoria mådde väldigt dåligt.
Ingen, allra minst Victoria själv, trodde att hon skulle komma tillbaka på musikscenen under de närmaste åren. När det för några månader sedan blev offentligt att ett nytt album, under namnet Taken By Trees, var på väg var det därför närmast en sensation, och samtidigt ett lugnande besked om att Victoria mådde bättre. Men hon har lärt sig av sina erfarenheter, och den här gången är Victoria mån om sin integritet och om sin rätt att styra över sig själv.
— Just nu känns det väldigt bra. Jag kommer längre och längre bort från förvirring, känns det som. Med Taken By Trees ville jag verkligen styra själv, och när jag nu fick göra det kändes det helt overkligt. Det var jätteläskigt, och samtidigt väldigt väldigt nyttigt. Vi brukade ju alltid ha omröstningar om allt i The Concretes, och ibland fick man som man ville, men ofta blev det något helt annat, och då kunde det vara svårt att stå för det.
Men det måste också ha funnits stunder när du var osäker, just för att det var dina beslut som gällde nu. Du var helt oemotsagd.
— Tidigare har det ju alltid varit någon som har backat upp, och nu var det inte det. I början frågade jag musikerna vad de tyckte hela tiden. ”Så här ska vi göra eller vad tycker ni?” Men jag slutade med det. Jag fick mycket hjälp av Björn Yttling, det är han och jag som har producerat skivan. Han föreslog olika saker under inspelningen, och det gjorde de andra också. Men jag kunde alltid ställa mig upp och säga nej. Det var min rättighet. Vi hade väldigt tydliga roller, och det gjorde att vi inte bråkade en enda gång under inspelningen. Han fattade direkt att jag behövde ett bollplank.
— Andreas Söderström, som spelar gitarr på skivan, hade det lite jobbigt i början. Som ass spelar han ju mycket toner, komplicerade saker, men jag sa stopp. Det skulle bara vara två toner. Inte mer. Så blev det.
Det är en väldigt tyst skiva.
— Ja, visst är det skönt? Jag ville ha det så, och så blev det. Jag är nöjd. Den är väldigt kort också. Jag ville ge någon form av destillat av mig själv just nu, något väldigt intensivt. Det gick fort att spela in skivan, totalt åtta dagar. Sångerna var ju klara redan innan, och arrangemangen var också ganska klara. Det var bara titelspåret Open fields som inte var riktigt färdigt, sista natten satt Björn Yttling uppe och skrev klart stråkarrangemanget.
Just titelspåret låter mer som ett klassiskt stycke än som en popsång.
— Bra, det var det som var meningen. Jag ville öppna upp ljudbilden och hela skivan. Försöka fånga någon slags hoppfullhet. Få lyssnaren att börja fantisera, och känna inspiration och kreativitet.
Annars är skivan väldigt mörk.
— Tycker du? Ja, kanske. Nästan allt är självbiografiskt, även om jag lindar in en del, förstås. Jag förstår inte meningen med att skapa om man inte på det sättet hittar vägar att få utlopp. Annars vore det ju bara att kasta bort tid.
Jo. ”I heard you’re fond of singing songs, doing it on your own”, sjunger du i Julia. Min första tanke var att den var en sorts programförklaring.
— Nej, den handlar faktiskt inte om mig. Den handlar om en person som är mig väldigt nära. Hon har det väldigt jobbigt, och jag ville göra något för henne, eftersom vi har svårt att kommunicera direkt. Hon blev glad, fick jag höra.
Inte direkt från henne?
— Nej, vi kommunicerar inte direkt. Jag fick höra det på andra sätt.
Det verkar som om du ofta skriver med en specifik mottagare i åtanke, inte allmänt till en publik?
— Så är det. Samtidigt ger jag ju ut det på skiva, och då blir det ju automatiskt riktat till en stor massa. Jag har alltid valet att dela med mig av allt jag gör, eller att inte göra det.
Lost and found sticker ut genom att vara en ganska vanlig poplåt, med ett mer konventionellt poparrangemang.
— Inte alls. Om du lyssnar noga hör du att trumkompet har helt knäppa takter. Det är helt snurrigt. Det är den enda låten på skivan som jag inte skrivit själv. Jag fick den av Tracyanne Campbell i Camera Obscura, hon tyckte inte att hon hittade rätt sätt att göra den. Men samtidigt kändes den ju som en given singel, även om det på ett sätt känns lite konstigt att singeln blir just den låten som inte är min från början. Men jag har varit med och skrivit sångmelodin, så att den skulle funka för mig, så den är ändå min, på ett sätt.
Det är uppenbart att du inte trivs på scenen.
— Jag vill ju inte spela live. Det kanske gör att det inte funkar, att jag är omöjlig att lansera, att jag inte får ge ut fler skivor. I så fall får jag hitta på något helt annat.
Är det turnerandet du inte orkar med, eller själva framträdandet?
— Både och, faktiskt. Mest är det nog framträdandet. Jag lämnar ju ut mig själv så mycket på skivan, och det blir för jobbigt att göra det på scen också. Jag har försökt med allt, jag har gömt mig bakom peruk, solglasögon, vad som helst. Men man kan ju inte stänga av sina känslor, och jag har brutit ihop flera gånger. På ett sätt blir det ännu svårare på egen hand, för även om jag kan stå för precis allt av mitt eget material — det kunde jag inte i The Concretes — så är det samtidigt mycket mer personligt.
Men några framträdanden blir det ändå.
— Jag gjorde ju Conan O’Brien med Peter Bjorn and John. Men det var ju inte min egen musik, utan deras Young Folks. Nu ska jag göra samma sak på Jay Leno.
Accelerator blir det också.
— Ja, det ville jag verkligen. Dels spelar Peter Bjorn och John där, och Electrelane. Verity Susman från Electrelane är med på skivan, och vi kommer att göra något speciellt tillsammans allihopa. Men förutom det blir det inte särskilt många spelningar. Jag vill inte boka upp en massa, för när jag inte känner att jag orkar med mer blir det ju en massa böter för att man ställer in. Då är det bättre att låta bli.
Är Rough Trade, som ger ut skivan, med på att du inte tänker lansera den genom att spela live eller göra intervjuer?
— Mm. Det var ett av skälen till att jag valde dem. Första gången Rough Trades grundare Geoff Travis skjutsade mig till flygplatsen i London gjorde han mig jätterädd. Plötsligt blev han väldigt allvarlig. ”Victoria, lyssna noga nu”, sa han, och jag trodde att nu är det kört, det blir ingen skiva. ”Lova mig att aldrig göra något som du inte vill göra”. Han är helt fantastisk, jag känner ett väldigt stöd av honom.
Var det du som valde Rough Trade, som ju är en etikett med väldigt högt anseende, eller var det dem som valde dig?
— Jag skickade en demo till Geoff Travis, och en vecka senare mailade han och skrev att de måste få göra en skiva med mig. Han tyckte att det första gången verkligen var jag och inte ett avkok. Att min röst fick komma fram. Det känns inte som om han kräver något alls av mig, och det är skönt. Jag ville bara skriva kontrakt för just den här skivan för jag vet inte om jag kommer att göra någon mer skiva, och det var vi överens om. Han pushade inte alls, så när jag levererade skivan blev han jätteförvånad. Han hade trott att det skulle dröja länge innan jag spelade in den eftersom jag hade haft en så tung period precis, med uppbrottet från The Concretes.
Du har tappat kontakten med The Concretes?
— Ja.
Lång tystnad.
Helt och hållet?
— Ja. Jag försökte kontakta en av bandets medlemmar, en som betyder väldigt mycket för mig, men jag fick inget svar.
Jag fattar att det kan vara känsligt och svårt att prata om.
— Det är så svårt, ena stunden är man så nära varandra och litar så fullständigt på varandra, och sedan kan man inte ens prata med varandra.
Precis som en smärtsam skilsmässa?
— Precis så. Precis. Egentligen vill jag inte ta energi åt att älta det som hände, det finns mycket viktigare saker att lägga sin kraft på. Men samtidigt är det så svårt. De visste ju att jag mådde väldigt dåligt under lång tid, de hade förståelsen för att en människa höll på att gå under, och ändå blev det en så stor sak när jag hoppade av. Jag höll ju faktiskt på att dö på kuppen. Det kändes väldigt väldigt ensamt.
Tystnaden blir lång. En dödlig mängd valium och sprit, en ambulansfärd med två lyckade återupplivningar, en sjukhusvistelse, och upplevelsen av de forna vännernas frånvaro under alltihop är fortfarande känsloladdat. Hur nyfiken jag än är, och hur mycket det än är journalistens plikt att gräva där det verkar finnas en intressant historia väljer jag att avstå. Victorias ögon ser så ledsna ut, och vi har inte träffats för att gräva i det förflutna utan för att prata om hur fin hennes egen skiva är. Bara en sista The Concretes-fråga.
Har du lyssnat på The Concretes nya skiva?
— Nej. Jag tror inte jag vill göra det heller. Men på ett sätt är det jättestarkt att de faktiskt har gjort en ny skiva, på samma sätt som att det är starkt att jag har gjort det.
Istället pratar vi om Victoria Bergsmans andra passion. Träd. Hennes hemsida är fylld av egna fotografier av träd, med förklaringar till varför hon gillar just det trädslaget
— Jag har ju gått konstskolor och så, och alltid hållit på med sådant vid sidan om. Efter uppbrottet från The Concretes ville jag söka mig till något naturligt, något rent och oskyldigt. Jag har alltid varit fascinerad av träd, den där styrkan och stabiliteten som gör att de står där i flera hundra år.Det är en ganska bra symbol för din musik tycker jag. För samtidigt krävs det inte mer än en kraftig kastvind för att trädet ska brytas rätt av. — stabilt och bräckligt på en och samma gång. Det ligger något i det. Vi får se hur nästa skiva blir. Om det blir någon.Jag har alltid varit fascinerad av träd, den där styrkan och stabiliteten som gör att de står där i flera hundra år.
Det är en ganska bra symbol för din musik tycker jag. För samtidigt krävs det inte mer än en kraftig kastvind för att trädet ska brytas rätt av.
— Stabilt och bräckligt på en och samma gång. Det ligger något i det. Vi får se hur nästa skiva blir. Om det blir någon.
Nöjesguiden bad Victoria om spontana reaktioner på några band och artister:
Camera Obscura
— Där sjunger min allra bästa vän. Jag var med på deras senaste skiva, och under inspelningen klippte jag båda tjejernas hår, det är därför jag fick credit för frisyrer på omslaget.
Young Marble Giants
— Oh, kul! Jag älskar dem. När man hör Alison Stattons röst blir man nästan generad, den är helt naken. Så vackert.
Dion
— Sunshine Lady är en av mina bästa vänners favoritlåt. Därför gjorde jag en egen låt med det namnet till henne. Den handlar om hur hon hjälpte mig under en väldigt svår tid. Hon blev jätteglad när hon fick min sång, först blev hon alldeles röd i ansiktet och sedan började hon gråta.
New Order
— Egentligen är jag mer ett fan av Joy Division, men jag tycker att det är beundransvärt av ett band att förlora sin sångare och hitta något så starkt och eget. Dessutom hittade de ett otroligt bra bandnamn, efter att de lagt Joy Division bakom sig. Jag fick göra en video till Temptation, och det var jättekul att få den chansen. Det blev en berättelse om en dag med mig i Paris, hur jag förhåller mig till låten, och hur jag skaffar mig den. Jag skulle gärna göra fler.
Leonard Cohen
— Jag tycker om hans uttryck, det känns som om han bara ramlar in i sångerna, som om han hittar på dem i stunden. Framför allt älskar jag hans enkla gitarrspel.
Maureen Tucker
— Hon är ett perfekt exempel på att man kan skapa något väldigt stort med enkla medel.
Yo La Tengo
— Jag har varit ett stort fan sedan 15 år, men är väl inte lika galen i dem längre. Det är ju egentligen några gubbar och en tant, men de testar alltid gränserna. När jag såg dem i Stockholm var det mest fascinerande att de spelade så tyst.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
För den som redan förändrat västerlandets musikklimat återstår två vägar. Enklast är att luta sig tillbaka och förvalta, och som Beck för evigt vara en blek kopia av sig själv.
Hans kamrat Jack White däremot går i motsatt riktning. Fullständigt ovillig att kompromissa gräver han och Meg oförtrutet vidare, ju lerigare, fulare och skitigare desto bättre. Skulle det vara en väg som skrämmer bort mainstreamfans, then so be it, resonerar The White Stripes, men istället når de bara fler och fler.
Marimbaexperimenten från Get Behind Me Satan är bortrensade, nu gäller gitarr och trummor igen, ibland kompletterade med en orgel, en mariachitrumpet och alldeles för mycket säckpipa (!), skivans enda allvarliga smolk. Rag and Bone, med Jack och Meg som småpratande lumpsamlare är lika mycket ett steg mot den hobo-roll Tom Waits haft ensamrätt på som en programförklaring. ”If there’s things you don’t want, I could use them. Meg could use them. We’ll make something out of ’em.”
Så samlar de bortglömd blues och gammal heavy metal, riff från Jimmy Page, gung från The Faces och oväsen från J Mascis, och gör något alldeles eget av alltihop. Och även om luffarrollen inte känns riktigt trovärdig, Bone Broke är väl inte Jack White riktigt, så kan han fortfarande riffa som om det var enda chansen till det dagliga brödet.
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden)
”At the record company party
On their hands — a dead star
The sycophantic slags all say:
”I knew him first, and I knew him well”
Re-issue! Re-package! Re-package!
Re-evaluate the songs
Double-pack with a photograph
Extra track (and a tacky badge)”
Döda musiker. Statistiskt säkerställda undersökningar visar att den genomsnittlige människan över 15 år tänker på och pratar om döda musiker om inte i samma utsträckning som sex så åtminstone fyra minuter om dagen. Det beror förmodligen ganska lite på att vi råkar gå förbi deras gravar, eller att skivan vi skaffade medan de levde fortfarande står längst fram i skivbacken.
Snarare handlar det om att döda musiker är mycket mer lätthanterliga än levande exemplar. Levande musiker har ofta en tendens till egen vilja, och tar ibland steg i riktningar som inte alls stämmer med skivbolagens marknadsföringsplaner. Det gör sällan döda. För bolagen är avlidna stjärnor dessutom avsevärt billigare i drift, eftersom de inte äskar medel vare sig till excesser, nya inspelningar eller höjda royalties.
Fansen å andra sidan riskerar aldrig att deras hjälte överraskande byter sida och uttalar sig positivt om George W Bush, visar sig utnyttja småflickor, eller, allra värst, plötsligt gör ett soundtrack till sin taichi-träning, som gamle heroinisten och white noise-älskaren Lou Reed. Istället är den döde favoriten vidöppen för varje projicerad egenskap beundraren vill förse honom med.
Under tiden ägnar musikjournalister som aldrig fattade dissen i High Fidelity oproportionerligt mycket tid åt att fantisera hur det måste låta när favoriterna jammar ihop i himlen. Det är Jimi Hendrix med Robert Johnson hit, det är 2Pac med Jam Master Jay dit, det är Richie Edwards tillsammans med Kurt Cobain, det är både Ramones och New York Dolls med nästan kompletta originalsättningar, det är Pete Doherty på partyhumör med Keith Richards (nej, förlåt, den bokningen var inte förrän nästa vecka).
Undra då på att skivbolagen är så måna om att ständigt förse oss med nya smulor från bortkastade studioinspelningar och samlade livebootlegs, och att det är så väldigt svårt att värja sig.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden