Gorky’s Zygotic Mynci forna ledare koncentrerar sig avsevärt mer än på förra årets ihoplappade solobagatell, och leker fram varm och fin solskenspop med västkustharmonier och vänliga folkinslag. En av de mer udda idéerna är en omskrivning av Cornershops Brimful of Asha, men med ett så här gott humör kommer han undan både med det och med ett titelspår som är en kvart lång, utan att bli tråkig.
Vi måste dock räkna med att han snart lämnat den här fokuserade bagatellpopen igen, eftersom Euros Child ser det som en del av sitt konstnärskap att följa varje infall under just så lång tid som det känns rätt. Passa på att lyssna nu, alltså.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

Sex personer återstår av den formidabla parad av 40 musiker/hantverkare/husdjur som musicerade på Melbournebandets förra album, och ledaren Cameron Bird har flyttat från Australien till de puertoricanska kvarteren i Williamsburgh NYC sedan sist och jammat fram Places Like This på chatsajter.

Hushållsredskapen och snickerimaskinerna som hördes på föregångaren är tillbaka i garderoben, men att instrumenten är traditionella har ingen betydelse när popsångerna, fyllda av infall och idéer och med ideliga inslag av tropicalia, skulle hålla för att framföras enbart på kam och bandsåg.

Att under en tvåårsperiod ha haft tre medlemmar på rehab, en på Riker’s Island och två överdoser är inte lika comme il faut ens i ”the sewers they call NYC” längre, och även om Grand Mal tagit sig i kragen sedan dess är det just den rockestetiken de vårdar.

Om Bill Whitten bara varit en sådär 30 år äldre hade han fått hänga med Lou Reed och Johnny Thunders istället för Joan as Police Woman och Mercury Rev. Som sångare, låtskrivare och personlighet – hyfsat nära Denim-Lawrence på alla tre områdena, faktiskt – hade han utan tvekan gjort sig ett namn på Manhattan då.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

Nån vidare sångare är han inte, den gamle Soft Machine-legenden. Men med glada tillrop och ett och annat handtag från Gorky’s, Teenage Fanclub, The Ladybug Transistor, Bill Wells och gamla kompisar som Phil Manzanera och Robert Wyatt gör entusiasmen och humöret ändå Kevin Ayers första skiva på 15 år till en hisnande berg-och-dalbanetur i den frisinnade folkpopen och västkustrocken. 

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden)

Med risk för att låta cynisk: Fyra mycket unga och mycket söta tjejer som helst avbildas i rustika allmogemiljöer vill sjunga countryballader, har alla fyra fantastiska sångröster och spelar dessutom utmärkt gitarr, mandolin, banjo, fiol och ståbas. Emmylou Harris trummis räcker en hjälpande hand.
Visst hade det låtit som en Dixie Chicks-dröm för varenda gubbsjuk flanellrockare, om bara låtarna hade hållit måttet? Visst låter det som en fantasiprodukt av en självutnämnd ”tjejbandskonstruktör” (go figure) efter en god middag på en veranda i Västervik?

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

1. Hafdis Huld.

En bedårande kombination av gullighet, fina popbagateller och imponerande Flying V-ukulele. Hennes album Dirty paper cup blir sommarens jordgubbsplockarsoundtrack.

2. Roky Erickson

Hur mäktigt var det inte att möta mannen vi för 35 år sen gav upp hoppet om? Vi promenerade med en zombie, och vi älskade det.

3. Bonde do Role

Snuskigare baliebuskis går inte att föreställa sig. Medlemmarnas kurragömmalekar bland publiken fick oss att vika oss dubbla av skratt.

4. Säkert!

Vi visste att det skulle bli bra, men inte att det skulle vara fullständigt knäckande. Nu kräver vi en stol i Svenska akademien för Annika Norlin.

5. Amy Winehouse, Monkey man

Mer än lovligt seg av en osund blandning kola, sprit och musikakademi, men Toots som partyduett med hennes sidekick var kul.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

Med det (faktiskt autentiska) namnet är det inte konstigt att Elvis Perkins då och då misstas för rockabilly, men sanningen kunde inte vara längre därifrån. Den uppmärksamme kan visserligen höra en och annan ståbas i hans musik, men det är uppenbart att den inte är till för att klättra på. Istället bidrar den till Elvis Perkins folkpopiga viskänsla tillsammans med akustiska gitarrer, stilla trumvispande och välvalda detaljer i form av ödsligt piano, stråkkapell, muterad trumpet, Grapelli-violin och xylofon.

Att komma dragandes med Nick Drake funkar till att börja med inte alls. Snarare påminner han på skivans första hälft om den gravt underskattade Manchester-fylltratten I Am Kloot eller till och med Peter Perrett när han släpper tyglarna helt i slirande May Day! Det är en nog så bra början.

Men halvvägs genom skivan förändras stämningen, med titelspåret som vattendelare. Skivans andra halva skrevs efter att hans mammas flygtur från Boston den 11 september 2001 slutade i ett av tvillingtornen, och därmed frodigheten ersätts prompt av ett dystert djup och mörka stämningar. Tragedierna (Anthony Perkins, hans Psycho-skådespelare till far, hade redan gått bort i aids) skapar ett allvar och en innerlighet som gör Elvis Perkins till något mycket större än ett lustigt namn. Och plötsligt känns det inte så långsökt med Nick Drake-referenser längre.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

Precis som Love Antell tillhör jag den grupp popnördar och revolutionsromantiker som hyllar The Clashs London Calling och singlarna däromkring som den heliga graalen. Därför har jag väldigt kul när jag första gången lyssnar igenom Florence Valentins comeback-album, flera år efter att debutalbumet sjönk som en självgod sten. I sin tillbedjan av klassikerna har Florence Valentin konstruerat ett kombinerat Clash-hyllande försvenskningspussel som är en avsevärt roligare tunnelbaneförströelse än korsord eller sudoku.

Få se nu. Titelspåret. Bankrobber är uppenbarligen grunden, även om texttemat kommer från The Card Cheat. Men se där, ett litet textcitat från Jimmy Jazz och ett litet blåsstick ur Rudie Can’t Fail, och oj och hoppsan om de inte lyckats smyga in en liten bonusblinkning till Docent Död dessutom. Senare hör vi försvenskningar av Wrong ’Em Boyo och Revolution Rock, med instuckna detaljer från till exempel The Guns of Brixton. Och så vidare. The Jam, Motown och givetvis Ebba Grön dyker också upp i mindre roller, liksom en genomgående Håkan Hellström-frasering som med stockholmsdialekten stundtals slår över i oavsiktlig Magnus Uggla.

När Florence Valentin dessutom genomför sina lekar med både gott humör och hantverksskicklighet kan man nästan ha överseende både med bristen på dynamik, så olikt förebilderna, och med de övertydliga utanförskapsklichéer (Snuten/inkasso/Af-soc-systemet) som Florence Valentin koketterar med, för att istället fnissa initierat hela resan med gröna linjen innan det är dags att kliva av.

På hemresan är deras punkpussel inte alls lika kul. Referenserna, det energiska blåset och de käcka läktarrefrängerna i all ära, men liksom ett korsord är Pokerkväll i Vårby Gård förbrukad när den är löst. Åtminstone för den som träffat på originalen.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden juli 2007)

Hur galen får man vara i musikvärlden? Hur galen måste man vara? Nöjesguiden frågade några experter.

Happy Mondays

Sedan Shaun Ryder la av drogerna drömmer han om att vara en kvinna, för att kunna pressa sina bröst mot golvet. 

Vilken betydelse har galenskap för musikskapande? 

 — För Mondays del så är vi ett skitbra band och har tillbringat massor av tid tillsammans de senaste åren, så att fixa musik kommer rätt naturligt. Visst har vi haft våra galna stunder under åren, och jag antar att sånt svetsar ihop oss och gör att vår musik blir ännu bättre. Men jag vet inte hur mycket galenskap som är inblandat.

Vem är galnast i musikvärlden? 

 — Bez är rätt galen. Det räcker med en blick på hans pimpade bil för att fatta det. (Bez fick sin taxi pimpad till skrattretande effekt av MTV, reds anm)

Är du det minsta galen? 

— Nah. Allt folk säger om mig är poesi och påhitt. Nå, en del i alla fall, det är en del som stämmer. Men jag tror nog ändå att man behöver en gnutta galenskap i allt man gör.

Andrew Bird

Visslande musikgeni från Chicago. Hans senaste album Armchair Apocrypha (Fargo/Border) får oss att gapa lika mycket av beundran som av förundran.

Vilken betydelse har galenskap för musikskapande?

— De bästa idéerna verkar komma när man är helt bortkopplad från verkligheten, och inte behöver tänka på sitt vardagliga skräp. Men man kan inte odla galenskap, det är haken. Storhetsvansinne eller helt enkelt en överdriven självbild skadar knappast skapandet, men den handikappande depressionen är helt värdelös. När det gäller uppträdande är det som en sorts feber jag drabbas av. Jag blir som förtrollad att gestikulera och vandra runt i cirklar. Det är som en blackout, och när jag kommer till sans efter en halvtimme är jag osäker på var jag befinner mig, medan alla tittar på. 

Vem är galnast i musikvärlden?
— Vem som helst som ger ut en skiva och turnerar, och är ”galen”, tyglar antingen sin galenskap till en sorts freakshow, eller använder uppträdandet som terapi. Det som är svårast är att se en underhållare som inte kan sluta underhålla utanför scenen. Den galnaste musiker jag vet är Charlie Patton, som dog 1933, tror jag. Joseph Spence låter också genuint galen. 

Är du det minsta galen?
— Det fanns en tid när jag var övertygad om att jag började utveckla vuxenautism. Min storebror har autism, och när jag kände mig bortkopplad och icke kommunicerbar trodde jag att det var något som gick inom familjen.

Peter, Bjorn and John

Slår strax igenom i hela den engelskspråkiga världen. Om ingen låser in dem innan dess. 

Vilken betydelse har galenskap för musikskapande?
— Om man känner sig galen eller ser sig själv som galen bör man inte ge sig in i musikbranchen, om man inte måste. Annars är det positivt att vara halvgalen för att kunna stå ut med sitt jobb och detta vare sig man är musiker, lågstadielärare eller biodlare. Sedan tror jag att publik och media vill att artister skall vara lite ”galet annorlunda” och detta är det många som utnyttjar både under och efter diverse spelningar och intervjuer. (John)

Vem är galnast i musikvärlden?
— Björn Yttling, vår basist, har helt klart inte alla hästar hemma. Det som är mest intressant med det är att alla nog får uppfattningen att han är världens mest organiserade och uppstyrda person, vilket också är sant. Men det är också en del av det galna, hur konstigt det än låter. Robert Wells verkar också lite tossig. (Peter)

Är du det minsta galen?
— Jag är oerhört tråkig och vanlig nästan jämt. Men visst är musikskapande för mig en ventil för sådant jag inte uttrycker annars och utan den hade jag kanske gått till psykdoktorn. Ibland på scenen släpper jag alla tyglar och gör exakt vad jag känner för och ingen kan hindra mig, vilket är oerhört skönt. Detta kan i och för sig bara innebära att jag spelar gubbiga bluessolon så att John blir lite sur, inget direkt som publiken fattar. (Peter)

Freddie Wadling

Han är ett freak som går ibland oss, och hans första band hette Straitjacket. Aktuell med nytt Blue for two-album till hösten.

Vilken betydelse har galenskap för musikskapande?
— Den sinnesjuka musiken är helt klart den mest spännande. Jag föredrar den dadaistiska galenskapen, som The Residents, medan den sortens dårskap som representeras av till exempel G G Allin inte alls är min tekopp. 

Vem är galnast i musikvärlden?
— Kanske Ted Milton, en experimentmusiker och saxofonist som en gång i tiden ledde bandet Blurt. Eller någon industrimusiker. Eller Renaldo & The Loaf. Men även sådana som The Knife är galna.

Är du det minsta galen?
— Lätt. Och jag blir galnare och galnare för varje år. Blue for Twos kommande album är klart, det släpps när vi hittar ett tillräckligt galet skivbolag, och där är det galenskap rätt igenom, både i texter och musik. Vi gör bland annat en cover, eller snarare en fri tolkning, av Wild Man Fischers Derailroaded, som låter som Tom Waits på crack.

BC Camplight

Hans nya album Blink of a nihilist är precis så vrickat bra som kan föreställa sig från en idelig mentalpatient från New Jersey.

Vilken betydelse har galenskap för musikskapande?
— Det är inte så enkelt. Att vara galen är bara den personlighet och det sinne man har, så det är som att fråga hur någons personlighet påverkar musikskapandet. Det handlar bara om vem man är, men min poäng är att galenskap inte gör någon till en bra låtskrivare. Jag tror att det oftast är precis tvärtom.

Vem är galnast i musikvärlden?
— Fall Out Boy. Föreställ dig att göra all den där hemska musiken, att förstöra sin framtid genom att endast och enkom förlita sig på sitt utseende och sen posera på omslaget till Rolling Stone och visa upp sitt nakna kycklingbröst. Det är verkligen galet.

Är du det minsta galen?
— Det verkar åtminstone som att jag får den frågan rätt ofta. Eller också erbjöds jag att vara med i den här enkäten enbart på grund av min insiktsfulla och lustiga formuleringskonst. Kycklingsandwich. 

Martin Rössel

Legendarisk halva av Dom Dummaste som snart firar 30-årsjubileum. Passa ryggen i närheten av dem.

Vilken betydelse har galenskap för musikskapande?
— Vad menas med ”galenskap”? Om man vänder på det så är de ”normala” låtskrivare som dominerar pop, rock, rap och dansscenen fullständigt ointressanta. De är strateger som lika gärna kunde vara VDs. De mest intressanta låtskrivarna har ofta en skruv lös. 

Vem är galnast i musikvärlden?
— Bengt Grive Music, som ligger på Myspace. Kan inte förklara varför, de är bara ickenormativa på ett sätt som påminner mig om Beckomberga Sjukhus. Jag har jobbat där. Men jag är inte galen!

Inte det minsta?
— Nej, jag är helt normal. Det är alla andra som är galna. Och en vacker dag när jag har ändrat hela världen och alla tvingas ha Musse Pigg-masker och stympa sina lillfingrar ska de förstå det. I want my Bob Marley Wagon!

Architecture in Helsinki

Cameron Bird har gått på konstskola, och hans Melbourne-band spelar smart pop på vinkelslip och sousafon också på sitt kommande album. Inte konstigt att de är ett av Bruce Willis favvo-band, alltså.

Vilken betydelse har galenskap för musikskapande?
— Alla historiens största konstnärer är antingen galna, deprimerade eller bara fullständiga skithögar. Jag tror att det vore näst intill omöjligt att skapa intressant eller inspirerande musik om man inte hade en skruv lös. 

Vem är galnast i musikvärlden? 

 — Jag skulle kunna göra en lista på miljoner vrickade genier. Zappa, Michael Jackson, Ol’ Dirty Bastard, Brian Wilson. Men jag tror jag väljer Joe Meek. Han var en sådan pionjär på sitt område, med sitt sätt att närma sig skivinspelning och –producerande. Han var en paranoid manodepressiv typ, och tog till slut livet av sin hyresvärdinna och sig själv på årsdagen av Buddy Hollys död. Efter hans död kom det fram en massa osläppta inspelningar, som tillsammans med I hear a new world är bland de vildaste mest inspirerande skivor jag någonsin hört.

Är du det minsta galen? 

— Turnerande och ensamhet orsakar konstiga saker i skallen. När jag hamnar i obekväma situationer är jag rätt irrationell, men om sanningen ska fram är jag visserligen lite socialt osäker, men i övrigt rätt normal. Även om mina vänner kanske skulle beskriva mig annorlunda.

Caroline af Ugglas

Nyförlöst körledare och Janis Joplin-tolkare. Bonkers.

Vilken betydelse har galenskap för musikskapande? 

— Själv har jag lite svårt för ordet galen. I detta hänseende finns det inget som är galet. Att bränna folk levande och att dricka urin är galet. Men okej, vi kallar galenskap för att ”våga”. Då kan jag säga att det är a till ö i en skapande process. Motto för skapande är att våga vara ärlig nog för att betraktas som en idiot.

Vem är galnast i musikvärlden?
— Till exempel Björk. Hon är totalt kompromisslös och gör sin egen grej. Det är nyskapande.

Är du det minsta galen?
— Svaret på den frågan bör ligga i betraktarens ögon. Det kan bli en aning patetiskt när människor själva säger ”Å, vad jag är galen”.

”My sound is still 70’s singer/songwriter,” proklamerar Josh Rouse stolt. Några andra ambitioner än fina sånger för akustisk gitarr har han inte, och hans excesser består som mest i en stilla pedal steel eller ett gammalmans soulblås. Ibland blir det väldigt gubbigt, och alltid är det hjärtevärmande gott.
Hans rastlöshet, roligt beskrivet i episka Bolan-bopande Hollywood Bassplayer, tog honom 2004 till kärleken i Spanien, och där har han exploderat i kreativitet och tidigare hunnit med ett album och två EP, alltihop av yppersta kvalitet.

Samtidigt med det här albumet har han dessutom färdigställt ytterligare ett album, men håller på det i ytterligare ett halvår. Det gör att vi hinner njuta Country House City Mouse ordentligt, eftersom hans mogenpop mår bra av att dekanteras och sedan sippas långsamt. Men längtan efter mer börjar samtidigt växa, eftersom Josh Rouse är den sortens popiga singer/songwriter som man omöjligt kan få för mycket av.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden