Glöm det där med 700 000 sålda skivor, José González är och förblir en apart outsider. Numera är han däremot rätt förutsägbar när han upprepar sitt vinnande koncept, om än med mörkare texter. Men även om In Our Nature bara är Mer Av Samma går det inte att ducka för skönheten varken i de egna sångerna, den obligatoriska ”oväntade” covern (Massive Attacks Teardrop) eller hans fantastiska akustiska gitarr mitt emellan pop, klassiskt och Bert Jansch. 

Räkna med att en värld svulten efter genuina känslor och djup skönhet fortsätter omfamna José González. 

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

Det är en rörande historia. I början av 90-talet förenades nord och syd i ett kort innerligt och mycket hemligt kärleksmöte, långt hemifrån, och den intensiva passionen resulterade i en illegitim avkomma. Som så många andra barn som fostras utanför sin familj tillbringade Beachfield barndomen i Australien med att fantisera om och mytologisera sina biologiska föräldrar, och på sin albumdebut blir längtan efter dem nästan för känslosvallande.

Ena sekunden är det övertydliga hyllningar till pappa Teenage Fanclub, där lille Beachfield är mån om att visa upp sina nyvunna kunskaper i pedal steel-hantering och stämsång. Andra sekunden är släktskapet med mamma The Beautiful South lika tydligt, med lätt vimsiga wimppopiga vardagsbetraktelser. Än så länge är Beachfield väldigt omogen, men med de generna kan han växa upp till en ståtlig ung man.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

”I don’t write songs, I interpret them”, avfärdade Bettye LaVette producenten Patterson Hoods förslag om att skriva en låt ihop, och hans första 50 coverförslag förkastades omedelbart. Men hans band Drive-By Truckers, de enda som idag verkligen förvaltar 60-talets Muscle Shoals-fusion av soul och country, anlitades som kompband tillsammans med pappa David Hood och studions andra legender Spooner Oldham, Jimmy Johnson och Roger Hawkins.

Patterson Hood är en avsevärt kaxigare producent än Joe Henry, som låg bakom Bettye LaVettes ljumma comeback härom året, och att säga att de kom överens vore att ljuga. Men irritationerna skapade musikaliska gnistor, och med skorrande soulröst kastar sig Bettye LaVette över George Jones-, Willie Nelson- och Elton John-kompositioner, medan Drive-By Truckers soulrockar så skitigt att världens samlade gubbrockare hemfaller åt offentligt dreglande.

Eftersom Patterson Hood dessutom visade sig lika envis som sångerskan samlade han hennes citat och historier under inspelningarna. När han sedan presenterade dem som den färdiga låten Before the Money Came (Battle of Bettye LaVette), kunde hon inte gärna neka, och voila, en gemensamt skriven låt och skivans medelpunkt.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

Detroitbandet Blanche skulle kunna leva högt enbart på sin anknytning till White Stripes. Härom året producerade Jack White deras debut och plockade in Blanche som kompband åt Loretta Lynn, och Raconteurs- och The Greenhornes-medlemmen Little Jack Lawrence är fast medlem även här.
Men Blanche behöver inte rida på någon annans framgång. Som en skramligare och inte alltid lika kärleksfullt Lee Hazlewood/Nancy Sinatra-par stöttar Tracee Mae och Dan John Miller varandra när de raglar fram i öknen, och varken den stillsamme producenten Mark Nevers eller svala Isobel Campbells cello lyckas få dem att nyktra till eller ens sänka rösterna.

Fortfarande heter den gotiska countryns duettmästare The Handsome Family, men med sitt andra album närmar sig Blanche med stormsteg.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

Kevin Drew är ena halvan av Broken Social Scene-kollektivets innersta kärna, men att Spirit if…presenteras som det första i en serie album med fokus på enskilda medlemmar betyder bara att de mer namnkunniga delarna av Toronto-societeten, som Jason Collett, Amy Millan, Emily Haines och Feist, den här gången enbart bidragit på beställning. 

Därför är det lite paradoxalt att albumet är så mycket mer spretande och ljudmässigt överlastat än deras tidigare album. Stillsamt akustiskt elektroniska Gang bang suicide – paradoxerna haglar här – är en liten juvel, men det är nästa riktiga BSS-album vi verkligen ser fram emot. 

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

Bland de första i punkgenerationen som var beredda att ikläda sig en cowboyhatt finns några doldisar som bara har fortsatt att leverera, trots att ytterst få har brytt sig. Alejandro Escovedo är en. Chuck Prophet är en annan.

Ända sedan dagarna i Green On Red har varje skiva han gjort varit snygg new wave-pop med americana-anstrykning, ibland mer påfallande och ibland mindre. Lika säker på kvalitet som man kunnat vara när man skaffat hans skivor, lika säker har man kunnat vara på att det blir svårt att upprätthålla fikarumsdiskussioner om skivan.

Inte lär det förändras nu, trots att låtar som Heart Beat har uppenbara popklassikerkvaliteter och trots att Chuck Prophet till och med hyr in en barnkör för att hjälpa honom att sjunga omkväden som ”Let’s do something wrong, let’s do something stupid”. Fortfarande har han för mycket gemensamt med Elliott Murphy, Tom Verlaine och Alex Chilton, och liksom dem fortsätter Chuck Prophet att vara en artist man snubblar över om man har tur som en tok, och sedan följer för evigt.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

Är du den sista i raden av berömda internationella crooners?
— Jag är ingen crooner, jag bara sjunger så här. Jag vet inte hur man gör för att vara rocksångare, jag är en sådan miserable bastard. 

Hur mycket har du fått kompromissa på Lady’s Bridge?
— Det är 100 procent jag som bestämmer. Ingen producent som skulle fixa det ljud jag vill ha, och ingen på skivbolaget skulle någonsin våga ha förslag på hur mitt album ska låta. Liksom, jag skulle bara svara: Tvinga mig! Kom igen! Artister som gnäller på att skivan inte blev som de ville får skylla sig själva, de har kompromissat för att de är mer intresserade av kändisskap än av integritet.

Ursprungligen publicerad som kortfrågor under recensionen av Lady’s Bridge i Nöjesguiden

Redan med titeln till sitt debutalbum för snart 30 år sedan berättade professor Åkerström allt väsentligt om sitt Torsson. Att kunna men inte vilja – ambitionerna är bara att ha kul i glada vänners lag. Hans rudimentära rockenroll, mitt i den heliga triangeln mellan Problem, Chuck Berry och Sven-Ingvars, är en aning skitigare än tidigare, men vardagsbetraktelserna från småstaden är lika småskaliga och utstuderat ospännande som vanligt, när Torsson går vidare emot strömmen.

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden)

På sitt första egna album gör Björks partner-in-crime som producenter gör mest, och tillreder smakprov på alla de avancerade rätter han behärskar. Hans ambitiösa stråkarrangemang, preparerade pianon, akustiska visor och både ambient och knastriga elektronik är oerhört imponerande, och när han återkräver tjänster från Bonnie Prince Billy blir det ännu bättre.

Men bländverken gör ingen komplett måltid, så när det är dags att resa sig från bordet kan vi konstatera att vi har fått en audiens hos en skicklig tillredare som gör sig avsevärt bättre bakom en kreativ konstnärerna.

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden)

Om den smart dansanta rocken på solid elektronisk bottenplatta, stundtals med urflippade saxofoner, luftiga gitarrer eller Morricone-trumpeter, känns en aning 90-tal så må det vara förlåtet. Dieter Schöön, som tidigare trummat med Silverbullit under namn lättare att spåra i folkbokföringen, är ju inte direkt någon tonåring.

Men hans röst är fylld av en Bowie-självsäker attityd som vi inte hört av i Sverige sedan Karl Kanga, och hans smarta stadiga låtar gör LaBlaza till en mycket trevlig bekantskap.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden