På sin pressbild klär sig The Sunshine för en utekväll. Nöjesguiden reder ut vad det är de faktiskt har på sig (från vänster till höger):
Johan
• Skjorta skräddarsydd La Chemiste, Tegnergatan. Jag höll på att få en örfil av kvinnan i affären när jag frågade ifall de sys upp i Kina, det var tydligen Spanien…
• Röd smal slips second hand, London
• Kavaj, Tiger
• Jeans, Acne
• Skor, Rizzo. Notera att Pelle har ett par likadana som han helt vettlöst gick och köpte även fast han visste om att jag har likadana.
Nalle
• Byxorna är Carlings ”rockjeans”. Stretch, känns alltså som att gå omkring i långkalsonger. Tappar dock färgen efter en tvätt så man får se till att köpa många eller att aldrig tvätta dem.
• Skärpet fick jag av Jonte för en massa år sen då han tyckte att alla mina skärp var fula…
• Jackan är köpt på Portobello market, London förra sommaren.
• Skorna är signerade den eminenta fotbollsspelaren från Sveriges enda riktiga fotbollsklubb MFF, Dahlin. Inköpta på bergstrands skor i Ystad för 200 pix på mellandagsrea.
• Min ”scarf” köpte jag i en second handaffär i Berlin i våras. Har dock kommit till insikt att det nog inte är en scarf utan ett tygskärp som förmodligen tillhört en långtjock tysk aftonklänning…
• Skjortan är en hederlig slit-och-slängskjorta från H&M
• Frippan är från Kents!
Pelle
• Favoritskorna från Rizzo. Jag älskar dom.
• Kostymbyxorna hör till min skräddarsydda kostym från BlueCut. Lite lite för små i midjan är dom ibland. En sjukt bra sporre till att hålla matchvikten.
• Skjortan och västen är från MQ. Emilio tror jag bestämt. Respekt att dom har XS i sortimentet. Gillar att västen är fyrknäppt. Man går mycket mer rakryggad då.
• Skinnslipsen är en Vailent från Carlings. Riktigt mjuk och bra.
• Ballongen är från Bacala Balloons.
• Frisyren är från Kents.
Calle
• Slipsen och den matchande näsduken hittade jag efter mycket letande på Harold’s för nåt år sen.
• Västen är från H&M men den är modifierad med en bröstficka hos skräddaren på Erstagatan. Den blev stulen backstage på Debaser Medis i slutet av augusti, så om ni ser någon med en svart H&M-väst med ditsydd bröstficka, ring polisen!
• Skjortan; tight, vit, fin, MQ
• Brallorna; tighta, vita, fina, acne
• Skorna gillar jag som fan. svarta, snygga, Björn Borg, sköna, hala!
• Frisyr — Kents.
Jonte
• Boots köpta i Williamsburg för 10$.
• Mossgrön 70’s kavaj också hittad på secondhand ”billigt” i Berlin.
• Cheapan jeansen såklart!
• Svart skjorta, har alldeles för många för att komma ihåg vilken…
• Snodde frugans scarf och hårgrej som pynt, typ svarta fjädrar i en kam, men den satt som en smäck i bröstfickan på kavajen!
The Sunshine är aktuella med nya albumet I Heard A Rumour About You Boy (Monza/BonnierAmigo).
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
Monza/BonnierAmigo
”Tänk Beach Boys, tänk Jellyfish, addera en skvätt MC5″ föreslår skivbolaget, men då finns det ingen anledning att tänka på The Sunshine. Ty powerpop kräfva hyperstarka låtar, och alldeles för många här är bara hyfsade. Det är inte tillräckligt när man arbetar med så klassiska ingredienser som stämsång, riff, Hammond och gladpop. Det hade behövts mer av den utpräglade hitkänsla som märks i Hollywood och All in the Mind.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
Markus Svensson är The Tarantula Waltz
Restaurang/Krog
— Värnamos kocklandslags restaurang Köket är mitt sovrum på Säterivägen 13, Mariehäll, har snart två stjärnor i Michelinguiden. Torrstekt sojakorv med oregano och sirap, i en klass för sig.
Bar
— Bar I’m so lonesome I could die, en svartklubb på Åsögatan.
Klubb
— Par i Hjärter i Råsunda. Människor i alla åldrar, bra musik, varmt och skönt, spännande tema och öppet till fem.
Musik
— Hmmm. Just nu Katzenjammer med Andi Almqvist och If Drinkin’ Don’t Kill Me med George Jones. Och Mother James Let There Be Rain, Lowood Parts of Red och This Will Destroy You med There Are Some Remedies Worse than the Disease.
Kafé
— Par i Hjärter i Råsunda. 150 spänn för kaffe och dopp kan tyckas dyrt men det är värt det.
Film
— Un chien andalou av Dalí och Buñuel. Om det hade varit en låt så hade det varit världens bästa låt. Och vilken jävla text sedan.
Depphäng
— Röda rummet, Berns och Upplands-Väsby. Solliden annars, sommartid.
Festutstyrsel Shopping
— Bara Det Bästa, trappan vid Klara kyrkogård.
Läsning
— Bruno K Öijer, Dimman av allt.
Sport
— Swinging
Övrig aktivitet
— Plura. Och gösfiske utanför Debaser. Och vinbryggning.
Sonic Youths album brukar pendla mellan det mest experimentella och det allra popigaste, men när Thurston Moore släpper sitt första soloalbum sedan 1995 koncentrerar han sig på det senare. Sure, det finns stunder av feedback, framför allt i hyresvärden J Mascis gitarrinsatser, men mest sjunger Thurston poppunk till sin egen akustiska gitarr, Steve Shellys trummor och Samara Lubelskis fiol. Det gör Trees Outside the Academy till ett charmigt tidsfördriv både för Thurston Moore och för oss.
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden)
Att 90-talet var förlorat för David Bowie är en vida spridd myt som effektivt slås hål på när det här sort-of-soundtracket till filmatiseringen av Hanif Kureishis bok åter finns tillgänglig. 1993 vaknade nämligen Bowie till, inspirerad inte bara av pjäsen av utan också sina egna minnen från familj, Londonuppväxt och glamrock.
Skivbolaget fattade inget utan begravde skivan utan någon marknadsföring alls. Men den som ändå letade upp den hittade borde-varit-ärkehits som Strangers When We Meet och hotfulla elektronisk stycken som utan att skämmas ställer sig intill b-sidan på Low. Nu får såväl bortskrämda fans som modiga electronicalyssnare en andra chans. Ta den.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
Multiinstrumentalisten John Davis och singer-songwritern Laura Burhenn jämför sig gärna med Richard & Linda Thompson (eh), Talking Heads (nja), Simon & Garfunkel (inte riktigt, va?), och The Kinks (ge upp nu, snälla). 70-talsdiscon i Need Your Needs hade kunnat vara en pärla om de inte krånglat till det så, men oftast är Georgie James ett praktexempel på band som helst vill vara mainstream men flyr till ofokuserad piano-indie eftersom de inte kan bättre.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
Det finns inte en enda pappa som använder de första allvarliga blommor-och-bin-samtalen med sin son till objektiv informationsöverföring. Hamell on Trial plockar in sin grabb över hela skivan, och passar på att förklara både vad som är fel i det amerikanska politiska klimatet och i det hårda livet på gatan, något han har en hel del erfarenhet av, vad han än påstår för sin son.
Men Ed Hamells trovärdighet är inte vad den varit. Med Choochtown för sex år sedan knockade han oss med enbart sina texter och sina gitarrattacker, men sen började han jobba med, gasp, Ani DiFranco, fläskade ut sitt sound med ett taffligt kompband och gick vilse i sina egna mytologiseringar. Den en gång så träffsäkra akustiska NYC-punken är inte lika vass längre, och inte skämten heller. Istället känns det som billigt effektsökeri när han här sjunger sånger om George W Bushs sexuella preferenser (masturbation till Bibeln, uppenbarligen) eller spelar upp långa och poänglösa telefonkonversationsskits.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
”We had it all but you threw it away”, grubblar stackars Ian Brown. Numera är han, snyft, hänvisad till att jobba med adankade sidospelare som ingen vill veta av längre, från Sex Pistols rytmsektion (det hörs inte) via Shaun Ryders brorsa och Andy Rourke till Sinéad O’Connor. Det enda den samlade intelligentian lyckas få till är, inte helt otippat, barnramsemelodier på en botten av återanvända funky drums och Richard Ashcrofts bortredigerade stråkorkestrar, över vilka Ian Brown ointresserat nynnar klichéfyllda plattityder.
—
Bättre barnramsor att sjunga på förskolans samling:
Mora Träsks samlade produktion
Robyn Do You Really Want Me
Mikloz o Hygglona Oj Oj Oj!
Black Sabbath Sabbath Bloody Sabbath
The Ark Prayer For The Weekend
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
Sam Beam jämför sig med en fet hemmakatt, men det är en liknelse som fullständigt missar målet. Visserligen rör han sig långsamt och avmätt, men hans obrutna nyfikenhet lockar honom långt utanför det americanarevir han mutade in på sina tidiga inspelningar.
Här utforskar han en terräng som växlar mellan skogar av avancerade arrangemang och tar en tur till Indien, han klättrar i calypsoträd, leker klapplekar på skolgården och klättrar ner i djupa gothgrottor. Men hur långt han än ger sig iväg så hittar han hem, alltid.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
Låt oss börja med en sammanställning av de vanligaste fördomarna om gubbigheten hos en ny Fogerty-skiva.
– Den är fylld av bredbent riffande.
– Den är späckad med övertydliga Creedence-referenser.
– Den rymmer minst två tårfyllda nostalgitrippar till kärlekssommaren ’67.
– Den rockar rätt okey för 50-talister som inbillar sig att de intresserar sig för ny musik, men egentligen bara skaffar remakes av sönderspelade gamla vinyler.
Låt oss avsluta med att konstatera att Revival lever upp till alla fördomar.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden