Jonna Lee kommer att uträtta storverk. Än trevar hon sig fram och blir stundtals alldeles för anonym, men ansatsen finns där, och ambitioner i drivor. Hon är anglofil så det stänker hundar och katter om det, och när hon träffar rätt i den stillsamma singer-songwriter-popen, som i Dried Out Eyes, är det bedårande. I sina samarbeten med Ed Harcourt är det till och med just så ”amazing” som hon hänfört hörs ropa efter fullbordad tagning.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

Vad är det för fel med en och annan crowdpleaser då och då? Med machismo, övertygelse, rättspatos och självgodhet som inte står Jan Guillou efter (fan vet om de inte till på köpet skulle visa sig ha identiska sångröster) tar Bruce Springsteen tre steg tillbaka och reclaimar sitt 70- och 80-tal, komplett med bredbenta riff, klingande pianon och övertydliga saxofonstick. 

Man kan undra vad han får ut av att korsa sina spår på det sättet, men det är ägor han är rättmätig godsherre till, vad Anders Wendin än har att anföra, och det är en mästare i arbete.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

”The Kinks är underskattade i musikhistorien, tycker jag. Kollar man upp deras låtkatalog får man nästan svindel över hur mycket bra musik de gjort! De har blivit lite bortglömda. Men spåren av deras 60-tal går ju igen i nästan all britpop och punk värd namnet. De gick från distad garage-rawk’n’roll via music hall och psychedelia till folkrock och pubrock. Alltid lika innovativt och smart, och alltid fantastiska låttitlar! Här är en sorts topp-10-lista.”

I’m Not Like Everybody Else
Dead End Street
Shangri-La
Johnny Thunder
Wonder Boy
Animal Farm
The Village Green Preservation Society
All Day and All of the Night
Tired of Waiting for You
Waterloo Sunset

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden 

Att tala med Mando Diao är som att tala med en enda person, med ett kollektivt medvetande. När Dödskalle & Mästerligt träffar tre femtedelar av bandet är det Gustaf Norén som håller låda, och Björn Dixgård och Mats Björke fyller i med små inpass och förtydliganden, och när Gustaf måste springa iväg för att titta till sin son vikarierar de andra som talträngda på ett så skickligt sätt att sömmarna knappt märks alls.

(DÖDSKALLE) Weeping Willows-Magnus beskrev Mando Diao som den sortens band som är barn tillsammans och sen blir vuxna i symbios.
— Det är sant. Vi har varit jävligt barnsliga ihop. Nu har vi vuxit mentalt, men vi är ju fortfarande 10 år yngre än branschens medelålder.

(MÄSTERLIGT) Just hemkomna från Kinaturné. Jag säger då det.
— Det var jävligt kul. Vi hann med tre spelningar på fyra dagar. Alla klubbarna är hemliga, eftersom den kulturen är förbjuden, så flera gånger hotade de med att polisen skulle ta oss om vi spelade.

(MÄSTERLIGT) Oj. Vad gjorde ni då?
— Vi fick spela ännu snabbare. Men just den där känslan av sextiotal var väldigt speciell.

(MÄSTERLIGT) Den sextiotalskänslan passar väl er som handen i handsken?
— Vi har ingen önskan att leva på sextiotalet. Då skulle vi ju inte fått uppleva funk och hiphop. Men å andra sidan skulle det säkert ha inneburit att vi hade haft en närmare relation till Edith Piaf, Billie Holiday och John Lee Hooker, så det kanske hade gått på ett ut.

(DÖDSKALLE) Ändå är ljudet på nya albumet riktigt muggigt.
— Muggigt är bra. Det är Björn Olssons förtjänst. Han tyckte att vi hade för dåligt självförtroende på våra tidigare skivor. Om vi inte riktigt litade på låten så safade vi upp med fem gitarrlager. Så gjorde ju Suede och Oasis, och det var dem vi lärde oss av när vi var unga. Den här gången blev det sunkigt och ostämt, precis som på en del andra av världens bästa plattor genom tiderna. Alltihop är förstatagningar, och filosofin är att alla misstag ska höras.

(DÖDSKALLE) Varför vill man göra en riktigt sunkig skiva?
­ — Plattan är det bästa vi gjort. Men eftersom svenska skivbolaget inte vill marknadsföra den tog vi ut vår royalty i förskott. Så ös på, ladda ner den hur mycket ni vill.

(DÖDSKALLE) Så får man väl inte säga?
— Eh. Men vi sa ju inte var eller hur man skulle ladda ner. 

(DÖDSKALLE) Blir ni av med ert skivbolagskontrakt nu då?
— Jepp. Det är lätt att få ett skivkontrakt men svårt att komma ur det. EMI har fått platta efter platta och låst upp oss till tänderna. Sedan behöver dom inte ens marknadsföra det vi levererar, vilket de inte gör heller. De behöver inte ens ge ut skivorna faktiskt. Så därför ger de bara ut plattorna där de kan tjäna en hacka utan att anstränga sig. Det är därför vi kallade albumet Never Seen the Light of Day. För oss hade det räckt att ha albumet i iPoden och spela för morsan, det hade inte behövt komma ut.

(DÖDSKALLE) Men om ni är så förbannade på branschen, varför återvänder ni inte till stålfabriken eller matbutikskassan då, som ni sjunger att ni skulle vilja?
— Vi har inte de fysiska förutsättningarna, helt enkelt. Vi hade fått samma status som spetälska bland jobbarna, vi hade fått stryk och fabriken hade gått under.

(MÄSTERLIGT) Det är mycket Dalarna på nya skivan.
— Ja. Vi har alltid pushat Borlänge i hela världen. Som en skitstad visserligen, men ändå. Det är så jävla efter, på vår ungdomsgård var fortfarande Ebba Grön hetast när Nirvana slog igenom. Nu är det hela Dalarna. Vi älskar musik med lokal anknytning, vi älskar att Göteborg hörs i Håkan Hellströms musik, att Norra Botkyrka hörs hos Latin Kings, Kalifornien hos Beach Boys, Ebba Grön från… eh…
— Rågsved.

(DÖDSKALLE) Skivan avslutas med flummig folkpop i sju minuter, eller om det är nio?
— Dalarna. Just det. 

(DÖDSKALLE) Eller om den är ännu längre?
— Det stod i kontraktet att vi måste leverera ett album som är minst 40 minuter långt. Sju minuter, eller nio, det spelar ingen roll. Meningen är att man ska somna till den, det är typ samma tema som upprepas varv efter varv, fast tystare och tystare. Lite som Isaac Hayes tagning av Walk On By, som Wu-Tang Clan samplade.

(MÄSTERLIGT) Nu jobbar ni med lediga och avslappnade jazzgitarrer.
— Jepp. Vi satt i studion och lekte lite med en Paul McCartney-pastisch, och sen lät vi det glida över i Train on Fire.

(MÄSTERLIGT) I One Blood låter ni riktigt förbannade.
— Vi hoppades ju att Falun-extremisterna skulle göra upp med hela den där Stureplansgrejen, men eftersom alla andra är tysta så får vi ta det. Det måste finnas något alternativ till hela den där Idol-kulturen.

(DÖDSKALLE) Det är inte direkt marknadsföring av den nya skivan ni ägnar er åt. Blir det skivbolaget som stämmer er istället?
— Nädå. De vet att de har gjort bort sig. Fy fan så skönt att ha gått ifrån att snacka skit om band i intervjuer, till att snacka skit om skivbolag.

(DÖDSKALLE) Ja, ni har snackat en hel del skit om band i intervjuer förr.
— Så är det. Den där gamla Kentgrejen, till exempel. 

(DÖDSKALLE) Ni kallade dem för ett ”trött dansband”. Medan ni turnerade med dem.
— Vi hade ju gillat dem, men när vi hörde dem under vår Kalasturné blev vi förbannade och besvikna. Egentligen gillar vi ju dem, de är lika Mando på många sätt. Killar från samma gata i en småstad.

(DÖDSKALLE) Ni har avfärdat The Hives-liknelser med att det är som att ”jämföra champagne med urin”. Vem är vem i den jämförelsen?
— Det spelar ingen roll. Poängen är att vi inte har några likheter.

(MÄSTERLIGT) När växer ni om dem?
— Det har vi redan gjort, vi har hittat in i det vi vill göra. 

(MÄSTERLIGT) Ni brukar jämföras med Sugarplum Fairy också.
— Ja, det är väl inte så konstigt? 

(DÖDSKALLE) När växer de om er?
— De har haft en jävla otur. Men de sitter på en enorm talang, så rätt som det är står vi där med brallorna nere.

(DÖDSKALLE) Vad har ni emot Tony Zoulias?
— Inget alls. Vi hade en låt om någon som hette Tony Montana, men det var för klyschigt, tusen rapband har en sådan låt. Så vi behövde ett lika coolt namn, något som en japan eller grek skulle uppfatta som maffia. 95% av vår publik finns ju utomlands, så vi kallade låten Tony Zoulias.

(MÄSTERLIGT) Han gillar låten.
— Mm. Vi möttes på en flygplats en gång, och han sa att han tyckte att den är grym, att den fick honom att vilja gå ut och slåss med baseballträ. 

(DÖDSKALLE) Jag läste att ni tycker att media alltid vinklar intervjuer med er.
— Det är vår ursäkt, man vill ju ha någon att skylla på för alla dumma grejer vi säger. Samtidigt har det ju blivit en del galna texter, och då är det nästan alltid när vi har suttit och garvat tillsammans med journalisten. Men glimten i ögat syns inte i texten de skriver.

(DÖDSKALLE) Björn, brukar ni ofta slåss med journalister?
— Bara en gång. Jag rök ihop med en journalist från P3 och vi slogs. Det kom i media, och allt lades på mig. Jag fick hela den där kvinnomisshandlarstämpeln, jag var ju man.

(MÄSTERLIGT) Olyckan med golvet som brakade under en konsert måste ha varit omskakande?

— Ja jävlar. Det är sånt som kan få en att faktiskt fundera på att sluta med musik. Vi satt i logen och visste bara att folk var illa tilltygade, men inte hur allvarligt det var. Det var den värsta stunden i vår karriär — nästan så där som Pearl Jam som la av att turnera efter dödsfallen i Roskilde.

(DÖDSKALLE) Nöjesguidens skribent Carl Reinholdtzon Belfrage skrev en uppmärksammad krönika om Mando Diao.
— Jag har hört talas om den, var det där han kallade mig bög?

(DÖDSKALLE) Ja.
— Menade han det som en förolämpning? Det säger ju mer om honom än om mig. Vi kan inte ens stava till hans efternamn.

Never seen the light of day har just landat i skivbutiken. Mando-fans vet hur de kan skaffa den på annat sätt.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden 

Inte för att vi behöver fler bevis för att acceptera Aretha Franklin som Queen of Soul för evigt. Men varje argument är en upplevelse, särskilt när det som här handlar om uppgrävda outtakes och demos, och inte alls är slipat och anpassat. Å andra sidan är Jerry Wexler, en annan person som aldrig tagit ett enda steg i fel riktning, producent för alltihop vare sig det är inspelat med Muscle Shoals finest eller med motsvarande i Miami, New York och Los Angeles.

En TV-duett med Ray Charles i Duke Ellingtons Ain’t But the One är frenetisk och besjälad gospel, som John Landis måste ha studerat noga inför kyrkoscenen i Blues Brothers, men även Aretha Franklins mest spartanska piano-demos svänger hårdare än de flesta soulsångerskors flaggskepp. Vi får en inblick i en mästares metod när hon trevande och oengagerat inleder sin version av Leonard Cohens Suzanne, men efter bara 20 sekunder hittar sångens kärna och gör den till sin. Vid den här tiden hade nog Aretha Franklin till och med fått den svenska nationalsången att svänga om hon velat.

Demon av Dr Feelgood från 1966 är hungrig, hennes 1967-inspelning av James Browns It Was You får Gudfadern att verka drabbad av gikt, och You Keep Me Hanging On är rent av provocerande kaxig, och hade fått Motown att lägga ner verksamheten om det varit musik och inte pengar som var deras business.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden 

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden oktober 2007)

Skitsnack, det är klart att det finns objektiva och eviga sanningar också ifråga om musik. Som att 7/8-delstakt är svårare att spela än 2/4-takt, som att en bastuba bara undantagsvis är ett njutningsbart soloinstrument, och som att The Clashs London Calling från 1979 är en av de tre bästa skivorna genom tiderna. Alla kategorier.

The Clash tredje album är ett under av aparta individers unika samarbete, den är ett unikum av originalitet och igenkännlighet, och det är en av de allra mest imponerande samlingarna nödvändiga sånger som någonsin kommit ut, från ett band som hade en jävla massa viktigt att berätta för kidsen, men som aldrig någonsin skulle skriva någon annan än makthavare på näsan.

The Clash hade visserligen varit helt okej tidigare också, och de fortsatte att göra spännande saker ett par år efter London Calling också, men den inspiration och genialitet som det dubbelalbumet flödade över av hade bara anats tidigare och skulle bara dyka upp sporadiskt senare. På debuten två år tidigare var The Clash ett punkband, inte det största, inte det bästa och inte det mest originella. På Give ’Em Enough Rope 1978 hade de mognat och skaffat sig en riktig rawk-producent, och låtarna fortsatte att vara utmärkta och ibland till och med alldeles förtäffliga.

Men hösten 1979 hände något. The Clash hade turnerat i USA, de hade upptäckt film- och rock-mytologin och svalt den med hull och hår, de hade bestämt sig för att Paul Simonons kärlek till reggae, Mick Jones gamla glam-synder, Joe Strummers r’n’b-poser och till och med Topper Headons jazz-flörtar skulle få avspegla sig i The Clash musik.

Så när London Calling släpptes, efter att The Clash hade kuppat igenom dubbel-LP-formatet, liknade den inget annat i efterdyningarna av punken. USA-fascinationen, bara två år efter I’m So Bored with the USA, kunde höras i attackerna mot multinationella företag och i hyllningar till filmstjärnor och bilmodeller, och bandet var så sammansvetsat att det fortfarande är en vida spridd uppfattning att Lost in the Supermarket är Mick Jones självbiografi, trots att det var Joe Strummer som skrev texten.

Begreppet ”överproducerad” må ha konstruerats för att beskriva London Calling, men trots att samtliga populärmusikaliska stilar är representerade och trots mängden av material, är det för första och enda gången i musikhistorien inte ett negativt begrepp. Bakom produktionen, bakom inspirationen, bakom explosionen låg Guy Stevens, en gammal hippie som tidigt varit involverad med The Who, och som sedan drivit sin egen studio och producerat en massa tidiga 70-talsinspelningar med Free och Traffic. Mick Jones hade idoliserat honom eftersom han varit manager och tillika producent åt Mott the Hoople, och trots en viss tveksamhet från personer som utsatts för den gamla hippiens sinnessvängningar på senare tid kontrakterades han. Och med facit i hand kan vi bara andas ut och tacka The Clash för det beslutet.

Facit, i det här fallet, är den lika perfekta jubileumsutgåvan London Calling 25th Anniversary Edition(CBS/Sony), som kommer att fungera som svåröverträffad måttstock för all världens återutgåvor i framtiden. Med originalalbumet inträngt på en CD bjuds vi dessutom på en extra CD med de förmodat försvunna Vanilla Tapes, med 21 demos inspelade i replokalen under sommaren 1979, bara veckor innan albumet skulle spelas in. Dessutom har man lagt till en DVD med en fullständigt briljant 30-minutersfilm om albumets tillkomst, signerad bandets kompis och Mick Jones framtida Big Audio Dynamite-kollega Don Letts.

Ljudmässigt är det halvdant som sig bör på replokalsdemos, och det är knappast en skiva som kommer att tillhöra någon skivsamlings mest spelade, men precis som DVD:ns svartvita fragment från Wessex Studios är de ändå en fantastisk pusselbit som hjälper oss att fatta att det hände något magiskt under Guy Stevens producenttrollspö (eller snarare den stege han svingar medan ett skräckslaget The Clash försöker spela in). För bland instrumentala varianter av Guns of Brixton och riffövningen Hateful, som inte antyder några större avsteg från punkrötterna, eller rättfärdiga genomgångar av låtar som Lost in the Supermarket finns också en drös halvkassa ska-punklåtar som ingen kunde ana skulle bli några av de viktigaste i världen.

Titellåten, esset, mästerverket, är tafflig och ur tempo, och varje gammal kassett med Herr Marmelad & Hans Skorpor live på Ultrahuset i Handen innehåller ett halvdussin bättre låtar i samma stil. Sommaren 1979 var The Clash ett okej band. Hösten 1979 var de världens bästa band. Sommaren 1979 hade The Clash skrivit en bunt låtar som var okej, och hade idéer till några ytterligare. Hösten 1979 spelade The Clash in 19 odödliga låtar som aldrig kommer att minska i styrka.

Mer behöver förstås inte sägas. London Calling var världens bästa skiva 1979, och London Calling är världens bästa skiva 2007.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

Andra trevliga återutgåvor just nu

Pugh Rogefeldt – Guldgruvan – Kuriosa 1968-2002 (National)

En sympatisk samling demos och ihopskrap. Glöm att han turnerade med Gyllene Tider i somras, och njut av låtar som kaxiga Stenen som jag står på och bortglömda Mona, och köp sedan dessutom återutgåvan av hans sista helgjutna skiva Bamalama (Metronome/Warner), som fångar hans äventyr i Muscle Shoals 1976.

Jeff Buckley – Grace Legacy Edition (Columbia/Sony).

Det var redan en fantastisk skiva från en av 90-talets viktigaste röster, och med DVD och bonus-CD, där Jeff Buckley tar sig an allt från MC5 via Big Stars Kanga-Roo, i 11 minuter, till Bukka White, förhöjs upplevelsen ytterligare några snäpp.

Velvet Underground – Live at Max’s Kansas City Deluxe Edition (Atlantic/Rhino)

Nu är dokumentet över Lou Reeds sista dagar I Velvet Underground nästan dubbelt så långt, och den trötthet och ointresse som fick honom att omedelbart efter dessa gig återvända till föräldrarhemmet för att satsa på en karriär som revisor istället är lika tydlig som Jim Carrolls Pernod-beställningar i baren.

Mission of Burma – A Gun to the Head (Ryko)

Det udda efterpunkbandet från Boston har just återförenats efter 20 år, men även om deras nya skiva inte alls är oäven är det ju glansdagarna på Ace of Hearts-etiketten vi vill åt. Just de är samlade här, och That’s When I Reach for My Revolver är höjdpunkten.

Galaxie 500 – Uncollected (Ryko).

Numera leder Dean Wareham sitt Luna till platser dit ingen gått, men på 80-talet spelade han tillsammans med Damon & Naomi in tre amerikanska indiemästerverk, varav det tredje nyligen gav namn åt en viss TV-serie på MTV (det är ok, själva hade Galaxie 500 lånat titeln This is Our Music från Ornette Coleman). Det här är ingen Greatest Hits, om nu någon trott att det skulle kunna sättas samman en sådan från Galaxie 500. Istället är det en samling udda sessions och låtar från samlingsalbum, och avslöjar samtidigt Galaxie 500 som det enda band som spelat in covers av såväl Beatles- som Rutles-låtar.

The Rolling Stones – Singles 1965-1967 (ABKCO/Universal)

Box nummer två i en förmodligen ändlös serie lådor med minikopior av bandets originalsinglar, riktade till fanatiska samlare och ingen annan. Den rymmer 11 singlar, med såväl europeisk som amerikanska baksidor i de fall de var olika, från en drygt tvåårig period när Rolling Stones han ge ut inte mindre än sju album. Ruby Tuesday, Let’s Spend the Night Together, 19th Nervous Breakdown, Stupid Girl och framför allt She’s a Rainbowb/w 2000 Light Years From Home.

Talking Heads – The Name of This Band is Talking Heads (Sire/Rhino/Warner)

Med liveinspelningar från 1977 till 1981 har den här hamnat i skuggan av sin två år yngre syskonliveskiva och film Stop Making Sense. Nu har den utökats med ytterligare 15 spår, och är undantaget som bekräftar regeln att liveskivor är ett otyg som få band gör något bra av, och inget band ror iland två gånger.

The Essential Kris Kristofferson och The Essential Cheap Trick (båda Columbia Legacy/Sony) är två utmärkta introduktioner till artister som borde vara betydligt mer hyllade än vad de är. Båda utgåvorna har genomtänkta urval med tyngdpunkten på de viktigaste perioderna, och båda skivorna borde göra att försäljningen av artisternas välskötta kataloger – ett omfattande urval, gott om extramaterial, snygga essäer – tar fart.

Fem timmar Ramones på DVD hade kunnat bli så bra att vi aldrig mer skulle behöva resa oss ur soffan. Men Marky Ramones Raw (BMG) lever inte upp till förväntningarna. Det långa resereportaget visar att Ramones oftast var rätt ödmjuka i möten med fans, men att det kunde spåra ur ibland. Sedan visar det samma sak en gång till. Och en gång till. Och en gång till. Ibland blandas det upp med ett liveframträdande, men oftast från deras tristare perioder och platser, som Provinssirock i Finland 1988. När Robbie Krieger kliver upp på scenen för att spela Doors-covers tillsammans med Ramones är det tur att vi har fjärrkontroll och snabbspolning, men Howard Sterns intervju med sin spegelbild Joey Ramone får inte missas.

Det är inte texterna Bobby Sutliff ägnar sin energi åt. De är pliktskyldiga och behandlar i tur och ordning flickor, flickor och, eh, flickor. Nä, ända sedan storhetstiden på 80-talet, när hans The Windbreakers tävlade med likasinnade amerikanska indieband som R.E.M., har Bobby Sutliff försökt återskapa den perfekta gitarrer-janglen.

Här glittrar de vackert, om än närmare Alex Chilton och dB’s än idolen Jim (Roger) McGuinn, vilket delvis kan förklaras med Chris Stameys medverkan. Men för att ens komma en mil upp i luften krävs popmelodier med ärkesmarta krokar, och dem är Bobby Sutliff fortfarande inte riktigt framme vid.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

Det tar några lyssningar att komma ner på jorden. Jag menar, vi har ändå att göra med Mick Jones första ”riktiga” inspelningar på hur många år som helst. Jag menar, Mick Jones. Hur mycket vi än vill romantisera Woody Strummer är det dags att se sanningen i vitögat och konstatera att Mick Jones var den bästa sångaren i The Clash, och givetvis den bästa låtskrivaren. Därför räcker hans blotta återkomst och glädjen att höra hans röst, hans vassa gitarr och smarta poplåtar som Acton Zulus långt. Men inte hur långt som helst.

För rösten är avsevärt darrigare numera, och gitarren försöker alldeles för ofta härma gamle rivalen Steve Jones riffande. Det hade vi kunnat leva med. Men att de allra flesta sångerna, som hade kunnat bli hur laddade som helst, inte är något annat än obearbetade skisser och demos där gamla polaren Tony James får chansen att återanvända några av sina effekter från Sigue Sigue Sputnik är svårare att fördra.

Det slarvande Mick Jones alltmer hänföll åt mot slutet av Big Audio Dynamites existens fortsätter här, och med The Last Post som facit är det kanske dags att ta tillbaka åtminstone en del av de anklagelser vi riktade mot Pete Doherty för den mess som var BabyShambles första Mick Jones-producerade album. ”I tried to give up weed”, bekänner Mick Jones i darriga Caesars Palace. Om han bara hade lyckats hade Carbon/Silicon kanske gjort den perfekta skiva som vi vet att Mick Jones har inom sig någonstans.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

Det kommer dagar när det eviga visade sig vara undflyende, när kärleken avslöjar sig som en sol-och-vårare och när marken är täckt av aska. Christian Kjellvander vet det, så nygift han är, och han vet hur att förmedla det. Mollstämningarna är så intensiva att de krossar förljugna livslögner, men värmer vemodiga själar, och bara fågelkvittret som smyger förbi innehåller någon glädje. När något som låter som en såg, detta vidunderligt vackra instrument, understryker mörkret blir det nästan för tungt. 

Att kalla hans unika singer-songwriteruttryck för americana var relevant en gång, men nu vore det bara fånigt. Istället känns hans sånger lika urgamla som (ursäkta tjatet, men det finns ingen annan att jämföra med) Townes van Zandt, och när det kommer till Christians Kjellvanders djupt innerliga sätt att sjunga dem, direkt ur botten av sitt hjärta, så faller samma jämförelse inte längre till Texas-legendens fördel.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

Yep Roc/Border

The Sadies blandning av sydstatsrock och psykedelisk country, med invävda mönster av allt från surf till bluegrass, får det att vattnas i munnen. Men förra årets livealbum, med gäster som Neko Case, Jon Spencer och Garth Hudson, spretade mer än lovligt, och på bandets första studioalbum sedan 2004 lyckas de inte styra upp det helt ens tillsammans med producerande Gary Louris från Jayhawks.

Travis och Dallas Good – hur coolt är det inte att faktiskt ha det namnet i passet – fixar en fantastisk stämsång, och när pappa och farbröder (The Good Brothers, förstås) bidrar med grundgenrens traditionella stränginstrument låter det fantastiskt, och minskningen av andelen instrumentaler visar att de är på rätt väg. Men skärpan saknas fortfarande.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden