I takt med att allt fler forna punkare börjar bjuda sina barnbarn på söndagsmiddag blir det allt svårare för unga engelska newwave-popband att inbilla sig att deras treminuterslåtar, identiska med all annan newwave-pop sedan 1978, står för tonårsuppror. Trots den obligatoriska uniformen med randiga tröjor har Liverpooltrion The Wombats det ännu värre, eftersom de dessutom är måna om att framstå som både skojfriska (inledande Tales of Girls, Boys and Marsupials är ett kårskämt som gått överstyr) och akademiska, med ideliga Shakespeare-referenser som främsta argument.
Men humöret är på topp, och The Wombats ettrigt intensiva poplåtar är avsevärt roligare än till exempel Kaiser Chiefs och Arctic Monkeys. Kombinationen punk och barnkör hade räckt för att säkra höstens studentradiohit, och när de dessutom väljer att kalla sin singel Let’s Dance to Joy Division har de förstås öppet mål.
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden)
Vi förleddes från början att tro att lo-fi var Jonas Prosells passion, men allteftersom skivorna fortsatte komma visade det sig att det egentligen bara berodde på tillgång till pedal steel och i övrigt bristande resurser. På hans fjärde album har det hunnit bli utpräglat popigt, med flera av de numera obligatoriska Beach Boys-blinkningarna i förgrunden.
Ett antal duetter, bland annat med Jonna Lee i stiliga men en aning textmässigt tveksamma If I Was a Girl, funkar som ganska smaklig grädde på moset, och därmed börjar det å det bestämdaste dra ihop sig till genombrott.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
Bjud Ludwig Bell på en öl, och du har garanterad underhållning för en hel kväll. Hans svada är lika spretande och underhållande som Dreamboys pop, och vi spårar ideligen iväg i Solna-minnen om Apromus generösa utskänkningsprinciper, i AIK-beundran och i Grand Hotel-anekdoter från Ludwigs många år som piccolo. Men vi har träffats för att tala om Dreamboys debutalbum, som äntligen finns i butik.
Texterna handlar mycket om att bli äldre. Hur var din ungdomstid egentligen?
— Som de flesta andras. Jag var nervös, rädd, och försökte anpassa mig för att inte riskera spö. Jag hade en pluggisperiod, jag ingick i nördgänget, och så läste jag sportsidorna för att kunna hänga med när sportfånarna pratade. Det fanns ett gitarrgäng också, som hade tagit ut Nirvanalåtar och verkade coola, men dem vågade jag aldrig närma mig. Jag brukade ligga och undra om jag sagt något fel till någon under dagen. Det var en tid av klump i magen. Folk retade mig för att jag hade skjorta och kavaj, ”har morsan lagt fram kläderna?” Det hade hon ju, men jag började gilla preppystilen så jag fortsatte.
Youth is wasted on the young.
— George Bernard Shaw. Precis. Men att man mår så dåligt gör ju samtidigt att man drömmer om framtiden, och planerar. Jag var säker på att jag skulle flytta från Solna, att jag skulle resa. Nu blev det inte så, jag bor tvärs över gatan från där jag växte upp, och jag har inte rest. Men drömmarna höll mig vid liv.
Vilket råd skulle du vilja ge ungdomar av idag?
— Det har jag gjort. I somras på nattbussen hamnade jag i samtal med tre 15-åriga tjejer, som var på väg till någon fest i Sundbyberg. De hade olika typer av killproblem alla tre, ”den här killen som jag gillar jättemycket började liksom hålla på med min bästa kompis, typ precis framför mig, liksom, ja ba, jag fattar ingenting”. Det enda jag kunde komma på att säga var att det kommer att ordna sig. Jag tror faktiskt att de blev nöjda. Tänk om man bara hade vetat, i den åldern, att det faktiskt kommer att ordna sig.
Så vad fick in dig på popspåret?
— Min brorsa har alltid haft jättebra musiksmak, som han försökt lura på mig. När jag var sju önskade jag mig Rick Astley i julklapp, och istället fick jag Ebba Grön och Prince. Jag blev jätteledsen, och morsan som skickat min bror för att köpa Astley blev jättearg. Jag var 13 när jag fick Weezers blåa album av brorsan, och jag bara satt och tittade på den. De såg ju inte ut som Kiss, de såg ut som jag. Sen visade brorsan vilka ackord de använde, och jag blev alldeles tagen. Det var ju ”vanliga” ackord, jag kunde inte fatta att man kunde sätta ihop såna till poplåtar.
Weezer-arvet lever i er musik, tycker jag. Och Beach Boys.
— Niklas Pettersson är en fanatiker. Han lyssnar på Pet Sounds tre gånger i veckan, minst 100 gånger om året. Dessutom kan han harmonilära, så han håller alltid på att fila på olika vokalarrangemang för våra låtar. Trestämmigt klarar vilka klåpare som helst, vi vill leka mer med våra röster.
Och samtidigt har ni en massa banjo, som om ni ville vara Proclaimers eller nåt. Varför ska det vara så förbannat svårt att hålla sig inom de givna indieramarna?
— Fredrik Swahn är en jävel på instrument. Han tar några dagar på sig för att lära sig munspel, sedan går han vidare till banjo, sen fiol. Det blir mycket roligare än bara en massa gitarrer.
Berätta om duetten med Annika Norlin.
— Christian som har Groover Records ringde och undrade om inte vi kunde vara hans födelsedagspresent till Annika Norlin. Han ville ge henne ett rockband. Så vi fick smyga in mitt under hennes födelsedagsfest, och hon andades ut när hon leddes in i rummet och förstod att det inte var inhyrda strippor. Sedan ringde hon efter ett par månader och skulle göra sin allra första spelning någonsin, på Debasers uteservering, och undrade om inte vi kunde kompa henne. Det var då hon fick kontrakt, och eftersom Sahara Hotnights stod och kollade så bokades Dreamboy in som deras turnéförband.
— Jag sjöng duett med henne på Hello Saferides album, och sedan spelade vi in Stockholm, We Have a Problem redan i slutet av 2005. Men vi är inte alltid så effektiva.
Så nu kommer den ut nästan samtidigt med hennes Peter Jöback-duett.
— Oj, oj, oj. Hon är mer fokuserad än vi.
Äntligen har Dreamboy samlat ihop sig till debutalbumet It Means the World to Me (I can hear music/GDC).
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
Man kan tycka att det är förutsägbart. Vem skulle annars sjunga Buck Owens? Och vad skulle Dwight annars sjunga? För 20 år sedan snodde Dwight Yoakam ju virket till en hel karriär hos Buck Owens, och bidrog som en av de viktigaste i A Town South of Bakersfield-generationen att förvandla country till en kaxig och rebellisk musikstil igen.
Buck Owens och Merle Haggards lilla Bakersfield hade varit symbolen för sextiotalets outlawrörelse, i direkt opposition till Nashvilles slickade smörcountry, och det var där åttiotalets unga hatt-akter hämtade inspirationen till sina honky-tonk-sånger. När väl Dwight Yoakam kommit upp i smöret glömde han inte vem han snott ifrån, och med duetten Streets of Bakersfield 1988 såg han till att släpa fram Buck Owens i rampljuset igen.
Som en postum hyllning till sin förebild, som dog förra året, tacklar han här klassiker som Close Up the Honky Tonks, tear-in-my-beer-ballader som Cryin’ Time och odödlig twang-pop som Above and Beyond på ett sätt som hade gjort Buck Owens stolt, och som om inte det vore en tillräcklig kulturgärning tar han dessutom tillbaka Act Naturally från Ringo Starr, gudskelov.
Man kan tycka att det är förutsägbart. Visst. Men man kan inte undvika att älska Dwight Yoakams hårdfört kärleksfulla tolkningar.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
Visst fnissar man förtjust över idén med ett hårdrockande konceptband från Tokyo, som finansierade sina första västturnéer genom att sälja allt sitt bohag och sedan leva på smulorna från sin (inte särskilt lukrativa) t-shirtförsäljning? Visst låter det jättekul att deras nya album bygger på ett tema om en realityshow om att ta sig levande från Asien till USA? Visst gnuggar man händerna vid tanken på vilket ordförråd ett band kan utveckla genom att lära sig engelska uteslutande genom att lyssna på Van Halen, Mötley Crüe och Rainbow?
Desto större blir besvikelsen när man inser att samma band lärt dem allt även musikaliskt, att de saknar humor och att de inte ens är underhållande taffliga. Menboku nai! Nä, tyvärr inte.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden oktober 2007)
I varje relation finns det två parter, men den i det ständigt pågående hatkärleksdrama som är artisteri och artistbeundran har grå massan av artister inte fått komma till tals. Nu ger Nöjesguiden artisterna en chans att tala ut och ge sin bild av relationen till sina beundrare.
Kärleken mellan en artist och hennes fans är en ojämlik relation, utan tvekan, men i högsta grad en ömsesidig. Det är en relation som i sina hetaste stunder rymmer samma passion som vilken kärlekshistoria som helst, som i sina mest omhändertagande stunder kan bli lika innerlig och långvarig som de livslånga tvåsamheter vi mot bättre vetande envisas med att drömma om, och som i sina värsta kriser kan leda till lika drastiska reaktioner som i våra värsta privata erfarenheter. Men ömsesidigheten i relationen uppmärksammas sällan, och vare sig relationen är fin eller i kris så är det konsekvent fans som fått sin röst hörd, i beundrande insändare, på forum och till och med i litteratur, sedan Fredrik Strages Fans givit de hängivna beundrarna fritt utrymme att beskriva sin sida i de kärleksrelationer de var involverade i med sina idoler. Den andra sidan då?
”I’m stalking a fan.
He used to write all the time
how lovely I am,
he really made me feel fine.
But how they forget.
He needed a wake-up call
and he will regret
having been so shallow.”
Salig Kirsty MacColl beskrev i Treachery hur en artist kan reagera när ett fan visar sig vara inte så trogen, och hon är inte den enda som knutit nära relationer till sina beundrare. Historierna om hur Joe Strummer brukade släppa in biljettlösa fans till spelningar genom logefönstret, och i gengäld allt som oftast lät sig bli bjuden på en öl eller två, är otaliga. Även på närmare håll.
När This Perfect Day spelade på Kvarnen i Stockholm på 90-talet fick de genom fönstret se två fans som inte hade åldern inne. Självklart avbröt de spelningen tillfälligt för att gå ut och hämta dem. Det är kärlek.
Slagsmålsklubben ska ha hyrt ut sitt Berlin-kollektiv till sina fans, och sedan då och då mellanlandat där själva under tiden. Det är kärlek, till och med i sin mest fysiska form om man vågar lita på vissa uppgiftslämnare.
2003 annonserade The Libertines en spelning i Pete och Carls lägenhet, och relationen mellan band och deras fans fick ett ny och intimare innebörd än någonsin. Ett 20-tal fans dök upp. Och polisen. Genom att senare generöst skjuta upp fans som råkat somna i hans lägenhet tog Pete Doherty artist/fan-relationen till helt nya höjder, men det får vi nog ändå betrakta som ett sidospår.
Andra är mer avståndstagande. Otaliga är historierna om avspisade autografjägare, välbevakade chateuer och garnisoner av livvakter som skyddar artister från deras partners beundrarna.
Kristin Hersh verkar ha kommit över den öppet avståndstagande fasen till sina fans i sin relationsbearbetning, men hennes nya ”koalition” CASH (Coalition of Artists & Stake Holders) tyder på ett fortsatt distanserat förhållningssätt.
I en relativt ny intervju i Uncut berättar Ian Brown att han aldrig läser fan-brev. ”Det första jag öppnade kom från en japansk flicka från Japan”, som hade Stone Roses musik som enda flykt från misshandelssituationen hemma. ”Och jag blev liksom, fuck, är det sånt fan-brev handlar om? Jag sa till bolaget att aldrig mer ge mig ett fan-brev. Har aldrig fått dem sedan dess. Om jag kommer till kontoret och det ligger en hög med sånt där slänger jag helt enkelt det i papperskorgen.”
Einstürzende Neubauten
Avantgarde-veteranerna Einstürzende Neubauten har hunnit samla på sig ett och annat fan genom åren. Under inspelningen av nya albumet Alles wider offen har fansen varit direktuppkopplade mot bandet i studion, och fått bestämma vilka låtidéer som ska skrotas och vilka som ska jobbas vidare med. Alexander Hacke förklarar.
Hur ser er relation till lyssnarna ut?
— Det är en väldigt speciell relation, eftersom vi lyft deras status genom att ge dem möjligheten att vara aktiva anhängare av bandet, genom att faktiskt finansiera våra inspelningar och på det sättet ansluta sig till ett exklusivt nätverk. Där kan de kommunicera direkt med oss och med varandra. Vi har ju funnits med i mer än 27 år nu, och det innebär att vi kan njuta av att ha en hel del människor som har följt oss under alla år. Samtidigt är det med stolthet vi märker att det vi gör fortfarande attraherar yngre musikälskare.
Vem är ert största fan?
— Jag kommer att tänka på en massa folk som har genomfört helt otroliga resor för att komma på våra spelningar. Hardcore-fans som dyker upp på de mest avlägsna platserna på planeten för att se oss spela. Ofta träffar vi fans med helt otroliga skivsamlingar som vi ska signera. Jag har fått tillbaka kopior av inspelningar och fått konsertfilmer som jag inte ens visste existerade på det sättet. Det är suveränt att prata med folk som verkligen har koll på vad vi har gjort, till och med mer än vad vi kan komma ihåg själva.
Ge oss en närkontakt.
— Det har hänt flera gånger att vi har mött hela fan-familjer, med tre generationer fans. En morfar som gillade oss på 80-talet, och hans dotter som började gilla oss genom sin son, som upptäckt oss genom att lyssna på våra senaste releaser.
Hur ser receptet för en hållbar relation mellan artist och fan ut?
— Tja, varje händelse i mitt liv har haft sällskap och kanske påverkats av den musik jag lyssnat på, och jag är mycket tacksam gentemot varenda artist som har bidragit med det soundtracket. Musik har en unik förmåga att bekräfta särskilt ungas övertygelser och val. Om jag lyckas bidra till den känslan hos våra fans, och på det sättet ge dem styrkan att hantera sin verklighet på samma sätt som jag fick det från mina favoritartister, då är jag väldigt stolt. Jag antar att fansen känner den sortens ömsesidig förståelse, och det är så den här djupa relationen funkar.
Vashti Bunyan
Vashti Bunyan släppte sitt första album 1970, och sedan försvann hon utom hörhåll ända tills Devendra Banhart lockade fram henne igen härom året. Läs om den nya samlingen singlar och demos i månadens retrorecension.
Hur ser din relation till dina lyssnare ut?
— Ända från början har jag alltid försökt svara alla som skriver till mig. Det blir allt svårare nu, eftersom det är fler som skriver, men jag försöker fortfarande svara. Det är så bra att få alla möjliga åsikter om musiken, och att ha direktkontakt med dem som lyssnar, och få höra deras historier.
Vem är ditt största fan?
— En som lever i mitt minne är en man som skrev för att berätta att hans autistiska barn blev lugnad av Just Another Diamond Day, att pojken kunde hela texten och sjöng den för sig själv när han blev upprörd. Det betyder allt för mig.
Ge oss en närkontakt.
— När vi turnerade i USA kom en kvinna fram till mig efter en show. ”Här är någon jag vill presentera. Vashti”, sa hon, och det var hennes dotter. Uppenbarligen hade den här Vashtis pappa hittat Diamond Day och tagit den med sig när han flyttade till Amerika. Där hade han gift sig och fått ett barn, och givit henne namn efter skivan. Det var första gången jag någonsin mött en annan Vashti.
Hur ser receptet för en hållbar relation mellan artist och fan ut?
— Jag vet inte säkert. Jag gjorde definitivt inte min del genom att fortsätta med musik efter Diamond Day. Men jag visste ju inte att jag hade några fans. Nu är det annorlunda, när jag vet att folk lyssnar på det jag gör. Inte ens när jag skrev musiken till Lookaftering visste jag om någon någonsin skulle få höra den. Så jag kan inte svara utifrån erfarenhet, allt det här är fortfarande nytt för mig.
Suburban Kids with Biblical Names
Suburban Kids with Biblical Names har dokumenterade fall av övernattande hemma hos fans, dock inte på den just avslutade Brasilien-turnén. Johan Hedberg och Peter Gunnarsson berättar om den tunna linjen mellan att ha ett fan och att ha en vän.
Hur ser er relation till lyssnarna ut?
— Jag tycker det är viktigt att ha en bra kontakt med sina lyssnare. Vissa har till och med blivit goda vänner med åren.
— Vi brukar alltid svara på de flesta frågorna via mail och prata med folk efter spelningar.
Vem är ert största fan?
— Vi har nog aldrig mött någon som är så extremt insnöad att de lever och andas enbart för ens musik. Det skulle vara väldigt sorgligt, i varje fall om personen vore vuxen.
— De flesta är lugna och sansade.
Ge oss en närkontakt.
— Vi träffade en del människor i Brasilien som nog skulle gå under beteckningen fans. De var där på soundchecket till och med.
— Jag kommer ihåg en liten kille som kom upp på scenen, slet åt sig mikrofonen, och sjöng en hel låt med sin nasala tonårsröst under en spelning på Göteborgs filmfestival.
Hur ser receptet för en hållbar relation mellan artist och fan ut?
— Man ska ju försöka vara till lags, men det får inte gå till överdrift. Man måste kunna sätta gränser också.
— Medlidande.
Dogge Doggelito
Om en månad släpper Dogge sitt första soloalbum, Superclassico, och fansen som troget väntat medan Dogge ägnat sig åt annat i tre år belönas bland annat med gästinsatser av Harald Treutiger och den svenska nationalsången i reggaetappning. Vad är det som får dem att stå ut?
Hur ser din relation till dina lyssnare ut?
— Den ser ganska bra ut. Mina största fans är såna man känner igen och blivit polare med under åren. En del är gamla, en del unga. Grejen är att jag gjort så mycket genom åren så jag har fans överallt.
Vem är ditt största fan?
— Det är en kakelläggare, han har fett med Latin Kings-plattor. Han skulle lägga kakel hemma hos mig och det visade sig att han var värsta fanet.
Ge oss en närkontakt.
— Det har hänt allt. Man får presenter från fans när man fyller år – en gång fick jag en tårta. Inga konstiga grejer, bara smarta och intelligenta. Träffar jag fans på stan vill dom ta kort och sånt, och det får de göra såklart.
Hur ser receptet för en hållbar relation mellan artist och fan ut?
— Att artisten bjuder på sig själv, men också att fanet har en förståelse för artisten.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
En dryga 20 år munter gammal geezer från södra London sjunger enkla poppunkiga låtar med ordrika texter om sina favoritkläder och om genetik. I våras handlade det om Jamie T, men den engelska publikens jakt på nya kickar är intensiv, så i höst är det en beskrivning av Jack Peñate. Där Jamie T framför allt lånade från Billy Bragg har Jack Peñate ett gott öga till både ska och 70-talssoul och hämtar mer från The Housemartins, Style Council och 2Tone. Live ska han dessutom bjuda på en wicked dans, så om han hinner till Sverige innan han förpassats till arkivet för förbrukade produkter finns inga anledningar att missa honom.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
”Do they owe us a living? Yes they fuckin’ do.” Englands mest hårdföra anarkopunkare genom tiderna är och förblir Crass. Kolla upp dem. Det gjorde Jeffrey Lewis, en nördig amerikansk serietecknare, och han blev så såld på dem att han spelat in en hel skiva med Crasstolkningar, med framför allt stillsamma akustiska gitarrer, bongos och någon melodica som botten för de väldigt ordrika texterna. Det är klart att det sitter som ett smäck, med Jeffrey Lewis uppdateringar i texterna som extra krydda (nu är det till exempel Sarah Jessica Parker snarare än Farah Fawcett som är ”bara en docka i deras indoktrineringsplan”).
Och du, tänk inte ens tanken att ladda ner skivan. Dels ger Jeffrey Lewis bort hälften av sina eventuella intäkter till ändamål han tror att Crass skulle uppskatta. Dels är omslaget en fin originalserie av upphovsmannen.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
Den som redan har Johnny Cashs andra fängelseinspelade livealbum får en sann högtidsstund när den kompletta inspelningen från hans besök på Österåker anstalt 1972 nu äntligen blir tillgänglig. Ljudet är klockrent och humöret gott, och här finns allt väsentligt ur hitrepertoaren tillsammans med en och annan raritet och ett gästspel av Carl Perkins.
Johnny Cashs mellansnack på imponerande svenska (”jag hoppas att ni tycker om vår musik, jag hoppas att ni tycker om mig”) och en version av San Quentin med titeln konsekvent bytt mot Österåker är lysande, och det faktum att de artiga internerna vet att jubla på exakt rätt ställen (efter ”I shot a man in Reno, just to watch him die”) är värt en djupare studie.
Men den svenska kriminalvården är inte riktigt lika tuff som den amerikanska, och det gör att det inte finns tillstymmelse till den känsla av livsfara, precis på gränsen till upplopp, som bubblar under ytan på At San Quentin, som även den svenske nybörjaren fortfarande väljer först bland Johnny Cashs prisonalbum.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
Att Joni Mitchell fortfarande 40 år efter sin debut går till våldsamma angrepp på konsumtionssamhället och på miljöhotet är inte det mest kontroversiella med Shine. Inte ens att hennes återkomst till musikbranschen sker på Starbucks skivetikett är det mest kontroversiella. Nä, det som sticker i nymoraliska amerikanska ögon är omslaget, som skivbolaget har ansett sig tvungna att trä ett brett band tvärs över, för att dölja de avbildade balettdansörernas stjärtar.
Men det mest sensationella med albumet är något helt annat. Joni Mitchell bottnar nämligen precis som vanligt i klockrena melodier med ett jazzigt djup, och det gör att hennes sånger framstår som så där eviga och självklara som bara Paul Simon brukar förmå. Att hennes återbesök i sin klassiker Big Yellow Taxi inte ens kvalar in bland skivans fem bästa spår säger mycket.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden