Det var det där med berget och Muhammed. Den som vill träffa Dogge Doggelito får vackert bege sig till hans kvarter i Norra B, för Dogge har varken lust eller tid att åka till city för att smöra för journalister. Han har ju hämtningar och lämningar i förskoleklassen att tänka på, och den egna studion Barbarella. Det är alltså dit Nöjesguidens läsare gör en gruppresa för att få svar på alla sina frågor om Dogges första soloalbum Superclasico! Och om Elgiganten.
Alfons: Ingen fråga, bara så jävla välkommen tillbaka!!!
— Tack så mycket. Fan va fint, tack. Men jag har alltid varit här, jag fick bara gå en jävla lång omväg. Det var flera år när jag inte visste varken ut eller in. Jag har ju haft lite tunga år privat, men just nu är det kul att hitta glädjen i musiken igen. För musik ska byggas av glädje, det är en gammal klyscha som faktiskt stämmer.
Milos M: Kom igen, du sa ju att du hade lagt micken på hyllan. Vad hände?
— Jamen, det har jag gjort 1 000 gånger. Ena dagen vill man rappa jättemycket, nästa dag inget alls. Men nu har jag gått igenom rätt mycket, och det innebar att jag skrev rätt mörka och tråkiga texter, och det var inte sånt jag ville hålla på med. Jag har ju gjort hjärtat blöder-texter förr, och nu vill jag göra andra grejer. Så när Rigo skulle spela in sin Soundclash förra året var jag med och rappade. Sen tjatade de på att jag skulle fortsätta, och du vet hur det är. Den som smakar en bit ur den stora godisskålen äter snabbt upp alltihop.
Nyamko: Hur har en vanlig snubbe som du kunnat göra så mycket mer för förorten än alla integrationsministrar och integrationsverk tillsammans?
— Det var snällt sagt, värsta propsen. Men jag har bara varit mig själv och hållit på med mitt, egentligen. Kan man ställa upp så är det klart att man gör det. Jag menar, Sverige är mitt fosterland, och det saknas faktiskt någon i svensk politik som brinner för förorten.
Larza: Hur tight är du med Mona Sahlin?
— Shit, när hon läser det här kommer hon att tro att man är helt crazy, men jag har faktiskt snackat med henne flera gånger. Det började på Hultsfredsfestivalen 94 eller 95. Hon kom fram efter vår spelning och ville ha autografer, med alla livvakter runt sig, och såklart var det någon som fotade så att det kom i tidningen. Jag rappade om det sen, och skickade nån singel till henne och så. I somras bjöd hon in mig och min kusin att rappa när hon skulle sommartala i Fittja, och då är det klart att man ställer upp. Hon får gärna bjuda hem mig på middag någon dag, jag kommer. Äh, vadå, statsministern kan också få bjuda på middag, så slipper jag välja sida.
Rosengård 4ever: Vadå Zlatan?
— Vadå Zlatan? Jag fattar inte? Aha, att han är med på nya skivan? Han presenterar en låt jag gjort med Rigo, och säger ”Rosengård –Alby–Rinkeby”, det är därifrån vi kommer. Han är min idol! Vi skulle behöva fler Zlatan i landslaget, vi skulle behöva våga öppna dörrarna för fler vackra individualister som vågar ta det långt och satsa stort.
Lovisa: Harald Treutiger ska vara med på nya skivan. Är du fortfarande lack för att det var Petter och Sleepy som fick vara med i Robinson?
— Ja, lite. Varför fick inte jag åka till Robinson? Men vadå, har han Treutiger varit med där? Han kom instormande här i min Barbarella-studio en dag och skulle vara med i Let’s Dance på TV. De tyckte att han var lite gammal, får man säga det, och lite stel, så jag skulle liksom styla honom, få honom att kunna softa lite. Men han ville bara rappa, så vi spelade in honom. ”B-B-B-Becknish, sho, det här är hiten från Studio Barbarella”, liksom. I början av låten är han radiopratare, och i slutet är han pundare. Han var skitduktig på att agera. Det var väl dansen som var problemet.
Adam: Vem är coolast, du eller El Primo?
— El Primo är coolast. Han är 17 år, han rappar fett grymt, en riktig reggaetonero. Jag är klassisk tung rap, och rappen är de ungas grej nu, de har gjort det mycket större än på min tid. Visst, alla vi gamla har släppt plattor i höst, och jag köper alla — ALLA — svenska hiphopgrejer, även sånt jag inte gillar, som Petter. Allra helst köper jag dem direkt från rappare som Medina. Då stödjer jag dem och så kan jag få en autograf samtidigt.
Marwin: Du har en lugn och ödmjuk framtoning, Dogge. Jag har alltid gillat att du inte försöker vara någon du inte är. Det ska du ha respekt för. Men är det inte dags att släppa den där förorts-gangsta-raggar-stilen som du numera bara mjölkar i reklamsammanhang? Är du inte rädd för att den urholkar och dödar all trovärdighet runt det ursprungliga The Latin Kings?
— Lägg av. Killen har kommit på att jag gör en roll, kul för honom. Men jag har flera roller idag. Jag är pappa, jag vill göra reklam, jag är skådis, det finns en massa sidor av Dogge. Det är trist om du bara vill se en av mina roller, killen, den som är min hobby idag, inget mer.
Magnus Eriksson: Du är ju värsta hemmafarsan, varför måste du verka vara sån ”Bad Boy/gangster” också? Det vore befriande med en cool hemmafarsa ju. Keep up the good work mannen.
— Han är också inne på det där med de olika rollerna man har. Till att börja med, bad boy och gangsta är väl lite att ta i? Jag menar, jag är musiker, jag är inte kriminell. Men den rollen kan jag ju inte gå och spela hemma med min dotter, liksom. Jag går av mitt pass, och sen går jag hem, typ.
Natta: Hur kommer det sig att du och din syster Daphne skiljer er så mycket åt i klädstil och smak? Har det alltid varit så?
— Jag tror det. Jag får mycket skit för min klädstil, liksom, ”Dogge, varför är du klädd som en 14-åring?”. Sorry, men jag är hiphopare, det är mitt jobb. Inte så att jag har något emot schyssta skjortor, men kostym är jag försiktig med. Du vet, det blir så jobbigt när jag har det, tjejerna blir helt vilda. ”Dogge, jag visste att du var snygg, men jag har aldrig sett dig så här snygg”.
Mia: Jag fick morsan att köpa tvättmaskin för att få en cykel du pussat. Men jag kan inte se var du pussade. Varför hade du inte läppstift eller nåt?
— Hm (irriterat). Tyvärr, jag brukar inte använda sånt. Det enda på mig som luktar läppstift är den som hänger, höhö. Men Elgiganten är fett grymma. De har sponsrat mig sen första dagen. Och Cykel på köpet är faktiskt min största hit. Alla började ropa det till mig på stan, barn och unga, och tanter kunde komma fram på ICA och sjunga Cykel på köpet. Jag har gjort musik i 20 år utan att någon sjunger den för mig stan, det är intressant vilket genomslag reklam har.
Tankterrain: Hur känns det att vara folkkär och Allsång på Skansen-värdig?
— Det känns bra. För mig är det en ära att ha fått vara med. Jag vet flera som har bangat, för att de inte skulle klara att sjunga en svensk folkvisa, en egen låt och ett samarbete med någon annan — det kräver cojones. Jag tolkade Taube, eller vadå, det var Tomas Ledins Sommaren är kort förresten, och sjöng en låt med Carola. Det var stort, hon är ju också från Norra B, och jag såg henne vinna allt, allt, på 80-talet. Den som dissar Allsång på Skansen dissar svensk kultur.
Glenn: Du var bäst av alla i dokusåpan Matchen. Varför fick du inte vara på plan mer? Orättvist tycker jag.
— Jo, det var jävligt orättvist. Landslaget ville ju möta mig, och jag hade kunnat tillföra en hel del. Jag borde åtminstone ha fått lägga en straff på Ravelli. Nu fick jag ju bara spela vadå en minut, jag hann ju inte röra bollen ens. Det var en tränarmiss helt enkelt. Men det var skönt när hela Stockholms stadion ropade ”Dogge, Dogge” i kör.
Jan: Jag hörde att dina gamla lärare från Fittja, Irene och Lennart, fortfarande har märken i sitt köksbord efter att du lekte med kniv där. Stämmer det?
— Shit. Jag var ju kompis med deras son Jonas, men jag kan faktiskt inte komma ihåg att jag sabbade deras bord så. Fan så roligt att någon kommer ihåg sånt där!
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
Skivbranschens snara undergång har förutspåtts av domedagsprofeter. De ser Radiohead som sista spiken. Men de dödsdömda verkar ha hopp om livet, när Nöjesguiden utreder om det går att bli rik på musik även 2008.
Radioheads nätrelease av In Rainbows var sista spiken i kistan, skrockades det förnöjsamt i mången skadeglad blogg förra månad. Skivbolag behövs inte längre, skivbutiker behövs inte längre, skivor behövs inte längre när musiken nu är en sak mellan utövaren och publiken.
Strax därpå signade Radiohead med XL och släpper skivan en gång till, i mer traditionell CD-form. En välgörenhetsgest bland många från Thom Yorke till förmån för den döende kolossen musikbranschen, måhända? Knappast. Bara på releasedagen tillskansade sig 240 000 personer skivan gratis via fildelning. Två tredjedelar av dem som laddade ner albumet från Radioheads sida betalade inte ett öre, och återstoden av nerladdarna slantade upp i genomsnitt knappt 40 spänn var. Utslaget på 1,2 miljoner legala nedladdningar ger det Radiohead 15 kronor per exemplar, ungefär lika mycket som deras netto hade blivit på ett skivbolag, men nu fick de pröjsa för inspelningar och allt annat själva dessutom.
Visst fick Radiohead en hel del uppmärksamhet, men de andra och tredje vågor av försäljningsrush som brukar bli följden av topplisteplaceringar, exponering i butik och i annonser uteblev helt. Där syntes ju inte Radiohead till.
Det är alltså inte så mycket av välgörenhetsskäl som Radiohead nu står med mössan i hand. Radiohead försörjer sig på sin musik, och skivbolagen och de fysiska och digitala skivbutikerna är trots alla undergångsrykten fortfarande det tryggaste och mest lukrativa sättet för ett etablerat band att tjäna ihop till brödfödan.
För några år sedan gick Sony och BMG ihop i ett gigantiskt mediaföretag, och så sent som förra månaden la jätten Universal Sweden lilla V2 under sig. Det gjorde man inte som en barmhärtighetsåtgärd för att rädda ett litet bolag som inte riktigt bar sig, utan som en konsekvens av ett noga övervägt affärsbeslut för ökade marknadsandelar, effektivare administration, russinplockande och i förlängningen större vinst.
Kent försvarade sin utförsäljning till mobiltelefonin med att det inte längre finns någon ekonomi i skivförsäljningen. Det ekar ihåligt när det nu visar sig att deras nya album sålt 125 000 exemplar på en månad bara i Sverige, enligt skivbolagets VD, lika många som deras förra album kommit upp i totalt efter två och ett halvt år.
Ingen skivdöd, ingen anledning till dagsverken för våra etablerade artister och ingen anledning för att paniksälja aktierna i multinationella skivbolag inför 2008 alltså. Inte heller entusiasterna verkar behöva svälta efter nyår. Men det finns en generell oro över villkoren för de små etiketterna och artisterna, enligt Nöjesguidens rundringning till några av marknadens aktörer.
Mårten Aglander
VD för Universal Music AB
Går det att tjäna pengar på musik idag?
— Ja, visst gör det det. Musikbranschen omsätter lika mycket idag som för fem år sedan, men andelen som kommer från inspelad musik har minskat. Den digitala försäljningen ökar hela tiden, var tredje vecka gör vi all-time-high. Nu ligger vi på någonstans runt 35-40 000 sålda låtar per vecka i Sverige.
Hur överlever Universal 2008?
— Framför allt genom digital försäljning, vi träffar nya dealar varje vecka. Alla håller ju inte, men tillräckligt många. Vi kommer att sälja mycket CD-skivor 2008. Även 2009 faktiskt, och framöver också. Men vi hittar nya områden hela tiden. Merchandising är ett sådant, och vi har del i live-intäkter på våra nya signingar.
Stefan Jacobson
Pet Sounds skivaffär i Stockholm.
Går det att tjäna pengar på musik idag?
— Ja! I den verkligheten jag lever i, definitivt. Sedan vi byggde ut 2004 ökade vi vår försäljning med 100% till 2006, och det har inte gått ner sen dess. Men för butiker som försöker leva på att sälja topplistans skivor kan det nog vara tufft.
Hur överlever Pet Sounds 2008?
— Tja, genom att köra vårt race som de senaste 28 åren, och fortsätta sälja enbart bra musik. Men vi ska göra något åt att vi hittills inte haft någon service på nätet.
Martina Ledinsky
Skivbolaget Razzia.
Går det att tjäna pengar på musik idag?
— Man blir ju inte mångmiljonär, men om man lägger sig på en sundare nivå så går det ju att leva på musik. Men det är klart, vi har inte råd att anställa dyra producenter och videoregissörer. Symfoniorkester-pålägg har också fått stryka på foten, tyvärr.
Hur överlever Razzia 2008?
— Vi dricker bag-in-box istället för champagne, och så fortsätter vi signa. Razzia har ju till och med nyanställt under året, eftersom Maia Hirasawa, Timo Räisänen och Säkert! har gått så bra.
Per Sundin
VD på SonyBMG, Sveriges och världens största skivbolag.
Går det att tjäna pengar på musik idag?
— För vår del, utan tvekan. Våra intäkter från digital försäljning ökar hela tiden, och den här hösten säljer vi mer skivor än på tre år. Fråga dig varför alla artister fortfarande vill ha skivkontrakt. Skivbolagen är riskkapitalister, vi är bra på att hjälpa media och i förlängningen lyssnare till musik de är intresserade av.
— Men den bristande upphovsrätten är ett allvarligt hot, och de som drabbas hårdast är små artister och små independentbolag. Vi har lättare att klara illegal nedladdning tack vare våra volymer.
Hur överlever SonyBMG 2008?
— Genom att fortsätta stödja dem som säljer legala downloads. Och genom att jobba via ifpi (International Federation of the Phonographic Industry) för att göra klart för folk vad stöld av musik innebär, och för att statuera exempel. Vi vet ju vad IP-adresser är, så det är ju inte så svårt att hitta brottslingarna.
Michael Olander
VD på CDON
Går det att tjäna pengar på musik idag?
— Absolut. Musiken som produkt är kanske starkare än någonsin. Däremot så är det väl långsamt ett skifte på väg mellan media, från CD-skiva till digitala alternativ.
Hur överlever CDON 2008?
— Det gör vi bra. Det är fortfarande en tillväxt på CD-skivan för vår del, och hos oss finns också det digitala alternativet som kommer att växa allt starkare.
Anders Bernsten
Mr Dotshop.se
Går det att tjäna pengar på musik idag?
— Nej. Betingelserna för artister och aktörer i musikbranschen har aldrig varit sämre än nu. Bolag som SonyBMG tjänar fortfarande pengar, men alltmer via konstiga Idol-dealar med TV4 och ringsignaler. Folk skäller de stora skivbolagen för att vara korkade och suga ut artisterna, men det är ju inte helt sant. Däremot Amazon till exempel går ju skitbra, eftersom deras affärsidé är att outsourca risken neråt i knät på de små. Innehållsproducenten, alltså artisten och den lilla etiketten, har aldrig haft det värre. Och när det som faktiskt bär upp branschen ligger så illa till så är det en röta som ligger utanför branschens förmåga att hantera, det är bara via lagstiftning som man kommer åt sådant. Vafan, utbudet är större än någonsin, intresset också, ändå får de som gör musiken allt mindre. Förr grubblade våra artister på om de skulle pressa 3000 ex av sin skiva, nu grubblar de på om de ska pressa 300.
Hur överlever Dotshop.se 2008?
— Vi skaffar en större katalog, även om vi säljer färre ex av varje skiva. Att vara jävligt smal är en nischning som fortfarande håller, men vi kämpar hårt för att kunna leva på der här. Och så fortsätter vi leta efter fler Anna Järvinen, fler Antony & The Johnsons, fler David Sylvian.
Karl-Jonas Winqvist
Albumaktuell som Blood Music
Går det att tjäna pengar på musik idag?
— Tydligen, bevisligen så finns det ju dem som gör det, även om jag inte känner särskilt många som kan försörja sig på att spela musik. Om det är det man är ute efter lurar man nog sig själv, är jag rädd. Jag skiter i om det är lönsamt, det viktiga är att jag hittar njutningen i min musik. Jag kan egentligen tycka att det är positivt med nedladdningar till höger och vänster, det innebär ju att det blir många fler som får höra min musik.
Hur överlever du 2008?
— Jag jobbar extra och så spelar jag så mycket jag kan, ju mer jag spelar desto mindre behöver jag jobba extra och i bästa fall går det runt. En ny skiva vartannat år gör att man håller sig aktuell, och det leder till fler spelningar.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
Idiot Kids stämningar är genomgående dystra, men den tröstande värmen i Linus Luttis röst och tilltal och i Ann-Sofie Lundins gnistrande klanger gör att vi ändå lämnar pulsådrarna intakta och gasspisarna till sitt ursprungliga syfte.
Särskilt eftersom de anställt Johan Berthling som ansvarig städledare, snarare än producent. Han ska ses som ansvarig för att till och med vanligtvis mångtoniga gäster som Andreas Söderström här framstår som skinande detaljer i de spartanska nästan avstannande sångerna.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
Med en röst som så gärna skulle velat låta både Laurie Anderson och, eh, Macy Gray men som aldrig når längre än gymnasienörd och Bonnie Tyler famlar Imani Coppola omkring utan att ha en aning om vad hon vill. Punk, klyschig hiphop, performancemonologer fulla av livsfilosofiska plattityder och till och med riktig sunkig rapmetal, men det enda av värde hon får till är låttiteln John Lennon is a Trademark of Yoko Ono.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
Att Suburban Kids with Biblical Names var Grammisnominerade förra året var ”helt absurt”, konstaterar bandets ena halva, och rabblar sedan tidsmarkörer som Kent, Darin, Debaser, Sarah och Spy Bar i en sådan takt att de måste pressas in med skohorn.
Det blir lågbudgetindie som tillåter sig vartenda ljudmässigt infall, inte fasansfullt långt från moderbandet, bara ännu mer vrickat, elektroniskt och kråkkraxande. Det gör den till en av de mest personliga svenska singlarna (på vinyl-10″!) sen Biljardakademien.
Är det här början till slutet för Suburban Kids with Biblical Names?
– Absolut inte. Vi har båda projekt vid sidan om och håller faktiskt på just nu och spelar in för fullt . En ny fullängdare kommer att släppas nästa vår. Vi har haft fullt upp det här året mer turnéer runt om i världen.
Det blev ingen Grammis, alltså. Nu kanske?
– Jag tror och hoppas att en liten tiotummare med såna här texter inte har något att göra där.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
Med meriter både från Stockholms creddiga popscen på 90-talet och från Bolibompa lyckas Bröderna Lindgren med Pixlar-konceptet att göra barnkultur med föräldraappeal.
Ihop med Ebbot spelar de psykedelisk rock om en flugas irrfärder, och Patrik Arves djungelskildring i ska-takt är lika farlig som Guns N’Roses, men på ett barntillåtet sätt. Kristofer Åström, Asha Ali, Mattias Alkberg och Nina Ramsby bidrar också, och då är det klart att vi fortsätter lyssna även efter godnattstunden.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
Red Eye/Border
Två album på en gång är sånt man får räkna med från superstjärnor omgivna av jasägare och från hyperaktiva indieartister. Philadelphia-bandet The Trolleyvox hör till den senare kategorin.
Vi struntar i alla regler om att spara det godaste till sist och börjar med att smaska i oss Your Secret Safe, en liten pärla till powerpop-album med melodier och jangel-gitarrer av Andrew Chalfen och en klockren stämma av Beth Filla. Stundtals kan man ana psykedeliska doftstråk i sångerna, och The Trolleyvox rör sig hemtamt i jaktmarker som brukade befolkas av Dream Syndicate, tidiga R.E.M. och numera New Pornographers. En cover av Our Love Was, en av The Who’s bättre låtar från ett av The Who’s bästa album, sitter perfekt intill deras eget material.
Digitalkonsumenter gör dock gott i att spara pengar på att nöja sig med det albumet. För på den andra CD:n Luzerne har paret slagit sig ned enbart med en akustisk gitarr för att bevisa att de är lika vassa på stilla folkvisor. Det är de inte, och det blir bara habilt men aldrig intressant. Toppbetyg till hälften, tveksamhet inför resten, alltså.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
Det är många veteraner om crossover-bollen den här vintern, och med den här stjärnspäckade uppvisningsmatchen charmar sig Wyclef Jean lätt förbi lokala storheter som Petter.
Paul Simon är bländande när han liksom Serj Tankian (!) och Norah Jones tittar förbi och gör sin grej, och med assistans av Sizzla, Will.i.am och Akon kapar Clef åt sig lite av den cred han lekt bort sedan den första karnevalen för hela tio år sedan. Så även om uppföljaren inte är direkt av Gudfadern 2-kvalitet är den en underhållande förströelse.
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden)
För den som identifierade samplingarna på Andrew Weatheralls då hypermoderna Primal Scream-mix Loaded borde det inte vara en total överraskning när han sätter ihop en mixplatta med den sortens ur-rockabilly och garage-rock’n’roll som han spelar på sin månatliga klubb Wrong music.
Livemixningen av knastrande vinyler är inte spektakulär men oantastligt habil, och istället är det kraften i det personliga och mycket smakfulla urvalet mindre söndertjatade låtar av Gene Vincent, Charlie Feathers, Johnny Burnette och Link Wray som skapar ett massivt tryck. Särskilt som Weatherall säkrar upp med säkra kort som T-Rex, Cramps, The Strangeloves och The Falls Big New Prinz (som lite otippat trivs utmärkt i det här sällskapet), och dessutom kryddar med små mästerverk av sorgligt förbisedda Tav Falco och The Milkshakes.
Allihop borde vara household names, och om de inte redan är det hos dig så rekommenderar vi att du litar på Andrew Weatheralls missionerande.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
”Låter jag gammal och trött”, undrar Mats Möller på uppföljaren till förra årets överraskande musikaliska återuppståndelse. Ja och nej. Han låter förstås avsevärt äldre än under sin korta sejour i Docent Död och sin ännu kortare i Wilmer X, men han verkar inte alls trött. Istället är hans tillbakalutade gubbsoul, så vuxen att den går i regelbunden äktenskapsrådgivning, både angeläget varm, trivsam och låtstark. Som han senare konstaterar i samma låt Ibland, ”enkelhet är inget fel”.
Samma grundprincip har Nisse Hellberg, som liksom grannen Mats Möller har tid och råd att göra hobbyskivor där han gräver ner sig i gammal favoritmusik och återanvänder plattityder om hemvändande kor utan att särskilt mycket behöva bekymra sig om sin försörjning. Hans rockenrollande och rockabillyande på egen hand faller inte särskilt långt från Wilmer-trädet, och även om det är allt annat än spännande så garanterar det honom trivsamma folkparksspelningar så länge han har lust.
(Dubbelrecension med Mats Möller, ursprungligen publicerad i Nöjesguiden)