Det är inte för inte som Oklahoma räknas som världens största mentalvårdsinstitution. Flaming Lips är därifrån, och Evangelicals är snäppet mer vrickade. Deras skiva består av ”historier om religion och pånyttfödelse, plus mentalsjukdom, droger, blackouter, zombies, gott och ont, bilkrascher, kärlek och ett mentalsjukhus som heter Bellawood”.

Med den presentationen av sina lyriska teman är Evangelicals ett av få band som i sin pressrelease faktiskt lyckas beskriva även sina ljud på pricken. Det är psykedeliskt så det förslår, naturligtvis, men förvånansvärt lättillgängligt med sin trevliga kryddblandning av glam, Princefunk och monsterfilmsteman, som om det vore den naturligaste saken i världen.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

Lägg av. Så här energisk, sprudlande, desperat poppunk görs inte i Göteborg idag, inte i Sverige, inte någonstans. Så här skärande, friskt, vackert, självklart och dramatiskt ös kan inte komma från veteraner från Broder Daniel och Bad Cash Quartet. Eller kanske just från dem, men inte från någon annan.

Inte sedan Håkans första skiva har vi hört en lika livsnödvändig debut. Inte sedan Docent Döds första. Inte sedan The Buzzcocks Another Music in a Different Kitchen. Singeln Shane MacGowan har ingen kunnat undgå, hoppas jag innerligt, men Här har du ditt liv är ännu mer omvälvande. Och Jag kan inte andas. Och allra mest Börja leva.

Caligula är helt enkelt en lång rad hypersmarta låtar gjorda att vara 14 år till. Att poga till. Att ramla omkull till. Att hitta meningen med livet till. Att dö till.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

Hello Kinski har skaffat många nya kilo muskler på sitt andra album Movers and shakers som släpps nästa månad, och de skäms inte när förebilderna lyser igenom. Nöjesguiden tog en fika med sångaren, gitarristen och låtskrivaren Eric Zetterfalk.

Hello Kinski. Ni känns deffade på nya skivan. Har ni haft ett hårt träningsprogram?

— Inte direkt. Men vi har satsat på sådant vi klarar av, på ett annat sätt än på vårt första album. Då var vi kanske lite… osäkra, och även om ingen annan hörde det så pratar vi om första albumet som vår garageplatta. Nu kör vi hårt på sånt vi klarar av, och då blir det mer arenarock av det.

Det var en av mina första reaktioner också. Simple Minds, nästan. 

— Det har fler än du sagt, men jag har faktiskt aldrig lyssnat på dem. Grejen var att vi spelade in 30 demolåtar, och från början var det väldigt mycket synthar. Men så småningom kände vi att vi inte ville överdriva det där, och eftersom vi har en skitbra gitarrist i Mikael Gomilsek blev det mer och mer gitarrer ju närmare slutmix vi kom. Synthar är bra, men till slut återupptäcker man gitarrerna. Dessutom vill vi ju kunna spela våra grejer live också. 

— Den här gången har vi prövat att fixa lite backtrack, men när vi skulle försöka oss på att använda det för första gången, på Café String, gick det riktigt illa. Det är så litet, och deras ljudanläggning räckte inte. Eftersom vi har en studiotekniker med i bandet så kör vi med in-ear-monitorer, även om det är lite mökigt, och vi märkte inte att hela backtrackgrejen la av förrän vi hade spelat färdigt. Folk kom fram och sa att det var skitcool att vi inte hade gjort någon grej av att hela synthväggen försvann utan bara fortsatt som om inget hade hänt. Men vi märkte ju aldrig att något hände.

Jag tycker att nya albumet låter oerhört kommersiellt, med flera klara hits. Särskilt andra halvan.

— Det är inget vi har tänkt på. Tvärtom, nästan. Jag menar, vi har ju nästan inga refränger, bara en massa verser. Hits är inte någon av våra starkare kvaliteter, tycker jag, för mig betyder ”hits” snarare slätstrukenhet. Jag blir lite orolig, tycker du att andra halvan av skivan är utslätad?

Inte alls. Bara att den har omedelbara och självklara låtar. 

— Okej. Jag har hört andra tala om att albumet skulle vara uppdelat i en första U2- och Radiohead-halva och en andra Talking Heads-halva.

Ja, hur tydlig får man vara med sina influenser?

— Det där Talking Heads-tjatet som bland annat du håller på med är ju inte helt taget ur luften. Jag har lyssnat djävulskt mycket på dem, framför allt när jag var yngre, och Tina Weymouths sätt att spela bas är genialt. Just det har vi nog försökt låna mera medvetet. Men annars tänker jag aldrig att jag ska låta som den eller den, det handlar nog mer om vem man har vuxit upp med. För min del är det väl det vanliga. Talking Heads, Morrissey. Och Squeeze.

Squeeze?

— Javisst. Vilket låtskrivande! Det var en lärare på gymnasiet som fick mig att börja lyssna på dem. Jag har inget emot att man jämför oss med andra, det är ju sånt som gör att man blir nyfiken på ett band, och det vore ju bara larvigt att säga att man inte låter som något annat. När någon nämner ett band vi skulle likna men som jag inte lyssnat på brukar jag gå hem och lyssna på dem. Roxy Music, till exempel, och det kan jag hålla med om. Simple Minds, samma sak. 

Radiohead är en annan influens, alltså. Har Hello Kinski en experimentell ådra?

— Nja. Vi repar in våra låtar innan vi går in i studio. Där går det inte att skapa, det är en väldigt oinspirerande situation. Men efter inspelningen är det mycket datorarbete, när inspelningarna har fått vila sitter vi alla hemma och småpillar med materialet innan vi ses igen. Men experiment behöver ju inte vara konstiga ljud, det som är experimentellt för oss kan vara helt ordinärt för andra, och tvärtom. 

Så nu är det dags att slå igenom?

— Sjävklart. Vi är så fantastiskt nöjda med nya albumet. Om folk inte skulle gilla det, då har jag ingen aning om vad som är fel. 

Hello Kinskis andra album heter Movers and Shakers (I can hear music/GDC). Det släpps den 27 februari och recenseras i nästa nummer av Nöjesguiden.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

Sedan Joe Jacksons ultimata popsingel Is She Really Going Out with Him? (som Jack White oblygt stal till The Raconteurs Steady, As She Goes) för 30 år sedan har hans irrfärder varit vidare än Odysseus. Välproducerad vuxenpop, hyllningsalbum till jazzsångare och nu senast en Common People-duett i samarbete med, eh, William Shatner – allt har han hunnit med.

Härom året återförenades han så med sitt ursprungsband, varav två tredjedelar finns med även här, och rörde sig tillbaka mot den ursprungliga smarta new wave-pop han var med och skapade, men med pianot som totaldominerande instrument. Det gör han väl, även om inget matchar materialet från då, men det är svårt att begripa varför han vill korsa sina spår på ett sånt sätt. Särskilt som det bästa spåret är Uptown Train, en smart Blue Note-jazzig bagatell med falsettsång och ett av få undantag från Joe Jacksons gedigna new wave-hantverk.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

Hur kan en sångerska göra så disparata saker som låtar till Babe-soundtracks och duettalbum med Willie Nelson? Hur kan en låtskrivare placera låtar hos såväl Joe Ely som Peter Frampton? Det finns två alternativa förklaringar. Genom följsamhet och personkännedom. Eller genom anonymitet och självutplåning.

Den här gången stämmer tyvärr den senare, och fan vet om det inte varit bättre att avstå de två covers Kimmie Rhodes plockat in bland sina originallåtar. För The Beatles The Fool on the Hill må vara ett trist coverval, men till och med den sticker ut avsevärt i jämförelse med hennes eget material. För att inte tala om Townes Van Zandts If I Needed You, i ett stilla arrangemang inte så långt från originalet.

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden)

Mannen som Kurt Cobain lånade sin sångteknik och en hel del annat ifrån har flyttat till DC, slagit sig ihop med Fugazis trummis och landat i Old Highs, New Lows, det vill säga den sortens pre-grunge han var med och etablera med Hüsker Dü. Möjligen är det lite popigare, eftersom hans inre demoner inte längre är lika förtärande, men dansmusikexperimenten är med något överhoppbart undantag lagda på hyllan, förhoppningsvis för gott. Det räcker för att Meat Puppets, Dinosaur Jr och scenens andra nostalgiska veteraner får se sig överglänsta.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

Att de spelar hyllningskonserter till brittiska 1900-talspoeter, är fågelskådare och räknar in David Bowie bland sina fans förvånar föga. På det tredje albumet har uniform-fetishismen fått lämna plats för habilt låtskrivande och påtagliga influenser både från Arcade Fire och The Wedding Present, och med sin mission att rädda rockmusiken kan British Sea Power vara på väg att ta plats bland de klassiska egensinniga brittiska indiekvartetterna.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

Föreställ dig Billie Holiday i en Muscle Shoals-session med Will Oldham som gäst. Köttig, känslig och bluesig gammal sydstatssoul vore resultatet, och så låter det när Chan Marshall åter ger sig på favoritlåtar av Liza Minelli, Janis Joplin och Joni Mitchell. Det borde vara en våt dröm för recensenter som undertecknad.

Men de bästa coveralbumen definierar sina sångare, och Jukebox bidrar inte med nya dimensioner till vår uppfattning om USAs bästa sångerska. Utom att hon upprepar sig, är lat eller har skrivkramp.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

Willy DeVille var sinnebilden för graciös men ohälsosam elegans, såväl i sin uppenbarelse som i sin snajdiga röst och musikens klapprande kastanjetter, drillade blåssektioner, smärta Brill Building-melodier och demasiado corazon, alternativt skitiga New Orleans-rhythm’n’blues för att få ihop till hyra och annat.

Nu är hans röst stel och trött, för att inte säga utlevad, och musiken är saggig rock och trög blues med gubb-obligatoriet pedal steel, och det klär honom illa. Det är nog dags att räkna in honom bland rockmusikens offer nu till slut.

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden)

Will Oldham har haft märkligt svårt att hitta formen på sistone. Men i årets sista skälvande timme släppte han ett riktigt fint minialbum med covers, och se, då var det något som vaknade, och i hälarna på den smyger han ut en fin liten bagatell för att förklara och försvara sig. Och då faller allt på plats igen.

Wai notes är att betrakta som just anteckningar, och kom till som demos till Bonnie ”Prince” Billys besvikelse The Letting Go från förra året. Här finns dock inget av det albumets tröttsamma isländska trolldomsmystik eller ambitiösa stråkarrangemang, bara de utsökta sångerna i all sin praktfulla enkelhet.

För att hitta till små mästerverk som I Called You Back, med Dawn McCarthy från Faun Fables glaskara och undersköna stämma som kontrast och ytterligare gotisk förstärkare, krävs det dock dels att man är beredd att jaga den ultralimiterade utgåvan, och dels att man är beredd att vada i det bakgrunds- (eller oftast faktiskt förgrunds-) brus som helt dominerar ljudbilden. Men sånt gör vi gärna för den här sortens sånger.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden