När ett bands frontfigur går solo brukar det bero på att egot svullnat till en inflammerad blindtarms storlek. Eller att bandets trummis börjat slåss för att få med sina låtar på nästa skiva. Men när Nöjesguiden ska träffa Markus Krunegård för hans första intervju någonsin som soloartist stämmer vi träff på Laaksos soundcheck, när de kärvänligt och glatt spelar en försvenskad AC/DC-cover. Inga ”musikaliska skiljaktigheter” alltså, eftersom Laakso i högsta grad fortfarande existerar. Ett ego redo att brista, med andra ord?

”Ensam är stark – vilket jävla skitsnack”, sjunger du i
Se på mig nu, vad tycker du? på ditt första soloalbum. Hmm. Vad kan du göra ensam som du inte kan göra i Laakso? 

– Till att börja med – det är en väldig skillnad mellan att vara själv och att vara ensam. Det ena är konstruktivt, det andra är destruktivt. Så är det i musiken och så är det privat. Jag tycker först nu att jag börjar uppfatta min tillvaro som ”positiv ensamhet”, snarare än negativ.

– Innehållsmässigt finns det nog inget på mitt soloalbum som inte hade kunnat göras i Laakso. Det är väldigt högt i tak där. Men de andra var inte sugna just nu, och det var jag, och dessutom finns det många saker jag kunnat göra solo men inte i bandet. Spela bas också, och synth, om inte annat. Allt utom trummorna faktiskt, som är Laakso-Lars, utifrån instruktionen att ”spela så svårt du kan”.
– Men den viktigaste skillnaden handlar nog om självförtroende. I ett band utvecklar man ett kollektivt självförtroende, där man förstärker varandra i övertygelsen om att man är bra. Då spelar det ingen roll om Patrik Forshage eller någon annan kritiker tycker att det är skit. Men solo är man just själv. Jag vet inte, men jag tror att det kan vara jobbigare. På samma sätt finns det ingen annan som censurerar här. I Laakso har vi en konservativ gubbsoffa som sitter och säger att det där var väl inte så bra, men det fanns inte nu.
– Jag har spelat in två soloalbum tidigare, men sen har jag skrotat dem innan det var dags att släppa något. Kanske är det en blandning av jante, tvivel och lathet som har gjort att jag aldrig släppt något solomaterial förut.

Sidoprojektet Hets uppfattade jag som en kortsiktig grej med ett speciellt syfte. Men så är det väl inte med din soloexistens?

– Med Hets spelade vi in, släppte skiva, turnerade och la ner under ett och samma år. Solo har jag ingen femårsplan. Jag har väl lekt med tanken på att göra tre soloalbum, där det här är det första, och sen sluta helt med musiken. Men det är nog mest ett sätt att sätta press på mig själv.

Säger du att du skulle sluta med musik helt och hållet efter det?

– Alltså, jag ifrågasätter verkligen det här med att hålla på med musik som yrke. Det händer att jag ligger vaken på nätterna över det där, och då spelar det ingen roll att andra försöker lugna mig och säger att det är ”skitkul” att jag lever på min musik. Jag kan inte känna det. Jag är uppfostrad med att man ska skaffa utbildning, riktigt jobb och allt det där. Många musiker tycker att det är ett jobb att sitta på Nada och dricka öl med rätt personer, men det tycker inte jag. Ibland kan jag bli så avundsjuk på dem som är uppväxta i kultureliten, med musikerföräldrar som sitter och dricker rödvin och uppmuntrar sina barn att förverkliga sig själva och leva kulturliv.

Vad skulle du göra istället?

– Oj, det finns massor med saker. Bara att ha en chef att imponera på vore kul. Jag är bra på att skriva texter, formgivning gillar jag, och jag har en gång i tiden börjat plugga arkitektur.
Att gå den sortens kreativa utbildning var väldigt bra för mig i mitt musikskapande, det hjälpte mig att få upp tempot i låtskrivande och så. Men jag skulle verkligen inte ha några problem om låtarna slutade komma nu. Det vore egentligen ganska skönt, och kanske ta bort stressen i magen. Den andra magkänslan, det kreativa, skulle väl gå att överföra på helt andra områden också.

Markusevangeliet, alltså.

– Ja, visst är det bra? Det var faktiskt Annika Norlin som hittade på det. Det kanske också var ett skäl att göra ett soloalbum, att det var ett namn som var för bra för att inte använda.

Men evangelium betyder ju glädjebudskap. Dina texter är fyllda av ex, efterfester och sena nätter, men inte så värst mycket glädje. 

– Betyder det glädjesång? Det visste jag inte. Men jag kör hela vägen ut i den kristna symboliken, i omslag och allt. Namnet matchar mina uppblåsta pretentioner, jag menar, texter där man kallar sig själv dandy går ju inte att ta på allvar. Samtidigt tycker jag att det finns glädje i musiken, även om det inte finns det i texterna. När man sitter hemma och rotar i sina misslyckanden blir det ju inte så glatt, men å andra sidan finns det inget roligare i världen än att vara i studion. Det tycker jag hörs i musikens muntra glädje. En rätt bisarr cykel, egentligen, deppigt till glatt i samma process.

Du har låtar som faller isär. Maria och jag till exempel, i takt med textens förhållande. 

– Det har jag inte tänkt på, det kom undermedvetet isåfall. Det är precis så dramatisk jag vill att skivan ska vara, både i texter och i musiken.

Att bli lämnad är ett återkommande tema. 

– Ja, det handlar ju mycket om att bearbeta posttraumatisk stress, och ofta handlar det ju om misslyckade relationer. Det blir ju ett slags koncentrat av all längtan, all saknad. Vilket som är vilket av det kan ju vara svårt att sortera. Jag läste någonstans att de allra flesta som blir lämnade är mellan 23 och 33.

Då har du fem år kvar.

– Haha. Jo. Men nu är jag själv och nöjd med det.

”Ånger, sorg och skam – de kanske krossar mig en dag, men till dess var det jag som vann!”, så sjunger du i Det är ett idogt jobb att driva ungdomen ur sin kropp. 

– Det är precis det jag menar. Och jag har redan vunnit.

Så Lars är den enda Laakso-medlemmen på skivan. Lite lustigt då att skivan rymmer en öppen inbjudan till Laaksos första trummis Jonathan att komma tillbaka; ”Vi saknar dig varje konsert”.

– Hahaha. Ja. Jag frågade faktiskt Jonathan om det var okej att jag sjöng så.

Finns det fler du har frågat om tillstånd för att nämna på skivan?

– Nä. Jag tänkte på det, men de som känner igen sig får väl ha lite humor, tycker jag.

För jag uppfattar skivan som mycket privat. Du ringer till mamma i Hjälp, mormor dyker upp i Idioter och bandet nämns både här och där. 

– På ett sätt är texterna förbehållslöst privata och brutalt ärliga. Det är så jag skriver, och det är klart att det medför vissa problem. Jag vet inte riktigt om jag vågar spela den för mamma. Men det finns en massa fiction också, saker som kompisar har varit med om och som jag gör till mitt. Men musik har ju en sorts sanningspatos, och om du uppfattar den som privat så stämmer det delvis, medan jag på några ställen lyckats lura dig. Men det är inte så stor skillnad från Laakso på det området faktiskt.

Flera låtar drar iväg uppemot sex minuter.

– Med Laaksos album är målet alltid att få fixa tio låtar som skulle kunna vara Tracks-ettor, även om ingen av dem faktiskt kommer att bli det. Här var målet nästan motsatsen, nämligen att inte ha refränger alls.

Det misslyckas du med. Särskilt i Ibland gör man rätt, ibland gör man fel. 

– Jo, det är ju svårt att utrota refrängerna. Här kom de med till slut, som en dramaturgisk konsekvens av att… det blir så tråkigt annars. Men delvis tycker jag att jag har lyckats med just det. Albumet är långt, för att säga mastigt, och när jag lyssnar på den sortens skivor klarar jag sällan hela i en följd. Jag lyssnar i etapper, och när det gäller Markusevangeliet tror jag att den kräver mer än en lyssning. Den rymmer många typiska albumlåtar, om man inte går i fällan att tro att det betyder utfyllnad. Albumlåtar fyller sin funktion att skapa helhet tycker jag.

Du var rätt full efter livedebuten solo. Var det nervositet?

– Nervositet är fel ord. Eller, jo, det var jag, men som du säger, efteråt. Det var något som jag ville ha avklarat mer än något jag längtade efter att gör. Det var så mycket som kunde gå fel. Från början var det tänkt att bara vara jag och en kompis med våra gitarrer, men sen var det någon som ville spela synth också. När vi sen skulle repa så stod det en kille där, och jag frågade om han kunde spela trummor. Inte alls, blev svaret, så då var det bara för honom att sätta igång. Så småningom märkte vi väl att han faktiskt inte kunde det, men då hade han börjat tycka det var så kul att hamra där att vi inte gärna kunde lägga ner. Mycket hade kunnat gå fel, med andra ord.

Jag har umgåtts med sångare och låtskrivare, och de var sociala missfoster. Totalt självupptagna och helt fixerade vid sitt skapande. 

– Jag fattar vad du menar, men det stämmer inte på mig. Jag är socialt kompatibel. Jag är ju för fan en sportkille som råkat snubbla in på musik, jag är inte en av de där som har gått estetiskt program på gymnasiet. Samtidigt är det väl så att om två okända kommer fram på tunnelbanan för att säga att de gillar min musik så börjar man inbilla sig att alla känner igen en, och det är ju en märklig känsla. Så det kanske inte är så konstigt att man blir självupptagen.

Markusevangeliet (Universal) frälser oss i början av april. Sedan tar Markus Krunegård till apostlahästarna för att sprida sitt budskap runt om i landet, och nu har han dessutom skaffat ett ”riktigt” jobb som programledare för P3 Live.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden 

Arctic Monkeys kan vara två saker. Antingen är de varje skivbolagsdirektörs våta dröm. Eller också är de en driven pojkbandskonstruktörs gesällprov. De är helt enkelt för rätt för att vara sanna.
Till en tredjedel är de The Strokes, med nonchalans, arrogans och stil nog att charma moderedaktörer i lika stor utsträckning som musikredaktörer. Fast trendigt nordbrittiska. Till en tredjedel är de Pete Doherty, med falsksjungen ordrik självömkan mixad med jetsetbetraktelser och angrepp på den fascistiska piketpolisen. Fast mindre nergångna. Till en tredjedel är de sina beskyddare Franz Ferdinand, med smart stötig punkfunk. Fast betydligt yngre, faktiskt under 20. Bäddat för succé, med andra ord, och efter att den kaxiga genombrottssingeln I Bet You Look Good on the Dancefloor fått bereda vägen återstår det bara att skörda. Men det är bråttom.

För trots det oslagbara utgångsläget finns det alldeles för många sprickor i fasaden, och två av dem är allvarliga. För hur vassa singlar Arctic Monkeys än får till är de begränsade till antalet. Här finns totalt fyra såna spår, och resten är den sortens albumspår som har som syfte att accentuera topparna.

Dels verkar inte Arctic Monkeys helt genuina i sin alltigenom korrekta trendighet. En oi-kör insisterar på att få fyllevråla ”No surrender”, medan gitarrerna allt som oftast snubblar in i trögt och betydligt mindre korrekt Oasis-riffande. I finesslösa Perhaps Vampires is a Bit Strong But… slår arrogansen faktiskt över i burdus rap metal. Eh.

”Get off the bandwagon”, uppmanar Arctic Monkeys i Fake Tales of San Francisco alla konkurrerande wannabees som trängs på flaket. Det är nog ett klokt råd, för trots skavankerna kommer Arctic Monkeys under några månader att stjäla allt strålkastarljus. Men knappast längre.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden 

Det som gör Correctos debutalbum historiskt är inte Franz Ferdinand-koppling, småcharmig konstskolepop, någon munter Buzzcocks-pastisch eller vimsigheter på låg volym. Skälet till att skivan aldrig glöms är att den är droppen som tvingar etiketten Domino att avlägsna ”Garanterat intressant”-stämpeln från sina utgåvor för att istället ställa in sig i ledet bland alla andra etiketter som ibland träffar rätt, ibland fel, och som här ibland mittemellan. 

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

De enda som verkligen tror på varenda brittisk veckohype är engelsmännen själva, trots att den ständigt leder till att de sedan får stå där med skammen över att ha trott sig uppskatta något som bara ett halvår senare är fullständigt omöjligt att lyssna på.

Tvillingarna Jack och George Barnett och deras These New Puritans är den senaste hypen, och efter att ha synts på bäst-klädda- och next-big-thing-listor överallt i brittisk media och därpå följande uppdrag att specialskriva musik till Dior-visningar etc etc är det dags för debutalbumet. Gissa om vi närmar oss med viss tveksamhet?

Men att Mutes husproducent Gareth Jones, länge ansvarig för Einsturzende Neubauten och Fad Gadget, har ett finger med i spelet skvallrar om vilka marker These New Puritans vill beträda, och med muntert monotona loopar, spastiska elastiska gitarriff, ett frenetiskt trummande och uråldriga synthar är de faktiskt något riktigt spännande på spåret.

På en dryg halvtimme hinner de med 16 låtar (15 egentligen, eftersom skivan inleds med andra halvan av ..ce I will say this twice och avslutas med första halvan, I will say this twi…, en smart design för repeatlyssnande), alla späckade med maniskt reciterande av nihilistiska slagord, språkexperiment (Infinity ytinifnI), numerologi och litterära referenser.

Så den som vill jämföra med ointressant hype som Klaxons är helt ute och cyklar, These New Puritans har mycket mer gemensamt med aviga konstigheter som Fire Engines och This Heat. Kanske är det till och med Mark E Smiths arvtagare vi fått en första glimt av?

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden)

Att Stephin Merritt fördjupar sig i rundgång och feedback på The Magnetic Fields nya album framgår med all önskvärd tydlighet redan i titeln. Distortion. Men att skivans andra tema är ensamhet visste han inte ens om själv.

När jag träffar Stephin Merritt har han ägnat två heldagar åt intervjuer på ett hotellrum i centrala London, och har ytterligare två dagar framför sig. Han är professionell i sitt sätt att hälsa och bjuda på en chokladbit, men det är tydligt att han är trött och lätt irriterad över att få samma frågor hela tiden. Så en varning är uppenbarligen på sin plats.

— Den förra intervjun var jag tvungen att avbryta. En italiensk journalist frågade bara dumheter, och till slut sa jag till honom att googla istället så skulle han få fram allt han ville veta. Dessutom är jag mycket motsträvig till att rota i mina privata saker i intervjuer, och att utreda vad i mina sånger som är självbiografiskt. Mina texter är rätt vaga. Jag sjunger ”I love you”, men det betyder inte självklart att jag faktiskt älskar någon särskild, och vill berätta det för den personen. Det blir tydligare om man tar en textfras som ”Let’s dance”, den sjunger man ju inte för att man just där och då vill bjuda upp någon. Jag försöker berätta historier, och om de vore självbiografiska skulle de bli väldigt trista. 

Jag hade faktiskt inte tänkt fråga dig om hur mycket som är självupplevt, utan vill pröva en helt annan tråd istället. Jag hör två uppenbara teman på Distortion. Det ena konstateras redan i skivtiteln, men det textmässiga temat förvånar mig mer. 

— Jag har ingen aning. Nekrofili? S&M?

Snarare ensamhet.

— Ensamhet? Det har jag inte märkt. Hm. Låt mig tänka efter. Okey, i Zombie Boy är ju partnern död, så sångens subjekt är ju definitivt ensam. Och California Girls rymmer ju ingen annan än berättarjaget. Men finns det mer? Jo det är sant, huvudpersonen i Courtisans vill ju vara prostituerad eftersom alla andra i världen är män som har lämnat. 

I’ll Dream Alone, kanske?

— Om de långa ensamma nätterna just när det har tagit slut. Jo, det är sant.

Mr Mistletoe? ”I’ve got no one to love”.

— Om en man som vandrar ensam utmed 7th Avenue, helt utan några kontakter i världen. Vafan? 

Kanske Too Drunk to Dream, också? Om att supa sig shitfaced för att slippa drömma om den kärlek man aldrig kan få tillbaka?

— Den handlar ju om en ganska svår period efter en separation, inte omedelbart efter men ganska nära inpå. I Please Stop Dancing har det hunnit gå ännu längre men samtidigt ännu djupare, och den forna kärleken slutar inte att dansa i huvudet ens med hjälp av alkohol. Drive On Driver handlar ju om det omedelbara uppbrottet. Han dök inte upp, och huvudpersonen flyr med sin plötsliga vetskap att förlovningsringen inte längre har något värde. 

The Nun’s Litany uppfattar jag också som ett uttryck för ensamhet. 

— Utan tvekan. Vem är mer ensam än en nunna som har valt att leva ihop med en kärlek som inte ens existerar? Jag har gjort ett helt album om ensamhet. Hur fan har jag kunnat undgå att upptäcka det?

Du driver med mig. 

— Nej, jag är allvarlig. Du har helt rätt. Det är verkligen en skiva om ensamhet. Jag inser plötsligt att den enda sången där det förekommer någon form av positiv interaktion är Three Way, och där är det tre personer. Jag har verkligen inte sett det förrän du pekade ut det. 

Själv arbetar du både solo och i grupp. 

— I grupp? Det vet jag inte direkt. Jag skriver alltid allt helt själv. Inte ensam, kanske, oftast skriver jag på någon bar, men utan att någon annan är inblandad. I The Magnetic Fields skriver jag allas delar, varenda ton, och låter inte någon annan ha inflytande. Jag delar med mig av leadsången, men till och med då försöker jag få mina bandmedlemmar att dela med sig så lite som möjligt av sig själva. ”Sjung exakt som jag gör på demo-inspelningen”, ungefär. De får inte påverka alls, och ibland grubblar jag faktiskt på varför de vill spela med mig överhuvudtaget. Men för mig vore det helt ointressant att vara medlem i ett band där jag inte hade kontroll på varje detalj. 

Du har ju gett ut soloalbum också. Har du turnerat ensam?

— Nja. Jag är ju ganska begränsad i mitt omfång, både i röst och i det instrumentala, och folk upptäcker snabbt att de tre ackord på ukulele jag behärskar låter ganska lika. Min röst är rätt sövande, och det kan vara en bra egenskap om man ska läsa godnattsagor, men inte om man ska underhålla en publik. 

Om vi pratar om skivans andra tema en stund så är det ju uppenbart redan i titeln. Är feedback-arrangemangen ett statement, ett experiment eller bara ett infall?

— Oj. Tja, statement är det definitivt, i någon mån, och experiment också. Mest är det nog ett infall. Jag fick frågan om jag inte skulle göra ett nytt album sådär skitsnabbt, och jag svarade att, ”Ok, jag gör Jesus & Mary Chains Psychocandy”. Sen visade det sig att det tog dubbelt så lång tid att göra det som det tog att färdigställa hela 69 Love Songs. Den naive lyssnaren kan förledas att tro att det tog två dagar, men det tog en och en halv månad bara att göra grunderna, och sedan kom sångpåläggen. 

Det där med Jesus & Mary Chain läste jag att du sagt. Kritiker brukar vara förtjusta i att peka ut referenser, och den här gången har du verkligen gett oss ett ordentligt handtag. 

— Haha. Men fortfarande träffar ni helt snett. Det var någon som sa att det lät precis som Lush. Va? Det gör det ju inte alls. My Bloody Valentine är en annan referens som har dykt upp, men jag hör inga likheter. De spelade ju electropop, med adderad gitarr, och det gör verkligen inte jag. 

Beach Boys är en tydlig koppling tycker jag. Både i melodin i Too Drunk to Dream och i den uppenbara blinkningen California Girls. 

— Ja, där delar vi ju låttitel, och båda låtarna handlar om kvinnor med en viss kroppstyp. Jag fattar att den kan uppfattas som en svarslåt, men isåfall är det på grund av förbiseenden, det är inte avsiktligt. Jag tycker att citerande är en självklarhet i kommunikation, jag gör det jämt. Jag googlar inte mina låttitlar för att se att de är unika, om man säger så.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

Dan Söderqvist, ditt Twice A Man ihop med Midaircondo och mexicanska Murcof! Vad har vi att förvänta oss av det?

— Vi har vandrat i riktning mot ambient electronica sedan ganska många år, så det är naturligt för oss att samarbeta med artister som har den inriktningen. Förväntningarna man kan ha är att fokus hamnar mer på musiken. Vi har ju även valt att spela för en sittande publik, vilket medför en större koncentration på framträdandet. Twice A Man kommer att ha projektioner, som en slags scenografi. På ett sätt är detta ett experiment, för att se hur vår nya musik funkar i ett för oss annorlunda sammanhang. Vi kommer att spela några låtar från Clouds, och en del nykomponerat och aldrig tidigare framfört.

Ursprungligen publicerad som konsertpuff i Nöjesguiden

För tjugo år sen var det här the shit. Tvärs igenom mainstream och cred hyllades The Joshua Tree som den bästa skivan inte bara då utan kanske överhuvudtaget. För egen del satt jag på kurs på jobbet dagen efter release och diskuterade skivan med Adam och Palle, musiker med meriter från kretsarna runt Hanoi Rocks respektive …eh.. Efva Attling. Vi hade allihop köpt skivan, och vi tyckte alla att den var fantastisk. Dåtidens orakel Måns Ivarsson i Expressen delade ut högsta betyg. Den landade omedelbart som etta på topplistan i 22 länder, och i USA stannade den där uppe i hela nio veckor. Den blev förstås U2s trampolin mot den status de har i dag.

Men känner du någon som idag nämner The Joshua Tree som en av sina säg 100 favoritskivor? Trodde inte det. För hur omvälvande den än var 1987, genom att rota i ökendamm istället för att putsa syntharna glänsande, genom att vara storslaget känslosam istället för poserande eller svårmodigt akademisk, så var det aldrig en särskilt stark skiva. Det blir nästan smärtsamt tydligt när det nu firas 20-årsjubileum och skivan ges ut igen.

Missförstå mig inte, den inledande trion låtar är fortfarande genial. Först Where the Streets Have No Name. Omedelbart efter det I Still Haven’t Found What I’m Looking For. Så With or Without You. Fan-tas-tiskt. Fortfarande. Hur sönderspelade de än är, hur allergiframkallande svulstiga U2 än har blivit – en starkare inledning har sällan skådats, vare sig förr eller senare. Men sedan dör skivan.

Det som återstår därefter är inget annat än transportsträckor, manifest och parkeringsplatser där Bono och The Edge kunde träna inför de mer storslagna tricken som väntade under kommande decennier, för att inte tala om en provbana för producenten Daniel Lanois kommande akustikstorverk. Men det återstår inte en enda minnesvärd låt, det återstår inte en enda rysning. Det återstår fanimej knappt igenkännanden, vilket är anmärkningsvärt med tanke på hur överväldigade vi var för 20 år sedan.

Förmodligen säger vår entusiasm från då mer om tidsandan, om behovet av något en aning jordnära, än om en kollektiv bedömningskollaps. Då behövde vi The Joshua Tree. Nu behöver vi skivans tre första låtar, men absolut inte mer. iTunes, here we come.

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden)

Du kan lita på välutbildade artyband från Brooklyn. Punkt. Vare sig de är ångesttyngda som The National, spretigt eklektiska som TV On The Radio, mer laidback eklektiska som Yeasayer, eller avskalat och omedelbart popiga som Vampire Weekend. Med afropopgitarrer som minner om Talking Heads unga år, med Specials-rytmer och med texter om kommateringsregler och Paul Simon är deras debutalbum vinterns mest behagfulla nyhet. Men det förstod du väl redan.

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden)

Jason Isbells avhopp fick både oss och bandet att tvivla på hur Drive-By Truckers skulle klara sig. Det hade inte behövts. De spelade ihop sig bakom Bettye LaVette, la några extratimmar på harmonier, och voila! – blev skitigare, bättre och mer generösa än någonsin. 

19 låtar i ett brett spektra, från country till distad southern boogie, är inte en sekund för långt när sydstatsrock inte har likhetstecken med dumma redneck-rim, och Drive-By Truckers har inte bara gjort sitt bästa album hittills utan också en sydstatsplatta bland de tre bästa någonsin. 

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

Hundarna från Söder i all ära, men från sin koja på västkusten har El Perro Del Mar pinkat in ett avsevärt större revir med turnéer både i Brasilien och i USA. Med sitt nya album fortsätter Sarah Assbring att utvidga det.

Du har hunnit ge ut en hel del skivor i olika konstellationer, och nu ligger From the V0alley to the Stars färdigt och ska snart släppas. Känner du dig lättad och färdig när skivan är klar?

— Njae, det är klart att man känner en viss oro inför att blotta något som bara varit för ens egna öron under en lång tid. Det här albumet är väldigt mycket mer personligt och intimt också, och det gör ju det hela ännu mer oroligt på något sätt. Men om jag verkligen tänker efter så bryr jag mig egentligen inte så mycket.

Vilka är de största förändringarna sedan ditt förra album?
— Jag har en tendens att hela tiden ifrågasätta och reagera mot mig själv och mina tidigare principer. Om min förra princip var att göra enstaka låtar à la mp3-vänligt så ville jag nu istället göra något som verkligen var ett album, ett enhetligt verk nästan. Mer vinylvänligt helt enkelt. Jag ville försöka göra ett verk i sin klassiska betydelse, typ som klassiska kompositörer arbetar utifrån ett tema.

Jag läste någonstans att du tyckte att du tidigare inte riktigt har lyckats åstadkomma det du velat med din musik.
— Alltså, man blir aldrig klar såklart. Och aldrig nöjd. Det är ju det som är hela poängen att sikta mot målet men aldrig riktigt nå det. Men i och med El Perro del Mar kände jag att jag för första gången kom fram till en klar form för hur jag skulle tänka och arbeta när jag gör musik.

Skivan kommer på det lilla bolaget Licking Fingers. Hur landade du där?
— Jag hade stött på The Concretes, som ju är de som driver Licking Fingers, i samband med spelningar och festivaler under årens lopp och slogs alltid av att de och deras musik genomsyrades av en särskild värme och kärlek. Sedan tror jag att det handlade om att jag som soloartist kände att jag ville vara del av något mer kollektivt. Det kan bli ganska ensamt ibland.

Jag uppfattar dina sånger lika mycket som akvarellmålningar som sånger, nästan.
— Jag beskriver alltid låtidéer i anteckningsböcker eller på min diktafon genom färger. Och i själva valet av instrument tänker jag också mycket på färgtoner som till exempel att en flöjt har väldigt pastelliga toner eller att mixen av körstämmor måste smälta samman till en harmonisk färgskala.

From the valley to the stars (Lickin’ fingers/Playground) släpps den 27 februari och recenseras i nästa nummer av Nöjesguiden.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden