Om någon kan lyckas uppdatera konceptet diktläsning över musik, som inte känts fräscht sedan beat-eran, så är det Andreas Bertilsson. Vi åkte fort genom öknen med kanariefåglar runt höfterna, reciterar Sofia Dahlgren över jazzig visa med märkligt dynamisk elektronik, och med tre ännu starkare insatser, både talade och sjungna, av Bob Hunds Thomas Öberg räcker det för att göra Det fysiska och det psykiska till den mest nödvändiga skiva du inte hade en aning om att du ville ha.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
Stundtals är Andreas Söderströms till största delarna instrumentala gitarrlandskap helande meditativa, och stundtals är de rent hypnotiska. Men oftast är plockandet och slingorna så bara så innerligt vackra i sina repetitioner och mjuka variationer att man sitter spikrakt uppmärksam för att inte missa en enda ton. Jämförelser med Bert Jansch, zither-pionjären Laraaji eller varför inte Björn Olsson kan möjligen funka som riktmärken, men Ass kickar deras stjärt.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
Att betrakta Marcel Duchamps pissoar på statligt konstmuseum år 2008 är underhållande, men inte på långt när lika underhållande som det måste ha varit att betrakta samma verk på Society of Independent Artists utställning 1917. Alla konstnärliga verk skapas och upplevs initialt i sin specifika kontext, men där även det mest radikala konstverk sedan förblir statiskt fortsätter omvärlden och därmed den kontext vi betraktar verket i att förändras för evigt.
När Beck Hansen släppte sitt magnum opus till ljudcollage 1996 kändes den mixtur av hiphop, deltablues, avantgardepunk och funk som på något sätt hade blandats i hans lilla hjärna något fullständigt nyskapande. Först stod vi med gapande munnar, sedan jublade vi och dansade innan vi övergick till att kärleksfullt bombardera honom med skor. Vi satte honom överst på våra årsbästalistor, och när vi var riktigt i gasen hyllade vi honom som den enskilt viktigaste musikskaparen sedan Bob Dylan, och eftersom han aldrig kommit i närheten av vare sig den kreativiteten eller den statusen igen får man anta att vi skrämde honom halvt från vettet med vår förbehållslösa dyrkan.
Att Odelay känns så lam idag, bara ett drygt årtionde senare, har förmodligen inte så mycket att göra med att vi sansat oss eller att vi nyktrare kan betrakta beståndsdelarna och se att till exempel Beastie Boys faktiskt varit och nosat i samma röra tidigare. Det har snarare att göra med att han vid tillfället var en rätt ytlig konceptkonstnär med överdrivet explicita programförklaringar i referenserna till dadaismen och dess efterföljare fram till Fluxus, tydligast och så här i backspegeln lite överraskande faktiskt också bäst i bagatellen Readymade. Han fick oss att gå igång på yta utan bakomliggande substans, och i ärlighetens namn var det redan då rätt långt mellan albumets slackerhits, som för övrigt till stora delar var omskrivningar av den omvälvande Loser från något år tidigare.
Allra mest hänger det säkert ihop med att varenda iPod rymmer Lightnin’ Hopkins intill Black Flag, Lil Wayne och Teenagers idag. Becks hypereklekiska förhållningssätt till konst har blivit dekoration, lika anspråkslös och lättigenkännlig som en Andy Warhol-poster, och genrebestämmande har blivit en sysselsättning enbart för de åldersstigna museiintendenter som kommer att frossa i att rota efter lån och referenser i de många singelbaksidor och remixer som utgör återutgåvans deluxe-bonusar.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
Världen går inte i spinn över ett nytt Billy Bragg-album som vi brukade göra. Det beror inte på att hans rättviseagenda blivit mindre angelägen, och det beror inte på att hans penna blivit trubbigare vare sig i formuleringar eller musikskapande. Lyssna bara på M for me och The Beach is Free, två klassiska Bragg-kompositioner.
Den enda rimliga förklaringen till vårt svala mottagande är att han envisas med att släpa runt på det fantasilösa kompbandet The Blokes, som gubbhabilt vaggar även de mest utåtagerande protestsånger till lugn slummer. Deluxeversionen, med en andra CD utan bandet, är med andra ord de klokast investerade pengarna.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
Tomas Andersson Wij är alldeles för hantverksskicklig och seriös för att avfärdas. Men vi är så trötta på hans eviga överdramatiserade På Stan-pop, på hans barndomsminnen och Stockholmsromantik att vi avfärdar honom ändå.
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden)
Lejonhjärta-klanen har ingen LA-gren, eftersom Ferraby Lionheart egentligen heter Lizarraga, och hans fjäderlätta pianopop är snarare släkt med Elliott Smith fast lite muntrare, med Rufus Wainwright fast lite straightare och i en enstaka rockabilly med Richard Hawley fast lite mer New Orleansk. Bättre sällskap för en vårpromenad på spaning efter vitsippor och tussilago går hursomhelst inte att finna.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
Hur kunde det gå så snett? Genom en virvelvind av sönderfall på grund av särintressen och sjukhusvistelser behöll Jayhawks sin vidunderliga förmåga att skapa klassiska sånger med perfekta arrangemang – spöa de vokalharmonierna, den som kan – ända till slutet.
På egen hand drar Gary Louris arrangemangen längst ut på västkusten för ytterligare finputsande, men i det starka solskenet lyser de minnesvärda sångerna bara med sin frånvaro. Bara titelspåret når formen från fornstora dar, och när det väl uppenbarar sig har vi tröttnat för länge sedan.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
I en era när det står ”singer-songwriter” på fler visitkort än något annat yrke är det lätt att bli blasé. Men trots att Jenn Grants velande gör att hennes musik drar i mängder av riktningar, ofta folk- eller rootsbaserade men lika ofta popiga, får hennes nyvakna röst med drag av både Ane Brun och Britta Persson oss att lystra. Här finns avsevärt mer att hämta än hos de allra flesta ny-hypade brittiska tonårstjejer.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
Det brukar bli pinsamt klyschigt när nordamerikanska äldre denimherrar till bredbent rock med mycket country i sjunger serenader till sina V8, sina dryckesvanor och sina kvinnoäventyr. Men Joe Fournier kommer undan med alltihop, tack vare en perfekt kombination av autenticitet, klassisk låtskrivarådra i nivå med Marshall Crenshaws toppar och näst intill Warren Zevonsk humor. Allt det ger honkytonkandet och diddy-wah-diddandet både tryck och glimt i ögat på ett sätt som John Fogerty inte kan formulera ens i sina drömmar.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
På tröskeln till sitt internationella genombrott städar Caesars ur sitt skafferi. Ut åker varje antydan till ironiska hånflin, och en hel del pop hamnar också i sopnedkastet. Istället stuvar de in Farfisa-orglar, Vox-stärkare och Rickenbackers i sådana mängder att skafferidörren bågnar, och pressar sedan in hela buntar med gamla Tages-45or, Nomads första minialbum och producerande Ebbots Soundtrack Of Our Lives-blandband, minus de mest psykedeliska stunderna, dessutom.
Det är ingredienser som räcker till ett helt dubbelalbum proppat med den gamla svenska paradgrenen garagerock, där de många citaten, lånen och – det måste sägas – stölderna är lättidentifierade, särskilt när de snor från egna tidigare bedrifter. 24 låtar i den stilen hade kunnat skapa övermättnad, men eftersom de aldrig vare sig tappar sin identitet eller någonsin varit blyga inför simpla hitdängor finns det en uppsjö krokar som No Tomorrow och Run No More att hänga koncentrationen på, och då blir det inte det minsta långtråkigt.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
Gensvar från Joakim Åhlund
–Mmm… Jag blir riktigt hungrig när jag läser detta. Skafferidörrar som bågnar. Jag tänker på silverfiskar och gammal filmjölk. Stölder och sopnedkast låter mer som hyreshusen när man var liten i Bagarmossen. Poetiskt. Cirkeln är sluten. Musik är det vi gör och Patrik pennfajtas. Vi har gjort vårt bästa för att göra en skiva som vi älskar och jag tror att Patrik också gjort sitt bästa när han sedan gjorde sitt jobb och tyckte till om skivan.
–Kul att du inte tyckte vår skiva var långtråkig, önskar jag kunde säga det samma om din text. Nu går vi och tar en bärs och glömmer allt det här.